"Mythago Wood" av Robert Holdstock har alltid fascinerat mig. Den ställer seriösa frågor om vad myter betyder för oss. Den för dig som läsare bokstavligt talat in i mytens hjärta, symboliserat av en skog.
England 1946. Stephen Huxley återvänder efter kriget till sitt barndomshem Oak Lodge, beläget i utkanten av Ryhope Wood. Där bor hans bror Christian. Föräldrarna är döda. Fadern brukade för sin del undersöka skogens mytiska dimensioner och Christian har fortsatt med detta. Han har skrivit Stephen och meddelat sina forskningsresultat och det är därför denne har återvänt. Så försvinner brodern in i skogens magi och Stephen börjar gå igenom sin faders efterlämnade papper.
I papprena läser han hur fadern vandrat runt i Ryhope Wood och träffat på arkaiska figurer, mytiska gestalter, bland annat en kvinna vid namn Guiwenneth. Stephen beslutar sig till slut för att själv ge sig in skogen och loda dess mytiska djup. Och han finner vad han söker: han möter Myten med stort M. Han möter sagogestalter i ålderdomlig inramning, legendariska figurer i mysig miljö.
- - -
Ryhope Wood är, kan man säga, en dimensionernas korsväg. Den är som Avgrunden hos Nietzsche: "The deeper you look into it the deeper it looks into you". Ju djupare du vandrar in i skogen, dess djupare vandrar du in i ditt psyke - och dess fler arektyper ser du, alltifrån tomten och Robin Hood till första världskrigets "Harry Hellfire" och Pan, Merlin, kung Arthur och whatnot.
Stephen går in i skogen och ser energier som sedan förkroppas till det ena och andra av hans fantasi. Tenderar han att se Robin Hood klädd i grön hätta, trikåer och snabelskor så visar sig denne så för honom.
Man kan säga: ens egen sinnebild växelverkar med vad de mytiska energierna väljer att visa sig som. För att underlätta för oss kan till exempel en "tomte-energi" visa sig med luva, skägg och kolt för att underlätta visualiseringen, eftersom vi människor är vana att se tomtar på detta vis. Om detta läste jag i "Findhorns trädgårdar" som rör sig i samma ontologiska kraftfält som "Mythago Wood". Findhorn finns dock i sinnevärlden, skapat av Helen och Peter Caddy i Skottland på 1960-talet.
- - -
I "Mythago Wood" ger sig Stephen in i skogen: han följer i faderns fotspår, lämnar kända länder bakom sig och möter fläktar från det arkaiska. Likt en Södergran kan han utropa: "Vad som hänt i sagan ska hända även mig...!"
In alles är "Mythago Wood" en styv uppvisning, en skön blandning av saga och idélitteratur, en seriös fantasy. Fantasyn som genre är inte alltid så idérik; det kan vara Äventyr, Suggestiv Miljö och Sagoaktig Briljans men idéer, vare sig av jungiansk natur eller annat essentiellt, finner man sällan. Men Mythago Wood tycks mig vara i toppklass vad gäller konceptuell styrka. Skogen som psykologiskt landskap, som skådeplats för myt och historia, har här en oförliknelig skildrare.
Relaterat
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
2 kommentarer:
Även jag uppskattade denna bok väldigt mycket. Helt klart en av de bästa inom sin genre.
(Det borde förresten påpekas att det finns ett flertal uppföljare. Men då jag inte läst dem än kan jag förstås inte uttala mig om deras kvalitet.)
Kul att fler gillade Mythago Wood. Uppföljare finns som sagt. Lavondyss hette den första. Magazinet Interzone var på sin tid rätt negativ till denna. Och själv förstår jag inte hur Holdstock kunde tillägga så mycket efter första delen, som var fulländad. men OK, I'll give it the benefit of a doubt.
Skicka en kommentar