Philadelphiaprojektet var ett gåtfullt projekt, utfört 1943 av USA:s flotta med fler aktörer. Det var enligt uppgift ett försök att resa i tiden med elektromagnetiska medel. Projektet drevs omsider i en bas i Montauk, Long Island, New York. Därför omtalas allt nedan av mig som Projekt Montauk. Det hela bedrevs fram till 1980-talet. Min källa är del 2 i Project Camelots intervju med David Wilcock, kallad ”The Road to Ascension”, gjord i juni 2007. [källa] -- Varför berättar jag då detta? Varför återger jag detta gråzonsnarrativ? Tror jag att tidsresor är möjliga? Nej, inte på rak arm. Men de indicier som ges kring detta och annat är, som fenomen betraktat, intressant. Som teorier och hypoteser är det nedanstående värt att sätta sig in i. Därför detta inlägg. Man kan även säga: som science fiction-författare är detta mammas gata för mig. Så jag kan förstå om mina mer vardagligt orienterade läsare inte vill följa med här. Men no offense, det är bara att klicka er vidare i internets fascinernade värld. Det är en fri värld och en värld av fri information.
1. Källan ”Daniel”
David Wilcock satt en gång på ett snabbmatshak i New York, del i kedjan Denny’s. Han läste en bok som hette ”The Montauk Project” av Preston B. Nichols och Peter Moon (1992). En viss Daniel råkade då komma förbi. Han sa att det som stod i boken var sant. Wilcock tvivlade. Men Daniel började berätta om det hela, för han hade varit med.
Hände detta möte? Mötte Wilcock verkligen denne Daniel på matstället? – Jag har personligen inga problem med att godta Wilcocks påstående om detta. Wilcock satt och läste boken och oförhappandes kom Daniel, som kände till det boken skrev om, förbi. Märkligare saker har hänt. Vad sedan Daniel berättade var förstås nära, och bortom, science fiction.
Centralt i Montaukprojektet, sa Daniel, var
stolen. Det var en stol ur ett OVNI, sa han, använd som växelverkare med medvetandet på den människa som satt i den. Projekt Montauk konstruerade en stol för att göra resor i rumtiden genom den virvel som skapades av denna växelverkan.
Sätet i ett OVNI fungerar så här: man växelverkar mentalt med det. Man sätter sig i det, tonar in, föreställer sig resans mål mentalt. Därmed öppnas en virvel framför dig, en öppning i rumtidsväven. Skeppet åker igenom virveln, väven stängs bakom dig och du har synbarligen försvunnit eftersom du, bortom Bortom, rest vidare mot ditt mål. Därför förefaller OVNI:s ibland att försvinna och dyka upp obetingat. En viss spole i oktahedronal form fungerade som antenn för denna stol.
2. Duncan Cameron
En speciell person i projektet, Duncan Cameron, var expert på stolen. Man försökte reverse-bygga en men misslyckades. Man fick istället ta en ur aktuellt OVNI, själva originalet.
”There was something about these Helmholtz coils that had to be altered" (Wilcock). Väl i stolen sägs ens hjärnvågor växelverka med 22 våglängder som stolen skapar. Första steget är att komma till ro, lugna ner psyket. Detta görs, som alla förstår, med viljestyrka, inget annat. Man måste vilja bli lugn. Utan detta lugn kommer vågorna att fluktuera. Med sinneslugn plattas vågorna ut,
they flatline. Det hela kan sammanfattas som: växelverkan mellan maskinen, med 22 vred som kalibreras, samt stolspersonens inre sinne; stabilitet är målet.
Det hela krävde mycket elenergi. Den nyttjade en ovanlig hertzgrad, bortom 120. Men väl igång kunde man utöva herravälde över materien.
Mind over matter, medvetandet kan skapa materia visade det sig. Tänk på ett bord, se bordet materialiseras. Och sedan stanna där beroende på hur starkt man visualiserar. Sedan fann man att man kunde resa med stolen: man tänker på en plats, en öppning skapas. Man kan även sända andra på resor till avsett mål. Men stolsoperatören, mannen i stolen, måste sedan dra en sådan resenär tillbaka med medveten ansträngning, detta för att få denne tillbaka från resan och inte bli strandsatt eller utplånad via tidsreseparadoxer mm.
3. Zero Time Reference
Montauk-figurer som kan nämnas förutom Duncan Cameron är Al Bielek, Preston Nichols och Stuart Swerdlow. Dessa brukar nämnas när detta projekt kommer på tal. De är högst verkliga. Nichols skrev ju boken som Wilcock läste, nämnt i början av detta inlägg, och Bielek har intervjuats här och där (se nedan). Daniel kände alla dessa när han själv var där. Swerlow shanghajade för sin del luffare och barn för dylika tidsresor. Det hela hade sina hänsynslösa sidor. Nåväl, tidsresor blev vad man med tiden gjorde. Och då måste man ha sin
Zero Time Reference i ordning.
”Zero time reference” är en hävdvunnen term inom elektroniken. Det är den referenspunkt i tiden från vilken opererandet av vissa radarkretsar mäts. Och för mätandet av jordtid kan Greenwich Mean Time sägas vara (noll)tidsreferensen. I Project Montauk fick begreppet även tillämpning på humanvetenskap: ens zero time reference (ZTR) sägs där vara födelseögonblicket, den tid då ens själ eller astralkropp reellts knyts till fostrets fysiska kropp.
Egentligen har själen knutits till den fysiska kroppen redan i livmodern, men för detta resonemang kan sägas att vår nolltidsreferens är när vi emanerar i den fysiska världen. När man föds har astralkropp och fyskropp beröring med zero time. Med tiden skapas en vidgande kon mellan fysiskt och metafysiskt jag. Det, sägs det, är ens biologiska ålder.
ZTR bestämmer ens absoluta biologiska ålder. Om man reser till framtiden åldras ens kropp i motsvarande grad. Reser man tillbaka föryngras man.
4. Högenergisvetsning
Idén om ZTR har klar anknytning till detta projekt. I Montauk/Philadelphia rubbades nämligen ZTR för vissa besättningsmän. Det var under seglatsen med jagaren USS Eldridge.
Allt detta startade nämligen på 40-talet. Ursprunget ska enligt Wilcocks källa ha varit högenergisvetsning man sysslade med inom flottan:
arc wielding. Detta ska ha utförts på USS Eldridge 1943. Högenergetiska pulser skapade hål i rumtidsväven, hål i vilka verktyg försvann. Man kan säga att ett slags svarta hål skapades. Man forskade kring detta och fann att elektrisk energi kan göra hål i rumtidsväven, eller i Wilcocks termer skapa en förbindelse mellan rumtid och tidrymd. Man kan komma till den märkliga värld där tiden är tredimensionell, till astralvärlden.
Detta projekt ska även ha fått besättningsmän att försvinna, att hamna i en gråzon där de var halvt synliga och halvt osynliga. Detta låter otroligt och har avfärdats av normalvetenskapen. Men förklaringen till detta med ”halvt synlig, halvt osynlig” är enligt Daniel att besättningsmännen fått sin Zero Time Reference rubbad.
Om USS Eldridge och experimenten 1943 kan mycket sägas. Jag berör detta nedan. Men nu lämnar jag detta skepp och går vidare till vad Wilcock säger om Project Montauk. Bilden av det hela är dimmig, medges, men sluta läsa då om ni ogillar detta. En detalj i Project Montauk var i alla fall denna: en snubbe i Montauk sägs ha rest bakåt i tiden och dödat sin fader; sedan reste förövaren tillbaks till sin egen tid.
Det hela gick formellt bra. Men sedan blev denne man dödad i en trafikolycka. Lärdom: tiden reparerar de revor som skapas.
- - -
I detta projekt talas även om en ”20-årsloop”. 20 år var, sägs det, redan en konstant, en naturlig harmonisk del i jordens rotation. Man kunde utifrån vågen plotta i vilken tid någon var, baserat på hur långt vågen gick. Om vågen for en bit och sedan stannade kunde de t.ex säga att detta var 15 januari 1996. Men alla vågor flatlinade 21/12 2012, uppstigningens dag som vi ju sägs ha upplevt förra året.
Resor
beyond the Beyond kunde enligt uppgift vara kosmiska: man blev universum, man kunde vara en atom, en galax, vad du vill. Som jag sa i början, detta liknar science fiction. Jag hävdar inte att allt är sant. Men de spekulativa narrativ som dessa i övrigt sansade figurer som Wilcock, Daniel och Bielek återger – de narrativen förtjänar att studeras som teorier.
5. Skåpet med ZTR-generatorn
Project Montauk är verkligen spekulativt. Det tänjer på bilden av vad som är möjligt. Jag menar, nog har man inom science fiction-litteraturen hört talas om tidsresor. Men att det hela skulle ha praktiserats av ett amerikansk regeringsprojekt...?
Men det är vad
David Wilcock, hans källa Daniel och Preston B. Nichols och Peter Moons bok ”The Montauk Project” påstår. Det hävdas även av sajten
oriontechnology. Där står bl.a en del apropå projektets tidsslinga (timeloop) som jag nyss var inne på. Den sägs ha löpt mellan 12 augusti 1943 och 12 augusti 1983, och oriontechnology säger i fallet detta:
”The vortex locked on the 12 august 1943 test and formed a loop.” Detta ska alltså betyda att Project Montauk på 80-talet sattes i esoterisk förbindelse med Project Philadelphia på 40-talet. På oriontechnology står även att
”[t]he cabinet with the zero-time reference generator was intact”, vilket ju låter vederhäftigt – vederhäftigt som uttryck, som rad i en sf-bok...
Och det är så jag i detta inlägg behandlat Project Montauk: som ett narrativ, en spekulativ berättelse, en hypotes, en teori och en modell. Denna teori har redan visat oss vissa intressanta förhållanden, som detta med en persons Zero Time Reference.
Kan den visa oss något mer intressant?
Källan till det följande är alltså sajten Orion Technology. Och där sägs vidare detta om tidsloopens under, om USS Eldridge-experimentet 12 augusti 1943 och Montauk-projektets experiment samma datum 1983:
The important thing is that there were two tests that were exactly 40 years apart to the day. It was a 40 year separation in hyperspace. Now, the Earth itself has a biorhythm that peaks on a 20 year cycle on August 12th. It "just happened" to peak and provided the connecting link through the fields of the Earth for the two experiments to lock up in hyperspace. Walk-in efforts are aided if they occur during this peak.
6. John von Neumann
Instant sf finns även i följande passage. En viss John von Neumann, en tyskfödd fysiker, var med i detta projekt. Han är bl.a känd som uppfinnare av vissa datatekniska koncept, som detta att skilja hårdvara från programvara. Nedan nämns förvisso hur han byggde en dator. Det var i Project Montauk där han en gång ska ha talat med en strandad utomjording.
Återigen, detta är spekulativt, men det hela har återgetts på en formellt seriös sajt, och i form av en massiv wall of text, så var glad att jag luskat fram följande godbit:
Von Neumann asked it [= utomjordingen] what the answer to the invisibility problems could be. He learned that he had to go back and do his homework in metaphysics. The nature of the problem was that the personnel on the ship were not locked to the zerotime reference of the ship. Humans are normally locked to the point of conception as a time reference, not a zero-time reference. The time stream lock allows the person to flow in synch with the system so interaction is possible.
Time locks are fragile. All the power of the project disrupted the time-locks of the people on the deck on the ship. When the ship came back in time, the people didn't come back to the same reference.
Von Neumann realized that he needed a computer, as well as some knowledge of metaphysics in order to be able to lock the time reference of the people to the time reference of the ship. He built a computer in 1950 for the purpose. It was ready to be installed in 1952 and a test was performed in 1953 that was successful. They didn't go floating off into space when it was over. At this point, the Navy canceled Project Rainbow and changed the name to project Phoenix.
Så långt oriontechnology. Biblioteca Pleyades skriver också om det hela. Man nämner ”Time machines anchored in the 40 years rift”. Till exempel. Det är samma dokument som Orionsajten nyttjat så detta är bara en kopia, dock ger jag länken
här.
7. Al Bielek
Mer i ämnet finner man på sajten
Crystallinks. Den kunniga, och skeptiska, Ellie som driver sajten skriver i frågan om timelock och ZTR. Återigen blir dett sf-aktiga saker, otroliga när man ser dem nämnas rätt upp och ner. Men andra får döma om detta är rätt eller fel, jag fascineras av det hela som fenomen:
Bielek claims that his brother time traveled to 1983 and lost his 'time-lock'. As a result, his brother aged one year every hour and eventually died. Bielek then claims that his brother was reborn.
Otroligt? Ja. Intressant? -- ja, det också...
Mer från samma sida är detta. Det handlar om Einsteins fältteori som ska ha legat till grund för det hela – en hemlig, komplett variant av denna teori:
The principle that lay behind the Philadelphia Experiment was the Unified Field Theory. This theory states that gravity and magnetism are connected, just as mass and energy are connected through the formula E=mc2. Einstein never solved the Unified Field Theory, but the very nature of the Philadelphia Experiment suggests otherwise. It is probable that this theory has become a government secret because it is capable of doing many things, possibly even space travel without the assistance of rockets.
Och strax efter detta stycke kommer detta om ZTR och den där 20-årscykeln, som Wilcock hävdar är en jordisk konstant:
In a search for actual technical data on the experiment, not much information can be found that isn't tainted with doubt and speculation. The basic design has two large Tesla coils (electromagnets) placed on each hull of the ship. The coils are turned on in a special sequence and their magnetic force is so powerful that they warp gravity itself. Bielek also says that on August 12 every twenty years, the magnetic field of the Earth reaches a peak and allows the synchronization between the Tesla coils.
Därefter berättas bl.a om den maskin om bord på USS Eldridge som berörts ovan, apparaten som kallas Zero Time Reference Generator. Och hur von Neumann på Montauk (med ”stolen”?) kunde öppna en tidsvirvel tillbaks till 1943.
Sammanfattning
Jag har inget att tillfoga till detta idag. Sant eller ljug? Jag vet inte. Project Montauk kan dock, tänker jag mig, ge uppslag åt en vetenskapligt intresserad person. Och för mig, som gillar att vistas i gråzonen mellan sf och vetenskap, har det hela sina poänger. Alla sf-författare gillar att umgås med vilda idéer och spekulera över vad som för samtiden är ”fiktiv vetenskap”, som förutom tidsresor är sådant som färder fortare än ljuset, materietransmitters och ESP. ”Project Montauk” är som företeelse ett fullt legitimt intresse för en sf-människa.
Den, och andra spekulativa sidor jag läst, får mig att undra om tidsresor och materietransmitters kanske ändå är möjliga. Månresor ansågs ju av många kunniga människor helt omöjliga, ännu på 50-talet, men ack vad de bedrog sig när vi verkligen åkte till månen 1969. Därför tror jag att sådana begrepp som ”tidsresors omöjlighet” och ”omöjligheten att ögonblickligt överföra materia från två vitt skilda punkter” kanske kommer att ifrågasättas snart inom vetenskapssamfundet. Omöjligt är det inte.
Vad gäller de politiska implikationerna av detta projekt så tror jag inte det finns några. Likt andra Black Ops med mörka skuggor (som detta att man tvångsvärvade luffare och förrymda barn till exeperimenten) är Project Montauk nedlagt sedan länge. En annan enligt uppgift nerlagd Black Op är Looking Glass, en manick med vilken man kunde se in i framtiden. Wilcock berättade om den i
"The Source Field Investigations" (2011).
Återigen, de mer konkret vetenskapliga resultaten av Project Montauk kanske kommer med tiden. Kanske kommer vi att kunna resa i tiden under kontrollerade former. Inom de ramar som diskuterats så kan man tydligen interagera med det förgångna, men man bör inte döda sin egen farfar och liknande. Man försvinner då inte som i en blixt, men man kan riskera att dö efterhand. ”Naturen balanser sig”, ”tiden reparerar de skador som uppståt” så som det antyddes ovan, om han som for tillbaks i tiden, dödade sin förfader, kom tillbaka – och sedan dog i en bilolycka.
Med andra ord: utmana inte ödet. Utöver det är det tydligen fritt att som tidsresenär turista i det antika Egypten, 1700-talets Paris eller 1950-talets Sverige. Bara man har sin Zero Time Reference i ordning via lämplig generator. Och någon som vid denna manick ser till att dra en tillbaks till ens egen tid när det är dags.
Relaterat
Wilcock: The Source Field Investigations
Redeeming Lucifer
Hancock: Fingerprints of the Gods
Kring David Wilcock
