Det är hösten 2013. Sverige befrias från antivitism. Melina kommer i detta avsnitt till exempel att delta i en TV-debatt om nationalism. Hon drar sig senare till minnes när hon träffade Topsy Lindblom första gången. Han är hennes chef, hennes läromästare i spionage och operativ verksamhet.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 17: Fri
Melina levde i sin lägenhet, hon gick till jobbet, hon befriade Sverige ihop med de andra på Svenska Relä.
Melina tänkte denna tid av och till på sin chef, Topsy. Han var som en fadersgestalt för henne. De hade haft ett smärre förhållande under deras operativa USA-resa 1999. Efter det kunde de tala friare med varandra; man hade genombrutit den andres aura. De blev inte ett par, inte ett sedvanligt sådant, men ett bra exempel på förhållandet guru-elev inom den Operativa Kunskapens domäner, det var de nog.
Topsy och Melina träffades sällan numera. Topsy var upptagen av sina egna affärer denna tid, hösten 2013. Och Melina jobbade mycket hemifrån: hon hade kontakter med nymedia, hon skrev artiklar som berättade om antivitism och motsatsen, nationalism. Detta gjorde Melina denna tid. Och hon var med i en intervju i TV, som började reformeras inifrån; dess antivita operatörer hade ersatts av nya krafter. Melina kunde därmed lägga ut texten inför tusenden och åter tusenden.
Med Melinas TV-intervju var det, mer i detalj, så här. Den 20 augusti fick hon ett mail från Helena Bom på Svt:s debattprogramm ”Debatta”. Bom frågade om Melina hade lust att debattera nationalism med Egon Dribbling. Melina frågade sig själv vid denna upplysning om Dribbling verkligen kommit tillbaka till Sverige. Han hade ju flytt landet sas det.
Nåväl. Han fick väl vara tillbaka då. Hans båda svenska företag, DriCo och SFC, låg ju ändå i spillror. Det förra hade hon, Topsy och de andra sett till i raiden mot DriCo i april. Och det senare hade den uppretade folkmassan ordnat i maj. SFC:s bastion i Vasastan var stormad, rensad och utrymd.
Melina sa ja till att medverka i TV. Hon konsulterade inte med Topsy. Hon bara sa ja. Och den 25 augusti skulle inslaget ifråga spelas in. Melina tog vid elvatiden en taxi till TV-huset på Gärdet. Dagen var varm och mulen. Melina var för dagen klädd i svarta jeans, och under sin svarta fjällrävenjacka hade hon orange blus och blågrön scarf. Därtill hade hon håret i hästsvans.
Väl framme gick Melina in i foajén och anmälde sig i receptionen. När det var gjort väntade hon ett tag, gående bland stora blomkrukor med palmer och en vattenkonst. Så rogivande tänkte hon. Det kan behövas. Jag ska debattera hårt nu, debattera för mitt liv. Make or break. Tala tydligt och övertygande – eller stamma sig och göra sig till åtlöje för hela svenska folket...?
Där hon stod i foajén tog Melina ett djupt andetag. Blås ut luften, sedan inandning. Och det gjorde susen, hon blev lite lugnare.
En kvinna iförd grön dräkt och med det mörka håret utslaget kom och mötte henne. Det var Fylgia, Helenas sekreterare. Under tystnad fördes Melina till en hiss. Medan hissen åkte tänkte Melina: jag leds av Fylgia, forntidens vägledare i andens riken, guide till dödsriket eller bortom Bortom. Så vart för hon mig? Till en kaosdebatt eller en segerrik debatt? Nåväl, det beror på mig. Lugn, bara lugn...
- - -
Sedan hissen nått rätt våning fördes Melina till makeup-rummet. Man skulle spela in reportaget om en halvtimme sa Fylgia.
Melina fick lite påbättring i ansiktet. Hon satt lugn medan kosmetologen arbetade. Ännu ett tillfälle att lugna ner sig tänkte Melina. Hon tänkte på sina strategier: alltid attack, gestalta positivt, inga glåpord. Det borde göra susen.
När makeupen var klar fördes Melina till ett green room. Dribbling satt där, synbarligen i god form. Melina nickade, tog ett glas vatten och satte sig i en soffa. Dribbling såg på henne. Han flinade till och sa:
”Ska du skjuta mig?”
Han syftade på deras intermezzo vid DriCo i våras. Melina såg tillbaka på mannen, fixerade hans näsrot med blicken och försökte tänka ut ett bra svar. Det blev:
”Ska du skjuta mig?”
Hon bara upprepade repliken. Hon antog inte erbjudandet att slänga käft. Förutom den stundande debatten hade hon inget att säga denne man i svart kavaj, röd t-shirt och sneakers. Han var svenskfientlig, han ansåg att svenska folket skulle alstras bort. Han var en folkmordsförespråkare. Sådana skulle man inte slösa kallprat på.
Efter fem minuter kom Helena. Hon var klädd i vita slacks, blå dräktjacka och lågklackade pumps. Det blonda håret var tillkrånglat i en omöjlig fristyr, dock TV-mässig. Helena var en öppen, utåtriktad journalissa. Hennes ansikte var något litet och ihoptryckt, men trots det gav hon ett både skarpt och vänligt intryck.
”Välkomna, båda!” sa Helena. Man tackade och lät sig föras till studion, ett stort rum där i ett hörn en desk var placerad. Helena ställde sig bakom den och Melina och Dribbling fick stå på flyglarna. Från publikens sida sett stod Melina till vänster, Dribbling till höger. Det var inte uträknat, det bara blev så. Melina kände sig bekväm på sin flygel, ”hänförd i lugnet” som poeten sa. Nu ska vi leka TV tänkte Melina.
Studiomän kom och applicerade mikrofoner, trådlösa manicker fästa i byxlinningen baktill. Helena loggade in på sin dator. Melina såg kameror, hon såg parkettgolvet, hon såg de omgivande skärmväggarnas violetta och vita lyster. Så andligt.
”Då så”, sa Helena. ”Vi börjar snart. Som sagt ska vi debattera nationalism. Jag gör en inledning, sedan ställer jag en fråga till Dribbling. Sedan får du komma in. OK?”
Melina nickade.
En studioman räknade ner. Så körde man. Helena sa, in i kameran:
”Nationalism: det är dåligt det. Eller? Vissa svenska debattörer hävdar idag nationalismens goda sidor. Men lika många anser att nationalismen är passé, att den är skadlig. Därför har vi hos oss ikväll Melina Starr, dynontolog, och Egon Dribbling, antivit. Dribbling, du anser att nationalismen är hemsk...?”
”Ja”, sa Dribbling. ”Se på Nazityskland, se på Mussolinis Italien, se på Francospanien. Nationalism och fascism går hand i hand.”
”Hur ser du då på att nationalismen ändå fortsätter att leva? Som i Sverige idag?" frågade Helena. "SD, i någon mån ett nationalistiskt parti, har över 10% i opinionen.”
”Precis”, sa Dribbling, ”jag fattar inte –”
Melina såg sin chans och sa:
”Klart du inte fattar. Du är dum!”
”Men alltså”, sa Dribbling, en aning bragt ur fattningen, ”jag förstår inte hur detta kunnat hända. Att som SD hävda nationalism, att hävda människors olika värde, att vilja slänga ut folk.”
Dribbling gjorde en rövare; han ställde en fråga till Melina:
”Hur kan du Melina tro att fascismen är framtiden...?”
Melina bleknade för en sekund. Detta var lågt. Men hon lät sig inte distraheras. Henne kunde man inte dribbla bort, varken Dribbling, fan eller hans moster...! Melina vägrade att nappa på ”fascism” och sa istället:
”Nationalismen är sund. Och det är det vi debatterar här idag: nationalism. Envar är nationalist. Över hela världen finns folk som värnar sitt. Japaner i Japan, somalier i Somalia, turkar i Turkiet. Och nu, tänk er det, svenskar i Sverige. Det är samnationalismens väg, det är jämlikhet, det är likaberättigande. Varje folk får existera i sitt ursprungsområde.”
”Men”, bröt programledaren in, ”vad säger du till invandrarna då? Och adoptivbarnen? Ska de slängas ut?”
”Nej”, sa Melina, ”inte alls. Allt ska gå legalt till. Har man medborgarskap får man behålla det. Jag har aldrig påstått något annat. Dribbling däremot, som vill ta ifrån mig min etnicitet, han bryter mot Deklarationen om mänskliga rättigheter, paragraf 15. Varje människa har rätt till en nationalitet.”
”Det betyder statstillhörighet”, insköt Dribbling, ”inte etnicitet.”
”Idioti”, sa Melina, ”ordvrängeri. Natio är av latinets ”jag är född”. Det vill säga ens etniska tillhörighet. Nation betyder folk.”
Dribbling skulle just säga något mer då Helena avbröt honom. Hon kom med denna fråga:
”Men hur är det Melina, är inte nationalism lika med våld och övergrepp? Vi har sett det i Tyskland, och i Bosnien på 90-talet då serberna utförde etnisk rensning...”
”Nationalismen är progressiv”, sa Melina som svar. ”Kommer du ihåg Vietnamkriget? Vietnams folk försvarade sig mot amerikansk aggression. Avvecklingen av kolonialismen på 60- och 70-talet var just detta: nationalism, progressiv nationalism. Afrikanska och asiatiska folk definierade sig som folk och slängde ut den imperialistiske erövraren. Detsamma var det i Europa på 1800-talet. Mellan 1815 och 1870 var nationalismen revolutionär. Europa levde då i reaktionen, i monarkiska autarkier. Sedan kom en liberal offensiv i nationell skepnad. Nationalstater bildades i Belgien, Polen och så vidare. Nationalismen blev det nya normala. Klart progressiva rörelser. Nationalismen hade brett stöd i folkdjupet. Se på Sverige under andra världskriget. vad samlades vi kring? Den svenska fanan så klart. Hög som låg var nationalist på den tiden.”
Detta var kill all-argumentet. Både programledaren och Dribbling tappade efter detta geisten att nagla fast Melina som fascist. Hon fick istället frågor om den svenska nationalismens natur och då kunde hon berätta om Heidenstam och Lagerlöf, om Karlfeldt och Carl Larsson, samt hur även vänsterfolk som Strindberg drogs med. Strindbergs historiedramer i början av 1900-talet var ju klart nationalistiska. Det var inget kulturmarxistiskt släpande i smutsen av tro och tradition, det var affirmativa, Sverigevänliga pjäser.
Inslaget var slut. Fler inslag skulle spelas in för detta program, Helena Boms ”Debatta”. Så studiomännen kom och befriade Melina och Dribbling från deras mikrofoner.
”Så då är vi klara då?” sa Melina till Helena.
”Ja”, sa programledaren.
”Tack och hej”, sa Melina och gick ut ur studion och bort till en toalett i anslutning till green room. Hon utförde ett naturbehov, snyggade till sig och blev sedan sittande ovanpå stolslocket. Wow tänkte hon, det där var en smärre pärs, syftade på programmet. Men det gick vägen.
Hon drack lite vatten. Hon lugnade ner sig. Så gick hon ut. Ingen Dribbling där, tack och lov. Inte så att hon var rädd för att möta honom. Hon hade bara inget mer att säga denne galning. Historien hade dömt honom. Svenskfientligheten var passé.
Melina gick ut ur TV-huset och såg upp i skyn. Det var fortfarande grått, men med svaga skyar av blått. Hon gick bort över Norrmalm mot city, vandrade över Strömbron mot Gamla stan, korsade denna ö via Österlånggatan, tog sig över Slussen, gick uppför Katarinavägen, släntrade över Mosebacke och kom till Folkungagatan. Hon kom omsider hem, gick in och la sig att sova middag.
- - -
Programmet sändes nästa vecka. Folk såg det, det gick hem. Nationalismen etablerades, den togs åter på allvar. Den blev en färg i den svenska politiska debatt-paletten.
Dagen efter det att ”Debatta” sänts ringde Topsy och gratulerade Melina.
”Bra gjort, tjejen!” sa han. ”Skitbra. Den research du gjorde i Berlin, det där som jag sa åt dig, att kolla juridiska aspekter på nationalism – det gav frukt. Igår. Du fick med Deklarationen om mänskliga rättigheter till exempel.”
”Just det”, sa Melina. ”Tack för att du tipsade mig om det, för att du bad mig kolla upp juridiken.”
Man sa inte mer. Man ville inte säga onödigt mycket på telefon. Svenska Relä gick för sin del bra i den svenska omdaningens tid. Men chefen, Topsy, förstod nu att han inte kunde fortsätta som förr med sin firma. Han hade diverse skumrask på sitt samvete. Som att ha värvat och lett legosoldaterna som plockade ner Dribblings Huddingefabrik. Det var olaga kårverksamhet, om inte värre.
Topsy avvecklade därför firman och slutade sin verksamhet som företagsledare. Han levde från oktober 2013 som fristående konsult. Svenska Relä var historia. Melina hade därmed inget jobb att gå till längre, inget socialt sammanhang av det slaget. Men hon klarade sig. Hon gillade att som Topsy vara frilans.
- - -
Melina låg henna i sin säng, i lägenheten på Folkungagatan. Det var den 1 september 2013. Hon tänkte på vad hon visste om Topsy. Hon visste att han var född 1954. Och hon visste än mer. Som att han efter latinlinjen och lumpen vid I19 blev fänrik på aktiv stat. Som sådan fick han anställning vid FST/säk. Det var Försvarsstabens säkerhetsavdelning, dåtidens motsvarighet till MUST.
I denna befattning insåg han 1) en hemlig elitklubb håller på att ta över världen 2) goda krafter försöker motverka detta, bland annat inom militären. I mitten av 70-talet hade Topsys aktioner fått honom att hamna i klammeri med denna elitmaffia. Han måste fly, lämna allt bakom sig. Men han var ungkarl så det gick relativt lätt. Han hade ingen familj han måste ta hand om, ingen fru som kunde användas som utpressning mot honom.
Han övergav sin lägenhet i Årsta och gick, bokstavligt talat, under jorden. Han hade nämligen under sitt jobb på Fst/säk upptäckt en labyrint av tunnlar under Stockholms tunnelbana. Där hade han sedan förr upprättat en säkerhetsbas, bra att ha om han måste fly. Som nu. I detta underjordiska rum inrättade han nu sin operationsbas. Förutom denna replipunkt var hans läge inte helt desperat, inte alldeles hopplöst. Han hade till exempel en grupp omkring sig som skydd, en skara kontakter bland människor i tillvaron, delvis utgjord av Fst-folk. Men Fst i stort var i händerna på elitmaffian. – Topsy skred till aktion i sin subterrana bas. Vidare utforskande av tunnlarna ledde till upptäckt av underjordiska folk i underjordiska länder.
Det var utlöpare av riket Agartha, omtalat i buddhistiska och teosofiska legender. Innevånarna var andligt avancerade personer. Melina och Doris hade som bekant stött på Agarthas utkanter under den underjordiska färden från Berlin till Stockholm. Och Topsy fick, vid sitt umgänge med agarthanerna, veta att de via daglig meditation och koncentration hade kontakt med Källan, dvs Gud. Topsy var inne på samma våglängd. Han samlade krafter och började sedan operera för Ljuset, samlande kunskaper och spridande info till kontakter i Sveriges krigsmakt och statsförvaltning.
Topsy opererade mellan Agartha, Fst-säk och starseeds i det civila samhället. Starseeds var för sin del folk som inkarnerats på jorden efter ett liv som utomjordisk människa, som plejadisk eller lyransk avancerad humanoid, allt för att hjälpa mänskligheten att vakna och inse sin potential att vara fri och skudda elitmaffians ok av sig. Den amerikanske författaren David Wilcock sades vara ett sådant starseed.
Och segern var nu, på 2010-talet, nära. Agarthanerna beredde sig på att komma upp till ytan. Maffians dagar var över. En av Topsys kontakter på Lunds universitet hade sagt honom att avgörande för befrielsen var Harmonic Convergence 1987. Den gjorde slut på en över 400-årig era av krig och obalans. Dessa dagar styrdes vi istället av Gudinnans energi, den hade helt återvänt till jorden nu. Isis har fått tillbaka sin krona.
Segern var 2010 inom räckhåll. Så det fanns 2011 ännu saker att göra. Som att städa upp efter hobbyklubbens härjningar. Till det hörde att rensa upp i deras övergivna underjordiska baser, vilket som sagt gjordes sent 2011 och tidigt 2012. Övrigt i den vägen var att plocka ner Dribbling och Svenskfientligt Centrum, vilket Topsy, Melina och alla de andra på Svenska Relä gjort.
- - -
Melina klev upp ur sängen. Genom fönstret såg hon skymningen falla över Söder. Hon mindes när hon träffat Topsy första gången. Det var medan hon bodde i Sålunda i Värmland. Hon gick ut gymnasiet 1995. Efter det läste hon inte vidare, trots att hon var begåvad. Men hon fick ett stipendium som gjorde att hon kunde flytta till en lägenhet i Sålunda stad. Med stipendiets hjälp bedrev hon privatstudier i esoterica. Hon jobbade även extra på ett café. Det kan vara bra att spara en del av stipendiet tänkte hon.
Vid denna tid fick hon besök av Topsy. Det var på hösten 1995. Han ringde henne och presenterade sig som läsare av hennes esoteriska fanzine. Han hade ett jobberbjudande åt henne.
Han gav adressen till ett kontor på stan. Väl där, på kontoret, sa han rakt på sak, här är 50.000 i kontanter. Vill du ha dem? I så fall är de dina. Du kan få göra lite underrättelsearbete åt mig.
"Men varför jag?" sa Melina då.
"För du är andligt intresserad."
"Hur vet du det?"
"Var du inte med i Sålunda Sällskap? Gav ni inte ut fanzinet Gråzonen?"
Det stämde förstås. Melina hade i denna fotostatkopierade tidning recenserat böcker av Castaneda och urkunder i kristen mystik. Detta hade fått upp Topsys ögon för Melinas andliga och analytiska talang. På kontoret frågade Melina nu om Topsy var andlig själv, och det var han sa han. Han trodde på universums kreativa urkälla. Gud. Detta avgjorde saken för henne. This sealed the deal. Sedan Topsy frågat henne detsamma var hon ombord.
Åren 1995-99 gjorde Melina frilansarbete åt Topsy, som vid denna tid drev diverse konsultverksamheter. Han hade klarat sig från elitmaffians anslag och var "off the hook". Han kunde leva ovan jord, dock hade han ingen fast adress utan flyttade runt. I samarbetet gav Melina synpunkter på rysk återhämtning, mellanösterns geopolitik, ostasiatiska optioner och amerikanska egenheter. Hon jobbade, som sagt även på ett café i Sålunda. En annan viktig guru var Aspilian, som hon redan mött via Sålunda Sällskap. Denne figur var som jag avhandlat tidigare numera ihop med Melinas syster Zinnia. De hade ett andligt retreat vid Vänern.
År 1999 gjorde Melina som sagt en USA-resa med Topsy. De hade då en smärre kärleksaffär. Att dela hotellrum för en ihop, så att säga. Melina hade inte haft någon pojkvän förr och gillade detta att vara ihop med någon. Men man fick inte bli för nära, sa Topsy. Melina, som den behärskade kvinna hon var, förstod det. Hon begärde inte mycket inom romantikens sfär och detta gav henne mer än nog. Det var en gråzonsaffär: en udda kärleksaffär i udda miljöer. Och när man kom hem i december sågs man inte på ett bra tag. Men Melina värdesatte det hela och höjde sig andligt av det hela. Hon var inte den som alltid måste vara ihop med någon, även om separationen tärde henne en smula.
Under resan besåg man diverse hemliga baser och träffade folk inom den nyandliga rörelsen likväl som goda krafter inom försvaret och förvaltningen, så kallade White Hats.
Så var det! tänkte Melina, drog för gardinen, klädde om för natten, släckte i taket och gick och la sig. Och nu var befrielsen av världen igång mer än tillförne. Det var nu, som det hette, en irreversibel process.
I nästa avsnitt får vi ser hur denna följetong slutar. Spännande...!
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 17: Fri
Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar