Folk jag mött

Jag har mött folk.

I Danmark åker allas vår Kim Larsen, sångare i Gasolin, runt på järnvägsstationer och sätter upp affischer. På dem står det: "Lycka till med rökförbudet, Gesundheit macht frei!"

Han vill på detta sätt protestera mot rökförbudet på allmän plats som Danmark nu ska införa. Han anser det vara ett intrång i den personliga friheten. Att icke-rökare och personal på restauranger etc besväras av röken fattar han inte.

Men han har stöd för sin sak: vart han går möter han gamla fans som sjunger "Hey, hey, Monkey Man, show us what you can", ett eko av hans gamla solohit från 1982. Och i Fredriksborgs slott står dronning Margarete och myser, även hon en storrökare. Hon tänker nog ge Larsen elefantorden.

- - -

Apropå rubriken: Larsen tillhör inte de personer jag mött. Det var bara en tankspridd inledning, ett sätt att osökt få med en aktualitet här på bloggen. Nu däremot tänkte jag tala om detta: om illustra typer som korsat min väg, eller som jag perifert kan knytas till. Vi snackar prestigeöverföring här, "frottering med kändisar" och annat dylikt.

För min spädaste barndom har vi till exempel Sverker Sörlin, idéhistorikern och DN-skribenten. Mina och hans föräldrar var kolleger i Åsele en gång i tiden. Och vi var hemma hos dem någon gång, de bodde bara ett stenkast bort där nere på Breviken -- men Sverker var något äldre, vi möttes kanske aldrig. Dock finns denna koppling. De hade ett tvåvånings trähus, vitt vill jag minnas, med tallar på tomten och kottar på gräsmattan.

En annan perifer anknytning till en celebritet har jag till Staffan Westerberg, barnprogramsmakaren. Han var klasskompis med min mamma på latinlinjen i Luleå. Birger Bergh, latinprofessorn, var en annan av hennes kamrater där. Vad gäller Westerberg så gjorde denna connection att man aldrig riktigt hamnade i antilägret mot honom, för det blev ju hippt att hata honom en gång i tiden.

Westerbergs antipatier berodde nog främst på att han jämt skulle synas i rutan, inte på vänsterismen som sådan. Annars var ju hans dockvärldar med Mikael Ramels musik rätt härliga: "Kan du svara på det, lilla Pappa Kartong...?"

- - -

Nåväl, folk man mött: när man började gå på sf-kongresser på 80-talet mötte man ju folk som David Nessle och Erik Andersson, och såg storheter som Sam J. Lundwall och John-Henri Holmberg. Med Holmberg har jag till och med haft brevkontakt, det vill säga han kommenterade några fanzines jag gjorde. Ja han har till och med kommenterat denna blogg, här.

Holmberg är som alla vet redaktör, med Nova SF som aktuellt exempel.

Erik Andersson som jag nämnde, ja även honom har jag haft viss kontakt med; det är han på bilden ovan. Första anblicken IRL måste ha varit på Swecon 83, i teknisternas kårhus. Dessförinnan hade jag talat med honom på telefon någon gång. Fascinerande typer dessa sf-pipel, jämfört med, säg, typerna i serievärlden; sf-fansen skrev långa brev och gav sig hän åt intresset, på ett helt annat sätt än seriefandoms krämare. Att vurmen var fokuserad kring litteratur, vilket gjorde folk skrivglada och lagda för att pula med texter, är bara en delförklaring - för i denna sf-fandom fanns kreativitet, en lätt fanatism eller ska vi säga hängivenhet. Det kallades "den fanniska råkraften" och var ett annat ord för inspiration.

En smart sak som Andersson sa mig en gång var detta. Jag skulle skicka in ett manus till ett förlag, och trodde att det kanske kunde hjälpa om man läte något Stort Namn intyga att manuset ifråga var fina grejer. Då sa Andersson: sånt där stjälper snarare än hjälper. Lars Gyllensten brukar ju alltid bli tillfrågad om sånt och säger slentrianmässigt något positivt -- och det vet förlagen, alltså är såna referenser rätt värdelösa.

Antagligen är det så. Andersson är som alla vet översättare av Tolkiens trilogi, samt författare till romanerna "Bengt", "Gyllene gåsen" och, nu senast, "Den larmande hopens dal". En subtil kåsör, fast förankrad i den västgötska myllan.

David Nessle såg jag också första gången på Swecon 83 där han spexade och hade sig. Hela tiden. Utan avbrott. Kul, men lite jobbigt... Nåväl, han förgyllde även Göcon I och II med sina paroxysmer.

- - -

Fler stora namn jag mött? På Luncon III talade jag med David Brin, författare till "Startide Rising", "The Uplift War" och andra storverk. Han sa:

"I like the Trident submarine because it's fearsome..."

Vi satt på gräsvallen utanför Lophtet och talade i försommarvärmen, kan ha varit 1986. Diskussioner om högt och lågt. Det citerade syftade väl på att han trodde på avskräckningsförmågan hos kärnvapnen - vilket jag, idag, skulle vilja beteckna med ett citat från Sandy Pearlman: "A bed-time story for the children of the damned"... Vi kommer inte alltid att vara så lyckliga nämligen. Inget vapen som uppfunnits har någonsin förblivit oanvänt. De som tror på "en gång och aldrig mer" (Hiroshima), måste lära om.

Mindre ödesdigert snackade vi även om Asimov. Brin sa att han dyrkade den tidige Asimov som gav sina verk titlar som "The Stars, Like Dust" och "The Currents of Space", ren poesi. Samtidens Asimov däremot kunde bara komma på titlar som "Robots and Empire", "Foundation and Garage" och så vidare.

Tänkvärt. Men Brin har själv på gamla dar skrivit fortsättningar på Asimovs stiftelsesaga, med "Foundation's Triumph" från 1999 -- och det är kanske en rekorderlig roman, men så värst poetisk var ju inte denna titel...

Berömmen hopar sig

En läsare gillade novellen om Palmemordet, "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman". Hon tyckte denna "recension" var en bra sammanfattning av det hela, av händelser hon var för ung för att ha upplevt.

Martin Glännhag i Linköping gillade för sin del "Den svenska stilen":s pastischer, bland annat den på Jolo som han var glad inte fallit ur minne. Glännhag gillade vidare "Galaxens herre" ("fin space opera med satirisk udd") samt "Korta berättelser", varibland "den klockrena 'Harmoni'". (Bertil Mårtensson, författaren, gillade även denna text.)

Glännhag prisar vidare titelberättelsen i den novellsamling det här är frågan om, "Eld och rörelse": "stark, gripande och välskriven". Kritikern Göran Lundstedt reagerade också på denna story; han tyckte den påminde om Ernst Jüngers "Sturm".

Vidare har vi poeten, dramatikern, kritikern mm Percival, som ansåg "Nineves skatt" vara som något ur "Tusen och en natt". "Riddaren, djävulen och döden" ansåg han skulle passa som radiopjäs.

Där ser ni: novellerna i "Eld och rörelse" firar triumfer. Vill ni läsa mer om boken går ni till detta inlägg, där ni även kan hämta ner pdf:en fritt från Dropbox.

Recension: Jag är spion (sign. E.7, 1937)

Detta handlar om en något udda bok.

Det var en dag på 80-talet...

Det kan ha varit 1982.

Jag var i Övik. Och jag fick infallet att gå in på Örnens antikvariat. Det var i dess begynnelse, dvs. när de bara hade en liten skrubb, belägen på en bakgata ovanför E4:an genom stan. Sedan expanderade de väldeliga och konkurrerade ut själva Dahlbergs. Inte dåligt för ett litet kooperativ som startade i en källare.

Alltnog, jag tog trappstegen ner till gamla Örnen. Jag letade bland hyllorna. Och fick snart upp ögonen för "Jag är spion" av signaturen "E. 7", bundet i halvfranskt band. Det blev en julklapp till pappa - men vad det led fick jag åt mig boken själv, den var inte menad som gåva tycks det. "De bästa julklapparna får man av sig själv."

Boken tycks vara autentisk, alltså skriven av en 30-talsspion under täcknamn. Han må ha hittat på ett och annat i sin skrivkammare, men helheten känns vederhäftig. Att boken är spännande ska väl inte göra en till tvivlare; engelsmännen har fallenhet för att berätta, om så i fakta eller fiktion.

- - -

Berättaren är alltså engelsman. Han berättar om både det ena och det andra i sin bok, men här tänkte jag koncentrera mig på det spekulativa i boken, det framtidsaktiga. På 30-talet började ju föregångare till radar komma, och E. 7 får i ett kapitel i uppgift att ta reda på allt om "riktningsfinnaren, en apparat som sägs komma att revolutionera nästa krig". Den kallas "återstrålningsapparat", vilket tycks mig vara ett slags radar eller homing device. Så här skulle den kunna användas:

Ett krig är överhängande men själva krigsförklaringen ännu inte utfärdad. Fienden begagnar tillfället att bombardera huvudstaden. En utländsk spion, som sitter ensam i en vindskupa, skulle med sitt instrument kunna manövrera och dirigera bombplan genom dimman, som flyger blindflykt på stor höjd tills de befinner sig ett par hundra fot över ett visst mål.

Om femtio av dessa överförare fanns stationerade på viktiga punkter över hela London, skulle man kunna förstöra hela huvudstaden i ett enda bombanfall...

Jag tycker dessa ord har lite sf-prägel över sig, ger en inblick i hur en 30-talsmänniska uppfattade det kommande kriget. I stora drag är det väl en nykter vision, vi fick ju sönderslagna städer i andra världskriget, även om det krävdes rätt stora bombflottor, större än vad man från början gissade. Beträffande den "homing device" som det gällde, så var det också svårt för planen i början att hitta sina mål, man flög mycket i blindo. Med utvecklingen av radar och annat lyckades man till slut, och ett steg i utvecklingen kan ha varit den spionräd som E.7 gav sig ut på, som kock på en mystisk båt som höll till vid Frankrikes kust. Båtsällskapet bestod av en "professor M, mannen som i hemlighet står bakom Tysklands återupprustning" samt "en skandinavisk ingenjör vars namn uppgavs vara Jansen".

E.7 lyckas med sitt uppsåt; han kan efter ett tag rapportera för krigsministeriet med ritningarna på fickan. Det är som hämtat ur en thriller.

- - -

För att återgå till det spekulativa i boken, så nog hade författaren skäl att spekulera. För folk i branschen var den brännande frågan när kriget komme att bryta ut, och sista kapitlet i boken heter just "Spekulationer om nästa krig". E.7 fokuserade här på den asiatiska sidan. Han förutsåg att Japan skulle komma att angripa USA: "... som en blixt från den östliga himlen kommer kriget att slå ned, utan formell krigsförklaring --- plötsliga blixtangrepp från luften --- två stora flottaktioner, den ena i Medelhavet, den andra troligtvis utanför Hawaii i Stilla havet."

Han fick rätt: Japan anföll USA vid Pearl Harbor, utan krigsförklaring - och det var ett hangarfartygsburet luftangrepp - och sedan blev det slaget vid Midway (med flera stillahavsslag) samt slag i Medelhavet, dessa senare mellan engelska och italienska flottor. Och beträffande profetian så låg ju Midway strax öster om Hawaii, så nog får man säga att han gissade bra den gode E.7. (Boken utkom i England 1937, på svenska 1939.)

- - -

Den sista spekulativa saken i boken är att författaren vill hindra krig från att utbryta genom att upprätta en "internationell radiobyrå". Han anser hemlighetsmakeri, desinformation och ränkspel vara orsak till krig, men detta skulle upphöra om denna byrå "varje dag fick radiera sanningen till jordens alla fyra hörn". Well, så kan man ju resonera om man är i informationsbraschen, det vill säga är spion, men jag tror han missar helheten här. Andra världskriget bröt ut på grund av Tyskland och Japans stormaktsambitioner; hur hade dessa kunnat hindras bara genom att basunera ut hemligheterna? Kanske ansåg E.7 att Englands med flera säkerhetstjänster skulle publicera vad de visste om Japans och Tysklands ambitioner, inte vara rädda för att "blotta sin hand" - men problemet låg ju inte där. Kriget var ödesbestämt mer eller mindre; fredsträvandena så som de såg ut var missriktade (q v Chamberlain).

Det finns mycket att tala om i "Jag är spion". I en hel del kapitel figurerar en kollega, "den stora lilla Chan", en asiatiska som hämtad ur en roman; hon kan radio, kan köra båt och bil, ja kan det mesta. De spionerar på kineser i Moskva, de utspionerar en luftvärnskanon i Italien för Frankrikes räkning (länderna kallas "Tyrrhenien" respektive "Bourgoin", bara en sån sak: skiffyartad atmosfär!), ja det redogörs för åtskilliga detaljer och episoder. Det var en tid då man kunde utspionera en fabrik genom att räkna dess skorstenar, då man kunde kamouflera flygbaser med sinnrika medel (man landade ju på gräs och kunde därför utstyra hangarer som lador och så vidare), då atomens hemligheter inte kunde anas, och inte heller ursinnigheten i den förstörelse som skulle komma.

"Jag är spion" fångar atmosfären i denna 30-talsvärld, en på ytan lycklig värld men såklart ingen idyll. Det är en autentisk bok, i gränslandet mellan fakta och fiktion.




Relaterat
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Actionism (2017)

Målning av Cézanne, "The House of Dr. Gachet In Auvers".

Rymdresa med Malmberg

"De bar öknen med sig inombords, därför återkom de bara med sten." Detta sa Jünger apropå månresornas klena skörd. Annat var det före själva äventyret, i mitten av seklet; då kunde han i Fortunios resa måla upp visioner av en krater med ädelstenar, av sällsynta månblommor i det skarpa ljuset, samt i "Den blå pilotens" rymdskepp se löftet om en ny renässans, ett nytt andligt äventyr. Allt enligt romanen "Heliopolis" från 1949.

Detsamma tycker man sig läsa i Bertil Malmbergs essä "Rymdraketen" från 1952. Tonläget är optimistiskt, även sedan man skrapat bort den lustifika ytan. Och konkret säger Malmberg bland annat, att förutom att rymdforskningen kunde stöta på främmande livsformer där ute, skulle vi ju via relativitetseffekterna hamna i "en svindlande ny dimension": detta att efter en rymdfärd på någon månad, komma tillbaka och finna att hela ens generation likviderats av tiden - eftersom tiden gått snabbare på jorden än i rymdskeppet, som åkt nära ljushastigheten.

Vi hamnar då i en annorlunda värld, en värld där abstrakt matematik (= Einsteins) blir begriplig för envar människa. Det viktiga kriteriet för att ta steget ut i denna rymdålder, framhåller Malmberg, är dock att människan är "invärtes beredd" att ta det:

... ty frågan om metoderna, om vägar och medel, är till sist en psykologisk fråga: praktiken är endast en sinnebild för viljan. Redan skymtar jag den dag då ljusåren piska som hagel mot fjärrplanets /= raketens/ metallkropp. Man kan naturligtvis vägra att tro på den dagen. Men undslippa den kan man inte, om man lever länge nog.

Nåväl, vi fick ju rymdfart vad det led, med påvra resultat. Men vi var inte andligt mogna, var just inte "invärtes beredda" så som Malmberg (och Jünger) inskärpt.

Men skam den som ger sig. Vi kan utveckla vårt sinne, förkovra oss i andliga discipliner, och så en dag kan det bli dags för en ny rymdålder - kanske med rent virtuella färder i "inner space", eller i yttre rymd med organiska, vänligt formade moderskepp som drivs av magneter och kristaller. Och hur det än sker så måste morgondagens rymdfarare ha ännu ett av Malmbergs ord i minnet - nämligen att astronaututbildningen måste baseras på poesi, ty endast så "bibringas förmågan att färdas utan svindel":

(D)en som med Vergilius' adept eller med Verlaines vilde lustgosse besökt helvetet, som begivit sig till Patmos med Hölderlin och med Baudelaire "till det okändas djup för att finna något nytt", med Rilke till spänningarnas och knutpunkternas änglar och med Eliot till "det öde landet", eller med ännu ofödda poeter till lika gåtfulla mål; den som har deltagit i slika lustfärder, inte bara förlustat sig med dem, han bör också, så förefaller det, inte utan en inre garanti kunna placera sig i rymdraketen. Det slår mig plötsligt att härmed skulle frågan om diktens sociala uppgift ha fått en oväntad lösning. Men ack, hur många vilja underkasta sig den nödvändiga injektionen? Och hur många skola visa sig immuna mot serumet?

Säga vad man vill: Malmbergs rymd sjöng och svängde, medan kollegan Martinson i dess djup bara såg död och förintelse (q v "Aniara").




Relaterat
Science fiction från höger

Vit väg mellan två floder

Härmed en sedvanlig dikt av min hand, med en och annan gåtfull rad. Förklarande noter ges efteråt.

Vit väg mellan två floder,
näset mellan Svarta lagunen och Den vita;
Siratbron över helvete och paradis
(och dödsängeln bakom),
Bridge mellan Cogtown och Nebellicht...

Jag dansar på svärdseggen,
dansar på Siratbron,
vilar ut på näset bredvid Svarta lagunen --
och försmår även att bada i Den vita,
den intagande Vita lagunen,
förföriskt lockande mig
med Sirensång och hålligång.

Jag sitter på näset, på landsporren,
landtungan mellan gott och ont,
Jenseits von Gut und Böse,
och finner apatia, jämnmod, equanimity...

Jag har dykt i det svarta vattnet,
har tvingat mig själv till botten,
har frossat i nihilism
och njutit av det --
men så en dag, av en händelse,
kom jag upp till ytan,
andades luft, och kände "hey,
det här finns också"...

Sedan dess sitter jag på landsporren,
på näset mellan lagunerna,
och beundrar ljuset genom löven
på en lönn: gröngyllene skimmer
badar mig. Jag lever på ljus,
äter ljuset direkt, tar inte omvägen
via fotosyntesen.

Vit väg mellan två floder,
landsporre mellan Vitt och Svart,
besynnerlig Bro mellan Cyberpunk och Steampunk;
dans på Siratbron, dans med Dionysos,
namaste för Apollon
och apatia, shânti och peace.

Löven prasslar -- 

Solen skiner -- 

Vågorna skvalpar --

Noter
1. "Vit väg mellan två floder" ska vara något buddhistiskt, som för mig syftar på "gyllene medelväg".
2. "Näs mellan Svart och Vit lagun" kan ses som samma gyllene medelväg: varken plågas eller njuta överdrivet, nej en stilla ro, en stilla glädje är bäst.
3. Siratbron förekommer i orientalisk mytologi, en prövning innan man kommer till himlen: varken snegla mot helvete eller paradis, som står för betingad njutning och plåga, utan lugn vandra mot överjordisk sällhet.
4. "Bridge, Cogtown och Nebellich" läste jag om här, ett fascinerande spelprojekt i en steampunkvärld. Webbsidan ger förvisso inga ledtrådar för min dikt, jag tyckte bara det var en rolig metafor.
5. Dionysos och Apollon stod ju i Nietzsches bok för extas versus sublim klarhet; här dansar jag runt med båda och skiljer dem inte åt, finner sanning hos båda, medan Nietzsche tenderade att finna hålla Dionysos högst.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
(Målning: Emil Nolde)

Den soldyrkande systern

Härmed en romantisk dikt, en orfisk utflykt i soliga marker. Titeln är som ni ser Den soldyrkande systern.

Jag kysser dig, min soldyrkande syster
solen går upp i dina ögon...

Du är jorden, du är vattnet, du är sanden,
du är melodin genom tidshavet
soldyrkande syster;
du är regnbågen på berget
ordet som viskades
fåglar i skymningen
blygrått vatten.

Jag kysser dig, min soldyrkande syster,
i drömmens stund är du med mig...
i städer på bergen
i hemliga länder
där vid affären
solens syster -
i drömmens stund är du med mig.

(Du har just läst en dikt av mig. Mer Svenssonlitteratur finner du här.)




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Riddaren, Djävulen och Döden

Genom ett medeltida Europa rider Simon Le Bon, på jakt efter Den heliga Graal. Han ska finna den åt djävulen, Lucifer himself, eftersom denne tröttnat på kampen och vill försonas med sin himmelske fader. Och vad passar bättre som försoningsgåva, än kalken med blodet av ens broder?

Men Djävulen är inte allt Le Bon har att tas med. Han är ju riddare, krigsman, och i ett fältslag träffar han på Döden. Han skyr inte bort från denne, tvärtom, han vill att denne ska ta honom med. Men se det går inte, det är inte dags än säger Döden. Så Le Bon måste återvända till livet, återvända till sitt uppdrag och fortsätta sitt sökande efter Graalen...

Detta är upplägget i novellen "Riddaren, Djävulen och Döden" som ingår i samlingen "Eld och rörelse". Författare är jag, Lennart Svensson. Novellen gouterades av bland annat Percival, som tipsade mig att göra en radiopjäs av den. Ingen dum idé!

Det finns fler stunsiga stories i denna bok ("Norrlandsproblematiken", "Synkrongeneratorn", "Latonia"...), för att inte nämna titelberättelsen som är en kortroman.

Mer om boken läser du här. Där ges även en länk till pdf:en som finns fritt på Dropbox.

J. G. Ballard: Super-Cannes

Den här romanen är egentligen lite dum. Nog för att livet i ett gated community låter sig satiriseras: ack denna luftkonditionerade mardröm, så falskt allting är där, tacka vetja 30-talets grannskap med mjölkaffär och slaktare och grönsaksaffär in på knuten...

OK för den satiren. Men måste man bli direkt galen av att bo i moderna enklaver, kliniskt galen, och kan detta endast botas med stöldräder och intjack, allt för att lätta spänningen? Kan inte dessa modernistas köra lite yoga och pilates istället, lyssna på Kitharo och bygga en modellbåt?

Inte enligt nihilisten Ballard. Blir man otålig i ett lyxboende blir man galen, punkt slut. Titelns "Super-Cannes", beläget i en dal norr om Cannes, räknar med att innevånarna blir nippriga till slut, så därför har man ett program med små utflykter på andra sidan lagen, som en stöld av pälsar i ett visst palats. (Spoilervarning:) Huvudpersonen som flyttar in i Super-Cannes med sin fru noterar allt detta, börjar inse boendets sanna natur -- och bestämmer sig på slutet för att skicka hem frun och själv ta itu med roten till det onda, den psykolog som skapat hela terapiprogrammet. Han måste döda psykologen innan denne börjar skicka ut sina småborgare på veritabla morduppdrag.

Där slutar romanen. Löjligt upplägg alltså, bara tänkbart för en man utan klangbotten. Barnen i samme författares "Pangbournemassakern" bodde också i ett gated community, ett medeklassigt helvete med hela livet inrutat av lektioner, lästips och "aktiv fritid". Då kan man förstå att de gjorde uppror och bildade en frihetsgerilla -- men vuxna människor, de borde väl ha förmågan att hitta friläget och koppla av? Med annat än stöldräder och våld?

Nåväl, Ballard spetsar till det. Det är en satir detta, en tankeställare för nihilister som tror att allt blir bra bara man har ett fint jobb, presentabel maka och ett lyxigt hem bak ointagliga murar, bevakat av kameror och Securitas. Och vad man än säger om budskapet så är det en flott skildring av Sydfrankrike och lyxenklaven ifråga, med metaforrika bilder av swimming pools och köpcentra och annat, ett slags "Best of Ballard" vad gäller återanvända troper.

Ett besök på Cannes' filmfestival har också sina poänger:

Helicopters circled the Palm Beach headland, waiting to land at the heliport, like paramilitary gunships about to strafe the beachside crowds. Their white-suited passengers, faces masked by huge shades, stared down with the gaze of gangster generals in a Central American republic surveying a popular uprising. An armada of yachts and motor cruisers strained at their anchors two hundred yards from the beach, so heavily freighted with bodyguards and television equipment that they seemed to raise the sea.

Som synes lätt kåserande prosa med snyggt inprickade metaforer, sånt där som Ballard kan göra i sömnen. Gillar man detta gillar man antagligen "Super-Cannes".

(Not: romanen kom år 2000. Och mer Ballard på bloggen finner du här.)

Röda träd vid solig damm

Att komma fram till beslutet var som att överskrida en serie gränser. Den första utgjordes av den egna existensen, och varje tänkande människa vill ju upprätthålla denna. Men om det inte fanns någon mening i den? I så fall kunde den sista utvägen komma ifråga, sedan man prövat och förkastat alla sätt att återfå meningen.

Den andra gränsen utgjordes av hans anhöriga. Om han valde utvägen, skulle han då inte såra dem? Men detta överskuggades av det första beslutet, som gällde att få slut på en tillvaro där man inte stod ut längre. Och vad släkten beträffade, så kunde den mycket väl tro att han hade stupat i kriget.

Den tredje och sista gränsen var den andliga. Han hade aldrig varit troende, men i ett svagt ögonblick undrade han om inte beslutet var en väg till evig fördömelse. Men också detta slogs ur hågen med tanke på det olidliga i hans situation.

Detta är ett citat ur novellen "En stad vid havet", om en man som tagit ett viktigt beslut. Den ingår i min samling "Eld och rörelse" som ni kan låna på Stockholms stadsbibliotek. Ni kan läsa mer om själva boken här.