Recension: Invandring och mörkläggning (Arnstberg/Sandelin 2013)

Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin har gett ut en bok. Boken heter "Invandring och mörkläggning". Den kom ut på Debattförlaget tidigare i år. Och den har sålt bra. Här är den recension jag publicerade i Nya Tider nr 12/2013. Det var i mars. Jag brukar inte återtrycka mina NyT-texter här men nu gör jag ett undantag. Denna bok förtjänar all uppmärksamhet. Nyligen fick ju vänstern spader på att DN hade en annons för boken. Boken upprör PK-ister. Varför...? För att den publicerar fakta och sakliga resonemang...? -- Massinvandringen är en tabubelagd fråga. "Invandring och mörkläggning" ger sig in i dessa tabubelagda marker och försöker sprida ljus och reda ut resonemangen.

Debattörerna Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin ska krossa massinvandringsregimen. Och de ska göra det med en nyutkommen bok: ”Invandring och mörkläggning” (Debattförlaget 2013).

Detta är en så kallad brandfackla i debatten. Dessa 400 sidor är ett fontalangrepp på mångkulturism och massinvandringspolitik. Arnstberg/Sandelin går ut hårt och de går ut med fakta. Som att Sverige 2012 beviljade drygt 111.000 permanenta uppehållstillstånd. Vi leder därmed, med råge, den nordiska ligan i att ta in invandrare. Och i Europa är vi trea efter Tyskland och Frankrike. I grenen ”asylsökande per capita” innehar Sverige, sett globalt, en tvivelaktig förstaplats.

Arnstberg/Sandeln fortsätter i samma sakliga, lugna, vederhäftiga stil. Det sägs att blott 21% av de asylsökande är flyktingar, det ges bevis på flyktingsmuggling och det sägs att invandringens årliga kostnad måste skrivas upp. Glöm 40 miljarder säger författarduon. Den beräkningen var från 2006. Siffran 110 miljarder ligger idag närmare sanningen. Den siffran har man fått från Jan Tullberg på Handelshögskolan.

Slutsatsen Arnstberg/Sandelin drar är att välfärdsstaten inte klarar av massinvandring. Deras bok har argument för den tesen som är omöjliga att kringgå. 110 miljarder blir t.ex 23.000 SEK per svensk och år. Det är en viktig siffra. Och den ges i denna bok, en välskrriven, välresearchad bok som därmed torde bli själva kampens centrum – centrum för kampen mot massinvandring och mångkulturism och för normalisering, sans och måtta. Arnstberg/Sandelins bok är det dokument som kommer att diskuteras 2013. Norberg/Segerfeldts nyutkomna "Migrationens kraft" framstår som ren science fiction i jämförelse. Där talar man sig varm för inrättandet av kåkstäder för att klara massinvandringen.

- - -

Arnstberg/Sandelins bok "Invandring och mörkläggning" har 12 kapitel. De innehåller, i tur och ordning, detta.

Bokens första kapitel handlar om regimens ideologi, etik och trosmässiga glöd kring detta med invandring. Mångkulturismen, kan man säga, är en religion. Kapitel 2 behandlar statistiken kring det hela, mörkad av makten, här klargjord. Kapitel 3-5 handlar om kriminalitet relaterad till invandring, som asylfusk och invandrare i Sverige inblandade brott. Detta är ett nödvändigt, koncist, klargörande av en oftast förtigen verklighet. För en ärrad invandringskritiker är inte allt som sägs här nytt, men som sammanfattning har detta stort värde. Hela boken kan därmed få rollen av referensverk kring vad invandring egentligen är och kostar.

Kostnaden ja, Den behandlas i kapitel 7. Här redovisas bland annat den ovannämnde Jan Tullbergs beräkning att invandringen troligen kostar oss 110 miljarder per år, inte 40 miljarder som hittills gällt som riktvärde.

Metapolitiskt och ideologiskt är kapitel 6 verkligen intressant. Den behandlar forskare, inom olika gebit, som går regimens ärenden inom mångkulturism, antivithet och svenskfientlighet. Verk av Stefan Jonsson, Mattias Gardell, Masoud Kamali, Torbjörn Tännsjö samt Henrik Arnstad granskas. Mer om dessa herrar strax.

Kapitel 8 behandlar Miljöpartiets invandringspolitik, eller brist på sådan (= öppna gränser, alla får komma hit). Även det kapitlet ska jag titta närmare på nedan. Kapitel 9-10 behandlar för sin del sharia och islamism samt censur, newspeak och svenskfientlighet.

Del 11 handlar om kommuner som blivit symboler i striden mot ”berikning”: Sjöbo, Vellinge och Forserum. Den sista avdelningen i boken har visst fokus på Danmark. Där visas, bland annat, hur man i detta land faktiskt förmår diskutera invandringen någorlunda öppet. Sverige är, jämförelsevis, mer låst. Kanske har vi i detta land världens mest tabupräglade, låsta och mörkade invandringsdebatt. Men förhoppningsvis kommer Arnstberg/Sandelins bok att öppna upp debatten. Och göra så att invandringen kan bli en fråga, bland andra, som man diskutera utan att bli karaktärsmördad om man har ”fel” åsikt.

- - -

Kapitel 6 granskar som sagt ett antal suspekta, men idag uppburna, aktörer. En av dem är Masoud Kamali (1956-), professor i socialt arbete. Idag deltar han inte i debatten, men 2006-2008 misstänkliggjorde han alla som talade om hederskultur och reaktionärt beteende hos vissa MENA-invandrare. Kritikerna, sa Kamali, var nazister och rasister. Men han är inte extrem...? Nej inte alls.

En annan märklig men av eliten hyllad operatör är Stefan Jonsson (1961-). Han var anställd på DN fram till 2010 men fick gå när Gunilla Herlitz slimmade organisationen. Det var knappast av ideologiska skäl. Jonssons vänsterism drivs idag hårt av kvarvarande DN-garde. Jonsson är en antivit ideolog som ser rasism överallt. Man kan säga: hans antirasism är en täckmantel för antivitism. Om till exempel svarta odlar sin särart, då är det fint och bra, då är det négritude som ska hyllas i alla tonarter. Men om vita hyllar sin särart är det rasism. Sådant är Jonssons credo. En hel generation svenska intellektuella har skolats i den. Att vara antivit är ett krav för att få skriva i finmedia som DN, SvD, Aftonbladet och Expressen.

Henrik Arnstad (1967-) behandlas även i aktuell bok. Han är en författare av historieverk. Han har felaktigt uppgett att han är fil kand. I sina böcker har han brännmärkt Finland för att det stred på samma sida som Tyskland i kriget. Här kan man säga: visst stod Finland nära Tyskland, och visst var Finlands hävdande att det förde ett separat krig mot Sovjet 1941-44 icke trovärdigt. Men att som Arnstad naziststämpla Finland för dess andravärldskrigshistoria är att gå för långt.

Att Arnstberg/Sandelin granskar folk som Kamali, Jonsson och Arnstad är verkligen på tiden. Detta är synnerligen radikala figurer med en gräddfil in till maktens centrum.

- - -

Kapitel 8 i Arnstberg/Sandelins bok behandlar som sagt Miljöpartiets extremliberala invandringspolitik. MP vill ha helt öppna gränser. Alla som vill ska få komma hit. Att hävda något annat är diskriminerande.

Detta anser MP. Och det går hem hos eliten. Det parti som överlag är populärast hos journalister är detta extremistparti. I en undersökning sa 41% av de tillfrågade journalisterna att MP var det populäraste partiet. Det var i Kent Asps ”Svenska journalister 1989-2011” (2012). Men Arnstberg/Sandelin nöjer sig inte med att konstatera det. De granskar kritiskt MP:s program. Författarduon säger att MP ”kräver helt öppna gränser och tillgång till full samhällsservice med bostäder och ekonomi för alla som kommer hit”. Det är vad MP:s partiprogran förmedlar. Mot denna ideologi polemiserar Arnstberg/Sandelin skarpt. De säger: visst ger öppna gränser möjligheter för vissa. Men det är fel väg att gå anser de; man bör istället ha ett mer långsiktigt fokus på hur välfärdssamhällena ser ut och fungerar. Och här kommer ett vältaligt försvar för att vi i väst själva ska få bestämma om våra samhällens framtid:

”Det är fungerande samhällen med utbildade, disciplinerade och lojala invånare som skapar välstånd. Det är dessa samhällssystem som måste skyddas genom en mer eller mindre begränsad invandring.” Invandring har historiskt i ett land som USA fungerat, men invandring ”kan också presentera sig som en kostnad och ett hot mot det existerande samhället. Den senare bilden dominerar för vår tids välutvecklade länder, också för USA. (...) Det finns i varje samhälle ett antal ”obehövda” och det är där som problemen tätnar: arbetslöshet, bidragsberoende, droger, kriminalitet, våld, etc. Så gott som alla välfärdsstater är i dag rädda för att via invandring rekrytera fler medlemmar till denna kostsamma och olyckliga befolkningskategori. Vi skulle önska att Miljöpartiet hade reflekterat över denna fråga, eftersom de propagerar för fri invandring. Ingenstans hittar vi emellertid ett sådant resonemang inom miljöpartiet.”

Varför? Bland annat för att journalisterna gillar MP, se ovan. MP lever i en skyddad verkstad, fritagen från granskning av media. Media propagerar ju för öppna gränser och mångkultur, kallar illegala migranter för ”papperslösa” och överanvänder begreppet ”flykting” för envar asylsökande. Men de är just det, asylsökande. Flyktingstatus beviljas bara dem som får asyl enligt FN:s Genèvekonvention: ”Bara en tiondel av alla asylsökande som har fått stanna sedan 1980 uppfyller kriterierna för begreppet flykting, som det definieras i svensk lag och internationella konventioner.”

Detta upplyser oss Arnstberg/Sandelin. De vänder sig starkt mot det samhällsklimat som råder med ett extremt massinvandringsparti, MP, som okritiskt gillas av journalistkåren. Ja, det handlar om ett helt massinvandringssentiment, som med religiös glöd antas, omfattas och förs vidare av medias megafoner.

- - -

Arnstberg/Sandelin nämner även att SD är det enda riksdagsparti som är vettigt: ”har svenska politiker från alla partier utom Sverigedemokraterna förlorat sin verklighetsförankring i invandringsfrågor?” Det är med andra ord ingen syrefattig studie Arnstberg/Sandelin skrivit, ingen försiktig diskussion. Det här är skarp polemik mot massinvandring och mångkulturism. Det är gloves off, kan man säga.

MP är helt verklighetsfrånvänt. Det vill inte säga lite i dagens låsta och tabupräglade samhällsklimat. Men MP går längre. Man föreslår ofinansierade reformer för generösare flyktingmottagning överlag: tvinga kommuner att ta emot ensamkommande, återförena somaliska familjer på svensk botten, ge all möjlig samhällsservice till dem som illegalt tagit sig i landet. Allt det där fick de formellt igenom när de gjorde upp med M 2011 men samhällsklimatet börjar nu vända sig emot det hela.

Man frågar sig om MP:s stödpatrull, journalisterna, börjar inse hur kört MP är ideologiskt. Men än så länge spelar journalisterna med och vägrar granska detta vansinnesparti. Man får hoppas att Arnstberg/Sandelins studie i aktuell bok gör slut på MP:s existens i riksdagen. MP är ett tanketomt massinvandringsparti för postpolitiska vänsterister, inget annat. Miljön och vanligt folk har man glömt för länge sedan.

- - -

MP är helt lobotomerat. Arnstberg/Sandelin säger inte det, men de citerar MP:s program där de sägs att kulturer, precis som resten av samhället, är i ständig förändring. ”Det går inte att säga att människor från en viss kultur är på ett visst sätt.” Urvattnad mångkulturism, total nivellering, total utplåning av varje särdrag. Detta är MP:s vison och jag kallar den en suddig vision av helvetet. Och Centern är likadant: öppna gränser, fri invandring och annat vansinne föreslog de i december 2012. Arnstberg/Sandelin nämnder det liksom de citerar DN:s Lena Andersson som anser att migration ska bli en politisk icke-fråga, på samma sätt som varje kvinna har rätt att föda hur många barn hon vill. ”Migration från livmodern” får ju försiggå fritt, varför då inte migration generellt...? Bara en person fri från all känsla för sitt folk, sin historia, sitt land och sin kulturella livsmiljö kan tänka så.

Drömmarna om fri invandring är drömmar, frikopplade från ekonomiska och andra realiteter. Arnstberg/Sandelin visar det på ett förtjänstfullt sätt med sin bok. De visar på ett land, Sverige, där debatten kring en viktig samhällsfråga kringgärdats av tabun och låsningar. Invandring har blivit en grundbult som inte får rubbas för då riskerar tydligen hela samhället att braka ihop – anser sjuklöverpartierna, media och akademi. Men Arnstberg/Sandelin visar med systematisk statistik, nytolkning och annorlunda perspektiv på hur vansinnigt alltsammans är. Som sagt är deras bok ingen försiktig studie, den är ett frontalangrepp på ett tillstånd som varat för länge – ett tillstånd kallat ”massinvandring som frälsningsväg”. Debatten håller redan på att flyttas från invandringen som välsignelse till invandringen som kostnad. Och denna bok kommer förhoppningsvis att bli spiken i kistan på den oskrivna lag som säger att massinvandringen inte för debatteras eller ifrågasättas.

Författarduon gör sitt jobb med fakta, analyser och referat. Men de har även en synnerligen god stil: klar och lättläst, med vassa citat från allehanda källor, och på det en gnutta ironi. Detta är 2013 års hitills mest spännande bok, alla kategorier.

Här är Debattförlagets hemsida med mer info om boken.




Relaterat
USA: en stormakt söker sin roll
Om Nya Tider
Svenska stories
Tidningsbud: så funkar det