Alvernas Elivåg: det nordiska forntidseposet

Härmed en berättelse ur fornnordiska hävder. Huvudkällan är Viktor Rydbergs Fädernas gudasaga. Ett och annat har lagts till ur andra källor samt ur egen fatabur.

1. Jötnar: inledande anmärkning

Att kalla eddans ”jättar” för ”jötnar” är ett nödvändigt drag.

Själv tänker jag så här kring ordvalet: det må vara att en urtidsmyt som den nordiska kräver jättar i form av gigantiska elementarkrafter när det gäller sådant som bergresar, frost- och eldjättar. Men de rätt mänskligt relaterbara ”jättarna” Loke, Gymer och Gullveig passar inte att kallas jättar i betydelsen giganter; då är termen ”satyrer” kanske bättre. Ty en satyr är en liderlig sälle, en störig stojare i både lek och strid. ”Satyrspel” är ju en intrig med stoj och gamman, våld och fantasi, och mycket av Eddans mustiga skrönor med sk. ”jättar” tycks mig vara ett slags satyrspel. De skildrar umgänge med jättesläktets satyriska innevånare – de skildrar väsen som möjligen kan kallas ”satyrer”.

Möjligen. Men detta ords klang och associationer leder fel. Det leder till Medelhavet, vinkultur och olivolja, till grekisk mytologi. Därför väljer jag ordet jotun, plural jötnar, för denna ”satyriska” jättetyp, att skilja från gigantiska bergresar och frostjättar.

Ordet ”satyr” är för den skull inte helt bannlyst i min text. För det beskriver i någon mån det jötniska väsendet. Nu över till den berättelse jag här tänkte presentera.







2. Före isen

Denna berättelse börjar i jordens urtid, en tid för oräkneliga tusen år sedan. Det var närmare bestämt för cirka 20,000 år sedan, tiden före den sista istiden. Människan levde då på Midgårds polomgärdande land. Och jordaxeln var upprätt vilket medgav evig vår.

Det var en smått paradisisk tid då asar och alver, dvärgar och jötnar levde i relativ harmoni. Människor fanns även, men de gjorde inte mycket väsen av sig. Urtidens människor levde i samklang med naturen och såg årstiderna komma och gå i evig, oavbruten följd. Man levde i jungfrueliga nejder av lägdor och fält, dungar och lövängar. Man strövade i tusenmila skogar där man kunde gå upp på en kulle för en slående utsikt, en vy av skogar och berg som i fjärran förtonade i blånande blått. Och alltsammans var öde, inte en rökpelare i syne någonstans, intet ljud av hammarslag eller annat tecken på mänsklig aktivitet.

Nåväl, viss kulturverksamhet hade börjat. Men det är inte i fokus här. Låt det räcka med att säga att på den här tiden levde allt i Midgård i naturvänlig harmoni. Midgård omflöts för sin del av hav på alla håll.

Midgård genomflöts dessutom av fem älvar som mynnade i Ginnungagap, ett hål vid nordpolen som ledde till Asgårds innerjords-paradis. Om floderna sägs i Voluspa 28: ”Vinå heter en, en annan Vegsvinn, / en tredje Tiodnuma; / Gjöll och Lepter, de gå genom Midgård, / men härifrån falla de till Hel.”







3. Midgård = paradiset

Midgård var, med andra ord, det nordiska paradis som omtalas även i Arthursagan (Avalon), persiska myter (Airyanem Vaejo) och hinduiska myter (Shveta Dvîpa, det ljusa landet). Efter Ragnarök sjönk Midgård och regionen isades över pga. jordaxeltilt; den eviga våren ersattes av årstidsväxling. Detta antyds också i persiska myter och i Rigveda.

Öster om Midgård låg sundet Elivågor. Öster därom låg Jotunheim, jättarnas land.

I innerjorden (ej att förväxla med underjorden) låg alltså Asgård, asarnas land. Där låg även Vanernas Vanahem och alvernas Alvhem. Alla dessa länder i Agartha-innerjorden belystes av en lätt beslöjad centralsol som medgav evigt solsken. Det är, med andra ord, den välbekanta ”black sun” i dagens terminologi, ”the smoky god” som belyste ariernas innerjordsparadis.

Denna sol utstrålade livskraft, vril, od eller vafur, vilket gjorde alver, vaner och asar synnerligen livskraftiga.

Alverna var för sin del gåtfulla väsen av gudalik skepnad men samtidigt rätt mänskliga. De styrde naturen som växtgudomligheter. De manliga och i synnerhet de kvinnliga alverna var tätt förbundna med jorden och dess välgång. De kvinnliga alverna – älvor eller växtlighetsdiser – smyckade jorden med träd och blommor av alla slag.

Alvernas ledare och stamfader hette Ivalde, en urtidsmästare som kunde ett och annat. Han hade flera söner och styrde i Alvhem i innerjordens eviga sol, en domän där alltså även Asgård och Vanahem låg.

Ivalde var för sin del en väldig dryckeskämpe och skicklig med kastspjutet. Han hade svurit asaguden Oden trohet. Det hade även vaner och jötnar gjort. Man hade utskiftat gisslan som insegel på detta, som att vanaguden Njord och jotunen Loke fick bo i Asgård. Med tiden blev jötnarna mäktigare, personifierat i furstar som Hymer, Geirraud och Gymer; de blev fiender till gudar och människor.







4. Alverna

Men åter nu till alverna, som står i något slags fokus i denna skröna.

De som vaktade Midgård mot jättar-satyrer var alverna, Ivalde och hans söner. Detta gjorde de med en utpost i Midgård vid Elivågors strand. Och dessa söner var Slagfinn, Egil och Valand. Härmed en närmare titt på dessa söner.

Om vi börjar med Slagfinn så var denne skicklig som skogshuggare, fällande väldiga träd med en yxa som brodern Valand smitt. Sedan barkade Slagfinn stammarna och bar iväg dem till sitt gårdstun för att timra ett träslott av dem. Det sägs även att Slagfinn brottades med björnar och lodjur och att han färdades med dimmorna som det gåtfulla, hart när gudomliga väsen han var.

Och det var han ju: han var alv.

Slagfinn bodde med sina bröder i Ysäters borg i Ydalen, det ovan antydda alvslottet i Midgård vid Elivågors strand.

Ysäter var en skönt alvisk skapelse. Den hade framför allt ett högt centraltorn omgivet av utlängor i masverk och timmer. Snickerierna fick ofta en organisk kurvatur från de träd som användes. Allt var dekorerat med ädelstenar, guld och silver samt bonader och bilder förfärdigade av alvkonstnärer. Ydalen, som området hette, var inte en dal utan en böljande slätt med lövträd. Susande almar omgav träslottet.

Den andre Ivaldesonen, Egil, var för sin del bågskytt. Han kallades stundom Örvandil, pilskötaren. Han kunde med sina pilar träffa en örn högt i skyn eller bestar i skogen, som björnar och uroxar. Sedan tog han den fällda kolossen på axeln och bar hem den till Ysäter. Egil var skarpögd; han kunde se rakt in i solen utan att bländas och han kunde se en vråk dyka mot en skogsmus, flera mil bort.

Alverna levde vanligen i innerjords-Alvhem. Men detta paradis var lite för perfekt för dessa sturska andar; de ville ha mer liv och rörelse, därför bosatte de sig i Midgård på jordytan.

Alvtrion Egil, Slagfinn och Valand med sina familjer kom alltså att bo i Ysäter vid Elivågor. Asaguden Tor var ofta i dessa marker för att hålla koll på jättarna och han tog då ofta in hos Egil och de andra. Som besättning på borgen fanns en smärre skara ledungsalver. Egil och hans fränka Groa hade för sin del två fosterbarn, Tjalve och Röskva. Groa blev en ärad vän till Tor och hon och fosterbarnen kom senare att vistas i Tors borg Trudvang i Asgård. Detta skedde under de tider när Egil gjorde patrulltjänst i de ödemarker han skulle vakta.







5. Valand

Den tredje av Ivaldes söner, Valand, var smed.

Valand skapade gudaklenoder som Odens spjut Gungner, Frejs skepp Skidbladner och Sivs guldhår. Denna Siv blev med tiden Tors maka. Hon var Valands halvsyster, kan vi meddela. Ännu en nämnvärd alvskapelse var Iduns äpplen, som höll asarna evigt unga. Idun var en annan av Valands syskon.

Valand bodde med de andra i Ysäter där han hade en smedja. I bergen och myrarna i omnejden fanns järn-, silver- och guldmalm som Valand visste att smälta och smida till de nyssnämnda underbara föremålen. Med sig i smedjan hade han ofta fostersonen Frej. De båda andra bröderna, Egil och Slagfinn, var som sagt jägare och vildmarksvurmare, skickliga med båge, kastspjut och yxa och vana skidåkare. De fick därför, som antytt, göra vakttjänst vid Midgårds norra gränsmarker.

Summa summarum var detta alvernas ätt i urtiden. Man var ett slags halvgudar, kunniga i trolldom och märkliga konster. Man sa ju fordom ”alvisk” om något som var märkligt och övernaturligt. Alverna var hängivna och entusiastiska väsen, bra att ha på sin sida som hantverkare och väktare men fruktansvärda att ha som fiender. Det finns berättelser ur Eddan som visar det, såsom den om Valand.

Den mer tilltalande sidan hos alverna visade sig annars i sådant som klangen i deras språk: det lät som silverklockor. Orden i sig var också vackra, de speglade alvernas roll som drömska naturbarn, vilket man ser i dess särpräglade vokabulär. Till exempel var natten för dem ”sömngamman”, en tid för drömmar och visioner. Stiltje var för dem ”dagsfrid” – men vinden, som man ogillade, var ”dånfararen”. Skogen kallade man ”fagergrenar”. Där älskade man att vistas bland växter och djur som man ju skapat och beskyddade.

Vidare kallade alverna himlen ”fagra taket”, molnen ”väderkraft”, solen ”fagra hjulet” och månen ”årtäljaren”. Allt detta var tecken på alvernas poetiska natur, deras liv och leverne i samklang med naturen och världen.







6. Tävlingen mellan urtidskonstnärerna

Frid präglade världen, endräkt rådde mellan alver, gudar och satyrer.

Det var guldåldern, det var den gamla goda tiden före Kali Yuga. Snart skulle dock jotunen Loke så split mellan gudar och alver. Det var ett beteende som möjliggjordes av denna kosmiska tidsålders-följd, av att guldåldern måste förgå och ersättas av hårdare tider. Detta behövdes för människans moraliska utveckling. Om allt vara varit guldålder hela tiden skulle vi ju ha stagnerat.

Det var på det viset att Loke var en mystisk varelse, en eldjätte i mänsklig form, en gudavarelse med dolsk framtoning; han var, som antytt, en nordisk variant av en grimaserande satyr, styrd av lidelser av åtrå, alltid med dolska planer i sitt sinne. Trogen sin natur kom han därmed att så split i världen. Det handlar bland annat om ”smedernas tävlan”, en känd episod i Snorres Skaldskaparmal.

Loke skulle skapa sin intrig genom att ställa två grupper av glorifierade smideskonstnärerna mot varandra. Det gällde dels den Valand som skapat Iduns äpplen, Sivs guldhår, Odens spjut Gungner och Frejs skepp Skidbladner. Dels gällde det Mimesönerna.

Ty Loke kände även de urtidssmeder som var söner till Mime, underjordens gud, bror till Urd, jordgudinnan. Dessa smeder var sju till antalet, bröder alla. De två främsta hette Dain och Dvalin. Likt Valand hade Mimes söner smitt föremål och skänkt till asarna, såsom smycket Brisingamen, Heimdalls stridslur och ett brädspel av guld som själv kunde flytta sina brickor.

Loke slog nu vad om sitt huvud med Dain att hans broder Dvalin inte kunde överträffa Valands skapelser. Dain meddelade Dvalin vadet, och med de övriga underjordssmederna, Une, Regin, Train, Grer och Berling gick man till verket. Ivaldesönerna fick ännu inte veta något om det hela.

Underjordssmederna drog åstad. Man tände i ässjan, beredde verktygen och skaffade råmaterial. Omsider skapade Dvalin guldgalten Gullenborste, ringen Draupner samt Mjölner som järnhammare med kort skaft; Tor hade tidigare en stenhammare med längre skaft, sägs det. Gudarna tog sedan emot klenoderna. Och hammaren provades segerrikt i strid mot jätten Rungner.







7. Domen i smidestävlingen

Så kom domen mellan de två smedsgrupperna. Ivaldes gäng fick inte vara med vid domslutet. Där var bara Dain som Mimesönernas talesman samt Loke, som förevisade Ivaldesönernas skapelser. Gudarna med Oden i spetsen skulle döma.

Domen blev att Dvalins verk ansågs bättre. Bland annat på grund av järnhammarens nyttighet i den nyss timade striden mot Rungner.

När Ivaldesönerna omsider fick veta detta blev de vreda. Man slutade göra vakttjänst vid Elivågor och övergav Ysätersborgen, flyttade österut till Ulvdalen i Jotunheim och beslöt sig för hämnd.

Valand ställde sig att smida ett hämndesvärd. Snart for Egil och Slagfinn ut på upptäcktsfärder och Valand blev ensam i Ulvdalen. Han blev här fångad av Mime och hans gäng (qv Völundskvädet i Eddan).

Valand blev Mimes fånge. Senare lyckades alven fly från fångenskapen i en örnhamn han skapat. Känd är episoden då Oden, Höner och Loke i Snorre-Eddan mötte örnen Tjatse, ty den berättas av Snorre i Skaldskaparmal. Enligt Rydberg var denna Tjatse lika med Valand i örnhamn. I slutet av denna scen dödades Valand då han lurats att flyga till Valhall.







8. Svipdag

Loke hade alltså sått split mellan alver och asar.

Men jordgudinnan Urd såg till att striden bilades.

Urd blev bland annat skyddsmakt åt Ivaldes sonson, Svipdag, då denne gav sig av till underjorden för att hämta Gambantein, Valands segersvärd som Mime rövat och sedan gömt där i sitt underjordsrike.

Hur Svipdag bereder sig på färden genom att åkalla sin döda moder Groa om hjälp berättas i eddadikten Groas galdrar.

Sedan han vunnit svärdet genom dennas underjordsfärd drog Svipdag till Jotunheim för att befria Freja. Kärleksgudinnan hade av någon anledning hamnat där i fångenskap.

Senare mäklade Urd Svipdags giftermål med Freja liksom hon såg till att andra alver och växtlighetsdiser blev upptagna bland Asgårds gudar, som till exempel Siv och Ull.

Med sig till Asgård för giftermålet hade Svipdag Valands hämndesvärd (qv eddadikten Fjölsvinnsmål). Det gavs sedan till Frej att ha som morgongåva i Frejs giftermål med jötnakvinnan Gerd. Det var olyckligt att så skedde, ty Gerds fader Gymer gav svärdet till Eggter som gömde det i Järnskogen i östra Jotunheim. Där skulle det sedan hämtas av Surt vid Ragnarök; han svingade det i täten av Muspellssönernas fylking, när de red till Vigrids slätt för ödesdrabbningen mellan jötnar och asar.







9. Ragnarök

Midgård går under... det är Ragnarök.

I den korta Voluspa (qv Hyndla) talas om hur Midgård sjönk under denna slutstrid: ”Havet stormar mot himlen själv, / svallar över landet, lufthavet remnar; / därav komma snöfall och snabba vindkast, meningen är att makterna går under” (Hyndla 44).

Detta var slutet för denna polara kontinent, Midgård; den sjönk samtidigt som polarisen tog regionen i sitt våld pga. att jordaxeln tiltade. Den senaste istiden hade börjat. Jordaxeltilt antyds även mytiskt i Grottesången. Sedan steg Norden och Eurasien, platsen för Dvapara Yuga och Kali Yugas mänsklighet, ur vågorna: ”Upp ser hon komma för andra gången / jorden ur havet, ljuvligt grönskande” (Voluspa 59).

Vad jag med andra ord vill ha sagt med denna mytvariant är: Asgård låg och ligger i innerjordens Agartha-land (se åter den etymologiska likheten Agartha-Asgård).

Denna innerjordsregion levde i evig dag pga. skenet från den vril-mättade ”veiled sun”, ”black sun”.

Innerjorden bör, återigen, skiljas från underjorden; i den senare härskar Mime, jordgud, bror till Urd, jordgudinnan.

Under tiden ifråga var jordaxeln upprätt vilket medgav evig vår, bland annat och främst på kontinenten Midgård vid polen, där människan då levde med rätt livlig kontakt med gudar och alver. Och Midgård var som sagt det nordiska paradis som omtalas även i Arthursagan (Avalon), persiska myter (Airyanem Vaejo) och hinduiska myter (Shveta Dvîpa, det ljusa landet).

Efter Ragnarök sjönk Midgård och regionen isades över pga. jordaxeltilt. Detta antyds också i persiska myter och i Rigveda. Se härför Tilaks bok.







10. Källor

Jag har alltså skapat denna myt ur egen fatabur, ur en egen tolkning av Eddorna. Rydberg har varit till viss hjälp liksom Tilak och Heindel. Om hur nordens polära paradis speglats i all världens myter kan man läsa i Warrens bok.

Heindel, Max. The Constitution of the Earth. 1932
Rydberg, Viktor. Fädernas gudasaga. 1887
-. Undersökningar i germanisk mytologi. Två delar. 1886-89
Tilak, Bandahar. The Arctic Home in the Vedas. 1903
Warren, William Fairfield. Paradise Found – The Cradle of the Human Race at the North Pole. 1885
+++
Den poetiska eddan. Björn Collinders översättning, 1972
Snorres edda. Fabel 1998







Relaterat
Ohlmarks
In English: Polar Hyperborea was Midgard
In English: Vril = Quinta Essentia
In English: Odic Force