Slaget om Caen (slutet)

I Frankrike finns en stad. Den heter Caen. Den ligger i landskapet Normandie. Där stod ett stort slag 1944. Tyskarna vann här en avvärjningsseger, kan man säga. Här är sista delen i min följetong om slaget vid Caen. Källan är, nu som förr, Hans von Lucks memoarer.




Index till alla delar

Tuff dag

Som jag berättat i tidigare avsnitt så var Hans von Luck stationerad i Normandie 1944. Den 6 juni kunde han direkt delta i försvaret och avvärja allierade framstötar. Men förgäves. Fienden lyckades landstiga.

Juni och juli fortsatte med misslyckade tyska motanfall och försvarsstrider. Läget verkade stabiliseras något. Så kom det sig att von Luck var på permission i Paris 15-18 juli. Som sagt ville han egentligen inte åka dit, men han övertalades. Men vid återkomsten till stridsgruppen, i gryningen den 18, härskade kaos. Det visade sig att den bombats i flera timmar och att inget gjorts för att åtgärda detta. Man hade ingen radiokontakt med förbanden, man hade inte sänt ut förbindelsekarlar till dem och divisionen hade inte underrättats.

Den 18 juli var en tuff dag i von Lucks karriär. Skulle han lyckas reda upp situationen?

von Lucks ställföreträdare hade drabbats av chock och handlingsförlamning. Han fick nu ”stå till förfogande” vilket innebar att han kickades. von Luck måste genast ta över och reda ut läget. Fienden torde vara på väg att anfalla. von Luck måste fram och kolla. Han rusade ut till den Panzer IV han fått som ledningsfordon, gav föraren en cigarrett och beordrade honom att köra mot Caen. Från tornluckan sa von Luck till sin adjutant att be divisionsstaben om reserver.



88:or

På sin väg mot fronten kom von Luck först till en by i stridsgruppsområdets mitt, obesatt av dem själva. Byn hette Cagny. I dess västra utkant såg han 25-30 brittiska stridsvagnar. De var på väg söderut mot Caen. von Luck beslöt sig för att återvända till stridsgruppsstaben för att ordna ett pansrat motanfall. På väg tillbaka byn fann han emellertid något som kunde hejda pansaret: ett batteri 88:or ur Luftwaffe.

Luftvärnstrupperna i Tyskland stod organisatoriskt under flygvapnet, ej armén. Om de ingick i fältarméer lydde de förstås under dessa, som lv-batterier i pansardivisioner, men detta batteri var inte underställt aktuell stridsgrupp.

Dessa lv-pjäser var som antytt utmärkta som pv-pjäser. von Luck frågade batteriets kapten om han visste vad som hände, om han över huvud taget sett det fientliga pansaret. Men detta brydde sig kaptenen inte om: ”Jag tillhör en luftvärnsring som skall försvara staden Caen och dess fabriker mot flyganfall. För ögonblicket väntar jag på nästa angrepp.” [von Luck, "Pansarchef under Rommel" s 187]

von Luck blev rosenrasande. Men han lugnade sig och gav sedan kaptenen order att koncentrera sig på de fientliga stridsvagnar som byn vimlade av. Gruppera i byns norra utkant och beskjut fienden i flanken sa han. Kaptenen fattade ännu inte. Han var ju luftvärnsofficer. Det var först sedan von Luck dragit sin pistol som han insåg vad det handlade om.




Order: bekämpa fientligt pansar

von Luck sprang med lv-officeren till byns norra utkant. Som antytt är von Lucks bok exemplarisk i att visa hur man leder strid, och den order han nu gav lv-officeren bör återges i sin helhet för att visa hur det görs. Stående i aktuell del av byn sa von Luck till kaptenen:

Här, gruppera era fyra pjäser i den här fruktträdgården. Säden därborta är så hög att ni kommer att vara väl skyddad och ha skjutfält precis över den. Skjut på varenda stridsvagn ni ser. Jag skall se om jag kan sända er en pluton grenadjärer som skyddar er mot överraskningar. Om läget skulle bli kritiskt för er, förstör ni era pjäser och drar er tillbaka söderut. Jag hoppas att vår Tigeravdelning snart kommer att kunna inleda en motattack från högra flanken. Med dem och med er borde vi kunna slå tillbaka det fientliga motanfallet, särskilt som det inte åtföljs av infanteri så långt jag kunde konstatera. Hör på, jag är tillbaka om en halvtimme. Är det klart?

Den andre nickade och von Luck återvände till staben. Där visade det sig att Tigerbataljonen och divisionens reguljära Panzer IV-bataljon hejdats i sin framryckning av tung eld. Major Becker hade dock två av sina stormpjäsbatterier i aktion på vänsterflygeln ihop med grenadjärerna i I:a bataljonen, som stred mot brittiskt infanteri. De båda andra batterierna understödde II:a bataljonen som försvarade högerflygeln.




Avvärjningsstrider

Linjen var full av luckor. Någonstans på vänsterflygeln hade man i alla fall de tre egna avdelningarna 88:or; de stod i byn Bourgebus i närheten av vägen Caen-Paris. Högerflanken var värst utsatt. Dit sändes pansarspaningsbataljonen, vars chef kapten Brandt just anmält sig. Han skulle fylla luckan mellan II:a bataljonen och von Lucks stabsplats. Understöd fick han av ett av stormpjäsbatterierna, utrustat med 75 mm pv-pjäser.

Målet för det brittiska anfallet var att nå orten Falaise, 20 km söder om Caen. Stora brittiska pansarrerserver liksom infanteri- och flygstöd fanns, men terrängen och von Lucks aktiva stridsledning avvärjde det hela. Han och andra tyska förband försvarade fronten, liksom 1:a SS-pansardivisionen Leibstandarte Adolf Hitler och 12:e SS-pansardivisionen Hitlerjugend. Dessa enheter kom vid denna tid att uppta försvar strax till vänster om 21:a pansardivisionen.




Det var ännu den 18 juli

Det var fortfarande den 18 juli. Dagen var långtifrån över. Och de ovannämnda SS-pansardivisionerna hade inte kommit än. von Luck hoppades att den ”omskolade” lv-enheten vid Cagny samt de två stormkanonbatterierna intill skulle uppehålla fienden länge nog för dessa två elitdivisioner att nå fram.

Läget för von Lucks stridsgrupp var, efter omständigheterna, gott. Man försvarade sig och tillfogade fiendens pansar förluster. Det sistnämnda kunde von Luck framför allt se när han tog sin personliga befälsvagn och körde till Cagny igen. Det till pv omskolade Luftwaffe-batteriet hade förstört cirka fyrtio engelska stridsvagnar. Och man var själva oskadda: ”Männen vid kanonerna var stolta över sin första insats som pansarvärnsenhet. Alla fyra pjäserna var oskadade och hade inte angripits.” [ibid]

I samma by verkade de nämnda stormkanonbatterierna, som från högra flanken hade skjutit sönder alla stridsvagnar som försökte gå runt byn. Den kapten som ledde styrkan fick order att fortsätta som förr: bekämpa fiendens pansaranfall.




Rapport till divisionschefen

Tillbaka i sitt högkvarter sände von Luck en rapport till Feuchtinger, divisionschefen. Han rapporterade om framgången, att man sannolikt hejdat det brittiska pansaranfallet, särskilt med insatsen i Cagny. Men han var orolig för sin högerflygel och bad om reserver. Generalen gratulerade honom och sa att Leibstandarte var på väg från Falaise; denna division hade i uppgift att ta upp försvar vid höjderna vid Bourgebus, alltså på 21:a divisionens vänsterflank. Denna enhet kom också senare samma eftermiddag. Hitlerjugend-divisionen beräknades komma nästa dag. I sin senare rapport sa Feuchtinger att Leibstandarte genast gett sig in i striden och att britterna i slaget sammanlagt förlorat över 200 stridsvagnar.


von Luck hade, som sagt, återkommit från Paris samma morgon. Han hade varken haft tid att äta eller byta från permisuniform. Det kunde han nu. Han fick också höra att tio Tigerstridsvagnar klarat sig från det tidigare bombardemanget och nu kunde sättas in för ett anfall på fiendens vänstra flank, vilket alltså för tyskarna innebar utgångspunkt högerflygeln. Vagnarna ifråga hade bara fått indirekta skador, skador från tryckvågor och liknande som rubbat skottställningen och skadat kylsystemet. Detta var nu lagat. Men deras anfall fick anstå till nästa dag. Den 18 julis strider var i stort sett över och de hade varit framgångsrika för tyskarna.




Förflyttning

Den 19 juli såg endast svaga fientliga pansarframstötar, som avvärjdes. Men på eftermiddagen ökade trycket. Föregående dag anföll Montgomery med två pansardivisioner; nu satte han in tre. Med stöd av artilleri och infanteri slog man söderut men tyskarna avvärjde angreppen. von Lucks stormkanoner och 88:or fick britterna att uppträda försiktigt. 21:a divisionen hjälptes av insatserna av Leibstandarte, det nya vänstra grannförbandet. Dessutom kom Hitlerjugend-divisionen och avlöste 21:a divisionen. Feuchtingers division skulle dra sig mot nordöst, mot floden Dives.

Avlösningen gick tämligen lätt. På kvällen den 19 konstaterade von Luck att britterna förvisso tagit Caen och ryckt fram nio kilometer sedan dagen före, men ”genombrottet i riktning mot Falaise hade inte lyckats”. [ibid s 194] Man kan säga: slaget om Caen var en tysk avvärjningsseger.

Det kom regn vilket försvårade avlösningen och förflyttningen. Men å andra sidan hölls det allierade flyget på marken av detta dåliga väder. Den 17 juli spreds även nyheten att Rommel hade sårats svårt vid ett flygangrepp mot den bil han färdades i längs en landsväg. Det skedde för övrigt intill byn Montgomery. Fältmarskalk Montgomery, som ledde den engelska armégruppen, hörde till en släkt som härstammade från detta Normandie. Några dagar senare kom nyheterna om 20:e juli-attentatet mot Hitler.




Över Seine

21:a pansardivisionen och von Lucks stridsgrupp hämtade krafterna. Man fick ersättningsmanskap och ny materiel, såsom fabriksnya pansarskyttevagnar. Den tyska industrin fungerade ännu, trots allierad flygbombning dygnet runt: amerikanarna på dagen, engelsmännen på natten. – von Lucks division hade stridit oavbrutet i åtta veckor. Nu, i slutet av juli och början av augusti, kom även Pattons utbrytning vid Avranches och slaget om Falaisefickan. 21:a divisionen hamnade som antytt delvis inne i mottin, men von Lucks stridsgrupp hörde till de lyckligt lottade som mer eller mindre samlat kunde retirera mot öster. Feuchtinger sa att man skulle förflytta sig mot en region nordöst om Paris för att där återuppbygga divisionen. von Luck fick order att klara sig bäst han kunde; generalen hoppades att han skulle återkomma med ”massor av män ur vår division”. [ibid s 199]

Under äventyrliga former korsade von Luck personligen Seine i en så kallad Schwimmwagen, en amfibisk Volkswagen-jeep. Dessförinnan såg han till att manskap och stridsvagnar i hans stridsgrupp skeppats över. Detta var den 29 juli. Strax fick han ny kontakt med Feuchtinger, som sa åt honom att gå mot Strassbourg och gruppera till försvar väster om staden. Det var svårt att få tag på bensin till fordonen, men det gick. Och fiender, i denna region amerikanska pansarspetsar och förtrupper, stöttes knappt på.

Det allierade flyget syntes heller inte till. Det var ett osäkert läge men fienden kunde ju inte vara överallt. Därför, och med von Lucks fasta ledning, lyckades stridsgruppen efter elva dagars marsch nå Strassbourg. Det var då den 9 september.




Slutsats

Resten av kriget stred von Luck huvudsakligen på östfronten. Han försvarade Tyskland vid Oder och Neisse osv. I slutet av april togs han till fånga av ryssarna. Han satt några år i fångläger tills han frigavs. Sedan slog han sig på en civil karriär i Förbundsrepubliken Tyskland. Mer om memoarerna här.

Vad gäller slutsatsen om slaget vid Caen har jag inget att komma med. Det var som sagt en avvärjningsseger för tyskarna. Priset för engelsmännen blev högt, även om de vann. I övrigt har jag bara det att säga att von Lucks bok, i kapitlet om Caen, ger en bra bild av hur man som överstelöjtnant/regementschef leder striden. Det är inte så vanligt annars. Generalsperspektivet känner man till, och det mer omedelbara frontsoldats-perspektivet skildras ofta annars. Mellannivån slutligen, en lätt försummad nisch, täcks in bra av von Luck.

Index till alla tre delarna av slaget om Caen finner du här.




Relaterat
von Lucks memoarer
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer