Härmed en titt på en tämligen läsbar doktorsavhandling.
Sf-fans har en hart när religiös attityd. De vurmar för sin genre med religiös glöd. Som få andra genre-fans hyllar de exempelvis namnet på sin egen genren, "science fiction".
Sf är en kryptoreligion. Och själva beteckningen sf har rollen av fetisch.
Jag är själv sf-fan och därtill esoteriker. Därför ser jag "sf som religion" som något överlag positivt.
Men få sf-fans torde hålla med mig. Dvs. de kanske kan medge att sf och allt vad därtill hör kan visa (krypto)religiösa drag, men inte att detta skulle vara något eftersträvansvärt. Att vara kultföljare och religiöst hängiven -- sådant är inte koscher i den
sekulära rationalism som präglar sf-kulturen.
+++
Nåväl. Sf som kvasireligion får sig, i allt utom till namnet, en hyllning i en tjugo år gammal bok. Utan att nämna "religion, kryptoreligiös" etc så formar sig i mina ögon Jerry Määttäs
Raketsommar -- science fiction i Sverige 1950-1968 till en trovärdig skildring av hur
myten sf grundlades i detta land.
Määttäs verk har iofs all den distans som en akademisk avhandling kräver. Han är till och med marginellt kritisk till vad sf-rörelsen, alltså sf-fandom, bidrog med i processen att göra sf accepterat i det här landet.
Men i övrigt kan jag bara prisa hans verk. Skildringen av hur sf kom till Sverige och togs emot av kritiker och läsare är, jämte den akademiska diskussionen, läsvärd som ren berättelse. Det hela bidrar till att bygga sf som myt.
Kort sagt, sf är en religion och Raketsommar bekräftar det implicit.
Sf är det starkaste genre-varumärket, alla kategorier.
Jag menar, att som jämförelse skildra den historiska receptionen av deckare eller historiska romaner i det här landet -- det skulle inte ha samma djup, samma konceptuella-ontologiska udd som denna studie har.
+++
Varje religion måste ha en metafysik, en grundläggande ontologisk syn på saker och ting.
Och i den definition av sf som Määttä ger så får vi det. Och denna definition är synnerligen träffande och
to the point. Den uttrycker vad sf är, vad dess särart är gentemot vanlig skönlitteratur.
Försök att definiera sf har gjorts ända från 1926, då genren fick sitt namn. Och i den angloamerikanska världen har akademiker speciellt sedan 70-talet nått framgång i denna heroiska visdomsgärning.
Namn som Damien Broderick och Danko Suvin låg här i framkant. I Määttäs tolkning av Suvin får vi då detta begrepp: "kognitiv främmandegöring med hjälp av novum".
Detta är Suvins terminologi. Kort sagt, att skriva sf är att göra just detta: att skapa kognitiv
Verfremdung med hjälp av novum.
Detta betyder: sf måste använda sig av novum (= radikal nyhet, spekulativt intrigelement) för att ens fungera.
Därför är sf:s så kallade "klichéförråd" inget man ska beklaga utan istället bejaka.
Sf:s standardekvistita såsom aliens, rymdfart, dystopi, utopi, parallellvärldar, övermänniskor, robotar etc, allt exempel på novums, är helt nödvändiga för att det öht ska bli sf.
Dessa novums skapar i en berättelse kognitiv främmandegöring, eng.
cognitive enstrangement. Och detta blir bland annat ett effektivt sätt att kommentera vår värld och vår samtid.
Exempel: att i en realistisk berättelse klaga på antivitismen är inte gångbart för dagens bokpublik, hjärntvättad av årtionden av vänsterism. Men att rama in det i en berättelse om, låt säga,
Nordic aliens som besöker vår värld och konfronteras med antivitismen --
det ger en fräsch tagning på problematiken.
Sf ur denna synvinkel är lika med: ett kreativt nyttjande av dess klichéförråd för att kommentera samtiden.
Därtill funkar novums för all annan typ av sf, även äventyrsberättelser. För att skapa en hållbar äventyrs-sf så måste man fokusera på att mata intrigen med novums -- med avancerad teknik och spekulativa idéer. Har man inte dessa med ombord, har man bara äventyr-per-se, psykologi och allmänmänskliga attityder, så blir det inte sf.
Sådan är sf:s egenart. Den måste använda sig av innovationer av teknisk och konceptuell art för att ens bli sf. Om man då hänfaller till klichéer i form av robotar, rymdfärd, aliens så är det ingen fara. Vitsen ligger i att göra en originell tagning på dessa stående inslag.
+++
Efter att ha definierat sf, skisserat sf:s historia, och skildrat dess marknadsmässiga debut i svenska bokserier 1950-1954, kommer så Määttä in på sf-rörelsen.
Sf-fandomen uppstod i USA på 30-talet. Och svensk sf-fandom kom på allvar igång 1954, sedan det nystartade sf-magasinet Häpna blev fokus för adressförmedling mellan klubbar och läsare.
Määttä skildrar fandom för att granska receptionen av sf. Fandomen här blev rätt livlig, det gavs ut fanzines och hölls kongresser, och de klubbar som kom igång cirka 1950 (Futura etc) var del i verksamheten. Och i den konceptuella diskussionen kring vad sf var, skulle vara och heta, så får man sig en och annan bra berättelse till livs. Med andra ord, legendarer såsom Roland Adlerberth, Lundwall,
Dénis och Alvar Appeltofft passerar här revy.
Med min i början antydda
religiösa vinkel på sf så är nyssnämnde Alvar ett fruktbart exempel. Denne unge entusiast var en missionär för sf, en som med religiös glöd omfattade sitt sf-intresse. Det hela kan förvisso ha varit en smula överspänt. Och det kan även ha bidragit till att han blev kliniskt vansinnig och dog relativt ung (han levde 1941-1976). Men jag fördömer honom inte för det. Genier riskerar ofta att bli galna.
Lika hängiven som Alvar, fast mer småborgerligt sansad, var nyssnämnde Adlerberth. Han gillade nästan all sf, vältaligt bevisat i hans bokrecensioner i Häpna och JVM från 50-talet till 80-talet. Därtill var han en språkkonstnär, en kreativ översättare. Att Adlerberths person och gärning skildras i Raketsommar är en av mina personliga behållningar med boken. Jag kände till honom sedan förr, men här tecknas hans hjältesaga nästan i helfigur.
+++
Raketsommar skildrar mycket mer. Den berättar till exempel om Martinsons Aniara (1956), som snabbt blev helgonförklarad av dagspresskritiken. Den vetenskapliga term Määttä använder är
konsekration och se där, detta är ju en term med religiösa associationer. Sakralisering, heliggörande. Men sådan konsekration kan förvisso ske av alla slags författare, inte bara sf-författare.
Här skildras även hur Ray Bradbury blev helgonförklarad på liknande sätt i vårt land. I sammanhanget kommer den gamla frustrationen hos sf-fans i dagen, hur finkulturell fantastik hyllades medan resten, böcker med påskriften "sf", sablades ner. Denna regim etablerades på 50-talet, som framgår av boken. Men Määttä ger sf sista ordet i denna diskussion genom att han klassar Aniara, 1984, Kallocain och likande officiellt hyllad fantastik som sf -- som
okategoriserad sf. Annan sf, den med påskriften "sf" på omslaget, kallas
kategoriserad sf. Och detta är essentiellt en fråga om marknadsföring och inte konceptuell-litterär skepnad.
Detta är en konceptuell triumf för litteraturvetenskapen. För nu kan inte längre lata, ignoranta akademiker nöja sig med att läsa 1984, Kallocain och Aniara och säga att "detta är inte sf, det här är litteratur" -- medan Dick, Heinlein, Asimov och alla andra med "sf" skrivna på omslagen, ses som paralitteratur, skräp osv. Ty med de två sätten att marknadsföra sf, som okateoriserad respektive kategoriserad sf, så är båda är sf eftersom båda använder
kognitiv konstrastverkan genom novum.
Detta visar att litteraturvetenskapen gått framåt. Tankemässig flit i akademin
kan ge resultat.
Dessutom bidrar allt detta till att fortsätta att bygga myten om sf som en speciell litteratur. Sf:s roll som (kvasi)religion är fullt motiverad. Sf är en i grunden metafysisk litteratur som ifrågasätter verklighetens natur. Jag nämnde det själv i
SF Seen From the Right. Och sf-forskningen anser detsamma med den nya terminologi som lanserats av Broderick och Suvin.
+++
Som sagt: sf är en religion (vilket Määttä inte nämner, men hans framställning motsäger det inte).
Dess modus operandi är att skildra verkligheten genom ett slags
Verfremdung, genom att visa oss "något annat, något främmande" = ett novum. Med detta ställt jämte det bekanta så uppstår en säregen kontrastverkan.
Sf är en religion, och jämte metafysiken så har den en etik. Och denna etik kan sägas vara: sf-fans, bland annat genom att inse sf:ens särart, genom att vurma för denna framtidens litteratur, är smartare än vanligt folk. Därför är sf-fans ett slags övermänniskor. I van Vogts myt kallades övermänniskorna "slans" och därav uppstod begreppet "fans are slans", diskuterat av Määttä himself på s. 219-224. Fansens übermänsklighet omfattas i regel med självironi men hybrisen och megalomanin är för den skull inte utraderade från sf-myten -- och för det är jag tacksam. Ty att "fans are slans" är jag själv bevis på, såsom
sf-fan och övermänniskovurmare.
Därtill, jämte metafysik och etik, har sf som alla religioner en myt. Och denna myt är lika med berättelser av sf-slag. Vilket inbegriper både sf-litteratur som sådan (romaner, noveller, filmer, serier) samt biografier etc om sf-författare och andra kreatörer inom fältet. Samt skildringar av sf-fandomens alla aspekter, såsom berättelser om sf-fans liv och leverne, via kongresser, klubbar, fanzinemakande osv. Och Määttä har som sagt även gett fandom sin beskärda del av framställningen.
+++
Raketsommar har mer att bjuda läsaren. Såsom reproduktioner av bokomslag från epoken ifråga. Detta är en viktig del av sf-upplevelsen och myten.
Slutsats: det finns praktisk taget inget dåligt med denna bok.
Jag blev själv sf-läsare och sf-fan på eget bevåg. Jag gick ingen universitetskurs för att lära mig om genren. Men Määttä är fil.dr i litteraturvetenskap i Uppsala och ger (eller gav) kurser i sf. Min bror Robert gick en sådan kurs 2005. Då tvingades han bl.a läsa le Guins The Left Hand of Darkness. Stackare.
Nåväl, sf på universitet rekommenderar jag inte. Att studera sf inom akademisk "littvet" leder till ett träsk av vänsterism, feminism och degenererad doktrin. Detta är den rådande kulturen. För att få veta vad man som högerradikal ska läsa inom sf
så är SF Seen From the Right av mig den enda ledfyr som finns.
Men Raketsommar kan jag ändå varmt rekommendera. Både för högerradikala sf-fans och icke initierade. Ty den sf som här diskuteras är ju den relativt sett "konservativa" sf:en av Heinlein, Clarke, Bradbury och van Vogt. Någon störande marxism-vänsterism råder inte. Det är istället en implicit hyllning till sf som en kvasireligion, komplett med metafysik, mytologi och etik.
Jerry Määttä
Raketsommar -- science fiction i Sverige 1950-1968
Ellerströms 2006
608 s
Relaterat
Min sf-doktrin: SF Seen From the Right
Delta science fiction (2023)
Mitt liv som sf-fan
Romaner av Dénis Lindbohm