Alfred Elton van Vogt föddes 1912

Det finns författare som man aldrig blir riktigt klar med. De fortsätter att förtrolla en genom åren. Härmed en titt på en sådan författare.

A. E. van Vogt kunde mata sin intrig med befängda idéer bara för att hålla den igång. Detta gav i lyckade fall texten en drömlik kvalitet. Och då spelade det ingen roll att prosan var simpel och personskildringarna ytliga; allt levde vidare på sina egna premisser i sant symbolistisk anda. Läsarens undermedvetna fick jobba skift - som i slutet av "Cargills universum", med spekulationer bortom sans och vett framförda på nykter magasinsprosa, liksom "Slan" och "The Weapon Shops of Isher" i sina bättre stunder.

En variant på konsten att slänga in konstiga saker i intrigen ges för sin del i sista Isherromanen, vars allra sista ord är: "Detta är de som ska härska över sevagrammet." Detta är första gången detta "sevagram" nämns - så man står där med myror i skallen, eller kanske med en känsla av det sublima, av "sense of wonder" och förundran upp över dharmachakra...

En kongenial beskrivning av van Vogts egenart gavs en gång av Eric Fylkeson: "Man har känslan av att boken handlar om något annat än det som beskrivs, och att detta är viktigt." (Lektörsutlåtande från BTJ om "Makten och stjärnorna")

Man känner sig stå inför något gåtfullt, något oförklarligt när man försätts i en van Vogt-roman. Det är symbolismen som verkar, det är hieroglyfer som talar till ens undermedvetna. Miljöer, föremål och intrigtrådar pekar utöver sig själva.

Det är inte bara jag som upptäckt transcendentala kvaliteter hos van Vogt. 1950 kom till exempel "The World Of Null-A" i fransk översättning av surrealisten Boris Vian vilket blev succé; den franska fantastiken fick en nytändning med denna bok, kanske var det rent av den första användingen av termen "science fiction" i landet. van Vogt talade till något i det franska psyket, de såg de symboliska kvaliteterna hos denne författare som avfärdats som ovetenskaplig och inkonsekvent av Damon Knight.

Brian Aldiss ägnar rätt stor uppmärksamhet åt van Vogt i "Trillion Year Spree" (1986). Den typiske sf-författaren på 40-talet, sägs det, var en magister som visste svaret på allt; van Vogt däremot "proceeded to beat your brains into scrambled eggs" enligt Aldiss. Och förvirring och myror i skallen får man så det räcker hos van Vogt, mestadels en skön känsla men ibland är det gåtor och komplexitet som självändamål. "The Null-A serials appeared to be saying something profound - no one has yet discovered what." (ibid)

Men det finns fattbara idéer hos van Vogt, allt är inte surrealism och gåtfullhet. I Noll A-romanen propagerar han till exempel för att uppleva problem icke-linjärt: att inte reducera dem aristoteliskt (noll-A, dvs "icke-Aristoteles") och analytiskt utan försöka se hela systemen, se helheterna bortom begreppens bedrägliga ytliga. Kanske var detta vad Baron de Korzybski lärde, han som lanserade icke-aristotelisk semantik, "generell semantik". Många av guldålderns van Vogt-texter är trovärdiga på sina egna premisser, det är vetenskaplig spekulation med sansen i behåll. Så att sätta en etikett på van Vogt är inte lätt, han är en genre i sig själv. Som alla stora författare.




Relaterat
Science fiction från höger
Eld och rörelse: fri pdf
Lindbohm: några reflektioner
Science fiction: exopolitik