Ruben Östlund: "Play" (2011)

Jag kallar fenomenet för "sprickorna i muren". Det är när någon MSM-skribent går utanför ramarna och kritiserar PK-monoliten. Nu senast är det Lena Andersson i DN. Hon har sett filmen "Play" och är emottaglig för budskapet. Hon har, kan man säga, börjat inse att invandring också för problem med sig. dn dn dn dn svd

Ruben Östlund har gjort filmen "Play": Den visar hur invandrarungdom i dagens samhälle äger gatan. De kan bete sig lite hur som helst mot omgivningen, ofta svenskar som systematiskt utsätts för angreppen. Och de vita ungdomar som drabbas kan inte göra motstånd. Då kallas de för rasister.

Invandrargängens dåd behöver inte ens vara stöld. De övertalar vita barn att räcka över prylarna. I filmen är det i form av en invandrare som säger till en svensk, "min bror blev av med sin mobiltelefon i en stöld, därför måste du ge mig din". Det är "brorsantricket" och det utövas inom ramen för sentimentet: invandrare får inte kritiseras, vita måste alltid be om ursäkt. Motstånd är inte socialt acceptabelt om förövaren är svart.

Ruben Östlund problematiserar dylikt i sin film. Inte alla förstår greppet. Jonas Hassen Khemiri gråter. Åsa Linderborg i AB reagerar ungefär, "vad är detta för SD-propaganda"? En ärligare analys står Lena Andersson i DN för. Hon förstår filmens budskap. Det handlar om hur vita pojkar devriliserats i PK-samhället, de får inte hävda sin identitet. Och i motsvarande grad har de svarta ungdomarna fått ökad makt. Andersson:

De svarta pojkarna i filmen, och i den verklighet den bygger på, utövar en förfärande makt över sina offer. Dessa gör inte motstånd, ringer inte polisen, är inte rasister, har inte förtjänat behandlingen. De är apatiska av skräck men vet att världen ser ut så här. Hot, makt, gäng och tråkningar mot svennar, det vill säga töntar, är en del av skolvardagen.

"Play" vänder upp och ner på idealbilden tycks Andersson mena. Vanligtvis ska det vara de svarta man tycker synd om. Det är detta som förvirrar tittaren. Men det anti-vita sentimentet har gjort invandraren helig, har gett honom oinskränkt makt i vissa lägen. Andersson förstår vad Östlund siktat in sig på, maktutövningen hos de svarta ungdomarna:

Om Östlunds film handlade om den fattiges nöd skulle rånarna ta vad de behöver och dra vidare till nästa mobilinnehavare. Men de har gott om tid. De har hela dagen på sig och drar ut på njutningen i att förnedra. De leker och har roligt med sin makt, såsom maktmissbrukare alltid har gjort.

Den svarte på filmduken ska enligt regelboken vara "den andre", en god och fin människa. Det blir en veritabel dyrkan av den främmande, det där som Faye kallar xenofili. Att skildra svarta som idioter och bufflar går inte för sig, därför upprör "Play".

Andersson orkar problematisera, hon orkar ge sig in i den gråzon Östlund skildrar i "Play". Heder åt henne. Men en sak i taget: jag faller inte i trans över denna avvikelse. Likt andra MSM-skribenter som vågat sig på att kritisera PK-ismen (Marcus Birro, Kjell-Albin Abrahamsson, Ulf Nilson) så lär hon tassa försiktigt. Hon lär med andra ord inte gå samma regimkritiska linje i varje krönika hädanefter. Det blir kanske lite slalomåkning mellan det korrekta och det oppositionella. Men man kan inte få allt.




Relaterat
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer