För 70 år sedan stod slaget om Caen i östra Normandie. Det är värt att berätta om anser jag. Del 1 i denna följetong finner du här. Nu som då har jag Hans von Lucks memoarer som källa. Han var chef för ett pansargrenadjärregemente i detta slag.
Index till alla delar
Motanfall
Det var den 6 juni. De allierade hade landstigit i Normandie. Och hans von Luck tillhörde det tyska försvaret på platsen. Striderna var förvirrade. Men läget var inte helt mörkt för tyskarna.
Den 6 juni: fram på dagen fick von Luck äntligen order att utföra ett motanfall. Man skulle återta de två broar över Orne som engelsmännen tagit, bland annat den som senare fick namnet Pegasus Bridge. Sedan skulle kontakt uppnås med de tyska kustenheterna, i detta nu i strid med den från havet landstigande fienden. von Luck skulle anfalla med sin II:a bataljon, pansarspaningsbataljonen, stormkanonbatterierna och en plutom 88 mm lv-pjäser. von Luck frågade sig vad han skulle ha pansarspanarna till, denna pansarbilsenhet var inte till för anfallsoperationer. Hans II:a bataljon var delvis engagerad i strid mot fallskärmsjägarna. Dock fick han ett pansarkompani som stöd.
Fartygsartilleri
Det hela satte igång. Man ryckte fram och nådde en bit, men sedan ”bröt helvetet löst. De tyngsta fartygspjäserna, upp till 39 cm kaliber, artilleri och jaktbombare hamrade på oss utan uppehåll. Radioförbindelserna gick förlorade, sårade kom tillbaka och pansarspaningsavdelningen måste ta betäckning.” [von Luck, "Pansarchef under Rommel", s 177]
Anfallet avbröts och man upptog försvar. När adjutanten meddelat detta till divisionsstaben fick han av divisionschefen, Feuchtinger, veta att divisionens pansarstridsgrupp ”hade nått kusten i luckan mellan de delar av brittiska 3:e infanteridivisionen och kanadensiska 3:e infanteridivisionen som landstigit. Tung eld från brittiska flottan, upprepade anfall av jaktbombare och fallskärmsjägare som nyligen hoppat i pansargruppens rygg hade tvingat den att dra sig tillbaka för att undvika att bli omringad.” [ibid]
Gruppering: söder om Escoville
Man hade gjort vad man kunnat. von Lucks regemente grupperade nu söder om orten Escoville, öster om Orne, nordöst om Caen. Till vänster om sig hade han systrerregementet 192:a. Den högra flanken var rätt svag men hölls av II:a bataljonen vid byn Troarn. Men fienden hade för sin del bara fallskärmsförband där. Landsättningen hade knappt börjat och dess truppkoncentration var framför divisionens vänstra flygel. Här fick man vid denna tid stöd av pansardivisionerna Panzer Lehr och 12:e SS-pansardivisionen.
Den 9 juni gjordes ett grandiost försök av en stridsgrupp ur 21:a pansardivisionen att återta Escoville. I gryningen körde man in i staden med pansar, stormpjäser och pansargrenadjärer, men återigen hejdades man av fartygsartilleri. Åter fick man avbryta och retirera. Då förstod von Luck att det inte gick att kasta britterna i havet.
Resten av juni och juli
Vid denna tid hade alltså engelsmännen, och amerikanerna i västra Normandie, defintivt kommit i land. Men det gick sakta för dem att utvidga brohuvudet. För von Lucks och 21:a divisionens del kan sägas att man under den följande månaden successivt fick uppge Caen, men man lyckades segt uppehålla den brittiska framryckningen. Montgomery fick lansera anfall på anfall för att komma framåt. Han förlorade 450 stridsvagnar i denna strid [ibid s 194].
Något senare, i västra delen av Normandie, bröt emellertid Patton igenom vid Avranches. Det var den 31 juli. En motattack mot hans vänsterflank gjordes av Panzer Lehr, men den hade avslöjats i förväg via signalspaning. En tysk divisionschefs order kodades med Enigma-maskin, men britterna hade knäckt koden och anföll nu divisionen massivt från luften. Motanfallet misslyckades. Patton kunde sedan svänga mot nordöst och ringa in Panzer Lehr, 12:e SS-pansardivisionen och hälften av 21:a pansardivisionen i den så kallade Falaisefickan. von Luck befann sig öster om denna motti och kunde med viss möda retirera till Tyskland.
Avvärjande försvar
Men jag går händelserna i förväg. Under juni ledde von Luck ytterligare två motanfall. Dessa misslyckades. Det gick inte att återta broarna över Orne. Nu gällde det att hålla kvar de allierade så länge det gick i deras brohuvud. Det lyckades, som antytt, ganska bra. Men allierad stridspatrullverksamhet, skeppsartilleri och flygverksamhet höll tyskarna sysselsatta dag och natt. Nätterna kunde lysas upp av så kallade ”julgranar”. Detta var system av flygfällda lysgranater, var och en med en liten fallskärm som bar en lyskropp av brinnande magnesium. Lyskroppen brann med ett grönblått sken, vilket bidrog till smeknamnet ”julgran”.
von Luck försvarade divisionens högerflygel, vilken som sagt var tämligen öppen. Brittiskt pansar kunde försöka kringgå den. Från mitten av juni och framåt byggdes därför försvaret ut här i flera linjer. Hjälp hade man av de många byar, häckar och skogsdungar som fanns i landskapet.
Det blev juli, detta ödesdigra 1944. Britterna lanserade då Operation Epsom väster om Orne. Av gåtfull anledning hade de inga pansargrenadjärer, inget infanteri som åtföljde pansaret: ”följden blev att de inte genast kunde slå ut små pansarvärnsnästen som låg väl kamouflerade i skogsdungar eller bakom häckar. Huvudanfallet bröt samman inför vår försvarseld, fastän brittiskt och kanadensiskt infanteri på flanken lyckades tränga in i västra delen av Caen. Vår front höll fortfarande.” [ibid s 184]
Krisverksamhet
Den stridsgrupp (Kampfgruppe) von Luck nu chefade bestod av en nytillförd bataljon Tigerstridsvagnar, alla fem kompanierna i Beckers stormpjäsbataljon, en bataljon ur divisionens pansarregemente samt tre avdelningar 88:or. 88:an var som nämnt en 88 mm pv-lv-pjäs. Fronten hölls av manskap från en så kallad Luftwaffe-fältdivision. Bakom dem grupperades 125:e regementets två bataljoner pansargrenadjärer ”i så kallade blockställningar från vilka de antingen kunde inleda en motattack eller sätta upp en försvarslinje.” [ibid] Försvaret drogs upp i flera linjer och kom därmed att få inte mindre än 15 km djup. Det var mycket. Man lyckades även dölja grupperingen för fiendens flygspaning, med påföljd att de brittiska pansaranfallen misslyckades gång på gång. De hade, säger von Luck [ibid], bara räknat med ett 7 km djupt försvarsbälte.
von Luck var på permission i Paris 15-18 juli. Han ville egentligen inte åka dit, men han övertalades. Han hade sin fästmö där och hade det trevligt så länge det varade. Vid återkomsten till stridsgruppen, i gryningen den 18, härskade emellertid kaos. Det visade sig 1) att den bombats i flera timmar 2) att inget gjorts; man hade ingen radiokontakt med förbanden, man hade inte sänt ut förbindelsekarlar till dem och divisionen hade inte underrättats.
Att vara befäl i fält är en konstant krisverksamhet sägs det. Och här var det verkligen kris. Den 18 juli torde initialt ha varit den värsta dagen i von Lucks karriär. Det var det svåraste läge han ställts inför som officer, vilket inte vill säga lite. Mer om detta i den avslutande delen av denna följetong. Den finner du här. Och här finner du del 1.
Relaterat
Operation Bagration, östfronten 1944
D-dagen 1944
Slaget om Caen, del 1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar