Den faustiska eran: några anteckningar

Den faustiska kulturen är världens centrum. Kärnlandet är lika med Västeuropa.

Härmed en lektion i historisk-kulturella realiteter.

Jag har talat om detta förr, i ett inlägg på engelska. Det var för sin del bara sista delen i en serie. Där även historien från det antika Egypten och framåt skisserades.

Nåväl. Detta ska handla om vår tid från 1400-talet och framåt. Den faustiska världen och dess rötter.

+++

Den Faustiska eran uppstår 1413 e. Kr. Och den gör det, som alla andra astrologiskt bestämda epoker, synbarligen fix och färdig från början.

Redan från quattrocento-starten finns nydaningen där, på alla områden. Alla samhällslivets sektorer berörs av den nya andan.

Det gäller vetenskapligt, såsom i det nu med empiriska bevis underbyggda anammandet av den heliocentriska världsbilden.

Det gäller geopolitiskt, där den västerländska människan ger sig ut och beseglar världshaven.

Det gäller konstnärligt, där medeltidens virrvarr ersätts av centralperspektiv som delar upp bilden i förgrund, medelgrund och bakgrund.

Det gäller politiskt, där medeltidens universalism ersätts av nationalstater.

Det gäller rumsuppfattningen; en dominerande mentalitet för denna tidsålder är dynamik, i kontrast mot antikens statik. Antiken var (som Spengler lärt oss) euklidisk, med statiska kroppar existerande isolerat i rummet; den faustiska eran däremot är präglad av sådant som Leibniz infinitesimalkalkyl, med ledord som riktkraft, potential, dynamik.

Detta är den Faustiska erans kännetecken.

Här ska vi koncentrera oss på den politiska sidan av epoken.

+++

Som vi nyss antydde: medeltidens universella katolska imperium bryts under den Faustiska eran upp och ersätts av nationalstater. I länder som Spanien, Frankrike och England tar utvecklingen fart rätt tidigt med konsoliderandet av nationella kungadömen. I Norden likaså. Tyskland och Italien förblir för sin del splittrade – men – språkligt finns kring 13-14-1500 ansatser till nationallitteraturer, här som i övrigt, när medeltidens allom härskande latin ersatts av folkspråk. Latinet lever kvar som lärdomsspråk och diplomatspråk men snart går allt i folkspråkens riktning.

Så, gällande Tyskland och Italien, så är man rätt länge politiskt splittrade. Men i Italien kan redan en sådan som Machiavelli mana till enhet. Och i Tyskland är Luther den förste nationalisten.

Senast på 1800-talet blir nationalstaten realiserad överallt. Österrikes undergång 1918 är traditionellt den sista kvarlevan av ”mångkulturellt rike på faustisk grund”.

+++

Geopolitiskt då? Under epoken 1413 till idag har det rått nästan ständiga strider om vilken stat som ska vara Europas ledande. Först är det Frankrike mot Habsburg, sedan kommer England med i maktspelet, sedan även Preussen. Och så fortsätter det fram till 1945, då ett enat Europa framträder. Detta enade Europa må vara ett suspekt elitklubbsprojekt, men någon form av europeisk enhet torde även vara framtidens melodi. Samnationalism blir i så fall modellen; varje folk må frodas i sitt ursprungsområde.

Kolonialismen från tidig modern tid till 1900-talet talar för sin del om ”Västerlandets triumf” på global nivå. Det må vara att Europa idag politiskt inte dominerar klotet så som det gjorde 1939. Men överallt, i minsta djungelby, ökenstad, före detta kolonial utpost, härskar än idag Västerlandet i andlig mening: det är faustisk teknik, faustiska idéer om politik, faustisk anda som gäller även under denna postkoloniala era.

Annorlunda uttryckt: när Asiens och Afrikas mfl. folk frigjorde sig från kolonialismens ok så återgick man inte till pre-modern teknik. Den vite mannen detroniserades förvisso realpolitiskt i aktuella länder -- men hans teknik, vetenskap och politiska idéer anammades fullt ut.

Vi lever idag i den Faustiska eran; Europa är kärnlandet. Det globala politiska inflytandet är synbarligen mindre än under kolonialismens dagar. Men ändå har allt europeiskt en karisma som ingen annan kultur kommer nära. Och det må kanske vara att Nordamerika idag utövar makt och karismatisk-kulturell lockelse; vi har känt vibrationerna även här i Europa. Men Amerikas tid kommer essentiellt först senare. Detsamma gäller Ryssland. Rysslands tid kommer efter den Faustiska eran; sedan kommer Amerikas tid. I Rudolf Steiners mönster blir det så här:

. Den Faustiska eran: 1413-3573
. Den Slaviska eran: 3573-5733
. Den Amerikanska eran: 5733-7893

Detta är i linje med den teori som detta inlägg bygger på, nämligen att den nuvarande eran tillhör Europa, den Faustiska kulturen, den germanska kulturen.

Detta måste understrykas: Europa är denna epoks hjärtland.

Västeuropa är fokus. Detta måste alla fatta. Och i kontrast mot detta: den som likt Alexander Dugin säger att Ryssland är världens centrum har fel. Ryssland är en främmande kultur, den har sin radikalt annorlunda egenart, och den har inte hegemonisk status. Det dröjer hundratals år till dess, se ovan.

Detsamma gäller Amerika. Först på 5000-talet, när såväl Europa som Ryssland haft sina tider som dominerande makter, är det Amerikas tur.

Med andra ord: Västerlandet, med Västeuropa som kärnland, går de närmaste 1500 åren en strålande framtid till mötes.







Relaterat
In English: Faustian Era
Astral War: presentation på svenska

Bild LS