Perennial Thought, My Style

I'm a preacher and a teacher.

I'm a Pleiadean Preacher and a Martian Messiah. And my thought isn’t created out of nothing. I’m basing my creed on traditional thought, on timeless wisdom from Earth’s past. What sets me apart is that I'm giving traditional thought a relatable form to 21st century man.

What, then, is my thought, my creed, my basic message?

It’s about will and thought as man’s defining feature. It’s about lifting yourself up, striving for perfection – though, it’s not about giving up because perfection isn’t always reached. It’s about getting to learn that your physical body has a limited lifespan; your soul lives on after death, man’s inner light is eternal.

It's about integrating opposites. It's about going to hell and back and live to tell the tale -- as a wilful, I AM-conscious human being.

In short, my thought is summarized in Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man.




Related
Borderline
Biography of Svensson
Short Stories on This Blog

Intervju med mig på Motpol

This is about an interview with me on a Swedish website. -- Motpol är en svensk sajt för diskussion av traditionalism, identitarism och svenskvänliga ämnen. Den startade 2006 och firade tioårsjubileum förra året, markerat med boken Höger om åsiktskorridoren -- Motpol i urval 2006-2016. -- Jag var själv Motpolsskribent 2011-2016. Att läsa och skriva på Motpol var en nyttig skola i traditionalism och ny nationalism. Det var ingen urvattnad kulturnationalism, det var en ny radikal höger som definierade sig själv på grunden av etnicitet och indoeuropeiska traditioner.

En av dagens Motpolsskribenter är Robin Carell, författare till Rusäventyret och de skeppsbrutna piraterna (2016). Detta är för sin del en medryckande roman om en odyssé genom droger och rus, äventyr och elände. Detta är en "Jack" eller "Cigarett" för 2010-talet med en viss, omisskännlig högervinkel. Bland debutromaner är detta en "stand-out," tro mig.

Carell har nu intervjuat mig på Motpol. Vi pratar om min bakgrund, mitt intresse för sf och Ernst Jünger, kommande böcker mm. I tio frågor portätteras jag och mitt projekt som författare och metapolitisk aktör.

Som ett slags polemisk tillspetsning säger jag detta om vad som är viktigt idag för den Sverigevänliga rörelsen. Det är ju så, preliminärt, att det är viktigt att man ser verkligheten som den är och rapporterar om mångkulturismens framfart. Men man får inte göra detta fokus till en reaktiv-negativ trend i ens liv, till en veritabel livsstil, för då hamnar vi i en steril defaitism. Jag säger:

Det får vara nog med den reaktiva livsstilen. Nu måste vi istället mobilisera viljan och ta tillbaks landet på riktigt, med entusiasm och en levande vision. Ingen kan besegra ett folk som vet vilket det är och som bestämt sig för att försvara sitt land, det land som varit deras sedan tusentals år. Historien och traditionen står på vår sida.

Du finner intervjun här.




Relaterat
Motpolsintervjun
Drag åstad till ÅVC på berget

Jag och sf-fandom

Jag var rätt aktiv som sf-fan en gång i tiden. Det var den litterära sf-rörelsen, den med anor i sf-magasin och böcker (och inte sf-filmer och tv-serier).

Bakgrund

När science fiction-litteraturen började leva sitt eget liv uppstod en smärre kult kring den -- en intresseförening, en fanrörelse. 

Det blev ett veritabelt fankungadöme: en fan kingdom -- en fandom. Det tog sin början i USA där det på 1930-talet fanns hemmagjorda fanzines, klubbar och kongresser i ämnet. Till Sverige kom fenomenet på 1950-talet. Då hade redan magasinet JVM (Jules Verne-Magasinet) under 40-talet berett marken. Och nu, på 50-talet, alstrade det nya magasinet Häpna aktivitet hos läsarna. Häpna startades 1954.

Detaljer åsido levde svensk sf-fandom upp i hägnet av Häpna och övrig sf-utgivning. Svenskutgiven sf, med beteckningen "science fiction" klart utskriven på böckerna, började komma på 50-talet. Det var ganska livaktigt ett tag med flera bokserier med översatta amerikanska storheter som Heinlein, Asimov och van Vogt. Sedan sjönk utgivningen under 60-talet. Det enda som gavs ut var finkulturellt erkänd sf som H. G. Wells, Orwell och Boye (men utan "science fiction" angivet på omslaget -- viktigt).

Men 1973 kom ett renodlat svenskt sf-förlag, Delta, som även utgav en ny version av JVM. Övrig svensk sf-utgivning växte parallellt, och beteckningen "science fiction" satte sig definitivt i folks sinnen med storfilmer som Närkontakt av tredje graden och Star Wars (1977). Samt TV-serier som Månbas Alpha, Star Trek och Buck Rogers.

Detta innebar att det tidiga 1980-talet såg ett slags genombrott för svensköversatt sf. Ett exempel: på den litterära fronten såg 80-talet ännu en svensk sf-tidskrift födas, Nova Science Fiction. Dess första nummer kom 1982. Med både JVM och Nova som prozines var Sverige rätt unikt; England vid tiden hade ju bara en jämförbar sf-tidskrift, Interzone.

Svensk sf-fandom frodades i denna miljö. Det gavs ju även ut semiprozines som Summa och Science Fiction Forum, offsettryckta tidskrifter av nära professionel karaktär. Och det gavs ut en rad andra blad, de egentliga fanzinen, i stenciltryck och med innehåll av allt ifrån bokrecensioner, essäer och noveller till rapporter från livet som fan med kongressreportage, fanskvaller och annat, högt och lågt.

Det var i denna kontext jag kom med i fandom.




Fanzineutgivning

Som skolgrabb hade jag läst en del sf och fantasy. På Öviks stadsbibliotek lånade jag sedan mer sf, som Asimovs Stiftelsen. De hade även magasinet JVM för utlåning. 1982 tipsades jag dessutom av en utgivare av punkfanzines om sf-fanzinet Der Leuchturm, utgivet av Erik Andersson. Jag beställde ett ex i december detta år. Jag lånade även fanzines av Johan Frick (författare av Enkel biljett till nattens ände, 2015) som gick i min parallelklass på gymnasiet.

Via fandomspalten i JVM visste jag redan att det fanns folk som gav ut fanzines, stencilerade amatörblad om sf. Summa summarum: med bekantskapen med fanzines gjord på detta sätt, så beslutade jag mig för att själv pröva lyckan med det. Målet var kreativitet, skapande och energi. Sf i litterär form, förverkligad med skrivmaskin, tuschteckningar, klipp och klistra.

Jag totade ihop mitt debutfanzine Åstundande i mars 1983, 50 ex i fotostat, och sände det till övriga fanzineutgivare. Adresserna fann jag i JVM och i Fanytt. Det sistnämnda var ett nyhetsfanzine som jag då började prenumerera på.

Jag fick en del respons och fanzineaktiviteten fortsatte. Mina skriverier blev rätt berömda. Till exempel blev min 12-sidors kongressrapport från GöCon 1 i maj 1984 omtalad. Man citerade ur den, man parafraserade den och gjorde även en film om den. Det låg en underström av hån och parodi i denna uppmärksamhet. En nytillkommen fan som skriver 12-sidors conrapport, plocka ner honom...! Men så är det ju alltid. Den som sticker ut hakan får snabbt sitt pass stämplat av Makterna.

Men "hellre ökänd än okänd," det har jag alltid sagt.

De fanzines jag tillverkade skrevs i regel i spontana utbrott av kreativitet. Något totande med utkast och manus förekom knappt. Nej allt skulle ner på stencilen i "first draft". Med tiden fick man känsla för det hela, en stil som var "tight but loose". Se till exempel mitt zine Smoltsovrapporten, nio nummer utgivna juni-november 1990.

Zineutgivandet var en förskola i skrivande. In alles gav jag ut över 500 fanzinesidor (gäller alltså antal originalsidor, ej räknat hur mycket det duplicerades i vilket blir tusentals).

Mina fanzines spreds i en upplaga om typ 50 ex. Det var inte mycket. Men heller inte möjligt att helt förneka, varken för mig som person eller för fandomhistorien i stort. Kretsen av innefans, tongivande fans, fans som skrev och kommenterade fanzines och gick på kongresser, var vid denna tid högst 150 pers. Egentligen var de kanske bara 25 pers. Men med lite generös definition kunde man finna 50 namn som fattade vad det handlade om, och således sända fanzinet till dem med hopp om respons. Responsen var insändarbrev och byte av fanzines.

Jag sysslade alltså med detta, skrev och gav ut personligt hållna fanzines. De skrevs snabbt men de hade i regel nerv, ibland till och med substans. Så om ni mot förmodan stöter på en bunt gamla sf-fanzines och i den hittar blad betitlade Bing, Den stumme astronautens blues, Hornblower, Turbinbil osv. osv., och undrar om dess redaktör "Lennart Svensson" är identisk med undertecknad, så kan jag svara: ja. Det är jag som skrivit dem.




Utmärkelser

GöCon-rapporten blev som sagt berömd. I fanzinet Fandoms listbok (red M&M Andreasson, 1990) nämndes den som en av nio legendariska kongressrapporter, jämte texter av storheter som Erik Andersson och David Nessle.

Stora saker indeed, odödlig ära i fandomens nejder. Jag fick ju även pris som "årets mest talangfulle neo" i Larvaromröstningen på SweCon 83, Stockholm i december 1983. Priset var en flaska öl som jag halsade som tack.

Samma pris -- öl, varsågod och drick -- fick jag på LunCon 3, Lund 1987. Det var en omröstning med olika kategorier och jag vann denna: "Vem skulle du helst vilja skicka tillbaks till LunCon 1, 1956?"

Ära och berömmelse, det är vad som driver en. Och mina fandomår bjöd på sin beskärda del av detta.




Kongresser

En strategisk del av fanens liv, då som nu, är att gå på kongresser.

Framtoningen av denna typ av sf-festival kunde variera. Alltifrån seriösa evenemang med tätt program i dagarna tre, till mer informella tillställningar. Men normalconen hade iaf filmer, föredrag, paneldebatter och informellt umgänge, med bar och utskänkning av rusdrycker som smörjmedel. I slutna sällskap som dessa får man ju sälja öl och dylikt.

Jag besökte en del kongresser genom åren. Och det var rätt trevligt. Ja mer än så; de tidiga eventen, då man var ny och inte hade något att jämföra med, var omtumlande händelser, en storm av intryck och stimulerande kontakter. SweCon 83 och GöCon 1 var sådana event. Träffa folk man bara läst om eller fått brev av; gå i bokrummet och browsa titlar, distribuera sitt fanzine hands-on och få andra fanzines, se storheter som Bertil Mårtensson i vimlet, allt detta komprimerat till ett tredagars-event... Detta satte spår i ett ungt sinne.

Det fanns förstås höjdpunkter även senare. SweCon 85 var iaf strikt organiserad och varierad. Och NasaCon 11 hade ett slående kongresspalats i form av Nacka Gymnasium. GöstaCon 90 i Uppsala var liten men hög på energi och social trevnad. Jag var även med och arrangerade där och kunde bland annat laga kongressmiddag. Den blev omtyckt. Maten var ju varm och vällagad och alla fick sin mat samtidigt. Jag kommer alltid att vara stolt över denna insats...!

Kontext 2008 i samma stad var även najs. Mer om den här.

Från och med SweCon 83, december 1983, till och med EuroCon 2011, juni 2011, har jag inalles bevistat 20 kongresser. En var i Norge (KringCon 88, Oslo), resten var i Sverige.




Kreativitet

Mer kunde sägas om min fandomtillvaro. Som att jag var med att driva en förening (Fantasyföreningen Hyboria, inriktad på sword & sorcery à la Howard och Moorcock). Och att jag under hela tiden i fandom behöll intresset för sf och fantasy. Jag var iofs en så kallad "fannisk fan," en som intresserade sig mer för fandom i sig än sf och fantasy. Jag var inte med i fandom för att diskutera sf. Jag var med för den sociala flowen, för livsstilen. Men visst läste jag en del seriösa fanzines (som Summa). Och visst läste jag, då som nu, sf och fantasy. Inte enbart, men sf/f är och förblir en omisskänlig del av min läsdiet.

Mitt seriösa sf-intresse bar dock frukt långt senare. Det var på 2010-talet när jag skrev Science Fiction Seen from the Right. Där samlade jag alla mina reflektioner och påståenden om sf/f som jag gått och grunnat på sedan jag började läsa sf.

Och vad gäller mitt skrivande av fiktion, av noveller och romaner, så kom detta i stort sett att bedrivas utanför fandom. Trots att fandomen som en amatörnisch borde uppmuntra till amatörskrivande.

Dvs., i mitt debutfanzine Åstundande hade jag tre noveller av sf- och fantasykaraktär. Hoppet om positiv respons var stort...! Men responsen från läsarna var negativ. Jag fick rådet att istället skriva recensioner, kåserier och rapporter.

Det var kanske ett sunt råd. Fanzines fylls bäst med featurematerial. Så fort det blir noveller blir det pretentiöst. Den stilmässiga fallhöjden är stor. Ena stunden är man visionärt ute i det blå, i sin intrig i en stålblank framtidsmetropol -- och sedan får man höra att ens text om detta är det värsta skit som någonsin skrivits...

Sådant kostar på att få höra. Hårda bud i litteraturbranschen.

Jag menar, nog ska fiktionen få spira i amatörkretsar. Ray Bradbury och Lovecraft publicerade sig ju i fanzines innan de blev professionella. Men generellt måste amatören få veta att inte alla gillar att läsa hans verk.

- - -

Amatören ska gå i en hård skola. Trots negativ kritik måste han fortsätta skriva, för byrålådan om så krävs, och lära sig vad som funkar litterärt och inte. Mitt eget fiktionskrivande bedrevs efter mars 1983 tämligen sällan i fanzineform. Men ambitionen att skriva fiktion fanns kvar. Och skrivandet av kongressrapporter och kåserier i fanzines övade upp uttrycksförmågan.

Så in alles var fandomen en god förskola i skrivande. Och en kreativ zon rent allmänt. Man talade om "fannisk råkraft" och den fanns förvisso. Det var inte bara BS-jargong. Det var en omisskännlig kreativ närvaro som alstrades av sf, fanzines, kongresser, fans, författare, levande och döda, svenska och utländska; och allt i ett och ett i allt.

Fandom som företeelse kan vara lite inkrökt och sekteristisk. Men sektbildande är inte enbart dåligt. I en sekt kan man piska upp energi och kreativitet som annars förblir slumrande.




Ingen lek

Jag kommer alltid att se med nostalgi på mitt liv som sf-fan. Det var ett kreativt kraftfält. Och en introduktionskurs i publicering: detta att skriva egna fanzines och få respons, läsa Nova och JVM och höra anekdoterna om SamJ, Delta och allt det där, få en inblick i översättande mm. Info om dylikt fick man genom att nätverka i fandom.

Men man ska inte tro att fandomen är någon lek hela tiden. Fejdande har förekommit -- och då menar jag inte kärleksfullt gnabb utan en strid på kniven med stämningshot hängande över alltsammans. Och de ideologiska striderna kan vara hårda. Se bara på Science Fiction Seen from the Right, som handlar om detta.

Se här även på fenomenet Hugo Wars, som jag skrev om på Motpol 2015. Detaljer åsido är detta en kulturkamp som ännu rasar. Ska Politisk Korrekthet för alltid styra sf-fandom...?

Fandomen av idag lider under åsiktsförtryck. Och utan frihet, ingen kreativitet.

- - -

Det må vara att "fandoms framtid" är en chimär. Det är ju så att media och kultur idag fragmentariserats. Sf-fandomens klassiska tid, senare hälften av 1900-talet, inföll före internet. Sf-fandom spirade i insändarspalter i sf-magasin och i pappersfanzines. Ordet predikades från en handfull magazines och fanzines.

Så var det då. Idag är sf ännu populärt. Men fandomen som en (i god mening) kyrka driven av en tro -- detta har begränsad lockelse idag när "alla kör sin grej".

På gott och ont råder idag medial fragmentering. Några i klassisk mening dedikerade, "way of life"-fans -- av den typ som dominerade det sena 1900-talets fandom -- finns knappast längre.

- - -

Dessutom har den tro som drivit sf-samfundet på sistone stelnat i reduktionistisk vetenskapstro. När det begav sig kunde ju även föregivet vetenskapsortodoxa namn som Heinlein, Clarke och Asimov ha mystiska drag i sina texter (Assignment in Eternity av Heinlein; Nine Billion Names of God och 2001 av Clarke; Foundation's Edge av Asimov där galaxen sägs ha ett Gaia-medvetande).

Och i Sverige hade vi Dénis Lindbohm, en fandomlegend och sf-författare som kunde kombinera mystik och esoterica med naturvetenskap och teknik.

Men idag är sådant knappast gångbart. Inte inom sf-paradigmet, inte inom "sf-kyrkan".

Sf av idag, även med "right-wing resurgence à la Sad Puppies" (q.v. Hugo Wars), är en i filosofisk-metafysisk mening något sklerotisk företeelse.

Så jag hävdar, för att ge denna text en allmängiltig slutkläm: ett holistiskt paradigmskifte måste till för en ny kreativ guldålder, för sf och för kulturen i stort.




Relaterat
Sf från höger
Dénis Lindbohm
Kontext 2008
EuroCon 2011

Bilderna föreställer sf-fanzines jag gett ut.

Lennart Svensson: Biography

This is a biographical survey of Lennart Svensson, the author of Ernst Jünger -- A Portrait, Science Fiction Seen from the Right and Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man. -- This entry first has a bio, then a bibliograhy with links to Svensson's books, then some notes on "the way ahead" and, lastly, a gallery.

Bio

Lennart Svensson was born in the north of Sweden in 1965. After national service at I 21 regiment he settled for a while in Uppsala, studying the classics and working in a restaurant. He left in 2010 as a trained chef and a BA in Indology. He now lives in Härnösand on the north-eastern Swedish coast.

In Swedish Svensson published some fiction in book form before switching to writing in English. On the Australian imprint Manticore Books he published Ernst Jünger -- A Portrait in 2014 and Richard Wagner -- A Portrait in 2015. In 2015 he also published the essay Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man on Numen Books. (Numen and Manticore just got merged into Hadean Books. In this link you'll find blogposts etc. by me on the Hadean site.)

A major essay of Svensson saw light of day in 2016: Science Fiction Seen from the Right. This was a literary study portraying the genres of sf and fantasy from a radical conservative viewpoint, as such, totally unique in the history of these genres. For they are otherwise totally imbued by a left-leaning, materialist-nihilist, reductionist mindset. With his essay, Svensson attempts to bring wonder and awe, right-wing style, back into science fiction.

Indeed, Svensson has a conservative outlook in life, appreciating traditional art and culture of the Nordic and Western kind along with the Sanâtana Dharma of India. Svensson aims at giving the audience his traditionally footed worldview in popular form, in both essay and novel form. A proof of the latter is the fantasy Redeeming Lucifer (2017). This is his novel debut in English. His first-ever fiction piece in this language was the story The Middle Zone, published in Morpheus Tales: The Best Weird Fiction, Volume 3 (2013).

Before this, before his career in as a writer in English, Svensson as intimated had published novels in Swedish. And he still writes in Swedish, like publishing his history of Sweden, Ett rike utan like, in 2017.




Bibliography (Selective)

. Ernst Jünger -- A Portrait, 2014. ("A biography of the very highest calibre", Living Traditions Magazine).
. Richard Wagner -- A Portrait, 2015.
. Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man, 2015. ("Spanning from Plato to Castaneda, Svensson manages to not only capture the essential spark and esoteric meaning of conjectures regarding ontology—the nature of being—but he also manages to recast these conjectures in a new light", Juleigh Howard-Hobson in Heathen Harvest.)
. Science Fiction Seen from the Right, 2016. ("a book which not just looks at literature “from the Right” but raises questions about what, ultimately, is the Right itself", James O'Meara in Counter-Currents.)
. Redeeming Lucifer, 2017. (By the publisher the novel is described thus: "This is a classic, exciting adventure story for all ages of the battle between Light and Dark, told with unique imagination and acute historical detail." -- Amazon.co.uk review: "[A] very exciting story with acutely observed, flawed characters, brilliantly described battle scenes, and a very satisfying ending!")




The Way Ahead

Svensson is currently planning more books, both essays and novels. Inspiration-wise he's not in the doldrums right now.

Svensson sees it like this: the world of today is in a mess. There are no politicians around worthy of respect. And even if there are, the zeitgeist is in the grip of materialist nihilism, reductionism and myopic scientism. Against this, Svensson proposes a holistic worldview, a spiritualist, energetic mindfulness where the will-thought and passion of the individual is given its due.

With the saying, "I AM," an individual affirms his divine nature. This is the centerpiece of Svensson's thought. Read about it in Borderline.

Svensson might be a mystic but he also acknowledges the role of modern science. As such, he has an archeofuturist outlook in life. Modern technology will continue to shape our lives. However, the mind of man must change its focus from believing in mere science to embrace wisdom. The natural science of today has great ways of examining the material reality. But when you make this scientism into a metaphysical belief system, it goes awry. A deeper understanding of man in the universe, of the relation between micro- and macrocosm, is given by the perennial thought of ancient tradition, of pertinent parts of Christianity, Hinduism, paganism and shamanism.

Today's cultural zeitgeist is soulless, flat and tepid. Against this, Svensson attempts at bringing pizazz, wonder and glory back into the picture.

This is mirrored in all of Svensson's works. So, if you want snug, self-righteous reductionism, don't bother reading his works. But if you want to set out on a journey of discovery, of the self and the whole universe in a new, willful, energetic manner, then do check this writer up.






Gallery

1976

Uppsala 1988

traveling in Dalarna county, 1989

with girlfriend in Uppsala 1989

Steninge slott, Uppland county, 2005

Härnösand 2013

Härnösand 2016

Sundsvall 2017, in front of a painting by his brother Robert Svensson

Related
Svensson's Bibliography
Borderline
Ernst Jünger -- A Portrait
Science Fiction Seen from the Right
Lennart Svensson Label at Hadean
Table of Contents for the Svensson Galaxy

Subjektivitet är sanning

This is a post in Swedish, quoting from a Swedish language book of mine. -- Härmed ett inlägg om diverse filosofiska samband. Jag börjar med att titta lite på Castanedas roll och övergår sedan till att citera ur en bok jag skrivit, allt för att roa er mina kära läsare.

Objektivitet kan nog vara bra, attityden att man som vetenskapare iakttar en oberoende verklighet. Det kan lära oss en del om naturen och naturlagarna, kan sätta oss i stånd att bygga maskiner och kryssa nerför motorvägen sjungande "roll on down the higway". Men när det gäller ens egen plats i världen, ens relation till makterna, ens moral och etik -- då har objektiviteten ingen plats. "Man kan inte skapa moraliska system för att slippa vara god" sa T. S. Eliot.

När det gäller ens frälsning, sökande på svaren som Vem är jag, Vadan och Varthän, då är det bara subjektivitet som funkar. Carlos Castaneda fick lära sig det den hårda vägen. Han var också lite trögfattad. Han var en inbiten akademiker, en antropolog som råkade bli lärjunge till en gammal magiker vid namn Don Juan, och i processen ställde Castaneda alltid fel frågor - frågor som om vissa magiska skeende han upplevde var objektivt bevisbara. Det var de inte ety "subjektivitet är sanning" som Kierkegaard sa.

För ens privata plats här i världen måste subjektivitet till. Men även vetenskapen, den där objektivitet kan funka som jag sa inledningsvis, måste man erkänna subjektivitetens roll. Om detta skrev jag nämligen i "Till Smaragdeburg" (2010). Pilgrimen som är på väg till Smaragdeburg möter på vägen vetenskapsmannen Ancyra, glatt forskande i sitt labb i ett bönfält. Man inleder ett samtal om vetenskapens natur. Ancyra är en annorlunda vetenskapare i det att han har fromhet, han tror sig inte vara Världens Herre bara för att han bär vit rock och jobbar i ett labb. Han tror inte på vetenskapen som frälsningsväg. På väg till ett pentry säger Ancyra till Pilgrim (s 47 ff):

– [A]lla mina kolleger hävdar ju vetenskapens supremat, tror på vetenskapen i sig. Metafysiskt om något! Själv säger jag som Jowo [Johann Wolfgang von Goethe]: vetenskapsmannen ska inte vara naturens herre och mästare, utan dess ödmjuke tjänare.

Jag [= Pilgrim, berättaren] nickade igenkännande... och sa:

– Vetenskapsmannen som präst, som tempeltjänare.

Min värd nickade och började ordna kaffe åt oss. Medan vattnet kokade sa han:

– Man måste söka något mer än materien. Materien har ingen egen existens, den har bara en tendens att existera. --- Den sanna verkligheten är andlig och immateriell. Jag vill gå bortom det materiella, finna det andliga bortom de fysiska fenomenen. Finna varats sanna natur genom experiment.

– Hur går det då?

Ancyra hällde vatten i två koppar med snabbkaffe. Jag tog den ena, rörde om och satte mig vid ett bord med röda stolar. Formgjuten plast.

– Hur det går? sa min värd. Andra har förvisso gått denna väg före mig. Bells teorem, de Broglie och allt det där. Men det viktigaste är att komma bort från reduktionism och nihilism, sluta förklara högre strata med principer som gäller för lägre. En levande organism är till exempel inte bara en hög med atomer, inte en massa slumpvis hopfogade organ; något högre styr
detta, livet är inte reducibelt. Om bara mina kolleger kunde förstå detta!

– Var är de då?

– Vilka?

– Dina kolleger.

– Ja, inte är de här inte..., sa Ancyra, blickade menande omkring sig och drack av sitt kaffe.

– Så detta är din exil? Ett labb i mitten av ingenstans?

– Så kan man se det. Men jag har ju trädgård och odlingar, inte sitter jag i sjön direkt.

Genom fönstret såg man en del av den trädgård som omgav huset. Närmast reste sig höga stänglar, antagligen bönväxter.

Så låter samtalet mellan Pilgrim och Ancyra. Men det har bara börjat. Man fortsätter pejla ontologins djup, Ancyra preciserar vad för slags vetenskapsman han är. Han vill slå en bro mellan objektivitet och subjektivitet, mellan naturvetenskap och mystik:

– Alla vetenskapsmän är metafysiker, sa Ancyra. Alla är en gnutta mystiker och intuitiva, men ingen erkänner det. Till exempel: vi tänker, vi ägnar en stor del av vår tid åt tankeverksamhet, och tänkande är till sin art en esoterisk verksamhet. Den är inte exoterisk, kan inte påvisas genom något yttre, det där som vetenskapen sägs bruka sträva efter. Vidare så är materien ett slags vågrörelser, i sin art något abstrakt, men vi ser materien som materiell bara för att vi själva består av dylika vågor. Men materien har ingen beständighet, ingen objektiv existens. "Världen är vår föreställning”, utan iakttagare skulle den inte finnas. En iakttagare behövs för att realisera universum. För varför finns någonting överhuvud taget? Jo, för om ingenting fanns skulle ingen kunna ställa frågan...

Det gick runt för mig [berättar Pilgrim], detta var psykedelisk vetenskap om något. Jag ställde ner kaffekoppen, andades ut, tog ett djupt andetag och samlade mig någorlunda – och mindes att jag varit inne på dylika tankegångar förr med ledord som korrespondens, fogpunkt och liknande.

– Är du möjligen en sån där legendar, sa jag, en sån som ”måste sätta sig in i fjorton obergipliga ting före lunch”...?

– Hm? sa min värd. Ja, det är jag nog, ha-ha...

Han återupptog genast sitt idémässiga bombardemang:

– Vad är en människa? Ingen vet; den sedvanlige vetenskapare som tror sig veta det ljuger. Handen som griper kan inte gripa sig själv, förståndet som försöker förstå kan inte förstå sig själv.

– Stämmer, sa jag.

– Nog finns det objektivt påvisbara fenomen, sa mannen, som magnetfält, gravitation och adhesion, men med empiri kan man inte förklara allt. Man kan inte bara betrakta naturen som ett objekt, man måste också erkänna att den är ett subjekt. Ett levande väsen.

– Moder natur...?

– Exakt.

Därnäst reflekterar Pilgrim: "Detta var don Casta i vetenskaplig form: jorden lever, yttrat av en man i vit rock i ett vitt labb". För tidigare i romanen har han mött en gåtfull man boende i ett tempel: Don Casta. Denne är min version av Carlos Castaneda, med namnet en synkopering av "Don Juan" samt "Casta(neda)". Don Casta får stå för magin i denna värld, för ohejdad subjektivitet och intoning. Ancyra åter går en medelväg mellan intoning och empirism, mellan subjektivitet och objektivitet.

Så man kan behöva både Castaneda och vetenskap, både en mystiker i ett tempel och en vitrockad man i ett labb. Detta är "Till Smaragdeburgs" credo.

Men låt oss se vidare på vad den gode Ancyra har att säga! Det är några nyanser kvar av dikotomin subjektivitet-objektivitet att belysa:

Vi hade druckit ur men Ancyra ordnade påtår. Sittandes igen med fulla koppar sa han:

– Objektivitet är något mina kolleger ständigt bröstar sig med, något som gör dem till smygmetafysiker, till uttolkare av varats sanna natur. Det är myten om iakttagarens ofelbarehet trots att de någonstans vet att ”man inte kan iaktta något utan att delta”. Själv erkänner jag detta axiom, jag erkänner min subjektivitet; jag är bara ett varande i varat liksom de fenomen jag iakttar. Jag närmar mig naturen inte som herre och mästare, som sagt, utan som deltagande subjekt. För den skull är jag inte flummare, jag anlägger ju vetenskapliga metoder när jag väl iakttar, men med vetskapen att jag aldrig kan nå själva varat. Eftersom jag bara är ännu ett varande i varat, ”just another brick in the wall”...

– Pregnant liknelse, sa jag. Ancyra nickade, smuttade på kaffet och sa i docerande tonfall:

– Det finns ingen objektivitet, ingen privilegierad, evig och neutral utkikspunkt. Vi kan inte undkomma varat, vi vederfars alltid dess verkningar. Vi växelverkar med det och spelar med det men vi kan inte spela ut oss mot det. Det finns inget urverksuniversum vi kan pilla med, ta isär och sätta ihop. Den bilden är död sedan länge men många av mina kolleger fortsätter använda den som om inget hade hänt. De behåller den omedvetet.

– Inga kausala tvångsförlopp, fortsatte han, inget maskinkosmos. Det finns fält och strukturer, strålning och vågrörelser; det finns nivåer av verklighet. Det finns en värld att upptäcka, en värld vi skapar gemensamt med Den Store Anden.

Ancyra hade fått in överväxeln. Han såg på mig med lågande blick och sa:

– Allt är en dans, en enda stor tanke; du och jag och cellen, atomen och stjärnan, ja allt är delar av helheten! Vi kan inte sätta oss över dessa medfenomen, dessa medexistenser i varat. Man kan inte iaktta utan att delta, man måste erkänna sin subjektivitet – och erkänna att helheten är fascinerande! Man måste kunna känna förundran utan att för den skull bli ovetenskaplig. Ty denna känsla av under är bara förstadiet, för när man väl erkänt undret är det bara att koppla på all vetenskaplig objektivitet man är mäktig, när man nu iakttar sina stjärnor, atomer och sjögurkor eller vad det är.

Det sista resonemanget, det om "subjektivitet följt av objektivitet", hur vetenskapsmannen först erkänner att han blott är ett vara i varat jämte de fenomen han undersöker, detta har jag fått från Hugo Fischer, en tysk som kände Ernst Jünger. Fischer försökte i sin "Die Aktualität Plotins - über die Konvergenz von Wissenschaft und Metaphysik" (1956) slå en bro mellan metafysik och vetenskap, visa på att all så kallad objektiv vetenskap ändå behöver metafysik, behöver utsagor om verklighetens natur, utsagor man inte kan nå på objektiv väg, bara spekulativ. Min Ancyra i "Till Smaragdeburg" har lånat drag av Fischer samt av David Bohm, Paul Davies, James Jeans och andra smarta män som insett subjektivitetens sanning, som vistats i gränslandet mellan sett och osett. Man kan även säga att den idag aktuelle David Wilcock har vissa ancyrkanska drag.

Vad gäller Castanedas böcker så är de bra. De är god läsning för "den objektive fanatiker" som vill lära sig vad subjektivitet är. Man förs in i magins värld via den stockdumme Castaneda som inte släpper sin objektivism frivilligt. Mer esoterisk, mer operativ i sin gärning blir Castaneda en bit in i serien med "The Second Ring of Power" och "The Eagle's Gift".

- - -

Det om detta. Det kan tilläggas: den bok som det citeras ur ovan, "Till Smaragdeburg," finns inte att köpa i handeln idag.

Men jag har skrivit en annan bok som behandlar vad som ovan diskuteras: vetenskapsfilosofi, reduktionism kontra holism och behovet av ontologi inom naturvetenskapen. Den heter "Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man".




Relaterat
Borderline
Castanedas böcker
Botniabanan

Västra kanalen, november

Reflektioner på nationaldagen 2017

This is a post in Swedish, highlighting that today is the Swedish National Day. -- Det händer att jag publicerar en upplyftande text på denna blogg på Sveriges nationaldag. Nu är det dags igen.

Det är Sveriges nationaldag idag. Nationaldagen instiftades 1983. Dessförinnan hette det bara Svenska flaggans dag. Dagens betydelse för det svenska är ju att Gustav Vasa valdes till Sveriges kung i Strängnäs 6/6 1523. Det markerade början på ett uppsving för Sverige som stat. Han sa nej till Kalmarunionens danskledda imperialism. Detta garanterade vårt nationella och kulturella oberoende. Gustav Vasa värnade rikets integritet i en för tiden fientlig omvärld.

Gustav Vasa skapade en ram för det svenska att överhuvud taget överleva. Utan det nationalstatliga ramverket hade svenska folket blivit en lekboll i en aggressiv omvärld.

Mer om Gustav Vasas gärning, och allt annat en nationalist behöver veta om Sveriges historia, kan läsas i min svenska historik som gavs ut i år.

Boken berättar om Sveriges historia från år 0 till våra dagar. Det är en traditionell historik, med rimlig källkritisk vinkel, men inte tvivelsjukt förnekande all storhet som detta land står för.

I så måtto är det en unik bok. Ingen annan svensk historik idag erkänner Sveriges traditionella storhet. Ingen annan svensk historik idag erkänner etniska svenskar existens.

- - -

Det förunderliga med Sverige och svenska folket är att de överlevt. Sa för sin del Vilhelm Moberg. Och jag känner en liknande förundran för Sverige: vi må idag vara en lätt stukad, PK-plågad nation, utsatt för massinvandring och trakasserier. Men vi lever. Svenska folket har sin inre styrka. Vi måste bara göra oss kvitt PK-propaganda och självhat.

Det är vad jag hävdar i min bok. Jag propagerar för en pro-svensk ståndpunkt.

Dvs, boken är en faktarik redogörelse för Sveriges utveckling från medeltid till idag. Men förutom den historiska berättelsen har min bok sina tydliga polemiska inslag.

Och ska man luska fram bokens programmatiska, aktuellt-idag-för-debatten innehåll, så är det:

. Etniska svenskar existerar och de har sedvanerätt till detta land. Som nordgermaner är ursvensken belagd i Tacitus Germania från 98 e Kr som sviones, utvecklande i sig i rakt nedstigande led till svear och dagens etniska svenskar.

. Sedan 1945, och än mer sedan 1968 och under 00-talet, har "eliten" i detta land förnekat traditionella svenskar och traditionell svensk storhet. Men att på detta sätt förstöra en tradition är reaktivt och det har inte varat så länge, medan vi som står för traditionen jobbar proaktivt och har årtusendena på vår sida.

. Den som förnekar de etniska svenskarnas rätt till sitt land bryter mot internationella avtal. Deklarationen om mänskliga rättigheter säger ju att varje människa har rätt en nationalitet (paragraf 15). Sverige har skrivit under på det. Det har dessutom skrivit under avtalen ICERD (mot rasdiskriminering) och CPPCG (mot folkmord). Och den officiella ideologin idag är ju fientlig mot vit ras och sysslar med en veritabel "förberedelse för folkmord" genom massinvandringen och det antivita sentimentet. Så dagens svenska regim bryter mot internationell lag.

. Man bör som svensk vara stolt över det Sverige och svenskar stått för genom århundradena, inklusive företeelser som Gustav Vasas organiserande av den moderna staten, vilket möjliggjorde att landet överlevde som självständig kraft i en fientlig omvärld. Liknande tacksamhet bör riktas till Gustav Adolf, Karl X Gustav, Karl XI, Karl XII och Gustav III som värnade svenska staten i en aggressiv omvärld.

Allt detta finns att läsa i Ett rike utan like. Det sägs klart ut, utan förbehåll, samt inlemmat i berättelsen om Sverige från år 0 till idag.

- - -

Vi firar nationaldag idag för att Gustav Vasa och hans efterföljare värnade Sverige som nation, stat och kultur. Nationaldagen blev för sin del helgdag 2005. Så fira den för all del med sedvanlig ro i din ledighet från dagens slit och flit.

Men fall för den skull inte ner i soffhörnsmys och slentrian-nationalism...!

Glöm inte att det pågår en kamp mot det traditionella Sverige och dess överlevnad etniskt, språkligt och kulturellt. Det pågår ett krig mot nationer som den svenska, mot traditioner och andlighet, bedrivet av globalismens alltom förtärande antivitism, antinationalism och anti-spiritualism.

Det pågår ett krig mot traditionella folks existens, inklusive vita folk. Globalismen är fienden. Med mångkulturism och PK-ism som ideologi står globalismen för materialism och nivellering på alla fronter. Mot detta görs front av nationalister som vill se sina folk överleva i globalismens stormar.

Kampen pågår, idag som förr. Men minns att folkens kamp är folkens hopp.

- - -

Vi firar nationaldag idag. Det traditionella Sverige firar sig självt. Vi firar att Sverige traditionellt funnits som en särpräglad, driftig, talangfull nation i norra Europa, känd för sitt mannamod, sin kvinnoskönhet och sin folkliga frihetstradition. Vi har i Sverige ett folkstyre sedan urminnes tid. Här har bönder deltagit i riksmöten sedan medeltiden. Och den traditionen lever än. Och den säger mig på något sätt att ursvensken, bonden, männen och kvinnorna ur folket inom kort kommer att ta tillbaks sitt land från herrarna -- ta tillbaka det fredligt, men bestämt. Den processen är igång och den går inte att stoppa. Den svenska nationalkänslan kommer en dag att rinna fram som en flod, omöjlig att hejda.

Och vad som behövs för detta att ske är att vi vill att det ska ske.

Så här duger det inte att defaitistiskt se på hur massinvandringen pågår med oförminskad styrka, att det svenska släpas i smutsen och att traditionen är på reträtt. Vi måste i sammanhanget lyfta blicken från dagspolitiskt elände och skapa en vision av ett vitalt, nationellt medvetet Sverige som rullar tillbaks globalismens front.

Vi kan det om vi vill det. Viljestyrkan måste mobiliseras för att återta det traditionella Sverige.




Relaterat
Ett rike utan like
Recension i Radio Motgift
Recension i Nya Dagbladet

Målning av Robert Svensson: Till Norrlands ungdom.