Disclaimer: jag är inte buddhist. Jag är mer lagd åt Actionism. Samt åt Vedânta och kristen mystik. Men med det sagt, visst kan buddhismen vara intressant som fenomen. Och när en viss Julius Evola behandlar buddhism, då är det högintressant.
Julius Evola gillade buddhismen. Man kan säga att han var esoterisk buddhist. Han var ju annars emot kristendomen, han trodde inte på Gud i sedvanlig bemärkelse. Så i övrigt, med sin rigorism och krigarmentalitet, påminner han om Castanedas shamanism. Där är man i regel anti-kristna (eller likgiltiga till kristendomen), man talar föga om fromhet och barmhärtighet och man idkar systematisk meditation med en krigares mentalitet.
Jag menar, visst finns det fromhet i buddhismen. Men i Evolas variant tonas fromhet och medkänsla med allt levande ner. I hans tolkning är urbuddhismen något av en arisk krigarlära med självdisciplin i högsätet, ägnad att nå ett högre medvetandetillstånd.
Med viljestyrka nås det absoluta, det obetingade. Med samâdhi – koncentrerad tanke – får man makt över både liv och död. Detta var som sagt urbuddhism enligt Evola. Av den senare buddhismen, mahâyâna, godtog han enbart den japanska zenbuddhismen.
Evola ville bland annat prisa asketismen i buddhismen. Den västerländska asketismen hade vid denna tid – 1900-talet – i praktiken dött ut, hävdade han. Han polemiserade även mot Nietzsche, annars en av hans inspiratörer, för att vara anti-asketisk. Buddhismen visste ännu vad asketism var och Evolas bok lyfter det. Det finns, säger han, två former av asketism: aktiv och passiv. Den förra utövas av stoiska krigare, den senare av mediterande munkar. Evola ansåg att buddhismens meditation var lämplig för envar asketisk natur, för både andens och stridens män.
Evola skrev i detta ämne ”The Doctrine of Awakening – The Attainment of Self-Mastery According to the Earliest Buddhist Texts” (1943). Enligt Richard Smoley i Parabola 23 1998, s 94-96, har Evola förstått buddhismens kärna: främst detta hur den (theravâda-buddhismen) inte är en sedvanlig, organiserad religion. Någon dyrkan av en extern Gud förekommer ej.
Men, hävdar Evola, den upplyste idkaren tycks förkroppsliga allt det som människor brukar vilja dyrka. Det är en inspirerande rad. Och med den i bakhuvudet förstår man hur Buddha omsider kom att dyrkas som en gud.
En buddhist, säger Evola enligt Smoley, tuktar och renar sitt medvetande för att nå en högre medvetandenivå. Medlen för detta heter asketism och meditation. Att nå ett högre medvetandetillstånd är målet. Dyrkan av gudar och följande av moralbud är inte godtagbara substitut.
- - -
Smoley har problem med att Evola är radikalhöger och traditionalist. Det vill säga att samhället ska styras av eviga, transcendenta värden. Trots det anser Smoley att Evolas bild av buddhismen är korrekt.
Gautama Buddhas familj var kshatriyas, tillhörig det indoeuropeiska härskarskiktet. Detta ser Evola som avgörande för denne Gautama att nå fram till sin läras esoteriska sanning. Smoley anför mot detta att de tidiga buddhistiska texterna, som Dhammapada, säger att anor, födsel och frisyr är oviktigt för att bli präst. ”Den som har sanning och Dharma, den rene är en brahman”. Gautama Buddha må ha varit kshatriyaprins, men hans esoteriska lära – liksom hinduismens ”ariska” veda – överlagrade en tidigare, inhemsk esoterisk tradition, en fruktbar mylla som fick den att blomstra. Så rasspåret inom esoterismen leder lite fel. Men gillar man den indoeuropeiska krigartraditionen och intresserar sig för andlighet, då kan Buddhas lära vara ”einen heimlichen Eingang” till det hela.
Evolas bok säger det mesta man behöver veta om buddhismen. Såsom reinkarnation (som Evola inte anser finns belagd i Pâlikanon), den ädla åttafaldiga vägen, att genom meditation befria sig från vardagsvärldens lägre verklighet (”att se igenom mayas slöja”) och se bortom vardagens dualism – ”gott-ont”, ”bra-dåligt” osv.
Prisad är Evolas beskrivning av niddana-kedjan, hur okunskap och otyglade begär leder till ständig återfödelse, ständigt slaveri i samsâra. Evola utgår från en italiensk översättning av Pâli-kanon, theravâda-buddhismens urkunder, baserade på Gautama Buddhas egna lektioner.
- - -
I Evolas självbiografi ”Path of Cinnabar” (1963) berättar Evola om sitt första möte med buddhismen. Det var avgörande för hans andliga utveckling. När han kom hem från första världskriget kunde han nämligen inte återvända till det normala, borgerliga förkrigslivet. Istället för att, som avsett av dem som startat kriget, sänka folk andligt hade han höjts. Via dadaism och droger (som han båda till slut förkastade, men bejakade som erfarenhet), nådde han så fram till esoterismen, att börja med i form av buddhismen.
Evola hade att börja med beslutat sig för självmord. Men en utsaga av Buddha i Majjhima Nikaya I,1 fick honom att ändra sig. Buddha säger ju att ”den som ser på utplåning som utplåning, som tänker på utplåning, som överväger utplåning, som tänker: 'Utplåningen är min' och gläds åt utplåning, den personen, kungör jag, vet inget om utplåning.” [egen övers ur Evola 1963]
Evola insåg då att önskan att döda sig, utplåna sig, var bara okunskap. Det hade inget med sann frihet att göra. Detta framhöll han i ”Path of Cinnabar” [ibid]. Och i ”The Doctrine of Awakening” säger han sig ha skrivit denna bok, långt senare (den publicerades 1943), för att betala av en tacksamhetsskuld: till den lära som räddade honom från självmord.
Relaterat
Evola: Metaphysics of War (2011)
Evola: Ride the Tiger (1961)
Hancock: Fingerprints of the Gods (1995)
Moorcock: Wizardry and Wild Romance (1992)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar