Det är sommar.
Jag smyger som en katt, ryter som en tiger. Jag är en visslande man som går gatan fram.
Jag glider fram, smyger fram. Jag är, jag existerar. Döden finns inte. Jag dyrkar den i alla fall inte, så som de flesta andra gör idag. Döden är farlig och därför helig, det är den allmänna meningen. Döden är hemsk, den ska vi inte tala om. Den är tabu.
Så låtom oss istället sitta ner och snacka och fika, det är livets mening och bara det: frodas i glada vänners lag. Men att existera, att reflektera, att relatera till döden, att internalisera den och leva för evigt – nej se det går inte. Ty döden är hemsk. Den får man inte nämna.
Idag, som på Flashback, skriver många till exempel ”gått bort” i dessa sammanhang. Den gamla omskrivningen för att dö, ”gå bort”, har åter kommit till heders. Det är ett exempel på den allmänna oron, denna rädsla för att explicit skriva ”han har dött”.
- - -
I gamla TV-deckare (amerikanska) förekom ofta detta replikskifte när liket upptäckts:
- Är han...?
- Ja.
Som barn brukade jag och mina kompisar ha roligt åt det där. Jag menar, nog ska man respektera dödens majestät, men det får inte gå för långt.
- - -
Döden är farlig och därför helig, och därmed uppstår implicit en dödskult. Jag säger bara: den som dyrkar döden kan läsa Edith Södergrans dikter, som ofta handlar om döden. Si förmäl dig med döden, som går i Landet Bortom Bortom med strålande krona... Eller gör som Karin Boye, njut av de lockande stegen bakom. "Död – det är du."
Boye och Södergran kunde nog dikta men de var lite dödsfixerade.
- - -
Återigen: respektera dödens majestät. Men låt det inte gå för långt. Bli inte lamslagen av skräck inför döden.
Relaterat
Bota ångest med "memento mori"
"Tänk på döden": text på porten till kyrkogården
Edith Södergrans dikter
Dynontologi
2 kommentarer:
I Indien är ju Döden något fullkomligt naturligt. De döda bränns i allas åsyn , det hymlas inte med det, det är ett naturligt inslag i Livet. I Väst sätter vi Döden på ett slags piedestal, tillskriver den högtidligt en signifikans den egentligen inte har, och som baseras på rädsla.
Begeppet Döden i Väst är en produkt av 'conditioning'; eller för att ta till uttrycket hjärntvätt. Kyrkan åtnjöt större makt om det spreds rädsla för döden. Folk flockades kring prästerna i hopp om att de skulle ge dem en fribiljett ut ur Dödens grepp. Idag flockas vi ängsligt kring andra auktoriteter (läkare, ledare, etc) i hopp om att bli räddade från Döden. Vi har det i ryggmärgen.
Allt är dock illusion. Döden är reell, men det andra vi tillskriver Döden i Väst och som baseras på rädsla är icke-reellt. Kan man se detta är Döden en obeskrivligt ljuv lättnad, en utandning som bäddar för en syrerik inandning.
Spot on.
En reflektion jag gör är denna: västvärldens fixering vid döden symboliseras bra av Bergmans Sjunde inseglet. Alla går där runt och är rädda för Döden. Och på slutet vinner han: alla dör. Å så tragiskt.
Skicka en kommentar