Lennart Svensson: Till Smaragdeburg (2010)

Här ska jag berätta om min roman "Till Smaragdeburg".

Pilgrim är ute och går, färdas genom ett psykologiskt landskap. Han traskar ständigt mot öster, mot ljuset, mot soluppgången och den mytologiska Smaragdstaden, det gåtfulla Smaragdeburg som radierar verklighet, sanning och godhet över nejden. I sin Metallstad hade nämligen Pilgrim hört om denna fabulösa Smaragd där allt skulle vara frid och ro, vänskap och sällhet, så han lämnade sin stad av brons och järn och begav sig österut.

Detta är upplägget i min roman "Till Smaragdeburg". När den kom 2010 recenserades den av Perra J. på hans blogg. Han skrev bland annat:

Man kan se boken som en guide, där man följer en rutt, och där de flesta av tillvarons komplexiteter utpekas kristallklart utan att det gås in i det – då hade denna bok sannolikt blivit väldigt tjock! Men bara för att författaren aldrig fastnar någonstans betyder det inte att han tar lätt på saker och ting – snarare att han har en intuitiv känsla för vad som verkligen är väsentligt. Han har kommit över mycket av sådant som de flesta av oss är totalt identifierade i.

Här finner du pdf:en till denna roman. Du kan ladda ner filen gratis, klicka bara på "spara som" från arkivmenyn (motsv).

Ska man ge några fler smakprov ur romanen kan man väl nämna Pilgrims möte med Johann Wolfgang von Goethe. Denne kallas i romanen "Jowo". Alla kända figurer som förekommer har täcknamn på detta vis. Det blir liksom roligare så, mer konstnärligt. Förklaring till alla namn ges på slutet i filen.

På sin väg till Smaragdstaden har Pilgrim gjort ett uppehåll i Jowos trädgård. Han bjuds in i dennes gröna salong för en konversation om väsentligheter.

Jowo talar bland annat om HELHETER. Precis så som den riktige Goethe gjorde. Man måste se helheten, man kan inte frysa allt i ögonblicket. En fjäril uppträdd på en nål är ett klent substitut för en vaken iakttagare:

Jowo tog fram ett herbarium. Fascinerad bläddrade jag där bland växter jag aldrig hört talas om. Jag frågade om inte min värd samlade insekter också...?

– Nja, sa Jowo, jag tycker bättre om levande fjärilar. Färgerna är mer levande i naturligt skick; dödar man den bleknar de.

– Förvisso.

Detta hade jag ju sagt Silverräven; jag kände redan till min värds åsikt i frågan. Han fortsatte:

– Det är hemligheten med allt naturskådande: man måste förhålla sig levande till den levande naturen, rörlig till det rörliga livet. Att bara sätta allt under skalpellen räcker inte.

– Holism, att se helheten...? föreslog jag.

– Ackurat, där slog du huvudet på spiken. Se fjärilen på ängen, under solen, flygandes bort över blå himmel. Detta är naturvetenskapens början.

– Eller konstens...?

– Konstens början och slut, men vetenskapens början. Sedan må man fånga fjärilen och – ja – döda den om man nu anser sig vinna något på det. Men vetenskap kan inte bara vara subjektiv, den må börja där men något slags strävan mot objektivitet och exakthet måste finnas.

– Att både ha intuitionens stav och förnuftets svärd.

[s 81]

Pilgrim möter även andra figurer på vägen: Ernst Jünger, Nietzsche, Simone Weil, Fixaren, Resenär osv osv. Färdsätten varierar: till fots, med flygplan, i bil och med järnvägslok. Det hela blir en gigantisk och kaotisk jazz av livsstilar, världsåskådningar och filosofier. Och i fjärran står målet, det hägrande Smaragdeburg...!




Relaterat
Castanedas värld: en ordlista
Den sjungande sjustjärnan
Evola: The Doctrine of Awakening (1943)

Bilden överst hittade jag på Galactic Free Press. Det är en utmärkt bild må jag säga, den sammanfattar min bok ganska bra...!