Självmord, ångest och depression

Självmord är ett tragiskt, och märkligt, fenomen.

En viss Yukio Mishima tog livet av sig för att han ville det. Hans seppuku var sedan länge förberett och gjort efter konstens alla regler. Egentligen var det hela en komplex historia, med inslag som "en teatermans död", "politiskt påstående" och "en konstnärlig akt".

Nåväl, men hur är det med andra författarsjälvmord då? Ser man till Sverige får man för sig att de var deprimerade: Gullberg och Moberg (som båda gick i sjön), Dagerman, Boye, Martinson...

- - -

Varför ta livet av sig när man ändå är stor författare, har all tänkbar framgång...? Men så inser man så klart att framgång inte är allt, man måste även trivas i sin vardag. Trivas här och nu.

"Det finns bara här och nu" säger Don Juan till Castaneda. En visdom som förtjänar att upprepas. Dessa deppiga författare som tog livet av sig glömde denna tumregel: det finns bara här och nu! Du kan styra ögonblicket, välja hur du vill ha det här och nu! Det spelar ingen roll vem du är, vare sig du är stor eller liten, misslyckad eller framgångsrik; tar du inte kontroll över ögonblicket är du förlorad.

Man kan vara deppig utan att det leder till självmord, men det kan vara nog så jobbigt. Som Per Holknekt, Big Brother-deltagare, skejtare på 80-talet och idag kläddesigner. Som skejtare i USA bjöds han på hasch, tvekade att ta det men började sen röka på - och blev fast. Gick över till sprit här hemma.

Vad kom först, ångesten eller drogerna? Holknekt blev i vart fall alkoholist, ren A-lagare med förorten som operationsbas. Kände ångest och stillade den med flaskan. Sen blev det rehab - där han lärde sig kontrollera ögonblicket! Han sa sig upprätta en brandvägg mot ångesten genom att ta några djupa andetag. Låter simpelt, men det är enda vägen: lugna ner dig, det finns bara här och nu.

- - -

Det är på viljan det kommer an. Holknekt säger att inget i hans liv (han är idag miljonär) spelar någon roll om han inte lärt sig kontrollera ångesten.

En annan ångestman förekom i en TV8-dokumentär. Det var en fransman som hade familj och fint jobb på UNESCO -- men allt var lögn. Han hade under lång tid byggt upp sin livslögn. Det började som student på läkarlinjen. En dag kände han nämligen att han inte kom ur sängen, rädslan att misslyckas på en viss tenta var för stor. Föräldrarna hade stora förväntningar på sin son, underkänt förekom inte på kartan...

Så han slutade plugga men bluffade och sa att han fortsatte, och fick jobb som läkare med ännu en lögn. På detta sätt tog han sig fram, han skaffade familj -- men han mörkade även för dem, han sa att han jobbade på UNESCO i Schweiz.

Sedan byggdes denna livslögn och den psykiska pressen upp till att han blev han galen och tog livet av sin familj, men det är lite överkurs här. Grunden för allt var ångesten inför att misslyckas på en tenta. Man kan skylla på föräldrarna, men till sist måste man fejsa upp emot demonerna själv. Fejsa rädslan, ta några andetag och bemästra ögonblicket.




Relaterat
Hur man botar oro och ångest
Doriel

Här diskuterar jag flygmemoarer, bland annat ULF BJÖRKMANS Ett liv i det blå (1992)

"Ett liv i det blå", "Yeager" och "Krig i en nätkasse" anmäls här. Det är böcker skrivna av flygare.

Jag har just läst Chefsingenjörens blogg där han berättar om livet som Viggenpilot. Incidenter, off the record, på gränsen: mycket läsvärt!

Jag brukar själv flyga ibland. Dock ej Viggen. Och bara som passagerare.

Jag åker till en flygplats, går till en gate och går in i planet. Och då kan man fråga sig: Varför sitter dörren alltid på planets vänstra sida?

Ja, varför? Men nu har jag forskat lite och det lär ha varit så här: de första piloterna var i regel ryttare och hästar kliver man upp på från vänster sida. (Av någon anledning; högerhänthet, lättare uppsving på så vis?) Detta bruk följde med till de första flygplanen, man klev upp i dem från vänster sida, med påföljd att man på denna sida monterade fotsteg, handtag och med tiden dörr för att kunna kliva in i kabinen.

Så var det med den saken. Själv brukade jag flyga Uppsala-Övik en gång i tiden. Det var roligt. Numera åker jag buss. Snart blir det väl Botniabana = tåg hela vägen.

Som ung var jag flygtokig, läste Pilot och planerade en karriär som stridspilot. Sedan fick jag glasögon och tänkte nu är det kört -- men kanske transportpilot går an, kanske kan man få flyga Hercules, där är månde kraven inte så hårda...?

Så kallades jag in i armén och glömde allt flygtrams, armismen blev min ledstjärna. Men en och annan flygbok har man väl läst sen dess och än behåller denna värld sin fascination. Det är ju så eteriskt och fint att vara pilot, tänk bara på Saint-Exupéry och Richard Hillary, filosofer i sittbrunnen...

Filosofer åsido, de bästa flygböckerna är de rakare memoarerna, som Yeagers och Charles Lambs. Den sistnämnde skrev "War in a Stringbag" (på svenska som "Krig i en nätkasse"), om livet som marinpilot i Royal Navy under VKII. Han flög Swordfish, de där dubbeldäckarna som var riktiga bitvargar får man säga, sänkte Bismarck och allt. Lamb var inte med där men han var med och sänkte italienska flottan vid Taranto 1940. Säg vad ni vill men sådant där är spännande.

Lamb hamnar även i Nordafrika på spionflygningar (frakt av spioner), men störtar och tas till fånga, och detta skapar sin egen episod i boken. En välskriven, omväxlande sak således. Författaren är pugilist och kan bita ifrån sig med båda nävarna; en man med full koll och elegans, en officer och gentleman.

Chuck Yeagers memoarer å sin sida, om livet som Mustangpilot i Europa 1944 och testpilot på Bell X-1, är en annan höjdare. Miljön kring Rodgers Dry Lake, Murocbasen och californiaöknen är väl fångad, se här filmen "Det rätta virket" som har den i inledningsscenerna. Barägaren "Pancho" Barnes porträtteras med värme, ett rivjärn med hjärtat på rätta stället. En hundans kvinna.

Yeager flög både här och där, chefade divison och flottilj i Västtyskland och Vietnam och slutade som brigadgeneral. Som pilot var han gudabenådad, men som officer var han antagligen blott genomsnittlig. Han går den byråkratiska befordringsgången helt enkelt; gör man inga misstag så skuffas man sakta men säkert uppåt.

En tredje flygmemoar är Ulf Björkmans "Ett liv i det blå" och nu snackar vi Sverige. Björkman blev stridspilot 1943 och sedan spakade han sig igenom Mustang samt alla jetplan som kom. Han var därtill en oregerlig typ som ofta fick disciplinstraff varför karriären gick lite knackigt. Jämför med Yeager, denne strulade aldrig till det och befordrades därför, även om han och Björkman i övrigt är samma andas barn: födda piloter, snitsiga snajdare. Björkmans bok är bland det bästa jag läst -- och detta generellt bland memoarer, inte bara vad gäller flygböcker. Han har en och annan vitsighet att dela med sig av, à la "äktenskapet slutade lyckligt, det vill säga med skilsmässa", "stadens han- och honoratiores", och "overheadapparat = ombudsmannarespirator"...




Relaterat
Om J. G. Ballard, en annan pilot
"Saab Kliszow" (novell)
Jag och Flygrevyn
Katedralbyggare och kritiker
Jim Ballard

Irans historia

Mellanösterns tre största makter är Iran, Egypten och Turkiet. De har cirka 70 miljoner invånare vardera. Härmed ett inlägg om Iran och dess ärevördiga historia. DN DN SvD

Det rör på sig idag både i Egypten och Iran. Det har nyss demonstreras på båda hållen. I Egypten fälldes en viss härskare men i Iran sitter regimen kvar.

Mubarak fälldes och militärregimen vacklade men bestod. Men den iranska regimen sitter i orubbat bo. Och så vitt jag kan se kommer den att fortsätta göra det. Iran går inte att jämföra med Egypten. Och här ska det handla om Iran, vad som skett där igår och hur det är idag.

Iran går inte att jämföra med Egypten. Den avgörande skillnaden är denna: Iran är ett självständigt land medan Egypten är en USA-allierad. Så långt det är möjligt står Iran på egen grund här i världen medan Egypten får militärt mm stöd av USA.

För västbedömare må detta betyda att man håller på Egypten, här finns ”framtid, västdemokrati” osv. Men här sysslar vi inte med dylikt önsketänkande, här ser vi det hela realpolitiskt. Vi ser längre än till vem som har mest dollar i kassan. Man måste istället se till immateriella faktorer som renommé, popularitet och självförtroende och här leder Iran. Regimen har uppebarligen stöd av mer än 50% av sin befolkning. Och Shia-inriktningen till trots torde även andra mellanösternkrafter se Iran som ett slags föredöme. Det har att göra med revolutionen i Iran 1979.

Detaljer åsido så betydde händelserna i Iran 1979 att USA fick pisk, stormakten jagades iväg. Från att ha haft Iran som främsta stödjepunkt i regionen tvingades USA att helt fly från detta land. Sådant ger råg i ryggen på de befriade, detta är sann nationell frigörelse. Det måste man erkänna även om man ogillar vissa diktatoriska drag i mullornas regim. Man måste överhuvud frigöra sig från partiskhet när man analyserar fenomen som detta.

- - -

Mellanöstern dominerades en gång i tiden av det Ottomanska riket. Detta turkiska välde började förfalla på 1800-talet. Iran (”Persien”) lyckades för sin del styra fritt både från engelskt och turkiskt välde. Iran var för sin del ett gammal ärevördigt land. Det hade rötter i antiken med Kyros den store som portalgestalt. Inför islams anlopp kuvades man temporärt. Sedan blev man en muslimsk stormakt under safaviderna.

Vid tiden för andra världskriget utövade USA och England hegemoni över Iran; tillsammans med Sovjet kontrollerade man regionens viktiga oljetillgångar. Kung var Shah Reza Pahlavi. På 1950-talet ville så premiärminister Mossadeq frigöra Iran från västberoende och nationalisera oljetillgångarna. Han störtades genom en CIA-kupp: operation Ajax.

Iran blev så en trogen USA-stöttepelare genom 1960- och 70-talen. Iran moderniserades och religionen kom i skymundan. Allt detta vändes i och med revolutionen 1979, då starka krafter vände sig emot kungadömet och ett religiöst ledarskap inrättades. Oppositionella fraktioner åsido så hade och har regimen förmodligen stöd av majoriteten av iranier. Återigen: jag legitimerar inte regimen i sig genom denna analys, jag bara skildrar hur det är utan att snegla på ”vad man som liberal västmänniska ska tycka”. Jag går inte i någons ledband. Jag skisserar en utveckling samt vad som är sannolikt framöver, vad vi har att vänta oss. Och det är att regimen i Iran idag sitter förhållandevis säkert i sadeln och att den inte kommer att vackla så som vi sett den egyptiska göra, denna USA-lakej.

Irans regim har till exempel ännu kraften att slå ner uppror med våld. Svaga regimer däremot tenderar att inte vilja ta till våld för att försvara sig. Se på Ryssland 1917, Östeuropa 1989, de föll för att man inte ”vågade” skjuta på demonstranterna. Säga vad man vill men detta är det politiska styrets järnlag.

Vi får se vilka andra regimer i regionen som har styrkan att stå emot. En nackdel i det rådande läget må vara om de är av typen "västvänliga/sekulariserade". Då saknar de den ideologiska kraften att motstå det som är det främsta politiska vapnet i regionen idag: islamismen.




Relaterat
Vad skulle Kyros ha gjort
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Antikens kvinnor

Nu skriver jag om kvinnor. Vågor, vågor mina systrar. Antika systrar, antikens kvinnor.

När det gäller antikens kvinnor kommer man osökt att tänka på Herodotos som ger några lödiga porträtt. Det är till exempel Nitokris, drottning i Babylon. När hon dör låter hon begrava sig i en kista som placeras över en av stadens portar. På kistan hade hon låtit inskriva att det fanns pengar i den, där att använda för envar framtida Babylonhärskare. Senare, när hon dött och Darius intar staden får han reda på detta, hittar kistan och låter öppna den. Men där finns bara en lapp med innebörden: "Ha-ha, lurad! Nu står du där med smäleken att ha vanhelgat en kista bara för att stilla din girighet!"

En liknande färgstark figur var massageternas drottning Tomyris som försvarade sitt land mot Kyros' invasion. Vid ett tillfälle ingicks vapenstillestånd och Tomyris ville att man slöt fred, men Kyros vägrade och fortsatte invasionen. Så dödades han i en strid, Tomyris lät hugga av honom huvudet, stoppa detta i en säck full med blod och sända den åter med meddelandet: "Nu har er kung fått sin blodtörst stillad!"

Tuffa tjejer. Men ännu en dylik finns hos Herodotos, nämligen Artemisia som är galärkapten i Xerxes invasionsflotta 480. Hon har en respekterad ställning och kungen lyssnar ofta på hennes råd, men bortsett från detta gör hon en väldigt ful sak vid Salamis när slaget går perserna emot och Artemisia hamnar i ett trängt läge. För att rädda sitt skepp låter hon då nämligen ramma och sänka ett av de egna skeppen för att bli tagen för grekiskt skepp, och därmed kommer hon undan. Maken till fräck krigslist får man leta efter. Ska denna fräckhet hänföras på hennes kvinnlighet? Å andra sidan säger man ju att i krig och kärlek är allt tillåtet.

Men vad med vanliga kvinnor då? Jag kommer här att tänka på Fokions' maka, som trots att maken var Athens härskare höll ett enkelt hushåll och till och med knådade brödet själv. En betagande bild. Fokion levde på 300-talet f Kr.

Man får även en bra bild av antikens husmor i Ordspråksboken:

Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den;
av sina händers förvärv planterar hon en vingård.
Hon omgjordar sina länder med kraft
och lägger dristighet i sina armar.

För den betryckte öppnar hon sin hand
och räcker ut sina armar mot den fattige.
Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus,
ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.
Sköna täcken gör hon åt sig,
hon har kläder av finaste linne och purpur...

[Ords. 16-17, 20-22]

Ett kvinnoporträtt av betänkligare slag är Tacitus' av Poppaea, Neros maka. Jag avstår från kommentarer och invändningar, vill bara säga att här står en människa framför en med både fel och förtjänster:

Hos denna kvinna fanns allt utom anständighet. Hennes moder, sin tids vackraste kvinna, hade givit henne ett ärat namn och skönhet; hennes rikedom motsvarade hennes ädla börd; hennes konversation var vinnande, hennes begåvning inte ringa.

Hon visade ärbarhet och hängav sig åt lösaktighet. Sällan framträdde hon offentligt; när hon gjorde det var det med en slöja över en del av ansiktet för att inte tillfredsställa nyfikna blickar eller för att det passade henne. Hon skonade aldrig sitt anseende...

["Annaler", bok XII]

De spartanska kvinnorna hade för sin del stor erotisk frihet sägs det. Men erotisk frihet med vem frågar sig vän av ordning, med sina män som ju var bögar...? Men detta är en myt, spartanerna älskade kvinnor. Och gällande spartanska kvinnor så hade de ruter i sig. Herodotos berättar ju om joniern Aristagoras som i samband med det joniska upproret är i Hellas för att värva stöd för sin sak; när han är i Sparta lyssnar kung Kleomenes intresserat, men när denne får höra hur långt det är till huvudstaden i det perserrike varemot man gör uppror - tre månaders färd - slår han dövörat till och ber joniern åka hem.

Aristagoras försöker dock en sista gång få spartanernas stöd och går hem till kungen med en olivkvist i handen. "Tala", säger kungen. "Sänd iväg barnet först", säger Aristagoras, syftande på kungens nioåriga dotter som råkar stå vid sin fader sida. Men hon får stanna och joniern börjar nu erbjuda kungen pengar för att gå med honom, buden blir högre och högre, men när han nått 50 talenter säger flickan, Gorgo vid namn: "Far, det är bäst att du går iväg, för annars kommer främlingen att fördärva dig."

Kleomenes uppskattar varningen och går in i ett annat rum. Aristagoras lämnar snart Sparta med oförrättat ärende. Bättre lycka har han i Athen men det är en annan historia.

Om detta och annat kring antiken kan man läsa i "Skallet från den kapitolinska varginnan", en essäsamling i pdf-form. Du hämtar den här.




Relaterat
Svensson: bibliografi

Den tolfte imamen

Edit september 2012: jag tror inte längre på krig. Varken i Mellanöstern eller i världen überhaupt. Se bl.a här. Men jag låter ändå detta inlägg kvarstå som en arkeologisk lämning av vad jag trodde i februari 2011.

"På onsdagen förvandlades Kairo till en krigszon" SvD Mubaraks välde vacklar DN DN Men detta är bara början, snart stöps hela Mellanöstern om som jag sagt här på Galaxen. Hela regionen kommer att hamna i omvälvning. Fromma förhoppningar om att islamisterna torde gå att inlemma i en "demokratisk process" är helt fel ute. Den tolfte imamen kastar sin skugga framför sig.

Det är dags att bereda sig på intressanta, händelsrika tider. Dags att vakna ur sin dvala, nyktra till från nöjesläsning och drönartillvaro.

Tycker du om att läsa deckare, sf, skräck? Skynda på då min vän, i morgon kan det vara för sent.

Anser du att tio Guds bud bara är nys, att Bergspredikan är ett påhitt? Tyck det då, kom bara inte till mig och be om vägledning om fem år.

Sorterar du sopor och klimatkompenserar, och tror att det räcker för att rädda världen? Stackare.

Hånler du åt troende, åt enkla människor, åt folk som inte har internet och senaste mobilen? Gör det då, tro bara inte att någon beundrar dig om fem år för din platt-tv, plattskalle!

Nostradamus spår att en laggivare ska komma på en vit häst: "He will elevate the humble, will vex the rebellious, / no rival will be born on earth." Sånt kan du, din urbane dandy, småle åt. Kom bara inte till mig och lipa när denne laggivare uppenbarar sig på sin vita häst. Den tolfte imamen, hinduernas Kalki, Kristi återkomst: du vet vad jag talar om.

Oppositionsrörelsen kommer att ena Mellanöstern till ett storrike. Så sluta dröm om fredlig omdaning av Mellanöstern till ett plast-Europa; de kommande åren blir inte långtråkiga, det kan jag försäkra. Vi är på väg ut i Terra Incognita, och där överlever endast den som har tillgång till dolda, andliga reserver. Quelle aventure!




Relaterat

Det flammande svärdet (novell)
Dénis Lindbohm
Niven: Ringworld

Målning Bruce Pennington

Vad skulle Kyros ha gjort?

John F. Kennedy hade en försvarsstabschef som hette Maxwell Taylor. Denne var hjälte från andra världskriget, såg bra ut och var rätt bildad. Tillfrågad om hur, säg, en kris i Mellanöstern skulle lösas, så vore det typiska Maxwell Taylor-svaret: "Vad skulle Kyros ha gjort?"

Och i dagens mellanösternkris, med uppror i Egypten och Tunisien och annat, så ställer även jag mig frågan: Hur skulle Kyros ha gjort? Vad betyder krisen för hela regionen, vad betyder dessa "lokala oroligheter" för den geopolitiska nisch vi kallar Mellanöstern, Främre Orienten, den region som genom historien varit plats för imperier som det assyriska, det persiska under Kyros, Alexanders rike och sassanidriket, som Kalifatet och det ottomanska riket?

Vad skulle Kyros ha gjort? Vad gjorde Cyrus kanske man först borde fråga sig? Jo, han drog upp mot Babylon, intog det och frigav judarna, vilket renderade honom åtskilliga eulogier i Bibeln. Förmodligen förtjänade han det, det finns inte mycket att anföra mot denne perserkung, storsint handlande tycks ha legat för honom.

Kyros drog upp mot Babylon, intog det och infogade det i riket. Med tiden erövrade han hela Mellanöstern med Mindre Asien, Egypten plus Medien och Mesopotamien. Detta var vad Kyros gjorde. Han skapade ett imperium. Inget konstigt i det. Vid samma tid fanns det ett storrike i Kina och strax kom ett liknande i Indien, Ashokas välde. Och i väst fick vi framför allt Romarriket.

Det är detta perspektiv man måste ha på Mellanöstern. Man måste se de imperiala traditionerna, se kontinuiteten från Perserriket över Alexander och följande välden, över Kalifat och Ottomanska riket. Man får inte närsynt fråga sig: "Vad ska hända med Egypten, vad ska hända med Tunisien, Israel, Libanon...?" Man ska fråga sig: kommer ett nytt storrike att skapas i regionen? Mitt svar på den frågan är: sannolikt ja. Varför? För det har funnits storriken där förr.

Vi har idag inga problem med att ha ett enat Kina, ett enat Indien. Moderna storriken. Även vårt EU är ett sådant liksom USA. Varför då denna ängslan kring Mellanöstern? Kanske är det Israels roll som spökar. Som israel skulle jag i och för sig rädas imperiala tendenser i regionen. Och att hoppas på en ny Kyros, en ädel kejsare så som han hyllas i Bibeln, en judarnas räddare från babylonsk fångenskap, se ovan, är kanske att hoppas på för mycket. Men osannolikt är det inte. Detta arabiska-muslimska tal om att "utplåna Israel" ser jag som uttryck för nihilism, men över religionsgränserna finns faktiskt en broderfolkskänsla i regionen. Detta förstår inte vi européer. Vi stirrar oss blinda på holocaust-retorik och tror ett nytt Tredje Riket kommer bara för att Isralefientligjhet förekommer bland muslimerna. Här bör man dock se till symbolhändelser, som den israeliske och egyptiske general som gick arm i arm efter undertecknandet av stilleståndsavtalet efter Yom Kippur-kriget. Det är främreorientalisk broderkänsla, något som lovar gott för framtiden. Innan en eventuell rosig framtid får vi dock räkna med att det kommer att flyga gnistor.

Mellanöstern revolterar, skuddar av sig moderna regimer och inför muslimsk populism à la Iran. Detta är inget jag personligen önskar, det bara är så här, detta är det sannolika scenariot. Liberala drömmar om 1989-1848-1990 är i detta sammanhang löjliga, lika löjliga som att likna Irak 2.0 vid befriandet av Frankrike 1944.

Mellanöstern revolterar och islamiserar sig. Vad det innebär för Europa och väst kan vi lämna därhän. Mellanöstern kommer iaf att reda sig själv framöver. USA har ingen roll att spela där. De har redan överansträngt sig i Irak och Afghanistan. USA kommer att gå samma väg som Alexander och romare: ingendera kunde sätta sin prägel på regionen: den förre assimilierades till oriental, de senare härskade över Mesopotamien 117-119 och drog sedan hem igen.

Mellanöstern är en svårfångad storhet i västvärldens geopolitiska kalkyler, så under antiken och så idag. Under antiken var dock regionen rätt svag. Idag skuddar den stoftet av sig och reser sig. Det får man erkänna även om det vore bekvämare med en "västerlandisering" av Mellanöstern med liberalism, kapitalism och nihilism. USA kommer att tvingas till reträtt, vi går mot ett nytt kalifat och Kyros' ande kommer att vila över det hela.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
(Bild: Kyros' mausoleum i Pasargade)