Dagbok 18/5 2026

Dagboken fortsätter. Påbörjad igår tar den härmed nya tag och breddar visionen för vad som går att säga i en dagbok. Amen.

Den konservatives läge idag är detta: han ser sig omkring och ser hur alla gamla fina bastioner fallit, symboler för hans världsbild: kyrkan, armén, universitetet, kungahuset.

Så är det förvisso. Gamla stöttepelare från förr är idag parasiterade av globalism och mångkulturism. De är det i varierande grad. Men poängen är att ingen medveten kraft i dem arbetar för att ta tillbaks den forna storheten.

Dock finns det i Sverige en institution som på sistone återtagit någon form av forntida, konservativ storhet: Svenska Akademin (hädanefter SA).

Och den som har äran för denna positiva utveckling är en man. Horace Engdahl, född 1948, döpt efter sjöhjälten Horatio Nelson. Han har medvetet arbetat för bevarande av SA:s traditionella kulturkapital och rykte.

Låt oss gå tillbaks till 2018. Då stod Horace' aktier lågt. Man krävde till och med hans avgång. Bland dem som gjorde detta var den arrogante Sankt Peter, akademikollega. Sankt Peter har sedan dess slagit till reträtt och återvänt till SA:s fålla. En SA där Horace sedan sitt inträde 1997 utövar hegemoni.

+++

Horace tog 2018 initiativet till att ständige sekreteraren Sara Danius avlägsnades ur SA. Danius stod för motsatsen mot det han gjorde; modernisering, omdaning av SA till en vanlig förening, något av en PEN-klubb eller Författarförbund. En Akademi berövad sin särart, en Akademi nerdragen i det mediokra träsk som stavas resolutioner, politisk korrekthet, kvasireligiöst hyllande av feminism och globalism. -- Detaljer åsido är det så här: Horace avlägsnande av henne representerar konservativ återtagning, traditionellt motstånd mot modernisering. Och det är det viktiga. Det sänder ett budskap till dagens globalistivrare i kulturlivet. De har med krisen 2018 och dess efterbörd lärt sig att SA är konservatismens högborg. Den revolutionerar man inte. Den på sin höjd reformerar man -- för att bevara den i dess ursprungliga, traditionsbevarande styrka.

Majoriteten av dagens SA-medlemmar har tillkommit efter 2018. De är alla Horace' barn, de är alla i någon mån konservativa...! Och har de nihilistiska böjelser så håller de käft om dem.

+++

Opinionen mot Horace när det begav sig var stark. Inte bara Sankt Peter krävde hans huvud på ett fat. Även Danius' stödtrupper, "Knytblusupproret", gjorde det. Samt Kjell Espmark, hans gamle handledare. Och uppenbarligen halva kultursverige, iaf dess 08-typer.

Men idag är scenen som förbytt. Horace' porträtt sitter åter i den centrala Bonnierhuskorridoren, efter att under krisens dagar ha varit nerflyttat i källaren; tänk en sådan skam... -- Horace intervjuas av finmedia, milt kritiskt, men eftersom han kan föra ordet vänds allt i hans favör. Med andra ord, "Make noise, not friends", det är receptet på seger. Horace har tämligen väl förstått det. Han har aldrig varit rädd för strid. Varken 1982-1985, när han besegrade sociarealismens proggtomtar, eller idag när globalist-feminismen är mål för hans kritik.

+++

Låt det i sammanhanget vara klart: SA betyder inget för mig som författare. Jag har sedan deras Ordlista normerade "jos" som stavning för "juice" hållit mig till andra ordböcker. Normerande ordlista är idag för övrigt Wikipedia/Wiktionary; SAOL är idag totalt överflödig. Och länder som Tyskland och England klarar sig väldigt bra utan motsvarigeheter till SA; de klarar sig förträffligt utan nationell akademi som ska vårda språket och spela smakdomare. SA är i själ och hjärta bara en litteraturklubb.

Men. SA är en svensk realitet, en del av vår moderna kulturhistoria. Och dess själ stavas Tegnér, Geijer, Heidenstam, Karlfeldt, Lars Forssell, Ulf Linde. Och Horace är spontant en vurmare för klassisk svensk och europeisk litteratur. Han må sakna esoterisk klangbotten, han är som alla andra i det här landet ateist-nihilist, men han är som kulturfigur med konservativ läggning bra nog i mina ögon.

+++ Stå

r man på Slottsbacken i Gamla stan kan man se idel byggnader med signatur Tessin och Carl Hårleman, svenska 1700-talsarkitekter med skolning i Palladios eviga byggnadsstil: kasernerna på Skeppsholmen, slottet, Storkyrkan och (skymd av bebyggelse, men det ligger bara några kvarter bort) Börshuset. Ockragula och lejonbruna skapelser med pilastrar i grå sandsten och ärggröna koppartak, stenstoder gjutna till guld i det nordiska släpljusets skyming. Med andra ord symboler för konservatism: försvaret, kungahuset, kyrkan och Svenska Akademin.

De flesta av dessa symboler är idag parasiterade av fienden, förnedrade i ondskefull anda med modernisering och globalisering. Men en har återtagit något av den forna glansen: Akademin.

Med andra ord: SA är ingen spelplats för "gata, förort". Kärnverksamheten är att vörda traditionell svensk litteratur från begynnelsen till idag. De författare som hjärntvättats till enkelspårig modernitet får söka sig till andra lekplatser. SA:s själ stavas tradition. Dess valspråk är Snille och smak, dvs. apollinsk klarhet parad med dionysisk inspiration, allt förankrat i forna dagars bästa svenska kulturgods.

Av detta ska man som konservativ hysa generell opitimism. Dvs: utvecklingen är inte irreversibel. Den går att vända. Man kan "åter-sakralisera" världen: re-sacralization. Det går att som människa låta sin viljestyrka och vision råda.

En människas vilja är något förunderligt. Det är den starkaste kraften i världen. "Visa mig en fast punkt och jag ska rubba världen"... nå, denna fasta punkt är Viljan. Viljan är, som jag visat i Actionism, en naturkraft, en i begynnelsen fundamental kraft som fanns före tiden och skapelsen.

Viljan är lika med "tinget i sig" sa för övrigt Schopenhauer.

+++

DJT har i det stora landet i väster visat vad en man kan göra. Horace har, på en mindre scen, visat detsamma. Så hylla honom, bered en väg för honom...! Vidrör hörntofsen av hans mantel för att undfå en gnutta salighet...!

Skämt åsido är Horace värd att vörda. Och hans aforismer är läsvärda. Och hans essäer såsom Den romantiska texten (1988) och Ärret efter drömmen (2009). Horace är förresten rätt lik Lars Holger Holm: musikalisk, konservativ, agnostiker, generationen äldre än mig. Gläds därför...! -- Att Horace är establishment kan störa lite men det får man ta. Hans marginella oppositionsverksamhet (anti-feminism) kommer i framtiden att ha stor marginalnytta. Han kan sedan radikalkonservatismen segrat säga, "jag ansåg samma sak när det var som mörkast" och peka på sina satiriska texter.







Relaterat
Ett övervärderat författarskap: Sankt Peter
Horace som satiriker
Actionism: presentation på svenska
På engelska: DJT:s esoteriska innebörd