Melina Starr är invecklad i en operation. Den handlar om att befria Sverige från PK-ismen. Hon får hjälp av en viss Raggidus Munkon.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri
När Melina var i Berlin mötte hon Raggidus Munkon för första gången. Jag har berättat om det i kapitel 7. Han gav henne en dröm: en grön dröm. Hon gillade det. Och när hon sedan fick jobba med Munkon på Svenska Relä, som jag nyss berättat, uppstod kärlek. De blev ihop de tu, Melina och Raggidus Munkon. Vad det beträffade hade de sex hemma hos Melina en viss kväll i juli. Och nästa dag, som var tisdagen den 9, vaknade de. Snart satt de vid köksbordet och drack kaffe och åt smördegsgifflar. Det vill säga croissanter.
"Så vad ska vi göra idag?" frågade Melina. "Köra vidare med att överta SFC:s lokaler?"
"Idag...?" sa Munkon. "Ja, det var visst Topsys order. Ta en sväng till Vasastan. Sedan kanske lunch på 2.0. Vill damen göra mig sällskap...?"
"Klart man vill", sa Melina och log skälmskt över koppen.
- - -
De pratade vidare om ditt och datt -- Heinlein, Goethe, Nietzsche. De var själsfränder, de hade en del gemensamt. När gifflarna strukit med gjorde de sig klara och gick ner till garaget där Melina hade sin S60, en linjeskön skapelse med gyllenröd glans i metalliclacken. De steg in i dess plast- och ädelträdoftande inre. Munkon startade och trampade ur och navigerade genom stadslabyrinten. Man kom omsider, via Skeppsbron och Norrmalm, i höjd med Kungsgatan. Munkon sa:
"Här på Kungsgatan finns det filmbolag. Med körrum."
"Vad kör dom där då?" frågade Melina.
"Nya filmer. Om man har kontakter kan man ringa och fråga ett visst bolag: ”Vad har ni i körrummet just nu?” Då svarar de att de visar den och den filmen ikväll. Det är en service för journalister och kändisar. Genom att förhandsvisa en film på detta sätt ges filmen buzz i de rätta kretsarna."
"Vad går det nu då?"
"Inte vet jag", sa Munkon. "Men det är ball att gå på en sådan där visning, frottera sig med skådisar och artister."
"Men alla är säkert PK och materialister."
"Nej, det är de inte. De har, tills nu, hållit sådana åsikter dolda. Men jag vet massor av mediafolk, konstnärer och folk som räknas som är emot massinvandring. Och som lider under materialismen. Men de säger det bara mellan skål och vägg. Det vill säga inte i pausen under en körrumsvisning. Men kanske på krog eller café."
Man stannade vid ett rödljus.
"Men det där är en akademisk fråga nu. Folk är mycker mer öppna nu generellt. Folk smyger inte med sina åsikter."
"Sant", sa Melina. "Förr liksom spanade folk efter dolda kameror när de skulle säga något kontroversiellt, som: ”Jag är inte rasist, men är inte invandringen för stor...?” "
- - -
Under tystnad körde de Sveavägen norrut mot Odengatan. Munkon frågade Melina:
"Var du med i raiden mot DriCo?"
Melina svarade varken ja eller nej. Hon sa:
"Dribbling ville ta över det svenska samhällslivet med klonade PK-ister, kopior av honom själv, programmerade att säga ”det finns inga svenskar, definiera svensk”. Detta jämte hans svenskfientliga verksamhet i SFC, med svartvit propaganda – svensk ond, PK-ist god, nationalist ond, mångkulturalist god – det är bra att det stoppats. Dribbling har ju flytt landet och DriCo har konkat..."
"Så bra", sa Munkon. Melina fortsatte sin predikan:
"Och Dribblings andra företag, SFC, det ödelade folks liv, de svartmålade invandringskritiker och fick dem avskedade, de uppmuntrade till våld mot nationalister, de förvandlade det svenska kulturlivet till en helt primitiv, gudlös, impulsstyrd maskin. Nu lever vi i en rikare, mer mångtonig värld; debatten av idag förs i en mer positiv, affirmativ anda, förverkligat genom samnationalism. Varje folk, inklusive det svenska, har rätt att existera i sitt urpsungsland. Det är idag debattens huvudfåra."
"Bra sagt, sa Munkon. "Nåväl, vi skulle som sagt till Vasastan och snoka runt, det blir intressant. Är det här man svänger eller...?"
Man var i höjd med Handels. Melina guidade Munkon att omsider ta till vänster in på Odengatan. Väl inne på den fortsatte man förbi Odenplan och Gustav Vasa kyrka, en pampig barockpjäs.
Framme vid Pingefyrs Gata 5 stannade man och gick ur. Det var ett femvånings funkishus, byggt 1938. Det hade hörnbalkonger, hög entréhall, marmorgolv och ingav en förhållandevis harmonisk känsla. Melina måste för sig själv erkänna att hon gillade huset, trots att hon avskydde SFC och allt vad det stod för. Men man kan tycka att hon hade rätt att gilla huset i sig. Det var ju byggt på 30-talet, långt innan SFC, Egon Dribbling eller svenskfientlighet ens existerade.
"Snyggt hus", sa hon. "Då kan vi inte bara riva det."
"Nej", sa Munkon. "Det är nog K-märkt upp över taknocken."
Huset var övergivet eftersom SFC lagt ner. Man hade tack vare det förändrade samhällsklimatet inte kunnat fortsätta sin verksamhet i Sverige. Stiftelsen hade tagit sina pengar och dragit till Bahamas.
Melina och Munkon gick upp en våning. Man tog sig genom en dörr och in i en korridor. Man såg halvt sönderslagna rum. Vissa var helt tomma. I ett kontor fann man svenskfientliga dokument. ”Plan för att asfaltera Sverige” stod det på ett. ”Plan för att alstra bort de etniska svenskarna inom två-tre generationer” stod det på ett annat. ”Svenskar har inte rätt till Sverige” stod det på ett tredje.
"Jag spyr på all denna propaganda", sa Melina. "Vad är det för sinnessjuka individer som sysslar med sådant här? Varför hatar de så mycket?"
"Stålsätt dig mot vidrigheterna", sa Munkon. Han tog fram en plastsäck och började samla ihop dokument. När han och Melina fyllt en säck sa Melina:
"Men vad hände egentligen? Övergav de detta hus bara knall och fall?"
"Nja", sa Munkon, "det var faktiskt ganska dramatiskt. I början av maj kom en massa fakta fram om SFC:s natur. Nå, det var redan framme, alla på nätet visste vad SFC sysslade med, men finmedia teg om det. Men nu kom det fram mer öppet. Och Topsy hade sin del i spridandet av info till nyckelpersoner. Fakta som att SFC fått folk att förlora jobbet bara för att de var patrioter. Nu fick man igen det; en uppretad folkmassa stormade huset 12 maj. Ingen skadades, men allt gick över ända. Personalen fick fly via en helikopter som landade på taket. Sist klev Dribbling in, med ett förgrämt ansiktsuttryck. Allt detta skedde medan kontoren rensades, papper slängdes ut på gatan, rummen vandaliserades och plundrades och det blev som det ser ut idag."
"Jag har hört detta förr", sa Melina. "Det var ett passande slut för ett svenskfientligt centrum.
Man började fylla säck nummer två. Halvvägs in i denna syssla sa Melina:
"Varför har inte Doris’ grupp redan rensat här? Det här är deras jobb."
"Precis, sa Munkon. Vi skiter i det här och åker och fikar istället."
- - -
Man bar ner säcken till bilen och körde ner på stan. Tog in på Centralens fik i södra, övre änden. Man såg ut över centralhallen, hörde bruset av folk och snackade om ”Ride the Tiger”, Drunvalo Melchizedek och David Wilcock. Sedan sa Munkon:
"Allt är gjort – och inget."
"Hur menar du", sa Melina och drack av sitt te.
"Vi har lagt grunden för befrielse. När dels SFC, dels elitklubbens makt brutits – då finns det ingen väg tillbaka."
"SFC och elitklubben hör väl ihop?"
"Ja", sa Munkon, "antagligen. PK-ismen är ett vapen för elitklubben, här likaväl som i USA där det hela började kring 1996. I samma veva som PK och invandring blev en religiös fråga här hemma började uppladdningen för att fejka 9-11 och planera erövringen av Afghanistan och Irak. Så härskade elitklubben med järnspira, internationellt och nationellt, i hela västvärlden, till 2003. Det fanns ännu risk för att de skulle störta hela världen i krig 2007 sägs det, med Iran som nästa steg. Men det blev inte av. Ty goda krafter motverkade det. Och folk började söka sanningen på internet."
"Det sägs att Al-Qaida, kriget mot terrorn et cetera bara är fejk", sa Melina och åt av sin Delicatoboll.
"Ja", sa Munkon. "Så är det. MENA-invandring och terrorism är dirigerat av elitklubben för att splittra europeisk höger."
Han drack av sitt te.
"Men skit i det nu. Allt kommer att rullas upp. Sverige är befriat och svensken lever. Skiftet i opinion har skett. Vindkantringen är här. Ingen kommer längre att varaktigt förneka att Sverige tillhör svenskarna. I en fredlig process befrias landet. Svensken blir åter centrum för vem detta land är till för. Svenska lagar ska gälla i Sverige. Ingen mannamån – lika för alla."
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri
Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf
Boye: Kallocain (1940)
Granlund: Annorlunda men ensam (2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar