Radikalkonservativ litteratur

In Swedish. -- Den här bloggen har funnits i drygt tio år. Den startades i november 2007. Här ska jag berätta om denna bloggs politiska sida. För att vara exakt ska det handla om länkar till diverse högerpräglad, radikalkonservativ litteratur jag behandlat genom åren. I vid mening högerradikala böcker avhandlas nedan.

Denna blogg är ingen nischblogg. Den innehåller inte bara politik.

Svenssongalaxen innehåller ett och annat. Gå till exempel till denna innehållsförteckning och botanisera. Först listar den engelska inlägg, därefter svenska. I förteckningen ges länkar till artiklar om bilar, om politik, om science fiction och annat. Ni finner inlägg om filosofi, esoterism, historia och mitt liv. Och ni finner noveller och poesi.

Men om vi nu pratar politik, vad har jag då att komma med där? Om vi, som utlovat, talar högermässig litteratur, vad kan jag bjuda på?

- - -

Till vad kan jag guida er inom radikalkonservativ litteratur? Jo, detta.

Om vi börjar med högervinklad science fiction kan jag ge dessa två länkar:

. Robert Heinleins "Starship Troopers" var en kontroversiell bok när den kom 1959, ja även senare. Den gav inblick i det operativa, viljedrivna sinnelaget. Mer här.
. Min essä om science fiction från 2016 presenteras här på svenska. "Sf från höger, sf i relation till eviga värden" är bokens tema.

Det om sf. Om vi ser till politiska essäer, vad har jag då recenserat? Jo, till exempel detta:

. Julius Evolas "Ride the Tiger" (1961). Det är en bok om att, som radikalkonservativ, i viss mening bejaka den moderna tidens nihilism och materialism. Förutsatt att man har ordning inom sig, och har en tro på högre värden, kan nihilismen vara en renande kraft. Mer här.
. Oswald Spenglers "Människan och tekniken" ger en i huvudsak god sammanfattning av den faustiska människans historia med fokus på teknikens utveckling. En bok med föga av liberalismens utvecklingsoptimism (även om jag inte håller med om allt Spengler säger). Mer i detta inlägg.

Slutligen en relevant text i sammanhanget, om en bok av Jünger:

. En recension av romanen "Heliopolis" från 1949.

Det var några länkar till högerradikala texter på denna blogg. Väl bekomme.




Relaterat
Ernst Jünger -- A Portrait
Ambrose: Eisenhower -- Soldier and President (1991)
Starship Troopers: recension på svenska

Ångermanälven, fotograferad av min far

Lennart Svensson, Author

This is a biographical survey of Lennart Svensson, the author of Ernst Jünger -- A Portrait, Science Fiction Seen from the Right and Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man. -- Edit 2023: His latest is the essay Astral War.

Bio

Lennart Svensson was born in the north of Sweden in 1965. After national service at I 21 regiment he settled for a while in Uppsala, studying the classics and working in a restaurant. He left in 2010 as a trained chef and a BA in Indology. He now lives in Härnösand on the north-eastern Swedish coast.

In Swedish Svensson published some fiction in book form before switching to writing in English. On the Australian imprint Manticore Books he published Ernst Jünger -- A Portrait in 2014 and Richard Wagner -- A Portrait in 2015. In 2015 he also published the essay Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man on Numen Books.

A major essay of Svensson saw light of day in 2016: Science Fiction Seen from the Right. This was a literary study portraying the genres of sf and fantasy from a radical conservative viewpoint, as such, totally unique in the history of these genres. For they are otherwise totally imbued by a left-leaning, materialist-nihilist, reductionist mindset. With his essay, Svensson attempts to bring wonder and awe, right-wing style, back into science fiction.

Indeed, Svensson has a conservative outlook in life, appreciating traditional art and culture of the Nordic and Western kind along with the Sanâtana Dharma of India. Svensson aims at giving the audience his traditionally footed worldview in popular form, in both essay and novel form. A proof of the latter is the fantasy Redeeming Lucifer (2017). This is his novel debut in English. His first-ever fiction piece in this language was the story The Middle Zone, published in Morpheus Tales: The Best Weird Fiction, Volume 3 (2013).

Before this, before his career in as a writer in English, Svensson as intimated had published novels in Swedish. And he still writes in Swedish, like publishing his history of Sweden, Ett rike utan like, in 2017.




Bibliography (Selective)

. Ernst Jünger -- A Portrait, 2014 ("A biography of the very highest calibre", Living Traditions Magazine).
. Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man, 2015 ("Spanning from Plato to Castaneda, Svensson manages to not only capture the essential spark and esoteric meaning of conjectures regarding ontology—the nature of being—but he also manages to recast these conjectures in a new light", Juleigh Howard-Hobson in Heathen Harvest).
. Science Fiction Seen from the Right, 2016 ("a book which not just looks at literature “from the Right” but raises questions about what, ultimately, is the Right itself", James O'Meara in Counter-Currents).
. Actionism -- How to Become a Responsible Man, 2017 (this is my philosophy of life, a self-help guide, a moral completion of the ontology sketched in Borderline, see above).
. Redeeming Lucifer, 2017 (By the publisher the novel is described thus: "This is a classic, exciting adventure story for all ages of the battle between Light and Dark, told with unique imagination and acute historical detail.").
. Burning Magnesium, 2018 (a novel playing on the eastern front of WW2).
. Astral War (2023).



The Way Ahead

Svensson is currently planning more books, both essays and novels. Inspiration-wise he's not in the doldrums right now.

Svensson sees it like this: the world of today is in a mess. There are no politicians around worthy of respect. And even if there are, the zeitgeist is in the grip of materialist nihilism, reductionism and myopic scientism. Against this, Svensson proposes a holistic worldview, a spiritualist, energetic mindfulness where the will-thought and passion of the individual is given its due.

With the saying, "I AM," an individual affirms his divine nature. This is the centerpiece of Svensson's thought. Read about it in Borderline. And in Actionism -- How to Become a Responsible Man.

Svensson might be a mystic but he also acknowledges the role of modern science. As such, he has an archeofuturist outlook in life. Modern technology will continue to shape our lives. However, the mind of man must change its focus from believing in mere science to embrace wisdom. The natural science of today has great ways of examining the material reality. But when you make this scientism into a metaphysical belief system, it goes awry. A deeper understanding of man in the universe, of the relation between micro- and macrocosm, is given by the perennial thought of ancient tradition, of pertinent parts of Christianity, Hinduism, paganism and shamanism.

Today's cultural zeitgeist is soulless, flat and tepid. Against this, Svensson attempts at bringing pizazz, wonder and glory back into the picture.

This is mirrored in all of Svensson's works. So, if you want snug, self-righteous reductionism, don't bother reading his works. But if you want to set out on a journey of discovery, of the self and the whole universe in a new, willful, energetic manner, then do check this writer up.




Related
Astral War (2023)
Actionism (2017)
Burning Magnesium (2018)
Redeeming Lucifer (2017)
Science Fiction Seen from the Right (2016)

Review: LYFE (Sterzinger 2018)

LYFE is the latest novel by American author Ann Sterzinger. Lennart Svensson takes a look at it.

5th millennium AD. A nuclear war has made Earth inhabitable. In the fray a small group of people has managed to escape to a planet orbiting Alpha Centauri, settling on its moon. A certain ore is discovered; it can be made into the drug Lyfe. Some who take it are enhanced by it, becoming virtually immortal. Some become junkies. And this creates a stratified society.

In this society we follow Elektra Burgundy, a low-life eeking out an existence as a waitress hooked to Lyfe. Her main motive in life is to seek revenge on her ex-girlfriend who has left her to marry a high-caste man. This novel is part one of a series.

So, a dystopia about drugs and misery, with a bisexual heroine – that’s not the kind of science fiction I relish. Quite the contrary. But – if you’re into the sleazier side of sf, like some of the stories of Harlan Ellison, Dick and Delany, then this might be up your alley. For, quite like these authors, Sterzinger can write, she has a way with words. Innuendos and ironic observations abound. But the style isn’t so “over the top” in 60s, early 70s style. Instead, the prose is rather transparent and clear and the author isn’t just out to shock and depress us. She’s out to paint a satirical portrait of (future) society. And she kind of succeeds in this.

A quote to get an impression of the style, maybe? I could give you many examples of the novel’s rather rough jargon and the witticisms of a life on the street, future and female variety. But I don’t care about that now. No swearing and four-letter words on this blog...! This is a conservative site, not a punk rock show. Thus, I’ll rather give you this detail from the environment of The City of Heaven which is the main habitat of the moon in question:

In the stand of artificial trees that separated a garish mansion from the grandest boulevard in the City of Heaven, a figure skulked in the shadow of a magnolia tree made of tin. On the moon where the City had been founded, the natural vegetation was all low to the ground. But the Sol-based primates who had landed there craved tall plants to look at— even if no one had seen a living tree in thousands of years—so they built them from whatever came to hand.

This pricey, chic metal magnolia was hand-coated in green enamel, with ever-pink and grey flowers in the shape of folded hands; it was highly stylized, since the design had been handed down through the ages, generation to generation of craftsmen who had never seen the real thing. Five years’ display outdoors had left its articulated leaves slightly chipped where they rustled against one another—although it hadn’t fared as badly as the unpainted tin oaks did in the public parks, where they accumulated an artificial underbrush of used junk food bags and syringes.

From a mere literary perspective, LYFE is value for money. Next, you might ask if this story as well could have played on Earth in 2018. A realistic plot with a low-life of the Western world, making sarcastic remarks about the times...? Well, maybe. But Sterzinger has already been there and done that (NVSQVAM; The Talkative Corpse). So I say, viva artistic freedom, here’s her trying it out in a science fictional mood. And she’s no amateur at that, the mere plot setting, the background details and neologisms sprinkled over the pages being indications of that.

I do admit that I’m quite uninterested in a future story themed along drug taking and misery, seasoned with ressentiment and sarcasm. Lyfe sucks, and then you die... I hear such all the time even from portrayers of today’s so-called society, in literature and the media. But – a redeeming feature of LYFE is the tangible artistic element, namely, that of having the theatre as a central feature of the society portrayed. Due to recording equipment being scarce and quite non-existent, being beyond the grasp of the current technology, theatre is the main mass medium. Being an actor is the most prestigious thing, even a low-caste person can make a career out of it. Thus, having a performance of Shakespeare in this strange environment makes it less strange; it’s an element creating a kind of "literary 3d image". It’s merely a detail but it’s quaint and relevant, given the framework of “serious fiction in popular form”.

I’d say, LYFE isn’t exactly material for a follow-up of my essay on right-wing sf, Science Fiction Seen from the Right. But – if you like a rough, edgy story, a tale in the genre of “futurist dirty realism,” then this might be for you.

Buy the book on Amazon.




Related
Science Fiction Seen from the Right
Redeeming Lucifer (2017)
Burning Magnesium (2018)

Om "Eld och rörelse"

Jag är författare. Detta inlägg handlar om en av mina böcker.

Sommaren 2007 gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse". Den innehåller texter som uppmärksammats här och där, som denna. Göran Lundstedt, före detta kritiker på SydSv, noterade för sin del en genomgående känsla av ödslighet i novellerna, en hård värld där drömmen flytt: Entleerung der Sinngehalte för att tala tyska. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers "Sturm".

Ska man ta två recensioner ur högen får det först bli denna, av Robin Carell på Motpol. Samt denna på bloggen Marmeladkungen.

- - -

"Eld och rörelse" är alltså en samling noveller. Men dess sine qua non, dess titelberättelse, den som i mångt och mycket definierar boken, är en okonventionell sak om eldstrider i nattliga skogar, en stämningsmättad krigsberättelse. Och där förekommer inget salongsmässigt diskuterande av hur jobbigt kriget är, ingen allvetande berättare tar dig vid handen. Nej, här stiger krigsraseriet bokstavligt talat ur marken. Det finns i tallarnas sus, i ljudet av fjärran kanoner och i skimret från sökarljus i skyn.

Sökarljus: ska man se i stridsmörkret kan man antingen använda nattkikare eller lysgranater, eller så kan man rikta strålkastare mot molnens undersidor. Detta sista är vad man gör i aktuell story, "Eld och rörelse"; ett anfall är under uppsegling och man smyger sig fram mot diverse förposter. Det görs under natten i en skogig nejd, och:

Allt belyses av det konstgjorda månskenet, som nu åter trätt i tjänst; ljuskäglorna sveper lojt över himlavalvet, reflekteras mot molnformationerna och sipprar ner över terrängen; det påminner om studiobelysning, som att vara inne och ute på en gång, det understryker draget av overklighet.

Anfallet för den armé som skildras tar fart och man bryter igenom. Men det hela kräver sin tribut och huvudpersonen kan vid ett tillfälle se egna lätt sårade på väg tillbaka:

Det är många män. Det är en lång kolonn. Vindrockar och marschstövlar, fältbyxor och snörkängor, camouflagemönstrade blusar (kantiga fält i grått, svart, brunt och rött, så ser mönstret ut) och mc-stövlar, yllemössor, fältmössor och bandageturbaner. De tillhör samma armé som sergeant F. Någon tittar snett på honom där han står grensle över sin mc. Ingen säger något. De går med släpande fotsteg, inget käckt "marsch-marsch", allt blir till ett slags skosulornas serenad, det låter "kipp-kipp" i den leriga vägbanan.

Den illustre sergeant F. återvänder till sitt kvarter och lägger sig och drömmer - och vilken dröm:

... I remmen - gevär! För fot - gevär! Skyldra - gevär! Parad för fanan! Tapto i solnedgången. Fordonen brusar, oktavfall i uppväxlingen. Orientering. Fienden ligger grupperad vid ÅSEN. Vi framrycker från SKOGEN. Vi framrycker, vi stormar och tar, vi understödjer, vi avlöser, vi avvärjer, vi öppnar väg. Stormeld. Störande eld. Nedhållande eld. Försvara. Avvärja. Fördröja. Praktiskt skottvidd. Eldhastighet. Kaliber. Vikt laddad. Längd med pipa. Funktion. Slutstycke. Spärrhake. Magasinsfjäder. Patronläge. Slagstift. Hane. Patronförare. Flamdämpare. Handskydd. Manöverhandtag...

Så vaknar han och det är dags för avmarsch, han klär på sig och tar sin utrustning och går ner på gården, och:

Nere på gården kan han ana gestalter som rör sig i ljuskäglorna från fordonen. Order ropas ut, det skramlar av utrustning och över alltsammans ligger tomgångsmullret som en matta. Någon dunkar honom i ryggen där han praktiserar över gården, vagt bekanta ansikten skymtar i mängden, han närmar sig silhuetten av en stridsvagn där dieselröken skjuts i kvastar ur avgasrören medan motorn varvas. Händer som tycks dyka upp ur tomma intet hjälper honom upp på motorgallret, han omsluts av en atmosfär av naftalin, vapenolja och cigarrettrök. Han säger några ord och någon skrattar, i dunklet anar han glänsande vita tänder och blänket från en gevärspipa.

Man hamnar så i en stad där man strider väldeliga, anfallet fortsätter men det är ännu oavgjort. En ögonblicksbild bland många vore denna:

Det blåser kallt, snön virvlar längs husväggarna, längs en fris tre våningar upp på huset mitt emot F. ryker snön i fina kristaller, vid hörnet susar de ut i tomma intet och faller sakta till marken i ett silverne regn. En blek solskiva arbetar sig upp på himlen.

Man når en viss park och där leder F. sin pluton som alltid från fronten. Man är farligt utsatta och håller på att skäras av, men F. tar det lugnt:

Efter att ha tagit en klunk vatten ur fältflaskan lägger han sig på rygg i granatgropen med vapnet vilande på höften, han har stövlarnas klackar nerkörda i jorden på ömse sidor en pöl med lerigt vatten, han petar bort smuts under naglarna. Något skaver under vapenrocken, han trevar med handen till innerfickan och får fram ett cigarrettpaket, det är en av de tidigare besorgade förpackningarna av första klassens tobak, det finns en tagg kvar, han skakar fram den och för den till läpparna, han repar eld på en tändsticka och drar i sig röken, det knastrar när tobaksflagorna inne i rökverket efter hand fattar eld, tjäran diffunderar genom papperet.

Och så vidare mot slutminuterna -- och där har ni "Eld och rörelse" i ett nötskal.

- - -

Huvudpersonen i "Eld och rörelse" är sergeant F. Hans stenansikte glömmer man inte i första taget. Men det finns fler personer i denna kortroman, i denna titelstory i min novellsamling.

Som till exempel fänrik B:

Vinden slet tag i trädkronorna; nu uppenbarade sig en gestalt mellan träden, han hejade på mannarna där han gick och stegade fram till sergeant F. Han var sotig i ansiktet, hade ett genmblött bandage på överarmen och gav ett allmänt slitet intryck med sin halvöppna camouflageblus, sitt trasiga hjälmöverdrag och sina leriga stövlar. Det var fänrik B.

De utbytte hälsningar och pratade lite strunt, för att sedan gå in på en analys av den nyss timade operationen. Mannen talade upprymt och med andan i halsen, men trots det kunde han med några enkla ord sammanfatta läget och skapa sig en bild av situationen. F. höll med, delvis för att han var underordnad B, samtidigt som han visste med sig att de var jämlikar i faktiskt hänseende.

Litet senare i berättelsen träffar man på kapten A, chef över aktuellt kompani. Det drar ihop sig till generalanfall, och:

Kompanichefen börjar tala sedan han ordnat folket på linje framför sin dominerande gestalt. Han har fältmössan på svaj, camouflagerocken oknäppt och gungar på fotbladen medan han talar: kapten A.

- Böhö. Bö-hööö. Ja -- och hans röst får ett annat tonläge -- kompaniet har löst sina uppgifter, framryckningen har gått planenligt, allt motstånd längs framryckningsvägarna nedkämpat. Eh... jag tackar er för er insats.

Det åskade i fjärran, stormelden mot fiendens ställningar hade börjat, som dova klubbslag slogs detonationerna ut. Kapten A. tycktes lyssna på detta ett tag innan han fortsatte:

- "Så älska vi dig, att vore du död, vår kärlek skulle dig väcka"... Vem har sagt det?

Han tittade på sina mannar, som inte riktigt var beredda på detta infall.

- Nå, det kan göra detsamma. Manöver. Pansaret går snart till attack, och har vi väl genombrutit den där linjen rasar hela deras gruppering samman -- som ett korthus!

Befälen log lite åt detta.

Så är där överfurir P, en ersättare för en stupad ställföreträdare. P. är en besserwisser och pratkvarn, en som tror han vet hur allt ska göras, trots att han bara är underhuggare. Tigande för F. honom till dennes bivack, allt medan denne lägger ut texten om allt mellan himmel och jord:

De nådde andra troppens tält. "Här ska du bo" sa F, vilket möttes av ljudliga protester från den satte figuren. Men sedan F. ingående förklarat hur rutinerna var i nionde kompaniet gav den andre med sig och de klev in bakom skynket.

Mannarna som låg och drönade därinne skuggade handen för att se vilka det var som kom, och sedan F. presenterat deras nye chef hälsade de och makade åt sig så att han skulle få plats med sitt nattläger.

F. gav några avslutande instruktioner och tog farväl, och redan när han krånglat sig till tältöppningen hörde han hur första plutonens nye vicechef började utbe sig om sina innersta tankar för den motvilligt lyssnande soldatesken.

Sådana människor möter vi alltså i "Eld och rörelses" titelstory.



Relaterat
Motpol recenserar
Marmeladkungen recenserar
Trotylstorm i öster (2018)
Ett rike utan like (2017)

A Presentation of Svensson

This is a presentation of the author Lennart Svensson.

Lennart Svensson was born in 1965. He holds a BA in Indology. He can be described as "a rebel fighting for tradition and a conservative advocating action".

Svensson is the author of essays like Borderline and Actionism. And novels like Redeeming Lucifer and Burning Magnesium.

Svensson is Sweden-based and internationally active. And universally acclaimed, judged by the following:

“A biography of the very highest caliber.” (Living Traditions Magazine on Ernst Jünger – A Portrait, 2014)

“With a title like Science Fiction from the Right, one can consider this an automatic purchase for anyone on the Alt Right.” (Counter-Currents on Science Fiction Seen from the Right, 2016)

“A self help book proven through advanced perennial philosophy eschewing secrets from very esoteric sources.” (Amazon review of Actionism – How to Become a Responsible Man, 2017)




Related
Biography of Svensson
Actionism (2017)
Burning Magnesium (2018)
Redeeming Lucifer (2017)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Bibliography of Svensson

The author next to a picture painted by his brother Robert Svensson.

Lennart Svensson: Det moderna slagfältet

Det krigas en del i världen. Exempel på det är striderna i Mellanöstern, såsom Libyen hösten 2016 och det alltjämt pågående kriget i Syrien. Detta må vara "små skitkrig". Det blir aldrig något stort av dem. Men en del av vapensystemen i dessa krig är förvisso avancerade. Och modern taktik skiljer sig en del från hur det var förr. Härmed en titt på vad som gäller för dagens och morgondagens krig, med allt vad det innebär av nya vapen, ny utrustning och nya taktiska mönster. -- Författaren till denna artikel är Lennart Svensson, bokaktuell med Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45.

För cirka 70 år sedan slutade andra världskriget. Det var ett allomfattande krig med miljoner medverkande. Det har även krigats sedan dess – till exempel i Korea, Vietnam och Mellanöstern. Men andra världskriget har ännu ett slags roll som ”idealkrig typ 1A” för många.

Sedan dess har mycket förändrats. För en vaken iakttagare är det vissa områden som står ut inom detta med väpnad strid, detta med vad man har för sig på slagfältet. Här är först några företeelser man kan nämna där ”förr” är lika med ”andravärldskrigs-standard”, och ”nu” är ”den vassaste teknik vi har nu”. Sedan behandlas den moderne soldatens utrustning.

Vad skiljer sig alltså i metoderna från förr och nu? Vilka huvuddrag kan man urskilja? Denne skribent har funnit följande punkter.

. Eldledning. Förr kunde man skjuta en väldig mängd granater, och fälla en väldig massa bomber, varav bara några procent träffade målet. Se till exempel rysk artilleritaktik i slutfasen av östfrontsfälttåget och de allierades bombning av Tyskland. – Idag, däremot, har man intelligenta bomber, robotar och kryssningsmissiler, så pass att de en gång så fruktade taktiska kärnvapnen blivit obsoleta. Konventionell sprängkraft, precisionsledd, orsakar lika mycket om inte mer skada än slagfältskärnvapen.

. Ledning. Förr hade chefer (alltifrån gruppchefer till divisionschefer) inte alltid koll på var deras enheter befann sig. Idag kan varje soldat vara uppkopplad. En nackdel med detta är förstås information overload, dvs. att chefen får för mycket information att sortera. Att en bataljonschef idag till exempel har möjlighet att virtuellt kika in i siktet för en individuell stridsvagn är en onödig applikation, en typisk ”nörd-grej” ditlagd av en dataprogrammerare som inte vet vad det är att vara chef. Det räcker med att stridsvagnschefen ges en stridsuppgift. Det blir inte bättre av att bataljonschefen ”sträcker sig ner” och detaljstyr.

. Personalekonomi. Förr satsade man på hyfsat utbildade massformationer, idag är topputbildade elitförband normen. En liten elitstyrka, rätt använd, ”snabbt in-snabbt ut”, kan uträtta mer än en brett anfallande massarmé.

. Skydd. Förr saknade den genomsnittlige infanteristen kroppsskydd och fraktades till stridsfältet i lastbil eller gick till fots. Idag är splitterskyddande väst (kevlar) standard liksom pansarskyttefordon eller helikoptertransport. (Undantag för detta är förstås irreguljära förband och gerilla.)

Detta för oss osökt in på utrustningsfrågor. Om vi koncentrerar oss på soldaten, infanteristen, själva sinnebilden för väpnad strid, kan det följande nämnas. Man ska komma ihåg att i strid är det ”elden, framför allt den tunga elden”, levererad av artilleri och attackflyg, som fäller avgörandet. Oavsett det kommer det alltid att behövas soldater på marken (minns Irak 1.0 och 2.0), så hur ser den moderna soldaten ut? Här kan man utgå från uppgifter i FOA-tidningen 3/99 som nämner existerande teknik. Detta ”finns och fungerar” men är kanske inte alltid standard.

. Soldaten av idag har en hjälm med nattkikare, infraröd belysning av förterrängen, radio och skyddsvisir.

. Stridsdräkten har sensorer som registrerar hälsovärden som puls, blodtryck, blodvärde och kroppstemperatur, allt avläsbart på en display.

. Stridsdräkten skyddar mot vind, väta, kyla och värme liksom BC-stridsmedel och splitter.

. En detektor placerad på skenbenet varnar för laser, BC-stridsmedel och skott.

. Vapnet/karbinen kan skjuta både finkalibrigt och små granater, har rödpunktssikte och GPS samt elektronisk kompass.

Så långt FOA-tidningen. Det saknas som antytt inte onödiga applikationer för dagens ”IT-krig”, men ovanstående skiss kan sägas hålla spekulationerna inom rimliga gränser. Detta ”finns och fungerar”. Saker man därutöver kunde önska vore detta, teknik av det delvis spekulativa slaget:

. Stridsdräkt av kolnanorör som kan ändra camouflagemönster. Dräktens fiber är en sinnrik form av rör vars färg och form kan styras elektroniskt.

. ”Komlänk” = liten stridsdator buren på handleden.

. Lätt bärbar laserkarbin. Laservapen för användning i rymden går idag att konstruera. Men ett litet laservapen, användbart i jordens atmosfär, är en teknisk utmaning eftersom laserstrålen tenderar att spridas ut i luft pga. den så kallade linseffekten.

. Kraftfält som skydd mot fientlig laser. Det bör påpekas att ett kraftfält som inte kollapsar och dödar sin bärare är svårt att konstruera.

Ett stort, omfattande komplex inom det moderna kriget är annars elektronisk krigföring. (Ett annat ord för detta är ”telekrigföring”.) Detta berör sådant som medel och motmedel inom radar, radio och IT-teknik. Detta gäller alltså inte striden i sig utan rör informationsaspekten av militära operationer.

Inom telekrigföring skiljer man mellan elektronisk attack (EA) och elektronisk protektion (EP). Dvs. offensiva och defensiva insatser. Till elektronisk attack hör aktiva insatser som till exempel skenmål och störsändning. Till elektronisk protektion hör störningsskydd, signaldisciplin (inget onödigt prat på radio), frekvenshoppande radio och taktikanpassning.

- - -

Slutligen några ord om en ”high-tech grej” som många svenska soldater idag möter: rödpunktssikte. Till och med Hemvärnet (= Nationella skyddsstyrkorna) har det på sina AK 4:or.

Rödpunktssiktet är ett optiskt riktmedel för handeldvapen. Siktet har en ljuskälla i form av en lysdiod som projicerar en röd prick på målet när man tittar i siktet. (Men denna röda prick syns ej på målet, som annars är fallet med en laserpekare = ”lasersikte”.)

Detaljer åsido; med detta elektroniska hjälpmedel blir man en bättre skytt än med de gamla, analoga riktmedlen (”korn och sikte”).

En pionjär för utveckling av rödpunktssikten var annars det svenska företaget Aimpoint. En av deras modeller används av svenska försvaret. 2002 började man leverera rödpunktssikten till AK 4 och 5. Siktet har ett batteri som ska kunna räcka i 10 år vid intensiv användning.




Relaterat
Eld och rörelse (Svensson 2007)
Trotylstorm i öster (Svensson 2018)
Burning Magnesium (Svensson 2018)
Soldaten i fält (Arméstaben 1986)
Krig i Mellanöstern

Lästips, april 2018

Härmed några lästips av varierande slag.

Jag börjar denna exposé med esoteriska essäer.

Prabhupâda: Boken om Krishna, gudomens högsta personlighet (1982; i original som Krishna, the Supreme Personality of Godhead, 1970). Detta är prosabok skriven från början till slut av 1900-talsmänniskan Prabhupâda; det är inte någon kommenterad översättning el. dyl., som många av Prabhupâdas övriga verk. Boken kan beskrivas som en glorifierad summering av Bhâgavata Purânas kapitel 10, fokuserad på gestalten Krishnas öden och äventyr. Boken är tämligen läsvärd som en gobeläng av myt, moral och ontologi, med ett ljust budskap som i vid mening inte är så främmande från kristendomens etos.

Guido von List: The Religion of the Aryo-Germanic Folk (1909) och Das Geheimnis der Runen (1908). Författaren ger djup och mening åt Eddans gytter, inte som myt utan som tro för en germansk individ här och nu. Som sådan är denna i samklang med vår tid, 2010-talet. Det är ju inte någon undergångsvision detta, nej, det är en energirik moral för en människa i livet.

Viktor Rydberg: Undersökningar i germansk mytologi (1886-1889). Baserat på läsning av germanska, iranska och indisk-vediska myter försöker Rydberg hitta samband och likheter. Det kan bli lite reduktionistiskt ibland. Men visst var han beläst. -- Ett stort plus med denna bok är att den (i del 1) visar att antikens och den tidiga medeltidens kontinentala germaner alla hävdade att de utvandrat från norr, dvs. att de kom från Skandinavien (och inte från Asien, som Snorre antytt). -- En populär variant av denna bok är Våra fäders gudasaga (1887), också det en klassiker som bör läsas av varje Sverigevän. -- Här är Rydbergs sida på Projekt Runeberg, med länkar till pdf-versioner av de två ovannämnda verken. Jag har som allmän orientering läst dem båda på denna sida, jag har tagit del av dem genom "skärmläsning" och gillat det hela -- även om böckerna är så innehållsrika att man nog helst bör äga dem i pappersform. (Och jag har förvisso även köpt och läst en hardcopy av Fädernas gudasaga.)

Edouard Schuré: The Great Initiates (1890-talet). Detta är stilmässigt njutbara porträtt av gestalter som Orpheus, Hermes, Pythagoras, Krishna och andra. Schuré har inte alltid rätt men överlag är hans porträtt snabba och eleganta sätt att få grepp om en epok.

- - -

Jag övergår nu till skönlitteratur. Först ett tips på en amerikansk roman.

Gordon R. Dickson, Necromancer (1962). Detta är ett slags prequel till Dorsai-serien. Boken skildrar en Brave New World-värld där en rebellrörelse av raffinerat slag är i farten. Huvudpersonen värvas och så är förvecklingarna igång, förvecklingar av filosofiskt, konceptuellt slag. Man kan kalla detta "proaktiv sf med heroisk huvudperson", ovanligt i sf från 60-talet och framåt.

- - -

Nu över till en exposé svenska historiska romaner.

En bok som är som en roman, och en rapsodi genom Sveriges historia från bronsålder till idag, är Svenskarna och deras hövdingar av Verner von Heidenstam. Boken skrevs 1910 och har allt. Den var avsedd som skolbok och är i en obeskrivlig gråzon mellan fakta och fantasi. -- Ska man nämna en mer vuxen historisk berättelse av Heidenstam får det bli Folke Filbyter (1905). Detta är idealroman typ 1A för 1000-talet, anser jag.

Annars har vi författaren Rune Pär Olofsson som skrivit svenska historiska romaner om medeltiden och stormaktstiden (Du tronar på minnen, 1984, etc.). Rejäla men inte så livliga, kanske.

Peter Nisser har skrivit om karolinska tiden, med någon vinkel mot elände och undergång (Den röda mården, 1954, etc). Men kanske något för den som vill ha "efterkrigstida historiefiktion som inte är Frans G. Bengtssons joller". Nisser var Finladsfrivillig under fortsättningskriget 1941-44.

Lars Widdings romaner täcker in karolinska tiden och 1800-talet (Majors avsked, 1969, mm.). De är inte mina favoriter, de är präglade av depressionen under det 70-tal det skrevs. Men visst kunde Widding historia. Hans Svenska äventyr är en personlig favorit: svenska historien i tablåform, med illustrationer av Magnus Gerne. En och annan text härur inspirerade mig till min egen svenska historia, Ett rike utan like (2017).

För tidig medeltid rekommenderar jag Striden om strutkronan (1976) av Åke Ohlmarks. Den har underrubriken "en hövdingasaga från Nordens tiohundratal". Författaren blandar fakta och fiktion på ett rätt rivigt sätt.




Relaterat
Modern asatro
Heidenstam
Ett rike utan like

Detalj ur omslaget till Hjälten från Svensksund av Bengt Nylund, 1930.