Här ska det handla om slaget vid Caen. Det stod i Normandie 1944. Dvs för 70 år sedan. Det varade 6 juni-19 juli. Min källa för det nedanstående är Hans von Lucks memoarer.
Del 1: den ni läser nu
Del 2: 6 juni-18 juli
Del 3: slutet
von Luck var med här och där
Jag har tidigare bloggat om Hans von Luck. Då gällde det hans östfrontsséjour. Han deltog även i Frankrike 1940 samt i Nordafrika. I Nordafrika var han med vid El Alamein i november 1942.
I februari 1943 deltog så von Luck i slaget om Kasserinepasset i Tunisien. Sedan skeppades han ut. Han slapp att dela sina vapenbröders öde att kapitulera där i Afrika. Efter detta stationerades han i Normandie 1944. Där var han i brännpunkten under slaget om Caen som rasade under juni och juli. von Lucks skildring av hur man leder ett pansargrenadjärregemente i strid är tämligen unik. Bland annat därför bloggar jag om detta: slaget vid Caen 1944 med von Luck i fokus. Det blir en smärre artikelserie om tre delar.
125:e pansargrenadjärregementet, gruppering Caen
I Normandie 1944 tillfördes von Luck omsider 21:a pansardivisisonen. Denna division grupperade kring staden Caen. Caen låg cirka 10 km från kusten. von Luck var vid denna tid en 32-årig major. Han hade även löfte att snart befordras till överstelöjtnant och överste. Han blev i Normandie chef för 125:e regementet, divisionens ena pansargrenadjärregemente. Det andra hette 192:a regementet. De skulle i strid nära samverka med en bataljon av stormpjäser, det vill säga infanterikanonvagnar med larvfötter. Just dessa var improviserade byggen baserade på franska chassin som bataljonens chef, Becker, hittat i den franska Hotchkissfabriken, lagt beslag på och modifierat.
Det regemente von Luck chefade över bestod av veteraner från östfronten plus en del nyutbildad personal. Staben och I:a bataljonen hade bepansrade halvbandare (SPW, Schützenpanzerwagen, ofta lika med SdKfz 250 med varian. II:a bataljonen var lastbilsburen. Divisionen hade utöver detta ett pansarregemente plus artilleri och luftvärn med mera. Man var den enda framskjutna pansarenheten här i östra Normandie. I västra Normandie, i Bretagne och längs Atlantkusten fanns inget pansar alls. Invasionen, som i sig var väntad, väntades längre i nordväst, vid Engelska kanalens smalaste ställe, vid Pas de Calais. Där hade tyskarna sin största koncentration reserver. Staden Caen där 21:e divisionen låg var dock en viktig industristad och knutpunkt och man kunde, sa divisionschefen Feuchtinger, åtminstone vänta sig luftlandsättningar och liknande.
Stormkanoner
von Lucks regemente grupperade nordöst om Caen och öster om floden Orne, som i nordnordostlig riktning rann rakt ut i Engelska kanalen. Man stöddes av två stormkanonkompanier ur Beckers bataljon. Systerregementet, 192:a, stod norr om Caen och väster om Orne. Söder om Caen stod pansarregementet, artilleriet och resten av divisionen.
Just inför D-Dagen var både divisionschefen och armégruppschefen Rommel borta. Den förstnämnde var i Paris, den andre var i Tyskland för att fira sin frus födelsedag. Det skapade problem. Divisionen hade order att i händelse av landstigningar ingripa först efter konfererande med armégruppsstaben, chefad av Rommel, samme Rommel som von Luck stridit under i Nordafrika och i Frankrike 1940.
Den 5 juni låg von Lucks regemente som vanligt stridsberett öster om Orne. Han hade sedan förr besökt varenda enhet och, à la Rommel, skakat hand med varenda basse. Även om man inte visste var de allierade skulle landstiga så visste man att de skulle göra det. En övning för att hålla truppen på topp hade beordrats: ”Jag gav II:a bataljonen tillstånd att låta 5:e kompaniet under löjtnant Brandenburg genomföra en övning under den kommande natten och att för ändamålet rycka ut med lösa skott. Detta var enligt planen att i tur och ordning utbilda varje kompani i nattstrid.” [von Luck, "Pansarchef under Rommel", s 169]
Det var en regnig och stormig natt
Natten till den 6 juni var regnig och stormig. Detta oväder sas omöjliggöra en allierad landstigning, alltså ivägsändandet av de trupptransportfartyg som man visste stod i begrepp att skeppas över. Faran var tillfälligt över: ”Stark sjögång, stormar och låg molnhöjd skulle omöjliggöra större operationer till sjöss och i luften för våra motståndare.” [ibid s 170]
von Luck satt denna natt i ett hus i Vilmont, en by öster om Caen, och planerade övningar för regementet. Staben låg i ett annat hus i byn. Den chefades för ögonblicket av adjutanten, löjtnant Helmut Liebeskind, sedermera general i västtyska armén.
von Luck oroades inför de kommande striderna. Hur skulle denna pansardivision klara sig i försvarsstrid? Den var ju avsedd för rörliga operationer. Men som det visade sig skulle terrängen här i Normandie, med bland annat ängar och åkrar inramade av täta buskage, visa sig vara väl ägnad åt försvarsstrid. Man kom att fördröja engelsmännen vid Caen i över en månad. Det blev en fördröjnings- och avvärjningsstrid av en typ som svensk armé senare skulle öva. Därför kom det sig även att von Luck på 80-talet, på plats, kunde föreläsa för svenska officerare om hur striderna i Normandie förlöpt. Allt som exempel på hur man försvarar sig mot en numerärt överlägsen, bepansrad fiende.
Fallskärmar i skyn
Vid midnatt fick von Luck se fallskärmar i skyn. Det hade börjat, invasionen var här...! Och även om det bara var en raid måste man vidta motåtgärder. Han åkte till staben och såg till att 5:e kompaniet, det som övade med lösa skott, undsattes. Resten av dess bataljon, II:a bat, visade sig självmant ha inlett en motattack mot dessa brittiska fallskärmjägare som höll på att landsättas.
Så von Luck höll sina ställningar. Men i detta läge hade ett motanfall av hela divisionen varit högst berättigat. Men det blev inte av. Dyrbara timmar förflöt på grund av att Feuchtinger var i Paris, men även sedan han återvänt rådde ledningsmässig låsning. Till exempel ansåg själve Hitler att denna fiendeverksamhet kring Caen var en fint. Normandie ansågs säkert, det var Pas de Calais som skulle bli platsen för invasionen sa han. Ännu långt in på dagen den 6 sa han att visst, något sker i Normandie, men Pas de Calais är och förblir fiendens kraftsamlingsriktning...!
Tvåfrontskrig
von Luck insåg i alla fall att den allierade ”andra fronten” hade upprättats. Nu var Tyskland i tvåfrontskrig från öster och väster samtidigt. Striderna här i väst kom att skilja sig mycket från dem i öst. Här fanns fientliga fallskärmsförband, i öster inga. Och med närheten till havet kunde fienden i väst, i Normandie, beskjuta slagfältet med skeppsartilleri. Man hade observationsballonger förtöjda ovanför skeppen. Kikarförsedda observatörer i dessa kunde se vartenda fordon som rörde sig. Eller så utfördes observationen med sedvanlig flygspaning. Minsta flytt av en stridsvagn resulterade i att artillerield leddes dit. 40 cm skeppsartilleri kunde slunga upp en Tigerstridsvagn i luften. Tyskarna själva antog omsider metoden; man använde till exempel stöd av kryssaren Prinz Eugen under striderna vid Riga i augusti 1944.
Skillnader västfront och östfront: i Normandie fick fienden total luftöverlägsenhet. Dess bomb- och jaktbombplan trakasserade ständigt de tyska markförbanden. På östfronten var luftverksamheten betydligt mer beskedlig.
Än har jag bara kommit till redogörelsen för invasionens första dag, 6 juni. Här berättar jag om fortsättningen av slaget vid Caen, om tyska motanfall under juni osv. Tredje och sista delen finner du här.
Relaterat
Trotylstorm i öster (2018)
Hans von Lucks memoarer
1 kommentar:
Normandie, Caen, dessa strider: det är idag 70 år sedan. Ofattbart.
Skicka en kommentar