God morgon. Härmed några lästips gällande svensk litteratur.
Här kan i förstone meddelas en glad nyhet: att jag äntligen lyckats läsa, och fatta storheten, hos Selma Lagerlöf. Iaf i några centrala verk. Hennes opus i stort förbigår jag. Jag nämner bara kort vad jag nyligen läst och gillat av fröken Lagerlöf.
Vi börjar med debuten, Gösta Berlings saga (1891). Detta är en realistisk story från 1820-talets Värmland, men mättad med saga och myt av alla slag - värmländsk, svensk, västerländsk... Lagerlöf har en ledig prosastil, allt är möjligt, allt kan hända... Detta är helt enkelt ett mästerverk, energirik magisk realism av obeskrivligt slag.
Jerusalem: denna roman har två delar. Och jag började läsa i del två, där sällskapet ifråga just emigrerat till Jerusalem 1880... det utvecklar sig till en tragikomisk skildring av den levantiska slumstad de hamnat i, men den religiösa infrastrukturen segrar och det hela blir även fascinerande, iaf i ett par kapitel... återigen har Lagerlöf här en ledig berättarstil, lekande lätt, bildad och folklig på samma gång. Någon sagostämning som i Gösta Berling råder inte men det är inte heller meningen. Det vidrör ting som "biblisk myt och legend", gott så, Lagerlöf har feeling för detta (utan att för den skull vara "kyrkokristen"). Men stilen i boken tenderar åt en nykter skildring, dock med målerisk prosa på strategiska platser.
Kristuslegender: skarpskurna historiska-och-sagoaktiga noveller som bidrar med lite nya mytiska perspektiv på Jesus Kristus, vår frälsare. Överlag något stel och förutsägbar men cirka två-tre övertygande scener från biblisk tid räcker för att vinna mig för denna bok.
+++
Svensk litteratur, svenska författare... Ja, nu får det bli några rader om Sven Delblancs författarskap, av det lilla jag läst.
Romanen Änkan (1988) var för sin del ganska underhållande...
Och romanen Moria land (1987) var för sin del ganska mörk (Sovjet har erövrat Sverige, proggkultur i kvadrat, en kuvad intellektuell berättar).
Delblanc generellt har fabuleringsförmåga. Och en konservativ, traditionell grundsyn.
Men ovanpå det kommer tjocka lager elände, passiv nihilism, gnäll, gråt och tandagnisslan. Inget går, och sedan kommer istiden.
Detta måste man vara beredd på om man ska läsa Delblanc.
Felet med Delblanc var att han bara följde tidsandan. Konservativt, reaktivt gnäll ligger som en underton i allt han skriver. Han kunde inte som sin borgerlige vapendragare Lars Gustafsson skriva saker som gick rätt mycket mot tidsandan, som Tennisspelarna och Sigismund. OK, de fångar nog sin tid, 70-talet, men gör det med lust och energi anser jag. Och det är något få andra stilmedvetna svenska 70-talstexter förmår.
Dessa två Gustafsson-romaner sjuder delvis av vitalitet. Vilket inte är något man annars förknippar med det sena 70-tal som såg dem födas.
Delblanc å sin sida bara gnäller och muttrar. Även som 80-talsförfattare.
Men visst hade han sina ögonblick. Som i Änkan. Och vissa passager i Moria land. Som antytt ovan. Men jag själv har föga lust att botanisera vidare i hans författarskap just nu.
+++
Några sista svenska litteraturtips så... tre böcker av tre författare.
Leif GW Persson, Gustavs grabb (2011)... denna bok presenteras här och där som "roman" men det är fel... ty detta är en helt vanlig, subjektivt skriven memoar... GW berättar om sin klassresa... och jag började läsa mitt i, när GW drogs in i Geijeraffären... han hade det tufft där... han var inte vän med Guillou då, men blev det senare... osv... intressanta fakta uppdagas... sedan blir det sidor om GW:s följande framgångar och även viktproblem... då slutade jag läsa. Men det var min första GW-bok och han har någon stilkänsla, det får man medge.
Apropå Guillou så läste jag en av hans agentromaner nyss... Fiendens fiende från 1989.
Så här är det: intrigen, med Hamilton som svensk marinofficer och hjälte, som far på uppdrag till Moskva för att plocka ner spionen Sandström, och senare får i uppdrag av UD att frita svensk gisslan i Libanon, med flera äventyr, är välkonstruerad. Vidare: ingen annan hade då en svensk officer som romanhjälte men senare fick Guillou efterföljare såsom Anders Jallai och Kaj Karlsson med egna hjältefigurer, så där var han pionjär. Det får man medge. Ingen annan svensk författare, höger eller vänster, skildrade då en svensk militär som om han var vettig. Och än mindre som hjälte. Men det var vad Carl-Gustaf Hamilton var.
Guillou är som författare väl påläst om svensk politik och samhälle. Det bör också noteras. Men berättarstilen, språket, i romanen, är inte njutbart. Det är en smula yxigt och har sin beskärda del av förutsägbara antydningar och ironier. Guillou var som skribent mer njutbar i reportageform, såsom i Berättelser från Det nya riket (en samling reportage, hälften av dem av Göran Skytte; Guillou berättar i ett av sina för övrigt om Geijeraffären, se ovan).
Berättelser från Det nya riket var essentiellt ett hopkok på redan publicerade texter (plus en nyskriven introduktion). En annan sådan samlingsbok eller "klippbok" (= ihopklipping och samling av diverse redan publicerade texter) är Annette Kullenbergs Kvinnohatare? Jag? (1978).
Denna bok är skenbart omärklig... men den är god läsning. Den innehåller en samling reportage och artiklar Kullenberg skrivit, många av dem synnerligen goda. Såsom intervjuer med Harry Schein, Roman Polanski, och Marisa Berenson (stjärna i filmen Barry Lyndon), samt en fejkad intervju med Strindberg; från den är boktiteln tagen. X skrev med lätthet och ironi men även osökt faktabasering. Så denna bok rekommenderas. Liksom hennes intervjubok om Överklassen i Sverige (1974); hon skildrar svensk adel och övre medelklass med lätt hand. Hon har berättargåvan helt enkelt, läsbar i faktaform. Hon var, som bäst, en fackbokens Selma Lagerlöf...!
Relaterat
Sf från höger
Nationaldagspredikan 2023
Fornnordisk vurm i Uppsala 1856
