Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (del 4 av 17)

Resumé: Melina Starr, 35, före detta polis, har fått jobb på en privat säkerhetsfirma. Den heter Svenska Relä. Dess uppgift är att hejda aktionerna hos stiftelsen "Svenskfientligt Centrum". Melina har nu fått en kollega i arbetet, Doris Burg. Chef för firman, Svenska Relä, är den gåtfulle Topsy Lindblom.
Del 1: Melina Starr får jobb på Svenska Relä
Del 2: Melina på spaningsuppdrag i Hägernäs
Del 3: Dribblings kloningsprojekt
Del 5: Amafortet
Del 6: Attacken mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri

Efter en lunch på sallad återvände Melina till avdelningen. Väl där såg hon en mapp ligga på sitt skrivbord. Hon öppnade den och fann en order. Den var underskriven ”T” som i ”Topsy”. När hade han lämnat detta dokument? frågade sig Melina. Hade han smugit in här när hon lunchade...? Kanske det. Han var alltid mystisk.

Mappen innehöll fyra A4-sidor. De talade om Ljuskrigare och i Guds namn; det räckte som garanti för dess autencitet. Den operativa kontentan var att hon och Doris denna kväll skulle bege sig till Frihamnen och invänta en kontakt på en viss bar, Four Winds Bar. Klockan 22.00 skulle kontakten komma. Melina beordrades att ta med sig en väska med ombyte, necessär och allt, för en cirka tre dagars bortovaro.

Klar med läsningen av dokumentet gick Melina till Doris’ kontor. Den nya hade fått samma rapport. De skulle bege sig till baren tillsammans.

"Vi ska ut på uppdrag", sa Melina.

"Ja, jag vet", sa Doris. "Jag har läst rapporten. Vi ska vara på den där baren klockan tio ikväll. Det är nio timmar dit. Vad ska vi göra tills dess? Åka och bomba MIUN?"

"Varför det?"

"Jag ogillar stället helt enkelt."

"Jaha. Bomba det? Du skulle må då va."

"Ja."

"Men låt det vara. Live and let live."

"Men jag hade inte tänkt döda dess personal", sa Doris. "Jag hade tänkt hovra över stället, låta utrymma det med ett brandlarm och sedan dragit åstad. Med fluoridlaser från skyn."

"Sweet."

"Sweeter than sweet, my dear Melina."

Melina gillade den andra. Men det fick inte bli för familjärt. Hon sa:

"Doris, kom ihåg: jag bestämmer. Jag är ansvarig, jag är chef för vår lilla mission ikväll."

"Uppfattat, sa Doris."

"Bra", sa Melina, "då var det utklarat. Jag, Melina, har ansvaret. Någon måste alltid ha ansvaret när man opererar på fältet."

Man la upp planen. Doris bodde på Saltmätargatan. Melina skulle, av säkerhetsskäl, ikväll hämta henne två kvarter bort från hemmet. Det fick bli vid Fridhemsplan. Vid åttablecket skulle hon komma förbi i sin S60. Till dess åkte man hem var för sig. Melina ägnade tiden hemma åt att läsa Drunvalo Melchizedeks ”The Ancient Secret of the Flower of Life” på datorn. Där stod mycket märkligt. Som att Atlantis gick under på grund av en merkaba som löpt amok, en dimensionsförvrängare ännu aktiv i Bermudatriangeln. Detta inhämtade hon innan hon la sig att sova middag.

Hon vaknade klockan åtta. Hon duschade, tog på sig svarta jeans och promenadskor i svart läder, svart fjällrävenjacka, svart keps och håret i hästsvans. En liten ryggsäck packades med ombyte etc. Så lämnade hon lägenheten och gick ner i garaget. Ur garaget tog hon bilen, körde norrut och hämtade Doris. Melina var för kvällen iförd jodpurs, beiga ridbyxor, jeansjacka och gyllenbrun fischy. Man körde till baren i Frihamnens never-never-land, belägen i stadens nordöstra mellanzon hitom Lidingö. Man styrde mot en okänd kajplats i gråzonen.

Baren de skulle till hette som sagt Four Winds Bar. Den låg i ett separat betonghus på en vindpinad parkering. Gråa skyar. Melina tog av sig brillorna. Man gick mot huset, klev in, möttes av stekos och currydoft. En klocka slog halv tio: ding-dong, ding-dong. Vid en bardisk i ena hörnet beställde man Perrier. Inga starkvaror sa Melina.

De satte sig ner vid ett bord. Platsen var öde men ändå laddad på något sätt.

"Schysst bar", sa Doris. "Men inget att dricka."

Melina blev arg men la band på sig, sägande:

"Uppdraget har just börjat och du gnäller. Säger du en sak till skickar jag hem dig."

"OK, OK", sa Doris.

På väggen satt en klocka, ett så kallat Amerikaur med tavla och pendel. Det var den som nyss slagit. Den var, kan man säga, nyckelhålsformad: rund tavla med en litet pendelhus under. Pendeln kunde beskådas genom en glasruta. Siffrorna på urtavlan var romerska: I, II, III och så vidare.

"Märkligt ställe det här", sa Doris. "Fyra dörrar, en i vart väderstreck."

"Men det heter ju ”Four Winds Bar” ", sa Melina. "Det betyder att i slutet av tiden ska alla dörrar slås upp, Jan Björklund ska störta in och skratta rått, och sedan ska han ta oss med till helvetet där vi ska leva i mångkultur för evigt..."

Doris log. Men Melina behöll masken och sa:

"Så är det. Allt kan hända."

"Four Winds Bar."

"Verkar så."

"Four winds at the Four Winds Bar, two doors locked and windows barred..."

Det var Doris som reciterade denna text. Melina tog vid:

"... one door left to take you in, the other one just mirrors it..."

Klockan tickade. Vinden ven runt knutarna.

"Men om fan och inte Jan kom", sa Doris, "vad skulle vi göra då...?"

"Han brukar fråga sig fram", sa Melina. "Han säger inte bara ”nu tar jag er” och skrattar diaboliskt. Han brukar ju föreslå en deal, som att ”du får världen om jag får din själ”."

"Ahh", sa Doris, "bra att veta."

"Varje skum typ man möter i gråzonen bör man fråga: 1. vem är du? 2. vad vill du?"

"Fan är fan. Man vill inte direkt åka till helvetet. Men tänk om den som verkligen stormar in här till slut är Jan Björklund: haha, nu tillhör ni mig! Nu ska ni få bo i mångkulturen och hylla den varje dag..."

"Vilken syn", sa Melina. "Då skulle jag bara fråga: vem är du? Och vad vill du? Med några enkla frågor skulle jag få hans paradis att smälta ihop."

Doris fyllde på med:

"Jag skulle säga honom: aldrig livet att jag bosätter mig i din mångkultur. Eller menar du din fina villa i din vita enklav? Då är det en annan sak. Den skulle jag gärna bebo. Och spränga sedan jag druckit upp whiskyn, skjutit sönder plasma-tv:n och eldat upp matsalsmöbeln i sjödränkt ek."

Klockan slog kvart i tio: tre dubbelslag. Ding-dong, ding-dong, ding-dong.

"Sverige är extremt", sa Melina. "Svensk media tycks befinna sig i krig med det traditionella Sverige. Man förnekar den man är. Man förnekar sin egen natur, den som svenskar. Det är som ett tabu. Man har beröringsskräck med allt som heter svenskhet, trygghet och tradition."

"Vi borde åka och bomba Klarakvarteren."

"Ja", sa Melina, det. Eller vänta ut dem. Vi vinner på sikt. Folk i gemen har fått nog av medias svenskfientlighet."

"Så du är lika politiskt engagerad som jag?" sa Doris.

"Ja", sa Melina. "Jag är Sverigevän. Jag står upp och försvarar det land som sett mig födas. Dessutom är jag är holist. Idag kan man inte vara neutral. Del av mitt andliga credo är synen på min materiella verklighet. Jag kan inte bara sitta och meditera och säga att allt är väl i Sverige. För det är det inte. Krigsrubriker om någon sagt ”neger”, i övrigt fjantnyheter och materialism. De lever på rädsla, suger i sig folks ångest som vampyrer. Det är helt sjukt. Det är mörkerfurstar hela gänget."

"Lucifer och company."

"Kan vara. Asuras och Morven och Yaltabaoth och hela surven."

- - -

Melina reciterade:

Empty spaces, what are we living for?
Abandoned places, I guess we know the score.
On and on, does anybody know what we are looking for...?

"Tungt", sa Doris.

"Det är patos", sa Melina.

"Som på en likvaka."

"Tycker du...?"

"Vi pratar om fan och hans moster, reciterar Mercurys dödssång."

" ”But his soul was painted with the wings of butterflies” ", sa Melina. "Nu ska vi vara snälla."

"Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne."

Klockan slog tio. Ding-dong, dubbelslag: sammanlagt tjugo dingar och dongar.

Det var dags. Melina och Doris såg på varandra. Klockan tio skulle kontakten komma, personen de skulle möta här på Four Winds Bar.

- - -

Klockan var tio. Inget hände. Bartendern stod bakom sin bardisk. Stekos, currydoft, ljus från köket.

Doris tog en klunk ur sitt Perrierglas. När hon ställt ner det gjorde en figur entré i lokalen genom södra dörren. Den öppna goretexjackan avslöjade en grön ylletröja han bar inunder. I övrigt hade han svarta byxor och svarta träningsskor. Han hade ett litet, kalt huvud och stålbågade glasögon.

Det var Topsy. Han kom fram till kvinnorna, nickade åt Melina och sa till Doris:

"Jag är Topsy. Välkommen till Svenska Relä."

"Tack", sa Doris. Hon reste sig och skakade hand. Även Melina kom på fötter.

"Nu kör vi vidare med denna operation", sa Topsy. "Vi förflyttar oss. Framåt i natten."

Ledda av Topsy gick de ut ur huset. Ute på parkeringen stod en blå Gazelle-helikopter och väntade. Den hade motorn igång.

"Häng med!" sa Topsy och vinkade mot helikoptern.

Man gick mot maskinen och krökte huvud under rotorn. Topsy öppnade kabindörren. Melina och Doris svingade sig in. Man satte på sig headset för internkommunikation. Topsy satte sig bredvid piloten. Han prövade förbindelsen.

"Melina och Doris, från Topsy. Hör ni mig?"

De båda kvinnorna bekräftade.

Helikopterns motor ökade i varv. Snart lyfte man och flög över Stockholms norra förorter.

"Får man fråga vart vi ska", sa Melina på internradion via headsetets mikrofon.

"Vi ska till en säkerhetsbas", sa Topsy.

I kvällen dundrade helikoptern norrut, först över lysande förorter och sedan över mörka skogsland.




Del 1: Melina Starr får jobb på Svenska Relä
Del 2: Melina på spaningsuppdrag i Hägernäs
Del 3: Dribblings kloningsprojekt
Del 5: Amafortet
Del 6: Attacken mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri




Relaterat
Antropolis: en stad i framtiden
Till Smaragdeburg (2010)

Målning: Robert Svensson

Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (del 3 av 17)

Mars 2013. Sverige hotas av en skum aktör: Egon Dribbling, ordförande i Svenskfientligt Centrum. Han bedriver sin antivita propaganda helt öppet, med stöd av staten. Alltså måste en privat firma plocka ner honom på eget initiativ. Denna privata firma är Svenska Relä. Den leds av Topsy Lindblom. Och dess agent är Melina Starr. I förra avsnittet såg vi hur hon stal några graverande dokument i Dribblings sommarstuga i Hägernäs.
Del 1: Melina Starr får jobb på Svenska Relä
Del 2: Melina på spaningsuppdrag i Hägernäs
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Attacken mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri

Som jag nyss berättat gjorde Melina ett inbrott i en stuga i Hägernäs den 3 april. Efter återfärd och landkänning i Ropsten cyklade hon hem med dokumenten hon tagit. Sedan övernattade hon, sedvanligt därhemma i sin lägenhet på Söder. Nästa dag tog hon bilen och for upp på Svenska Relä på Östermalm med dokumenten. Kontoret för detta Svenska Relä kallades ”Avdelningen” i dagligt tal.

På sitt kontor, med de stulna dokumenten framför sig, nickade Topsy förnöjt.

"Det här är bra", sa han. "Vi kan bygga ett case mot Dribbling för detta. Men..."

Topsy såg sin vana trogen ut genom fönstret, gåtfullt spanande bort i himlens grå lointäner. Melina iakttog sin chefs sammanbitna anletsdrag. Så frågade hon:

" ”Men”..."

Topsy vände sig mot Melina:

"Vadå men?"

"Du sa att du hade ett case mot Dribbling, men... Du avbröt dig. Vad skulle du säga?"

"Vad? Jo, Dribbling sysslar med mer än propaganda. Jag har fått uppgifter att han klonat sig själv. För att ta över landet med svenskfientliga kloner."

"Men det är ju alldeles... alldeles otroligt...! Är du säker på detta?"

"Ja, jag har haft spanare ute i hans fabrik i Huddinge. Fabriken heter DriCo: Dribbling Corporation."

"DriCo", sa Melina. "Mystiskt. Så du har span på den...? Du har många anställda."

"Nej", sa Topsy. "Inte formellt anställda. Jag har dig och någon till, som Doris Burg. Och Raggidus Munkon. Han är min man i Berlin. Utöver det har jag diverse kontakter och allierade – vänner i kampen mot svenskfientlighet och materialism. Tillsammans ska vi befria Sverige och, på sikt, världen."

"Det är jag gärna med i."

"Jag vet det", sa Topsy.

Man gick och hämtade kaffe i pentryt. Man hade en maskin, stor som ett kylskåp, som gjorde espresso – kontorsespresso, väldigt god. Melina tog svart med socker, Topsy tog svart utan socker. Sedan återvände man till Topsys kontor. Topsy satt som vanligt bakom skrivbordet, Melina i en besöksstol mitt emot.

"Dribbling är, som du säger, helt vansinnig. När han är i farten kan man vänta sig vad som helst. För han har än fler projekt på gång sägs det. Lyssna här Melina, detta är helt otroligt..."

Topsy tog en klunk kaffe och sa "ahhh". Sedan berättade han att Dribbling sades ha fått tag på några av Europas mest ärevördiga skatter: svärdet Gram och ringen Andvaranaut. Dessa två omnämns i sagan om Sigurd Fafnesbane. Sigurd fick svärdet av sin fosterfar Regin för att döda draken. Och draken ägde en skatt där ringen Andvaranaut ingick.

"Vad exakt Dribbling ska göra med dessa klenoder vet vi inte. Men antagligen något perverst, illasinnat och antivitt. Gram och Andvaranaut är symboler för germansk historia, myt och tradition, och förstörs dem vore det en symboliskt nederlag för germanismen."

"Wow", sa Melina. "Detta är bara för mycket. Detta måste stoppas!"

"Visst", sa Topsy. "Jag håller på att värva en privatarmé för att slå ut Dribblings kloningsprojekt. Men mer om det senare. Idag kommer en ny agent hit. Hon heter som sagt Doris Burg. Du får visa runt henne."

"OK."

"Sedan ska ni iväg på ett uppdrag. På en bar i Frihamnen ska ni möta en kontakt. Du får detaljer senare idag. Du får det på papper. Jag måste gå snart. Men Doris kommer snart. Du får ta hand om henne. Börja med att avkräva henne Sanningen i Guds namn. Resten ger sig. Hon kommer 9.30. Hon ringer på dörren, du öppnar."

Melina nickade. Det var på sätt och vis överväldigande allt detta, att både ta över ruljansen och sedan fara på uppdrag, men hon var beredd på allt. Hon hade som sagt jobbat åt Topsy förut. Och Hägernäsaffären igår var bra uppvärmning för allt detta.

Efter briefingen visade Topsy Melina hela Avdelningen. Hon besåg åter sitt kontor, ett blått rum med skrivbord och utsikt över Engelbrektskyrkan. Företagets övriga rum var två kontor till samt ett sammanträdesrum. Det var endast en korridor med rum: Topsys först till vänster, sedan ett tomt, sedan ett sammanträdesrum med pentry rakt fram. Sedan de två andra kontoren på korridorens högra sida, där Melina hade det första till höger efter entrén. De tomma kontoren skulle upptas av en sekreterare plus ännu en agent. Denna agent hette Doris och skulle, som sagt, komma till kontoret snart.

Vid niotiden sa Topsy farväl, han skulle ut på sitt ärende. Melina fick sköta ruljansen, inklusive brief av den nya. Melina frågade:

"Vad ska jag göra då?"

"Ge henne det tomma kontoret på min sida korridoren. Plus inloggningsuppgifter till datorn. Pengar kan hon få av mig sedan."

"Uppdraget ikväll då? Kan jag inte få mappen nu?"

"Du ska få två mappar, en till dig och till Doris. Men senare."

Melina sa ”uppfattat”, gick till sitt kontor och tänkte på sin chef. Trevlig karl. Och gåtfull.

Melina gick och hämtade mer kaffe i sammanträdesrummet. Det fanns som sagt espressomaskin – en slags mildare kontorsespresso som inte var dum alls. Den var till och med bättre än den überstarka espresso man fick på krogen, ansåg Melina.

Melina satte sig på sitt kontor, drack kaffet och surfade i en timme. Hon kollade det senaste på Flashback och funderade över nationalismens framtid i detta land. Dribbling, den här operatören som hon spanat på – han verkade ju galen ansåg hon. Men att bekämpa en sådan figur kanske, som Topsy antytt, skulle etablera nationalismen i detta land för tid och evighet. Det var en uppfordrande uppgift, en inspirerande, maktpåliggande uppgift som stegrade hennes hängivenhet till nya, energirika höjer. Idén att nationalismen åter skulle regera; den idén överväldigade henne med sin storslagenhet. Tänk att åter få vurma för den man är; tänk att denna anda åter kunde omfatta hela befolkningen. Och minoriteter behövde för den skull inte känna sig hotade. Några raslagar var inte aktuella. Inte i Melinas värld. Det handlade om ideellt likaberättigande. Vita svenskar skulle inte längre behöva skämmas för att vara det de var. Men samhällsklimatet 2013 var tvyärr väldigt antivitt och svenskfientligt. Detta ville Melina ändra på.

- - -

Melina var inspirerad, hon skulle lyfta nationalism och vurm för det egna -- på nationell nivå. Men hon lät sig inte föras iväg mentalt utan behöll sitt operativa lugn. Det var lätt för henne att finna detta lugn. Hon var ju Operativ Kunskapare, tränad sedan hon var ung i uppgiften att röra sig i gråzonen.

Klockan 9.30 ringde det på dörren. Melina gick och öppnade. Det var Doris Burg. Hon visade sig vara en slim, yppig svenska med kort, mörkt hår och grå ögon. Hon var iförd gröna PTA-byxor, lågklackade skor, vinröd blus, silverhalsband och svart tunika. Melina släppte in henne och sa:

"Vilken är din favoritlåt av Judas Priest?"

"Få se nu", sa den nya. ”Solar Angels."

"Vi ska nog komma överens", sa Melina.

Man gick in och satte sig på Melinas kontor. Melina såg på den nya. Samlad. Apatia.

Melina gick ut hårt. Det gällde att veta om den nya stod på Ljusets sida. Hon körde samma rutin som Topsy kört dagen före med henne:

"Nu ska du tala sanning med mig", Doris. "Jag avkräver dig på sanningen i Guds namn: vad tror du på?"

"Jag tror på ljus, liv och godhet. Jag tar emot Kristusimpulsen."

"Gott", sa Melina. Hon funderade på vad hon skulle säga härnäst. Men hon mindes Topsys dragning och sa:

"Du är nu Operativ Kunskapare. Du är med i spelet om Ljus mot mörker, sanning mot lögn. Information är Ljus, kom ihåg det. Vi är kunskapare, underrättelseagenter och infokrigare. Ljuskrig, infokrig – samma sak. Var redo att sprida ljuset. Första målet är att befria Sverige från antivitism, sammetsdiktatur och åsiktsförtryck."

"Hur ska det ske?" sa Doris.

"Genom fredliga, metapolitiska metoder. Du blir liksom jag metapolitisk agent i nationalismens tjänst."

Melina gick sedan igenom praktiska saker: ingen anställning, bara cash on the table, koder. Doris fick det lediga kontoret till vänster. Den nya verkade fatta. Och hon gillade Priest. Alltid något. Men Melina valde att luncha ensam. Det fick inte bli för trevligt.

Vid elvatiden gick Melina ut, lämnade Svenska Relä och styrde stegen mot Engelbrektskyrkans ståtliga tegeltempel. Det låg några kvarter bort. Där inne, under dess mäktiga valv samlade hon sig, fann lugnet inom sig. När hon tittade upp fann hon sig beundra valvgången bakom predikstolen, en galleriliknande gång uthuggen ur rena graniten verkade det som. Materielaverkan var påtaglig i denna kyrka: takstolar av trä, rappad sten, kvaderrustik.

Melina satt och tonade in på Skaparen. Hon tackade för sin existens som människa, som varelse i det kosmiska spelet – det exopolitiska spel som berörde människan icke blott som jordisk varelse utan som kosmisk varelse, besläktad med andra arter bortom jorden. I det spelet hade även Sveriges befrielse sin roll.

Melina uttryckte sin tacksamhet för kyrkorummet, bugade för de människor och andar som tillsammans förverkligat detta rum – detta rum som fick en att meditera automatiskt, detta mörka rum som ändå strålade av ljus, detta rum som öppnade ett inre rum. Hon bugade gravitetiskt för platsens ande, vände på klacken och gick ut i den stockholmska eftermiddagen.




Del 1: Melina Starr får jobb på Svenska Relä
Del 2: Melina på spaningsuppdrag i Hägernäs
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Attacken mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri




Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf
Folk jag mött

Målning: Robert Svensson

Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (del 2 av 17)

Detta har hänt: Melina Starr, före detta polis, har fått jobb som säkerhetskonsult på en privat firma. Den drivs av hennes gamle bekant Topsy Lindblom. Firman heter Svenska Relä AB.
Del 1 finner du här.
Del 3
Del 4
Del 5
Del 6: Attacken mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri

Det var onsdagen den 3 april 2013. En samlad Melina Starr kom körande i sin bronsröda Volvo S60, årsmodell 2003. Hennes ansikte röjde inga känslor. Men så var det i och för sig alltid. Hon hade viljekontroll över sitt väsen. Denna dag var hon i alla fall lite uppåt; hon var hemsökt av en stilla glädje. Hon skulle till jobbet, sitt nya jobb på ”Svenska Relä”. Detta var en täckmantel för det hemliga projekt som Topsy bedrev. Hon hade, som berättat, sagt upp sig som polis och ägnat fem månader åt privat brainbuilding. Och nu skulle hon bli operativ kunskapare på heltid.

Hon hade, följande cykelbuds-meddelandet, väntat på vidare order. Och dessa hade för två dagar sedan kommit i form av ett kodat mail. Mailet sa att hon den 3 april skulle bege sig till Gunnarsbyn. ”Gunnarsbyn” var i Topsys lingo kod för hans kontor på Östermalm. Melina visste sedan förr var det låg. Det var Svenska Reläs kontor, Topsys täckföretag. Det låg på Östermalmsgatan en bit från Engelbrektskyrkan.

Melina körde längs Skeppsbron i sakta mak, ”Stockholms-sakta”, det vill säga 60-65 km/h. Hon såg ut över Strömmens glittrande vatten; hon vilade ögonen på Blasieholmskajen och Nordiska museets högborg, gladdes åt solen som sken in i hennes liv. Äntligen får jag arbeta med väsentligheter tänkte hon. Det är slut med den låga vibrationen och slentrianen i polisjobbet. Vad gällde hennes gamla kolleger så var de OK. Till exempel var, återigen, en sådan som Lund nog bra att lirka sanningen ur knarklangare, torpeder och gråzonsfolk. Han hade auktoritet och pondus lika väl som hederskänsla. Folk, även buset, hade förtroende för honom. Lund kunde kommunicera, kunde få jobbet gjort genom en kombination av smartness och hårdhet. Han var kriminalpolis men – och det var för Melina kruxet – han var inte lagd för mer subtila agentjobb, för kunskapande och uppdrag i det okändas närvaro. Men Melina var allt detta, hon var som klippt och skuren för denna gråzon: den mellan känt och okänt, exo- och esopolitik, hemliga och offentliga projekt.

Melina tog Strömbron över till fastlandet, korsade Blasieholmen, snuddade Nybroviken, passerade Dramaten och kom in på Östermalm. Som vi märkt var hon förtjust i mantror och nu körde hon detta, riktat till sig själv: idag ska du dö, detta är din sista dag i livet. Ställ in dig på att dö, att möta döden. – Hon skulle förvisso inte dö, inte som hon visste. Och hon dyrkade inte döden per se. Men detta mantra fick henne att lugna ner sig, hitta friläget. Hennes glada förväntan kalibrerades till en stilla glädje, 51% positiv.

Hon körde vant in i den östermalmska gatulabyrinten. Omsider körde hon ner i ett parkeringshus, parkerade, tog en hiss upp till en våning och kom ut i en korridor. Hon letade, och fann, skylten ”Svenska Relä ÄB”.

På en dosa intill dörren tryckte hon in en knapp. ”Nu bevakas jag nog av Topsy genom en dold kamera”, tänkte hon. Men det var nödvändig sekretess.

Efter en minut öppnades dörren. Det var Topsy som sa ”välkommen”. Den smale, skallige mannen med de stålbågade glasögonen log. Det var affärsmässigt men också sann glädje, trodde Melina. De båda förstod varandra och behövde inte slösa tid på kallprat.

Topsy ledde in henne på sitt kontor, en grön sal med svart dator vid ett skrivbord, en välförsedd bokhylla och en soffgrupp. Han var för dagen klädd i sina vanliga Reebooks, grå kostymbyxor och svart blazer. Melina bar för sin del svarta tennisskor, violetta jeans, jeansjacka, indisk blus i gult och tegelrött och svart-röd scarf. Hon var diskret makeup:ad och hade, som alltid, det blonda håret i hästsvans.

"Bra", sa Topsy och tog hennes jacka, som han la på soffbordet.

Melina satte sig i besöksstolen. Topsy sa:

"Vad tror du på?"

"Va?"

"Jag frågar dig i Guds namn: vad tror du på?"

Detta var den form av sonderingsprocess man måste göra som ljuskrigare i detta läge. Topsy visste redan att Melina trodde på En Högre Verklighet, men hon kunde ju ha ändrat sig sedan sist. Mörka makter var i svang och man måste konstant pendla sina medarbetares attityd, ja hela deras inre, med förhör, lögndetektor med mera. Alla spionorganisationer gjorde detta, privata som statliga; i engelska MI.5 kallades det ”vetting procedure”. Fast bara Svenska Relä använde denna andliga vokabulär.

"Jag tror på Kristusimpulsen", svarade Melina sanningsenligt.

"Utveckla."

"Jag", sa Melina, "tror på Kristusimpulsen, skickad till människan från Golgata när blodet från Kristi sår träffade marken. När coup de lance sårade Frälsaren rann det ut blod. När detta blod nådde marken började jordens aura skimra i nya färger. Denna impuls är historiens vändpunkt, mening och mål. Vi ska uppnå Kristusmedvetande."

"Bra, sa Topsy. "Du är godkänd. Jag tror även man kan säga att världen har uppnått detta Kristusmedvetande du nämner. Vi går, generellt, mot en fredligare värld. Problem finns men det är inte kallt krig, det är inte världskrig. Nåväl. Du är nu Operativ Kunskapare, delaktig i spelet om jordens höjning. Du ska få ett kontor. Jag ska visa sedan. Men du får inget anställningsbevis. Och ingen lön på konto. Men du kan få 50.000 i cash, rent. Låter bra va?"

"Ja", sa Melina medan Topsy böjde sig efter en attachéväska. Han la den på bordet, öppnade den och visade. I den låg fullt med 500-lappar, använda, ordnade i buntar med gummiband runt.

"Säg till om du behöver mer sedan."

"OK", sa Melina. Hon tog emot väskan och ställde den på golvet. Hur man smurfade undan 50 papp så att ingen misstänkte något – det var bara ett smärre problem. Tur att vanliga affärer ännu tog emot kontanter, tänkte hon.

Topsy såg ut genom kontorsfönstret, såg bort över Östermalms norra nejder. Han sa:

"Nåväl, varför har jag dig ombord i firman nu? Man kan säga: det är en tid av kaos i världen, någon del våldsamt kaos och stora mängder mindfuck, propaganda och hjärntvätt. Världskrig blir det inte, det har jag redan sagt. Men det är en tid av omprövning, rykten, olika verklighetsbilder, olika tolkningar av vad som händer. Det är en brytningstid mellan förtryck och fri vilja, mellan åsiktsdiktatur och fri opinionsbildning. Knäckfrågan heter nationalism: har varje folk rätt att existera? Existerar svenskarna? Har de rätt till Sverige? Bland annat den frågan ska vi lyfta."

"OK", sa Melina. "Jag är helt med. Vi svenskar existerar och har rätt till detta land."

Topsy nickade och infogade:

"Det är vad vi strider för. Och du ska snart få ett uppdrag som etablerar nationalismen för tid och evighet i det här landet."

"Bin bereits."

Topsy tog sin laptop, vände den och visade den för Melina. På skärmen fanns en bild av en soligt leende 30-35 års man. Han hade ett rektangulärt, särpräglat ansikte med livliga drag. Han var en aning rundlagd men gav ett i stort sett vitalt intryck. Han hade karisma.

"Detta är Egon Dribbling", sa Topsy. "34 år, född i Växjö. Vapenvägrare. Jur kand i Uppsala, sedan arbete för Röda Korset och Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. 1995 grundade han SFC, lika med Svenskfientligt Centrum. Det är en stiftelse som ger ut tidningen Svenskfientlig Nu! Dessutom publicerar man pamfletter och håller föredrag i skolor och på arbetsplatser. Temat är att det sedvanliga Sverige är dåligt och att etniska svenskar inte finns."

"Sjukt", sa Melina. "Det är ju rena antivitismen!"

"Visst är det det", sa Topsy. "Man heter inte förgäves ”Svenskfientligt Centrum”. Man har en 100% negativ agenda: att motarbeta etniska svenskars existens och rätt till detta land. Landet ska, via massinvandring, ges till ”nysvenskar”. Och styra ska en elitmaffia med internationella förgreningar. Well, det gör den ju redan."

Melina ombads scrolla ner på skärmen. Där såg man uttalanden av Dribbling. Melina läste bland annat:

”Svenskar finns inte. Jag har aldrig läst Tacitus ”Germania”. Att hans ”svioner” är samma som ”svear” måste förnekas.”

Vidare påstod Dribbling, enligt dokumentet:

”Svenskar är onda. Även jag, som vit svensk, bär på en odefinierad ondska. Ju brunare, ju godare.”

Detta var exempel på Dribblings vansinnespladder. Han påstod även detta:

”Sverige ska avskaffas. Vi ska kalla det ”Provins Nord nr 3” i vårt nya mångkulturella tusenårsrike. Den blågula svenska flaggan ska avskaffas till förmån för något annat, en rödgrön röra med lite svart i kanske.”

Melina skakade på huvudet och sa:

"Vad är det här? Det är ju rena vansinnet, rena galenskapen."

"Visst är det så. ”Karlen är galen – kasseras” som det stod i en karolinsk rulla."

"Var håller de till då?

"De är i Svenskfientligt Centrums lokaler i Vasastan, på en tvärgata som heter Pingefyrs Gata. De disponerar ett ärevördigt funkishus i gul puts."

"Ska vi göra inbrott där?"

"Vill du det?"

"Jag far gärna ut och smyger i natten", sa Melina.

"Som en Catwoman i svart dress, va?"

"Ja", sa Melina, "ungefär så. Eller som en Aeon Flux, skating the edge."

"Så bra att du är beredd att handla", sa Topsy. "Men låt Vasastads-kontoret vara så länge. För Dribbling har även en sommarstuga i Hägernäs."

Topsy tog fram en karta och visade var det låg. Det var i Storstockholm, på Stora Värtans norra strand nordöst om Lidingö.

"Vi på firman har ett skjul i Ropsten. Där finns en kajak, bra för operativa insatser som denna. Här."

Topsy visade skjulets läge på kartan och fortsatte:

"Gå dit ikväll. Och paddla bort till Hägernäs. Det är en bra bit, men jag har för mig att du är vältränad. Väl framme kollar du in aktuell stuga. Gör intjack om ingen är hemma."

"För vad?"

"Leta dokument. Graverande dokument."

"OK."

"Så du kan åka hem nu. Vilken första dag på jobbet va? Men det är inte slut än. Åk ut till Hägernäs som jag sagt. I morgon rapporterar du till mig här."

"Ska ske, Topsy."

"Bra. Utgå."

"Men ska du inte visa mig mitt kontor?"

"Visst ja. Kom med."

Topsy gick tvärs över korridoren till ett annat rum. Det var en fem kvadratmeters smatt med fönster, skrivbord, tom bokhylla och bord med dator. Väggarna var blå och man hade utsikt över Engelbrektskyrkan.

"Du ska få kodordet till inloggning. Det är cds07. Ditt användarnamn blir ”trädkoja”. Det är standardkod och namn för alla anställda."

"Vilka är de andra anställda då?"

"Well, ingen är ju anställd. Inte ens du. Men det kommer en dam vid namn Doris Burg i morgon. Före detta militär. En hårding. Där är du inte tuff...!"

"Vi får väl se hur det blir", sa Melina.

"Du kan ge henne koden och användarnamnet, samma som du har. Någon mailadress får ni inte. Måste jag maila dig mailar jag dig på din hemdator. Vi har ju krypterat vår förbindelse sedan länge. Kör jag inte mail så budar jag dig eller ringer på mobilen."

"Hur kan jag nå dig då?"

"Det är en annan femma! Ring mig på mobilen. Eller hit, men tala alltid i kod. Som ”nu har jag handlat”. Och kan jag inte nås, kör på ändå med det uppdrag du har. "Let action determine the matter”."

"Jag förstår."

Topsy la handen på hennes axel. Sedan kramade han henne.

"OK", sa han sedan, "det var den enda kramen jag diskonterat. Men jag är glad att ha dig ombord. Nu ska vi sänka elitmaffian och befria världen."

"Tack Topsy", sa Melina. "Helkul att vara här. Jag har, ska vi säga, viss inspiration för detta."

Melina tog kartan med sig, fick nyckeln till skjulet, tog sin jacka, gick ner till garaget och körde hem. Hon tänkte på Topsy, sin chef. För cirka tolv år sedan hade de haft en smärre affär. Sedan dess var de kamrater. Men visst fanns det lite laddning kvar. Tacksamt med en kram då.

Hon såg nyktert på det hela, intalade hon sig. Hon hade balans i livet. Och hon gillade att jobba för Topsy, som visste att röra sig i Gråzonen. Som hon själv.

Hon kom hem. Efter lunch på risgryta sov hon middag. Vid sextiden vaknade hon, duschade och klädde sig i svart overall, gummistövlar och svart yllemössa. Rena ninjautstyrseln tänkte hon, det var bara den svarta kamouflagefärgen i ansiktet som saknades. Men hon lät det vara. Det skulle se dumt ut när hon cyklade genom stan.

- - -

Hon skulle, som ni förstår, göra intjacket i Dribblings stuga i Hägernäs. För att inte bli sedd av folk så tog hon inte buss eller T-bana. Hon lämnande även sin bil hemma; hon tog istället sin tioväxlade cykel för förflyttningen norrut. Snart for hon vant fram längs gatubelysta banor genom city och bort till Ropsten. Väl där gick hon till skjulet som Topsy visat henne på kartan. Hon hittade det efter att ha sökt runt ett tag bland cykelställ, soprum, containrar och annat nedanför det höghus där det hela låg.

Ur skjulet tog hon en kajak med en paddel. Hon bar ner det hela till vattnet, sjösatte farkosten och paddlade iväg över Lilla Värtan norrut.

Med god fart paddlade hon i kvällen. Staden bredde ut sig under en mörkviolett himmel, spred sitt ljus på ömse sidor vattnet: Norrmalm till vänster, Lidingö till höger. Det är så vackert så man kan dö tänkte Melina. Hon fick i processen syn på Millesgårdens traditionstyngda högborg på ön: bronsstatyer som visar vägen mot en ny era, heroiska symboler i nordismens briljans. De talande om en kommande, stolt era för detta land, tänkte Melina, en tid av sedvanlig svenskhet, ära och höghet sedan kosmopolitismen spelat ut sin roll.

Sjön gick lätt vågig. Melina paddlade på med sin dubbelpaddel, den typiska kajakpaddeln. Hon älskade kajaken som livsform, som stil. Kanadensaren däremot, där man måste så böjd och paddla, gav hon inte mycket för.

- - -

Hon passerade mellan Tranholmen och Lidingö. Sedan forcerade hon sundet mellan Danderyd och Lidingö.

Efter denna passage var hon ute på Stora Värtan. Det var exotisk mark i Roslagens famn. Halleluja tänkte Melina, vilken semester: en operativ semester för en bitvarg som jag.
Hon for fram över Stora Värtans svarta havsvidd. Efter en kvart nåddes land. Smidig som en katt gled Melina upp ur kajaken, bar den i land och gömde den i ett buskage. Hon gick med avmätta steg mot huset, stannade bakom en tall och lugnade ner sig. Hon tvingade sitt inre sinne att tänka på ingenting och fann operativt lugn.

Hon hade memorerat kartan och hittade lätt fram till aktuell stuga. Den låg lite ensligt under några lönnar. Det var en envånings timmerstuga med grön panel och vita knutar. Ingen var hemma. Med en dyrk bröt hon sig in i stugan. Det var en konst hon lärt sig som polis. Fem år i kåren, 2007-2012, satte sina operativa spår.

- - -

Stugan bestod av farstu, ett smalt kök till höger och så stora rummet rakt fram. Hon gick till denna salong eller storstugan. Månljus sken in genom fönstret och gjorde allt spöklikt, men mysigt för en operativ ande som Melina. Med sömngångaraktig säkerhet fick hon fram några dokument. Ett var ett kompendium som hette: ”Svenskar – fascister!”, ett annat var ett PM som hette ”Kritisk antivithetsstudie av svensk särart”.

Jojo, tänkte hon, Topsy blir nog glad om han får det här: tydliga bevis för Dribblings offensiva verksamhet. SFC tycktes säga: svenskar, ni är våra fiender och nu tar vi ert land. Skulle man bygga ett case mot antivitismen måste man ha dokument att utgå ifrån, och dessa var synnerligen relevanta inom den ramen.

Melina plockade på sig inalles 25 dokument om Dribblings vansinnesverksamhet. Hon la dem i en medhavd plastkasse och gled omärkligt ut ur stugan. Hon smög tillbaks till sin kajak, sjösatte den och la kassen i skrovet bakom sätet. Så paddlade hon tillbaks till Ropsten. Efter sedvanlig undanställning av farkosten cyklade hon hem.

Hon grenslade sin cykel, lämnade Ropsten och trampade iväg genom Hjorthagens bebyggelse av tegelhuslängor. Hon sa till sig själv: ”Nu skiter jag i det här och åker hem och fikar. Jag har gjort nog idag som Operativ Kunskapare.”




Melina Starr befriar Sverige, del 1
Melina Starr befriar Sverige, del 3
Melina Starr befriar Sverige, del 4
Melina Starr befriar Sverige, del 5
Del 6: Attacken mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri




Relaterat
Holdstock: Mythago Wood (1982)
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)

Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (del 1 av 17)

Här börjar en följetong. Den har 17 delar. Det är Melina Starrs nya äventyr. I en föregående svit berättades om hennes ungdom. Och här berättades om hennes tid som polis. Den sistnämnda sviten utspelade sig 2012. Och nu är det 2013 och Melina ska börja jobba som hemlig agent, Operativ Kunskapare i firman Svenska Relä. Den leds av den gåtfulle Topsy Lindblom, som Melina träffat av och till under sin karriär.
Del 2 finner du här.
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Attacken mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri

Låt mig berätta om Melina Starr.

Melina Starr är en blond svensk kvinna. Hon föddes 1977 i Sålunda i Värmland. Hennes föräldrar var David Starr, en ljuhylt engelsman, och Anna Bådebäck, en etnisk svenska. 1995 gick Melina ut gymnasiet. Hennes fritidsintressen var esoterism och andlighet. Hon hade gett ut ett fanzine om detta. Detta uppmärksammades av en viss Topsy Lindblom, en privatpraktiserande underrättelseagent. Han anställde Melina på frilansbasis. Melina fick ge synpunkter på rysk återhämtning, Mellanösterns geopolitik, ostasiatiska optioner och amerikanska egenheter. Hon jobbade även på ett café i Sålunda.

1999 gjorde Melina och Topsy en USA-resa. De mötte ljusarbetare och talade med välsinnat folk inom regeringen. Melina och Topsy hade en kärleksaffär under denna resa. Sedan gjorde man slut men man fortsatte jobba ihop, av och till. Melina blev för sin del polis (examen 2008) och blev kriminalare 2010. Hösten 2012 tog hon avsked. Hon hade sonderat att få jobba i Topsys firma och det blev verklighet våren 2013 -- det vill säga nu, när vi drar igång följetongen ”Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige”.

- - -

Melina stod och vattnade blommor i köket. Vårsolen sken in i hennes lägenhet på Folkungagatan. Dagens datum var den 26 mars. Det var eftermiddag.

Då ringde det på dörren. Hon gick och öppnade.

Det var en ung man i keps. Han bar röd Adidasjacka, axelremsväska och dyra Nikeskor. Han sa:

"Är ni Melina Starr?"

"Ja."

"Jag har ett brev till dig. Kan du visa leg?"

Melina fick fram sitt körkort som hon hade i en jackficka. Det dög. Budet överräckte därnäst ett kuvert och en följesedel. Melina skrev på följesedeln, fick en kopia av denna och tackade budet.

Melina stängde dörren. Hon tittade på brevet. Det var ett vitt C5-kuvert. Där stod endast hennes namn och adress, handskrivet. Hon öppnade det och tog ut en A4-lapp med brevhuvudet ”Svenska Relä AB, Östermalmsgatan 30, Stockholm”. Meddelandet hade endast denna lydelse:

Hej Melina. Jag har ett jobb åt dig. Vi kan säga att jag behöver en OPERATIV KUNSKAPARE. Invänta ytterligare instruktioner. Förstör detta meddelande.

Så stod det i meddelandet, underskrivet med ”T”, vilket var Topsys signum. Melina tog sin cigarrettändare, satte eld på lappen och släppte den i vasken. När det brunnit ut spolade hon vatten på de svarta fragmenten, tog ett hushållspapper, slängde allt i toaletten och spolade ner det.

Tillbaka i köket satte hon sig vid köksbordet och filosoferade. Typiskt Topsy tänkte hon: skicka ett meddelande per cykelbud. Men det måste till i hans bransch: det kallades operativ säkerhet. Ett mobilsamtal eller ett mail var mycket lättare att spåra än ett fysiskt brev.

Hon gladdes åt meddelandet. Detta löste hennes fritidsproblem. Hon hade vid denna tid tagit avsked som kriminalinspektör. Hon lämnade sin tjänst hos polisen fredagen den 19 oktober 2012, alltså förra hösten. Hon var trött på den låga vibrationen i polisjobbet. Hon kom att tänka på sin gamla chef, kommissarie Lund. Han var nog bra att lösa mordfall och förhöra knarklangare. Men det här med exopolitik förstod han inte. Som besöket på Ottilia visat.

Lunds seghet var en av orsakerna till att Melina tagit avsked. Lund symboliserade för henne vanligheten och tristessen med att jobba som polis.

Melina hade parallellt med att hon lämnade polisen tagit kontakt med Topsy. Topsy var hennes operativa guru, hennes gamla kontakt i de frilansande agenternas värld. De hade känt varandra sedan 1995. Och hösten 2012 hade hon bett att få jobba åt honom. Och nu, fem månader senare, hade hon fått svar – jakande svar. Med andra ord var Melina nu operativ kunskapare, en kombination av fältagent och underrättelseanalytiker, aktiv i spelet om Sveriges och jordens frihet.

Så nu var det bara att vänta. Väntan skulle ägnas åt brainbuilding, sinneskontroll och mental höjning. Det hade hon sysslat med ända sedan i oktober, sedan hon tagit avsked från polisen. Hon hade under vintern uppdaterat sig på strategisk information, tränat och mediterat.

Hon skulle bli operativ kunskapare. Men hon levde redan operativt. Hon kom osökt att tänka på ett mantra från Aeon Flux, den smala, animerade hjältinnan i en framtidsvärld, skapad på 1990-talet. Mantrats mening, dess kärna var dessa svar som Aeon gav på frågor från sin fiende Trevor Goodchild:

Trevor: You’re skating the edge...
Aeon: I am the edge.
Trevor: You’re out of control…
Aeon: I take control.
Trevor: What do you truly want…?
Aeon: You can’t give it, you can’t take it, and YOU JUST DON’T GET IT...!

Detta var numera även Melinas credo, hennes mentala fokuserings-ramsa. Men hon var ingen stridsdåre, ingen s&m-chinona som Aeon Flux. Aeons mantra började ju med ”Whose side are you on? – I take no sides”, men sådan lyx kunde inte Melina tillåta sig. Hon var ingen nihilistisk, cynisk frilansare som fröken Flux. Frilansarens förespegling att stå obunden, stå fri i det politiska spelet, var mot naturens lagar. I alla fall hösten 2012.

Neutralitet var omöjlig idag. Svenskfientlighet och antivitism grasserade, materialismen var ännu attraktiv, och därför ansåg Melina att man måste ta ställning för vit nationalism och ett andligt credo.

- - -

Ingen kunde vara neutral idag. Ingen kunde låta bli att välja sida i den diktatur människan levde i sedan 9/11, där patriot act och PK-ism styrde sinnena. Melina hade sedan länge tagit ställning mot diktaturen och för viljans frihet – för rätten att säga nej till vad regimen ansåg Fint Och Bra. Som att massinvandring var humanismens högsta stadium. Melina var nog human, hon ansåg att alla människor var bröder och systrar, men detta existensiella faktum fick inte försmädligt glida över i dagspolitiken och göra Sverige till halva världens socialbyrå. ”Är du emot invandring, vad är du för en hatisk person, dela inte upp i vi och dem, vi är alla människor...!” – så lät det religiösa invandringsargumentet. Det som karaktärsmördade alla som var emot invandringen, som defamerade alla som ansåg att det skulle få debatteras som vilken fråga som helst.

Melina var emot denna åsiktsdiktatur. Hon hade tagit ställning. Hon var inte bara
slappt ”låt gå” i sin politiska åskådning. Hon stod för debatt, åsiktsfrihet, folkstyre och sedvanerätt. Inrikespolitiskt ansåg hon att svenskarna skulle bestämma vad som skulle ske med deras land. Utrikespolitiskt ansåg hon att 9/11 var ett insidesjobb, en konspiration för att göra USA till en diktatur, utförd av en viss hobbyklubb som motverkat människans uppstigande mot Ljuset – och detta sedan urminnes tider. Melina stod för Ljus mot mörker, för folkens självbestämmande mot skumma hobbyklubbar och bitvargar.

Kopplingen svensk PK-ism–USA:s fascistregim under Bush kunde vara svår att göra för vissa, men för Melina hängde de båda ihop. Den svenska PK-regimens mest hängivna förespråkare hade till exempel varit Mona Sahlin som hade sin bästa tid under Bush-regimens dagar, under 00-talets första decennium. Hon, ledaren för Sveriges största riksdagsparti, sa sig ju hata allt det traditionella svenska. Hon spottade därmed på sju miljoner svenskar.

Sahlinismen var en mörk tid, en tid av låst debatt, brännmärkning och sammetsdiktatur. Det var inte helt bra nu heller, 2013, men det hade börjat lyfta. 9/11-truthers kom fram och fick gehör, USA:s krig avvecklades. Och här hemma började folk protestera mot att kallas parias bara för att de sa ”vi svenskar existerar och har rätt till detta land”. Man sa nej till att låta sig förslavas med tillmälen som rasist, fascist och främlingsfientlig bara för att man värnade sig och sitt. Man sa nej till att låta sig bortdefinieras som folk. Man kan säga: svenskarna återuppstod som folk 2012 efter att ha fört en skuggtillvaro, förnekade av hela samhällseliten inom politik, media och akademi. Svensken vaknade, började erkännas som ett folk bland andra i samnationell anda.

Det var ett framsteg. 2013 lovade gott i så måtto: svensken sa nej till att låta sig förslavas av plutokrater och kosmopoliter. Man hade åter definierat sig som ett folk, som svenskar.

- - -

Melina skulle i detta läge bli ljusarbetare. Hon skulle med fredliga medel operera i det virtuella rum som utgjordes av inrikes- och utrikespolitik, regimkritiker och regimtrogna, internet och gammelmedia, journalister och författare, kreti och pleti, Fix och Foxi. Hon skulle bekämpa mörker med Ljus, lögn med sanning, mörkande med information. Hon kämpade för jordens frihet, inklusive Sveriges frihet. För Sverige var i rådande läge inte ett fritt land. Man fick inte säga vad man ville. Yttrandefriheten hade begränsats så att den med fel åsikter riskerade att förlora jobbet, förlora vänner och inflytande, ja riskerade att få en yxa i dörren av utomparlamentariska krafter, därtill uppmuntrade av statsministern som om dylikt brukade säga: ”Jag är inte överraskad att sådant där händer”...

Melina bekämpade dylik diktatur med andliga medel. Hon var en andlig operatör. Det hade hon varit sedan gymnasietiden i Sålunda på 90-talet. Detta fick för övrigt upp Topsys ögon för henne som kunskapare. Melina var en andlig figur men inget mähä, inget rö för vinden som sin syster Zinnia, God bless her. Zinnia var mer meditativ än Melina, mer lagd för att läsa Upanishaderna och diskutera esoterism än att tala om Black Ops och konspirationer. Hon stängde av när politik kom på tal.

Man kan säga: Zinnia var blind för den politiska aspekten. Melina var av hårdare virke. Hon var en Operativ Kunskapare som tog kontroll över läget. Det innebar till exempel att om hon angreps så skulle hon försvara sig. Dock inte med sin 9 mm pistol. Den hade hon, jämte sin polisbricka, återlämnat till polisen när hon tog avsked. Hon skulle försvara sig med metapolitiska argument, analys, rapporter, goda råd och dåd åt Topsy och hans personalkader. Hon skulle, med andra ord, göra det som anställd på Svenska Relä, företaget som var täckmantel för Topsys frihetsagenda.

Melina återgick till det hon gjort när hon avbrutits: vattna blommorna. Pelargonen, fuchsian, klematisen och ormbunken fick sitt. Nu var det bara att vänta på ordern att inställa sig på Topsys kontor, var nu det kunde ligga. Han var en mystisk figur denne Topsy, en gåta invirad i ett mysterium. Men i de kretsar han rörde sig var sekretess ingen lek. Det var en överlevnadsfråga.




Del 2: Spionage i Hägernäs
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Attacken mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri




Relaterat
Melina som polis
Melinas möte med Topsy, hösten 2012
Melina överväger sin framtid

Nyhetssvepet: flickan som mördades var inte mördad -- eller...?

Det är dags för ännu ett nyhetssvep. I samtiden, i de brännande frågorna, såväl inrikes som utrikes, är jag med och ger kommentarer, analyser, vinklar och vrår.

Jag börjar med dådet i Tantolunden. Jag skrev om det här. Nu har Nordfront kollat in storyn och avfärdat den. Man anser det bevisat att flickan ifråga bara sårades lätt. Hon ska själv ha hittat på och spritt ut att hon dödats. Jaha...

Mycket är ännu dunkelt i denna affär. Men OK, nu verkar det lite klarare. Man kan säga: förr var jag 51% övertygat att hon dött. Nu är jag 51% övertygat att hon överlevde.

Och det nya läget hindrar inte att denna episod visar på ett sjukt samhälle. Förortsgäng och AFA som anfaller 14-åringar för att de är annorlunda klädda...? Det är terrorism, stödd av regimen som inte tar i med krafttag mot detta. Terror, stödd av en regim som även stödjer terror i Syrien. Fredde gav ju 110 miljoner till FSA förra året.

[Edit 13/5 2014: nu har domar fallit efter misshandeln i Tantolunden. Fria Tider har storyn. Den 15-åriga flickan blev som sagt inte dödad men hon och några till utsattes för rå misshandel vid detta tillfälle. Allt förtiget av MSM när det begav sig.]

- - -

Syrien ja. Jag har inget nytt att komma med här. Jag säger vad jag sagt i över ett år: det blir inget storskaligt MENA-krig av detta. Trots nya hot om amerikansk beväpning av rebeller (som på sin höjd blir stöd i form av handeldvapen) och flygförbudszon (som på sin höjd blir en remsa i söder). Och på Gotiska Klubben såg jag nyss en kommentar som sammanfattar läget briljant. Postaren robban sa:

fick intrycket runt årsskiftet att de så kallade rebellerna tog slut liksom. de dog ju som flugor därnere och i dagsläget är det bara mindre grupper kvar upphaussade av media som fullt manskap. känns lite grann som om det hela tiden är andra som vill ha igång konflikten. usa är ju lite som en brandman som springer runt och tuttar eld på saker och ting för att han nåt att släcka så han kan leka hjälte.

menar har ju inte sett nåt i media som definieras som fullt krig eller ens inbördeskrig

Detta var koncist och bra tycker jag. Exakt vad som blir av Syrien på sikt vet jag inte själv. Men det hela är, som krigsförlopp, dämpat på något sätt. Något håller emot, något som hindrar att det blir den huggsexa som Libyen 2011 var.

- - -

Slutligen en recension. Jag skriver nämligen ibland i Nya Tider. Den kommer ut på papper en gång i veckan. Men nu har man en hemsida också. Och där har min recension av Guillaume Fayes "Why We Fight" (2010) nu lagts upp. Faye skildrar kampen mot dagens sinnessjuka PK-regim och han gör det med bravur och stil. Han är stridlysten men han plockar hem poänger i striden. Jag skriver bland annat:

Guillaume Faye är en stridbar man. Själva titeln på Why We Fight andas strid och konflikt. Och visst är det en konflikt i dag. En etnisk, kulturell och politisk kamp om huruvida västvärlden ska förlita sig på sedvana och tradition eller om nihilism och nivellering ska råda.

Faye skildrar detta. Och han ser framför sig en global strid med etniska, ekonomiska och geopolitiska förtecken. Jag anser att han brer på lite för tjockt, han målar med lite för drastiska penseldrag. Ju radikalare man är, desto mer kan man renodla sina åsikter. Faye drar nytta av det för att göra Why We Fight till en radikal bok, intressant att läsa för att få uppslag om dagens politik och samhälle. Men en mer subtil, mindre krigisk och mer filosofisk attityd hade varit bättre. Men med det sagt så har man aldrig tråkigt i Fayes sällskap. Ordlistans texter är, som sig bör, ganska korta. Man hittar lätt nya termer att intressera sig för om man fastnar på något ställe. Why We Fight har något för alla radikalkonservativa och ”real righters”.

Hela recensionen finner du här.




Relaterat
Antropolis: recensioner
Till Smaragdeburg (2010)

Recension: Midvintermörker (Wilderäng 2012)

Här tänkte jag ta en titt på Lars Wilderängs bok "Midvintermörker" (Massolit förlag, 2012). Är den bra? Tja, den är OK. Vill man läsa om modern svensk arméaction kan den duga. Men vill man ha krigsromaner i övrigt så rekommenderar jag några helt andra böcker, som "Stridsmiljö 2500", "Camouflage" och "Eld och rörelse". Dessa böcker har ju skrivits av Sveriges ledande krigsförfattare, alla kategorier. Nämligen mig. Dessutom kan de laddas ner fritt. -- Det ska här handla om Wilderängs bok. En uppföljare har nyss kommit ("Midsommargryning"). Men här är det bara bok ett i Wilderäng-serien som behandlas.

December 2012. Ryssland anfaller Sverige och tar det försvarslösa Gotland. Med Spetznazräder på fastlandet lamslås vår infrastruktur och delar av vårt försvar. Men vissa svenska förband mobiliseras och så är striden igång.

Det är upplägget i Lars Wilderängs roman ”Midvintermörker”. Jag tror inte att något dylikt kommer att hända i verkligheten. Men Lars Wilderäng tror det. Nåväl, att skriva scenarios om ett hotande stormaktsanfall mot oss är en ärevördig genre. Titlar som ”Blixtkrig mot Sverige” (1943) samt ”Operation Garbo” och ”Anfall mot Sverige” (båda 1988) har varit givande läsning. Och som hugskott och ”tänk om”-historia, som thrillermässig undersökning av hur ett ryskt anfall av idag mot Sverige skulle se ut, så har Wilderängs bok sitt värde. Han får mycket sagt om vårt försvar och dess operativa och ledningsmässiga detaljer och frågeställningar. Men reellt är det ganska liten risk för att Ryssland kommer att anfalla oss. Visst bör man ha ögonen på Ryssland. Men är verkligen krig i sikte?

Nej. Krig med Ryssland tycker jag verkar osannolikt. Ser vi på andra regioner idag så är Mellanöstern, som alltid, drabbat. Syrien är en oroshärd. Men sett till världen i stort är bilden annorlunda. Media mörkar det men världen av idag är långt fredligare än vad den var under det kalla kriget. Den tidsanda som tillät stater att puckla på varandra med allt de hade, så kallat hyperkrig, finns helt enkelt inte längre.

Se till exempel hur det var i mitten på 80-talet. Då krigades det i Afghanistan, mellan Iran och Irak, i Libanon, på Nordirland, i Angola samt i Nicaragua. De två första krigen hade minst 100.000 man var, engagerade i operativ-taktisk krigföring. Stormakterna hade vid denna tid hundratals stridsberedda divisioner stående mot varandra i Europa. Idag finns det bara två inbördeskrig av format i världen: Syrien samt Kongo. Krigen i Irak och Afghanistan är i praktiken över. Konflikthärdar som Sri Lanka, Indien-Pakistan, Nordirland och Mellanamerika har laddats ur.

Det är en fredligare värld idag men massmedia förtiger det. Visst är Ryssland lite hotfullt. Som svensk nationalist har jag alltid hävdat att vi bör ha garden uppe mot den ryska björnen. Men hett krig? Jag ser det som osannolikt.

- - -

Wilderängs bok har annars sina poänger. Interiörerna i staber och på förband av alla de slag har trovärdig prägel. Jag gillar till exempel denna scen där författaren via sitt språkrör ondgör sig över alla nerlagda kalla krigsanläggningar som borde ha behållits om det hettat till – vilket det gör nu, i bokens fiktionsram, quod erat demonstrandum:

Svar ja, det ser ut som vi är i krig. Svar nej, du skall inte till Vargkulan utanför Nora. Den anläggningen lades ner för ungefär tio år sedan och fylldes igen med sand och cement, liksom de flesta av det hundratal bergrum totalförsvaret hade förr i tiden. Undantagsvis har några bergsrum sålts till privata aktörer och numera huserar datorhallar eller fabriker där. Den operativa insatsstaben INS sitter, eller skall jag säga satt, i en kontorsbyggnad i Stockholm. Det är bara flygstridsledningen som fortfarande sitter i bergrummet Grizzly i Bålsta, Cobra i Hästveda lades i praktiken ner tidigare i höst. INS tappade vi kontakten med tillsammans med resten av Stockholm och Bålsta försvann strax därefter... Antagligen är deras master bortsprängda och med det är kommunikationen bruten tills man får upp reservmaster, men det finns ingen personal i beredskap för sådant.

Betecknande är även detta citat. Att föra krig mot en motståndare som anfaller på bred front är något annat än att bedriva territoriella uppgifter i fjärran land:

Luftvärn? Flygunderstöd? Artilleri? Allt det där som amerikanarna fixade åt oss i Afghanistan... Håller de här killarna? Det är ju inte som den frivilligt utvalda gräddan när vi åkte till Tchad eller Afghanistan.

När det vill sig har även Wilderäng en fungerande, ironisk stil:

Romeo från Alpha, vi har genomfört en värdegrundsövning med fången och efter att ha tvingat honom att läsa introduktionen till försvarets värdegrundsbok, så har han öppnat upp att han är korpral, ryss och spetnaz.

Mindre lyckat är det när den kvinnliga statsministern överraskas av anfallet, ätandes Toblerone på sitt tjänsterum. Då blir det övertydligt. Möjligen har Wilderäng mönstrat ut den scenen ur Massolit-upplagan, den som kom 2012. Boken gavs ju först ut på eget förlag 2010.

Wilderäng driver för sin del även den vällästa ekonomibloggen Cornucopia. Han har inte alltid rätt i sina utspel och prognoser. Men en sak har han förstått med bloggformen. Och det är att man ska skriva lite fränt. Om man är en insatt och kunnig människa ska man inte efterlikna MSM:s stil när man bloggar. Ingen vet vad en blogg är och vad den kan vara, men Cornucopia har på svensk botten vidgat gränserna och definierat hur man bloggar för att få läsare. Man ska, nämligen, skriva aktuellt, kontroversiellt och väl. Wilderäng gör i regel detta. Nu har han på sistone visat sig som anhängare av den officiella, mörkade statistiken vad gäller invandringen, vilket sänkt hans trovärdighet i mina ögon. Men in toto så har jag respekt för bloggaren Cornucopia och sf-författaren Wilderäng. Hans bok är värd att kolla upp för den försvarsintresserade.

- - -

Wilderängs bok ingår, som jag sa inledningsvis, i en genre. Det är böcker som återger tänkta scenarios av en invasion av Sverige. ”Blixtkrig mot Sverige” kom för sin del 1943, när vi var inringade av Nazityskland. Boken skildrar ett stormaktsangrepp mot oss. Tyskland nämns ej, det är bara den diffusa ”Stormakten” som spökar. Vi bombas från luften, en del av Mellansverige tas och vi håller ut även över vintern. Sedan går vi till motangrepp. Så föreställde sig författaren, Per Lindencrona, det hela. Boken har idag mest historiskt intresse men är på sina premisser välgjord.

Bland mer nutida krigsfallsscenarios har vi ”Operation Garbo”. Den var skriven av översten Bo Hugemark, forskaren Ingemar Dörfer och journalisten Lars Christiansson. Sverige anfalls av Sovjet men vi slår tillbaka. Boken hade två delar: det var till sin art en bred, bestselleraktig sak. Lägre profil hade för sin del Sune Anderssons ”Anfall mot Sverige” (1988). Den beskriver dramatiskt, och med precision, hur ett kuppanfall går till. Vi tas med överraskning. Stockholm överrumplas av en pansarbataljon, överskeppad på en Estalandsfärja. Ingen förstår vad det handlar om förrän bogvisiret öppnas och T-72:or rullar iland på Stadsgårdskajen. Hjälp får pansaret sedan av fallskärmstrupp, samt av spetznazsoldater som i polisuniform åker runt och likviderar politiker, tjänstemän och flygvapenpiloter. Ytterligare hjälp erhålls från en femtekolonn i form av extremvänster inom media och förvaltning. De var talrika då som nu.

Vad gäller förmågan att koncentrerat skildra stormaktshotet mot oss så tycker jag Andersson var tämligen övertygande. Boken visade på hur effektivt det kan vara med skönlitterära framställningar av sådant som diskuterades i media, inom försvaret och bland folk, men som vänstern tystade ner: ryska kommandoförband och Sovjets förmåga att genomföra kuppanfall, som i Afghanistan 1979. Hur skulle det hela ha sett ut på svensk botten? Även om ett isolerat ryskt anfall mot oss var osannolikt så behövde frågan ställas. Och Andersson gav med iskall skärpa svaret.

Genren med krigsscenarios, fall Sverige, har levat i 70 år. Lars Wilderäng har med ”Midvintermörker” säkrat dess fortlevnad ett tag. Hans bok har sitt värde som debattinlägg. Jag ser inte samma hot från ryssen som Wilderäng, men en ny försvarspolitik måste till. Försvaret är inget särintresse som statsministern sa nyss. Det är en riksangelägenhet. Ett annorlunda upplagt, mer stridsberett och mindre politiserat försvar vore önskvärt.




Relaterat
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln

Book News: "Morpheus Tales: The Best Weird Fiction, Volume 3"

Hereby some info on a short story of mine, published in an anthology.

In 2010 I had a story published in the English magazine Morpheus Tales. The story was called "The Middle Zone". Now they've collected it with some others into an anthology, available as an e-book. My personal copy was in pdf form. Other formats offered are Kindle, epub and rtf. At 4 USD you get a 157 page pdf. You can buy it here.

The title of the book is: ”Morpheus Tales: The Best Weird Fiction, Volume 3” (Smashwords 2013). Editor is Adam Bradley of Morpheus Tales. Other contributors except for me are Eric S. Brown (a zombie author known for works such as "World War of the Dead" 2009 and "How the West Went to Hell" 2010), Thomas Henry Dylan (contributing to "Chimeraworld 6" 2009) and many more.

On the smashwords site the book is described thus:

For the first time collected together, the best weird fiction from Morpheus Tales, the UK's most controversial weird fiction magazine! Only the very best weird fiction has been hand-picked from the Morpheus Tales archives to create the third collected volume of the magazine Christopher Fowler calls "edgy and dark". (...) Established horror best-sellers rub shoulders with rising stars and newcomers in this diverse collection of short weird fiction.

- - -

And that's about it. My story, "The Middle Zone", began its life as one of the entries in my Swedish short story collection, the famed "Eld och rörelse" of 2007. Then the title of the work was "Nattsidan, dagsidan och mellanzonen".




Relaterat (in Swedish)
Lovecraft och etnicitet
Lovecraft på svenska 2008-2012

Tal på nationaldagen 2013

En gång per år sampublicerar jag en text med min Motpolsblogg. Det är mitt nationaldagstal. Jag har bedrivit denna tradition i tre år nu. 2011 års tal finns här. 2012 års tal finns här.




”Vi svenskar existerar och har rätten till detta land”. Det har Jan Milld hävdat länge och väl. Även jag har drivit frågan ett tag. Och denna utsaga är själva kärnan i vad kampen handlar om, om ni frågar mig -- vad kulturkriget, den metapolitiska striden och kulturkampen i Sverige på 2010-talet gäller. Vad är striden mellan nationalism och PK-ism, mellan verklighetens folk och ”eliten”, sammanfattad i en mening? -- Jo, det är att vi etniska svenskar existerar och har rätt till detta land.

Vi svenskar har funnits här i tusentals år. Vi har hemortsrätt här, sedvanerätt till detta land. Den som ifrågasätter det är fullständigt förryckt. Det är bevisat att Sverige sedan början av vår tideräkning haft en vit, germansk befolkning. Det står i Tacitus’ ”Germania”. För att förneka det måste man antingen vara galen eller heta Dick Harrison.

Men ingen lyssnar på honom längre. Han kan kavla ut sina lögner hur mycket han vill. Det ljugs på andra håll idag också men allt färre lyssnar på det -- som när Dilsa Demirbag-Sten säger att vi behöver invandring för att klara välfärden, eller när Peter Wolodarski anser att Sverige ska vara socialbyrå för all världens folk, eller Jonas Hassen Khemiri anser att han är drabbad av Sverige -- han, en uppburen författare.

Lögner, lögner och fler lögner. Ja, vi har hört dem i åratal och vi har hört dem i vår. Men en viss vändning har kunnat skönjas. PK-regimen är på defensiven. Och det visas genom vilka sinnebilder den skyltar med, vilka symboler den förknippas med. Och det är sådant som kåkstäder, zigenska tiggare och, nu senast, upprorisk förortspöbel. Invandrarna i Husby är änglar, de ska dyrkas, polisen däremot ska inte få göra sitt jobb -- den elitmedia som hävdar sådant har uppenbarligen tappat greppet. Och skitmedia förlorar läsare i en rasande fart. DN och SvD har stora problem. ”Stora” lika med obotliga.

- - -

Det är nationaldag idag. Då ska man fira. Och det gör jag gärna. Denna dag firar vi det traditionella Sverige. Vi firar oss själva som etniska svenskar, ett strävsamt, ödmjukt och händigt folk i Europas norra utkant. Detta är nationens dag, av latinets natio, jag är född. Jag och 7 miljoner till i detta land är födda som vita nordgermaner, som svenskar. Detta är vår dag. Andra får delta. Men då ska det ske på våra villkor. Det är vår gästfrihet, våra resurser, vår historia och våra traditioner det handlar om, inte det sedvanliga kurdisk folkdans och somalisk hirsgröt, som när vissa officiella instanser ger sig på att fira denna märkesdag.

Vi svenskar existerar. Vi har rätt till detta land. Det finns inte en makt i hela universum som kan hindra oss från att värna vårt eget, vurma för dem vi är. Det finns inte en makt i hela universum som kan besegra oss i kampen för vår identitet, för att få vara oss själva. Det finns inte en makt i hela universum som kan hindra oss svenskar från att själva bestämma vad som ska hända i detta land.

Det finns inte en makt i hela universum som kan hindra mig från att säga: "jag är svensk, jag existerar och jag har rätt till detta land”. Det är ledmotivet för den kommande kampen. Och mitt råd till er andra, ni som inte släppt sargen än, är att tuffa till er och säga saker som dessa, som att ”jag är svensk och detta land tillhör mig med sedvanerätt”, ”jag är etnisk svensk, har du problem med det” och så vidare. Fienden i form av PK-regimen är nog svag idag men den kommer inte att ge sig frivilligt. Så kavla upp ärmarna och ta strid för ditt Sverige. Ingen annan kommer att göra det åt dig. Strid med öppna vapen, och strid fredligt, på internet och i verkliga livet, för rätten att vara svensk och för rätten till detta land. Landet är ditt, det har alltid varit det; dina förfäder byggde det. De levde här, andades här, odlade landet, stred för det och blödde för det, vid Narva, Düna, Svensksund, Villmanstrand, Lund och Helsingborg. Nu måste du minnas detta. Landet är ditt men du måste själv agera. Du måste ta tillbaks detta land från komsopoliter och plutokrater, från batikhäxor och propagandister.

Du är etnisk svensk och har sedvanerätt till detta land. Du har hemortsrätt här. Glöm aldrig det. Ingen makt i hela universum kan besegra dig om du erkänner dig själv som politisk aktör på basen av din etnicitet, stridande för det Sverige som sedan urminnes tider tillhört svenskarna. Du är svensk och Sverige är ditt. Hur svårt kan det vara? Erkänn detta faktum och strid för ditt land. Med fredliga medel. På internet och i verkliga livet. Så tar du tillbaka ditt land, det Sverige som vi idag den 6 juni firar.




Relaterat
Tal på nationaldagen 2011
Tal på nationaldagen 2012
"Svensk" är ett fungerande sedvanebegrepp
Intervju med författare

Prins Eugen: "Motiv från Tyresö"

Förortskravallerna: lagen måste upprätthållas: men det anser inte "eliten"

Det har sedan cirka den 20 maj varit upplopp i Stockholms förorter. Nu har det hela kanske lugnat ner sig. Men händelserna visar på att detta samhälle är sjukt. Media har hyllat pöbeln och misstänkliggjort polisen. Fullkomligt sinnessjukt. Bojkotta därför MSM. -- Förutom det kan vi som nationalister lära oss något av kravallerna. Jag anser att taktiken ska vara den legala. Dvs främst stödja polisen i dess arbete. Att däremot bilda medborgargarden anser jag är fel väg att gå.

1. Förryckta medieaktörer hindrar polisens arbete

Min åsikt om kravallerna i Stockholms invandrarförorter:

Svensk lag gäller i Sverige. Polisen upprätthåller lagen. Polisen måste få göra sitt jobb utan att "eliten" ska komma med sina horribla påståenden.

Att "eliten" tjuter så fort polisen ens sätter sin fot i invandrarförorten är allvarligt. För mediaeliten är det övergrepp varje gång polisen gör sitt jobb. Denna reaktion är en mycket allvarlig utveckling, särskilt nu. Media vill tydligen ha inbördeskrig. Nåväl, dessa mediaoperatörer kommer i processen att förstöra all sin renommé och trovärdighet, så det finns en del positivt i detta ändå.




2. Trotskister är inblandade i det här

Trotskister är inblandade i denna affär. Härmed några bakgrundsfakta om trotskism, entrism och Offensiv. Och allas vårt helgon Sankt Peter, även känd som Peter Englund.

För denna vinkel på det hela är aktuell, synnerligen aktuell. En central aktör i att slussa pengar till Megafonen är ju, som utretts i denna Flashbacktråd, en viss Arne Johansson. Denne tycks vara knuten till Rättvisepartiet Socialisterna. Denna klubb hette tidigare Arbetarförbundet Offensiv. Och tydligen var Johansson med redan då. På 70-talet (sent 70-tal, tidigt 80-tal) försökte Offensiv ta över sossarnas ungdomsförbund SSU i Norrbotten.

Det var ett exempel på entrism. Det är ett parasitbeteende: att med en dold styrka ge sig in i en större förening. Sedan ska man, med skenbart vedertagen aktivitet och dolda manipulationer, ta över allt, vrida en sedvanlig förening åt radikalism och samhällsfientlig vänsterism. Målet: att skapa ett polemiskt klimat och omöjliggöra debatt för att på sikt inrätta diktatur, ta över landet.

Sådan är trotskismen. Den tar sig olika uttryck i olika tider. Idag är dess vapen PK-ism: invandrare är helgon, islam får inte kritiseras, kvinnor och HBT-personer är morgondagens hopp. Och hur väl har man inte lyckats skapa en diktatur med dessa medel. Se dig om i Sverige: det är inte ett fritt land längre. Regimkritiker tystas och dissidenter avskedas och fryses ute.




3. Sankt Peter

Går vi tillbaks till Norrbotten kan detta nämnas. En viss Peter Englund, ett sekulärt helgon i dagens Sverige, rena Sankt Peter, hyllad av alla kritiker, allt han skriver är tydligen guld -- han var med i Offensiv när det begav sig. Wikipedia:

I ungdomen i Boden var han [= Englund] aktiv i FNL-rörelsen och SSU och satt i verkställande utskottet för Norrbottens SSU-distrikt, men uteslöts ur SSU för samröre med trotskister som fanns i hans krets vid tidningen Offensiv.

Har Englund mer att berätta om detta, kanske? Kan han berätta om Offensivs mål med denna kupp? Har han något att säga om Arne Johansson?

Numera är Englund, vad det beträffar, inte trotskist längre. Han är kulturmarxist och förgiftar ungdomen med texter som säger att allt är en trasa, krig är alltid meningslöst och militär planering är alltid futilt. Och svensk stormaktstid var ett elände, halleluja.

Englund är inte trotskist längre. Men trotskismen och kulturmarxismen är ännu aktiva i detta land, båda väl förankrade i PK-kyrkans hägn. Trotskismens taktik att ta över föreningar och polarisera det offentliga samtalet, den världen har vi levat länge i. Hela den svenska offentliga debatten är stelnad och låst. Därför är det grävande som sker i denna tråd nödvändigt. Det kan tjäna till att ställa folk till svars och kanske även öppna upp den svenska debatten. Komma bort från svart-vitt och inse att massinvandring, islamism och stenkastande pöbel är problem som måste tas itu med.

Som en bonus kan jag meddela att Englund och Åsa Linderborg var doktorander i Uppsala samtidigt. De hörde båda till Historiska Institutionen på 80-talet. Jag har för mig att de delade tjänsterum. Snygg bild: två kulturmarxister som sitter och planerar hur de ska sabotera Sverige med trotskism och marxism.

En källa till detta är AB 20/12 2008, artikeln "Peter Englund ny sekreterare". Då Englund utsetts till sekreterare för Akademin skrev AB detta:

Åsa Linderborg tror att valet av Peter Englund som efterträdare är bra. Hon känner honom privat efter att de två arbetat tillsammans på den historiska institutionen på Uppsala universitet.

- Peter Englund är ambitiös, seriös och väldigt trivsam. Han är inget dåligt val, han är väldigt lättsam.

Någon länk till AB kan jag inte ge eftersom det är en sjuk blaska, inställd på att förinta det traditionella Sverige. Jag vill inge gynna denna tidning med klick.




Slutsats

Jag är med i en kamp. För att befria Sverige. Från PK-ism och sammetsdiktatur, värdegrundstyranni och hjärntvätt. Det görs civil olydnad och fredliga protester: genom att rösta på SD eller SvP, bekämpa antivitism och svenskfientlighet samt bojkotta MSM. Att däremot som i fallet Husbykravallerna bilda medborgargarden, well, jag kan förstå frustrationen hos Sverigevännerna som ser invandrarpöbeln "ta över". Men för att gynna vår sak är det, anser jag, bäst att hålla på legaliteten. Dvs låta polisen sköta jobbet med att stävja buset.

Support your local police alltså. Systemmedia motarbetar ju denna polis. MSM anser inte att polisen ska få rensa i stenkastande pöbel. Men det gör jag. Polisen må vara klavbunden av idéer som "dialogpolis", den må vara PK, men generellt anser jag att detta land a) ska styras av de lagar som riksdagen stiftar och att b) lagen ska upprätthållas av polis och domstolar, inte av frilansande medborgargarden.

Hur mycket aktivitet det är på den sidan idag vet jag inte. Jag får dock för mig att media är på reträtt nu. Skitmedia, som stödde pöbeln och som trakasserade polisen i dess legitima, kravallnedslående arbete, har tappat än mer förtroende hos allmänheten. MSM är en sjuk kult, en helt ondskefull sekt som så ofta den kan motarbetar etniska svenskars intressen. Kom ihåg det och fortsätt bojkotta skiten, länka inte till dem. Så befriar vi Sverige.

Snart är det nationaldag. Då hoppas jag de sverigevänliga krafterna fredligt markerar att detta är svenskarnas land. Det ska i alla fall jag göra. Med specialskrivna blogginlägg. Jag vet att många föredrar aktivitet IRL. Och jag har inget att säga om det. Gatan är viktig. Också. Men internet är viktigare. Tro alltså inte att internetaktiviteter "inte räknas". För det gör de. Internet är ett utttryck för vårt samlade medvetande, och med den sverigevänliga aktiviteten på nätet har det svenska medvetandet kunnat befrias och därmed uttrycka sig fritt.




Relaterat
Svenskfientligheten och antivitismen är passé, det bevisas av Zolfagarys, Miris, Baksis och Khemiris tystnad
Åsa Linderborg: "Lenin öppnade för en ny kultur."