söndag 28 juli 2013

Recension: Screaming for Vengeance (Priest 1982)


Visst gillar jag även annan hårdrock. Visst gillar jag även Maiden, Rainbow, Purple, Zeppelin, Sabbath, Accept, Blue Öyster och i viss mån Motorhead, Nazareth och ZZ Top. Och visst gillar jag även Wagner och Bach, en del jazz och en hel del J-M Jarre, Tangerine Dream och Ennio Morricone. Och vanlig rock och pop. Men mitt favoritband, alla kategorier, är Judas Priest. Här ska jag recensera deras skiva "Screaming for Vengeance" från 1982.


Judas Priest bildades i England i början av 70-talet. Sitt genombrott fick man sedan i slutet av 70-talet. Deras största succé är "Screaming for Vengeance". Den slog framför allt bra i USA. Men Priest gav USA något nytt: detta var inte standardiserad AOR-rock. Detta är betydligt vassare än så, även om det såklart är en något anpassad platta. Den har vad någon kallade "that Priest-gone-American-sound" -- rårock med vass sång. Amerikansk hårdrock har softare röster (Kiss, Grand Funk Railroad, Blue Öyster). Brittisk rock är alltid vassare vokalt. Därför, sägs det, slog inte Slade så bra där borta när det begav sig. Kiss var redan etablerade och sjöng softare, mer i harmoni med det amerikanska psyket.

Se här även punken: Joey Ramone i Ramones sjöng inte soft men han hade mindre skärpa, rundare ton än britternas Strummer, Rotten och allt vad de hette. Och sådan är den amerikanska smaken. Jag lägger inte in någon konstnärlig aspekt på detta, jag säger bara som det är.

Priests sound var i alla fall i mycket präglat av Rob Halfords röst. Som kan vara allt. Men som framför allt är vass, som i titellåten på "Screaming for Vengeance". Detta är britrock med metallklang. Jänkarna, God bless them, kan inte göra detta. Låten ifråga är som sig bör den uppskakande titellåten, en "take no prisoners"-attack. Det är liksom allvar: hård rock med gastryck och falsettsång som plusvapen.

Än mäktigare är skivans inledning: gitarrharmonin "The Hellion" med ett skimrande, triumfatoriskt patos. Som sedan övergår i "Electric Eyes" kommentar över det moderna övervakningssamhället. Men inte är det någon kritik egentligen. Det är en triumf!
I'm elected, electric spy,
I'm protected, electric eye (...)
protected -- detective -- electric eye.
Det där är rader, och riff, som visar var skåpet ska stå.

Sedan kommer "Riding on the Wind", en marsiansk ritt på vinden. ("Glowing God of Mars, body burning bright.") Det må vara en nonsenstext men texten i sig har poetisk klang. Man måste vara poet för att få ur sig sådana här rader. Halford är en naturbegåvning både som textförfattare och sångare. Han är nog inte själv medveten om sin skrivförmåga. Men han har den:
Tearing up through light
Million miles an hour
Blinding all in sight
Surging rush of power
- - -

Låtar som "Bloodstone", "Take These Chains" och "Pain and Pleasure" är jämförelsevis mindre exklusiva. Men jag gillar dem med. Denna platta var en av de första ny vågs-heavy metal-verken jag lyssnade på och den har fortfarande något att ge. Det finns alltid solon, riff och effekter att återupptäcka, verkar det som.

Låten på B2, "You've Got Another Thing Coming", brukar hyllas i alla tonarter. Men jag är mer neutral till den. Jag tror den kom bland topp 5 när MTV en gång utsåg de 100 bästa hårdrockslåtarna (vann gjorde Sabs "Iron Man"). Aktuell Priest-låt saknar cachy refräng. Men man kan inte gilla allt.

Man får sedan "Fever", en intrikat mid-tempo låt om en självömkande sate. Men visst är den bra: Tipton-introt, solot, och ett bisarrt ackord som markerar övergång från solo till sista versen är minnesvärt.

Och "Devil's Child", sista låten, må vara en banal sexlåt av en typ som Halford ofta frossade i. Men sticket på slutet, med texten "You took my heart and left it blown to smithereens / I gave my body as a slave / You cut my flesh and drank my blood that poured in streams / I'm left here broken and ashamed" är ruggigt bra. Jag menar, ingen S/M för min del, men den där falsettsången låter som om den kom från 10 km över jordytan, kompat av skapelsens gitarriff.

På vinylen var detta sista låten. Remasters-cd:n har en liveversion av "Devil's Child", den är OK som sådan, samt den mindre lysande balladen "Prisoner of Your Eyes". Nog är den kompetent gjord. Men efter tio genomlyssningar orkar jag inte med den längre. Det är synd om sångaren och låten suger energi. Vissa låtar blir det liksom inget särskilt av, trots att arret och framförandet är perfekt.

- - -

Några betyg brukar jag inte sätta på mina recensioner här på bloggen. Jag sätter ju ändå 8-10 på allt. Men "Screaming for Vengeance" är en favorit. Utan att jämföra den med de andra jag recenserat så kan jag bara säga att detta är essentiellt material för Priest-fanen. För mig är som sagt detta en av de första plattor jag mötte i "New Wave of British Heavy Metal". Och dess riff, lyrik och passager är oupplösligt förknippade med mitt väsen. Jag köpte ju vinylen en gång i tiden (fullpris med foto och texter på innersleeven), sedan spelade jag in vissa låtar på en kassett. Men jag insåg till slut att jag måste äga hela plattan, så remasters-cd:n står nu på hedersplats i min hylla.

Framför allt hade denna skiva ett snyggt omslag: en strömlinjeformad örn, på gränsen mellan organism och mekanism. Se ovan. Hårdrocksgrupper hade inte alltid sådan här elegans på sina omslag, det skulle alltid vara blodiga lik på dem får jag för mig... Men här härskar stil. Det är en förening av kraft och skönhet. Och det är inte bara konstnären Doug Johnson man ska tacka för detta. Bandet, jag gissar Halford, hade nog den ursprungliga visionen: "concieved by Judas Priest" står det i infotexten om denna bild. Och trots att det inte står något författarnamn så torde det vara Halford som författat den prosapoetiska blurben på omslagets baksida:
From an unknown land and through distant skies came a winged warrior. Nothing remained sacred, no one was safe from the Hellion as it uttered its battle cry... Screaming for Vengeance.


Relaterat
Judas Priest: historia
British Steel (1980)
Grönt ljus (dikter 2009)
Skallet från den kapitolinska varginnan (essäsamling 2009)
Stridsmiljö 2500 (roman 2011)

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)