söndag 29 juli 2012

Tysk kultur


Tyskarna ogillar Euron. Jag kan förstå dem. De jobbar och sliter för att sydeuropéer ska kunna ha siesta. Så jag säger: flitighetens Tyskland bör skudda stoftet av sig och stå på egna ben. Gällande Tyskland läser jag idag även om Stasispionage. Detta bör belysas. Forna DDR bedrev illegalt underrättelsearbete här med övertoner i förräderi och desinformation. dn dn

DDR var en tysk stat. Det var den östra delen av Tyskland som Sovjet ockuperade 1945. Med tiden fick den status av eget land medan västra delen av Tyskland blev en mer frihetlig stat under västlig hegemoni. Den vägledande sinnebilden för DDR är för mig infanterihjälmen. Den kallas m/56 men var egentligen en nazitysk design, en aldrig realiserad m/45. Källa. Bilden överst visar den med tygöverdrag, urläckert. Den undre bilden visar formen i all sin funktionella elegans. Detta är infanterihjälm typ 1A om ni frågar mig.

Man kan säga: DDR:s armé tog med sig diverse bruk och stilar från den nazityska tiden och moderniserade dessa. Och man kan säga: DDR körde tysk stil med rysk överlagring, Västtyskland körde tysk stil med amerikansk överlagring.

Nu går jag OT inom ramen för Tysklands armé. Det ska handla om tyskt infanteri under andra världskriget. Det ska handla om hur ett kompani var organiserat. En av källorna är bayonetstrength. I övrigt kan nämnas källor som Hans von Luck, Marco Smedberg, Preben Kannik, Len Deighton och the Captain sir Basil Liddell Hart.

- - -

Tyskt infanteri under AVK är en fascinerande sak. Och då tänker jag på hur deras kompanier var organiserade i början av kriget. Vi ser här 1939 års organisation. Med vederbörliga ändringar gällde denna struktur hela kriget.

Vi tar det från början. Tyskland hade flotta, flyg och armé. Armén hade för sin del truppslag som artilleri, ingenjörstrupper, pansar och infanteri. Infanteriet var det mest talrika truppslaget, "die Krone aller Waffen". Nog var artilleri och pansar avgörande delar också men här snackar vi bara organisation, vi snackar infanteriets struktur.

Ett tyskt infanterikompani år 1939 leddes av en chef plus en elvamannastab. Staben utgjordes av signalister (telefon) samt ordonnanser. Något slags underbefäl kunde här behövas, antingen för att chefa denna stabstropp eller som allmän hjälpreda åt kompanichefen. Någon stf kompchef fanns ej, tyskarna körde inte med det systemet och det hedrar dem - för vad ska en sådan stf göra, han tycks mig bara vara en glorifierad sällskapsdam. Behöver man en chef att, säg, leda halva kompaniet (och ordinarie kompc andra hälften) befordrar man bara en av sina plutonchefer för den uppgiften.

Att Tyskland ej hade stf kompc må ha berott på befälsbrist. Jag menar, hade man haft USA:s senare överflöd av chefer hade man så klart kunnat förordna att varje kompani skulle ha en stf. Men nu hade man inte det och det gick bra ändå. - Kompanichefen kunde antingen disponera en cykel eller en ridhäst.


Det tyska AVK-infanterikompaniet hade en tross på cirka 25 man. Det var kockar, fyra sjukbärare och ammunitionspersonal samt eventuell vapensmed. Plus kvartermästare (trosschef) och ett antal kuskar för att köra de hästkärror som kok och förråd fraktades på. En 2 tons lastbil hade man även.

Kompaniet hade en ksp-tropp om 16 man med två så kallde "tunga" pjäser. Det betydde "bandmatad MG 34 på trebent stativ". Hade MG:n bara sitt tvåbenta framstöd och ammokassett var det en "lätt" pjäs. Det där ska man inte stirra sig blind på. Man hade i alla fall sina MG, med eller utan tripod, och det där med ammokassett eller bandlåda var en fråga om tillgång. Jag får för mig att idealet, såväl under framryckning som försvar, var bandmatning, dvs bandlåda buren av laddare, och var laddaren för tillfället försvunnen skulle skytten ladda med ammokassetter som han bar själv. Så gjorde vi i svenska armén 1985 kan jag meddela.

- - -

Vad gällde ksp kunde det tyska AVK-kompaniet även få stöd av bataljonens ksp-kompani. Senare ersattes kompaniets tunga ksp av pv-tropp med pansargevär, alltså en pansarförstöringsgrupp. Kompaniets ksp-tropp ersattes alltså av ett pv-vapen, för ksp:ar fanns ju även i plutonerna som vi nu kommer till.

Kompaniet hade tre-fyra skytteplutoner, vardera med chef plus tre ordonnanser, grk-omgång och 3 x 13 skyttar. Det gör att varje pluton omfattade 39 man plus stab 4 man, grk 3 man (chef, skytt och laddare med en 5 cm pjäs). En ksp-omgång om 4 man fanns i varje 13-mannagrupp. Den där 5 cm grk:n var för sin del tänkt att överbrygga behovet av granateld bortom handgranaternas räckvidd och hitom 150-m skyddszonen för eget arri. Det var bra tänkt men i sig själv var 5 cm grk för klen, ett slöseri med ammo och manskapskraft. Den ersattes senare av gevärsgranater, nyttjande ett slags adapter på gevärspipan och med vapnet ställt i 45 grader eller mer för skjutande av rök, lys och splittergranater. Gevärsgranaten fyllde ut luckan mellan handgranater och tung eld, där ”tung eld” är lika med artilleri och 8-12 cm grk.

Plutonernas tyngre materiel forslades för sin del på en kärra, en hästdragen vagn.

För kompaniet med alla dessa element blev summan i manskap cirka 185 man plus 4 officerare, dvs kompc plus tre plutonchefer. Notera här att man ej hade stf plutonchefer heller, det var samma princip där som på kompaninivå: behöver man en stf tar man bara sin bästa gruppchef och låter denne befordra en ersättare som gruppchef.

Det var väl en fascinerande historia, så säg!

Ja, visst var det.

Har jag något att tillägga? Jo, detta om sambandet. Detta sköttes som antytt med telefon i kompanistaben, dvs med ledning upp till batstaben, och inom kompaniet med ordonnanser. Radio fanns ibland, dvs man kunde snylta på artilleriets eldledningsradio, om nu en eldledare råkade vara tilldelat kompaniet eller fanns i närheten.

Relaterat
Svenskt infanteri 1942
USA:s hegemoni över dagens Tyskland
Det röda massanfallet
Camouflage

2 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant, tack! Och ursprunget till DDR-hjälmen är ju oerhört intressant!

Jag har hört någon svensk föredragshållare, kanske intendenten på Armémuseum (Roos??), säga att Rommel var den enda intressanta infanteriteoretikern under mellankrigstiden, i världen förmodligen. Det sades som bakgrund till konstaterandet att Rommel under det följande kriget praktiskt taget aldrig ledde infanteri i strid.

Vet du något om Rommels bidrag till infanterikrigföringens teori och praktik?

Jag har skaffat mig en OpenID via verisign som tyvärr inte tycks fungera på din blogg. Så jag får väl fortsätta att kalla mig "Anonym".

Svensson sa...

OK, välvilliga anonyma kommentatorer är välkomna. -- På rak arm vet jag att Rommel skrev boken "Infanterie greifft an!", baserat på sina erfarenheter under FVK. Han stred på den italienska fronten: Tyskland och Italien var fiender då.

Vad gäller markstrid så var det under första världskriget svårt att genombryta fronter. Men man lyckades på slutet, med Rommels och andra infanteristers knep, skapa tungt infanteri: stöttrupper utrustade med sprängämnen och handgranater och understödda av precisionsskjutande artilleri. Då kunde man bryta igenom. Problemet var att upprätthålla farten och bredden i angreppet. Härför behövdes pansar och Tyskland låg efter där. Det var de allierade som var pansarpionjärer under FVK.

Tungt infanteri av den här sorten ser man ju i Ernst Jüngers "I stålstormen", som jag skildrat rätt ingående här. I patrull typ 1917 blir gevär och pistol blott till för självförsvar, för övrigt banar man sig väg med handgranater en masse. Och artilleriförberedelse.

Lärdomen från första världskrigets infanteristrid var, bl.a, att man skulle lära sig leva med att fronter kunde genombrytas. Om en del av fronten hamnade i s.k motti kunde ju denna fortfarande försvara sig ganska väl tack vare automatvapen och precisionslett artilleri via eldledare. Det beskrivs bl.a av C. A. Ehrensvärd i dennes "Hårt mot hårt" från 1943. Detta pekade fram mot mindre betoning på snörräta fronter till förmån för s.k stödjepunktsförsvar, som förvisso inte var vanligt ens 1945.

Rommel ledde iofs inte infanteri per se i AVK. Men han var general, det betyder generell, en sådan som ska kunna nyttja alla truppslag i samverkan. Han var kårchef med kunskap om både pansar, artilleri och infanteri. F.ö var en annan pansargeneral endast signalistofficer under FVK: Heinz Guderian. Han ledde uppenbarligen aldrig män i väpnad strid men blev ändå en världshistoriskt betydelsefull general.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)