Det traditionella Sverige lever. Det ska jag bli man för.
"Sverige behöver en ny berättelse". Det skrev Maja Hagerman i DN 4/2 2013. "Det nya" som kommit med massinvandringen skulle hyllas. Hon försökte nog lyfta in det traditionella i denna bild. Men i så fall misslyckades hon. Kontentan blev att det traditionella Sverige var ointressant.
Här måste man mumla ur skägget. För nog behöver vi berättelser. Sverigevänliga berättelser, nygamla berättelser -- berättelser om det traditionella Sverige, som är en framgångssaga. En berättelse om ett litet, strävsamt folk som överlevt som nation och stat och skapat en högkultur i det karga norden. Influenser från Europa har här bearbetats och getts en säregen stil.
En av många Sverigeberättelser jag har är denna: hur vi överlevt som stat från medeltidens slut till idag. Den gav jag här. Och idag tänker jag på en annan sådan Sverigevänlig berättelse. Och den gäller Sverige som kultur. Man kan till exempel fråga sig: har det odlats traditionell kultur i detta land i modern tid? Ja, det har det. Det är själva huvudströmmen i vår nationella kanon. Att däremot, som PK-isterna, försöka få fram någon alternativ, mångkulturell svensk kultur är helt döfött. Jag menar, till och med radikalen Strindberg skrev ju nationella dramer ("Sankt Olof", "Gustav Vasa", "Kristina").
Mer om dem snart. Vad jag här tänkte skissa är i alla fall en bild av den svenska litteratur som vurmat för flydda tider och för nationen i sig, genom alla tidens skiften. Tradition, hävd, sedvana och ekot i gamla valv är kulturens sine qua non, det förutan vilket ingen andlig odling kan leva. Att däremot enögt leva i aktualiteter och nymodigheter leder ut i tomheten. Att i modernismens anda hela tiden ”make it new” är kulturfientligt.
Den förste svensk som gav luft åt dylika tankar var Erik Gustaf Geijer. Tradition var lika viktig som förnyelse ansåg han. Geijers credo var att samhällsutvecklingen ska ske kontinuerligt och utan tvära avbrott. Senare avföll Geijer i dagspolitisk mening från denna konservatism till en mer liberal hållning, men det betydde inte att han tog avstånd från allt han tidigare gjort. Avfallet betydde inte att han över en natt blev traditionshatare. Tvärtom. Han bejakade ständigt sitt verk med dess gestaltning av vikingar och odalbönder, bergsmän och fornkungar, gamla seder och bruk och gångna tiders landvinningar. Geijer har ingenting gemensamt med dagens liberaler, sådana som Erik Ullenhag och Annie Lööf.
- - -
Litterärt blev Geijers, Tegnérs och Atterboms romantik blev mer eller mindre bestående. De verkade 1800-1830. Stilmässigt kanske ”Fritiofs saga” och Atterboms Lycksaliga ö kändes daterade efter ett tag, ja kanske än idag, men helt kan man inte reducera det som den svenska högromantiken stod för. Stilar kommer och går men något slags substans består, och det finns substans i romantiken anser jag. Dess ”gripenhet och värdighet” är tidlös.
Sedan fick svensk traditionalism en stark röst i Viktor Rydberg. Han var slängd i fornkunskap och hyllade det gammelgamla kulturarvet med magnum opus i ”Fädernas gudasaga” 1887, en bok om asatro. Han var genuint esoterisk och troende; ”Gläns över sjö och strand” är beviset på det. Han var idealist, ingen fördold materialist. Jubelkantaten från 1877 visar till exempel Tegnérpåverkan med omnämnande av det sanna, det goda och det sköna.
- - -
Rydberg kan sägas förkroppsliga 1870-talet. Sedan, kan man med visst fog hävda, kom 1880-talet som var vänsterpräglat, stadsorienterat och inriktat på sociala problem, feminism och realism. August Strindberg var årtiondets man med debuten ”Röda rummet” från 1879. Tidsandan var storstad, journalism och modernism.
Det var nog bra det också. Man behöver inte nedvärdera all icke-traditionalism. Strindberg berikade ju den svenska litteraturen med sitt temperament och sitt ordförråd. Och var sak har sin tid. Men så kom 1890-talet och det blev en ny vår för traditionalismen: nu blev det mainstream med färg och glädje, med formrik gestaltning fotad i saga, myt och legend. Stadsskildringar gav vika för landsbygd och hembygd: Fröding och Lagerlöf skildrade Värmland, Karlfeldt Dalarna, Pelle Molin och Per Hallström Norrland och Ola Hansson Skåne.
Som antytt var även det tidiga 1800-talet inne på mytisk och traditionella drag: Tegnér, Geijer och Atterbom hade ju i sina verk en slagsida åt saga, myt och fantasi. Och politiskt var de övervägande konservativa och kungatrogna. Viktor Rydberg höll för sin del den litterära högerfalangen vid liv under sin tid. Och en markant nytändning för nationalismen kom nu, på 1890-talet, med Verner von Heidenstam som frontfigur. Han gav svärmeri och förbundenhet med flydda tider nytt liv med skildringar av karoliner och vikingar. Diktsamlingen ”Ett folk” (1899) var uttryck för en progressiv nationalism. Hans yrkande på allmän rösträtt var inte vanlig högerpolitik då.
- - -
Traditionalismen levde vidare. Den hävdades i början av 1900-talet av namn som K. G. Ossiannilsson, Sten Selander, Vilhelm Moberg och Frans G. Bengtsson. Mobergs novell ”Bödeln och skökan” visar för sin del på god kunskap om medeltidens samhälle; detta är en strong tidsskildring, dramatiserad som tv-film 1986. Niklas Ek var en kongenial bödel. Och Ossiannilsson skrev bland annat en biografi över Karl XII.
Förutom dessa skrivkunniga vänstermänniskor (Moberg, Ossiannilsson) har vi förstås den gode August Strindberg. Dennes definierande drag må vara radikalism och vänsterism. Men han var även intresserad av gångna tiders lust och kval, flydda tiders kungar och stormän. Tack vare den nationella, traditionella skolans uppsving gav sig ju även Strindberg i kast med det kungliga förflutna, yttrat i hans historiska dramer. Verk som ”Gustav Vasa”, ”Erik XIV” och ”Kristina” är skrivna under nationalismens högtidsstund kring sekelskiftet och de spelas än idag. Därtill intresserade sig Strindberg för forn sed och Eddadiktning. Hans vurm för den rebelliske Loke är inte att ta miste på. Strindberg gav hela den grekisk-romerska antiken på båten; det var djärvt, det var att svära i kyrkan i den tidens bildningssamfund. Men han var för den skull ingen nihilistisk modernitetsdyrkare. Han slog rot i det fornnordiska istället.
Traditionalism är huvudfåran i svensk litteratur. Många har lyssnat på ekot i gamla valv och känt ”vinden från hedenhös”. Det sista är en trop av Johannes Edfeldt (1904-1997). Denne akademiledamot förstod traditionens betydelse, han diktade med örat mot det förflutna. Han gav historien poetisk rang. Lyssna bara:
”Vind från hedenhös, vind genom seklerna, blås, / kamma gräset i Edåsa, Våmb och Horn, / där de multnar: ryttare, bönder. – Lång / var deras möda, sträv deras dagsverkes kväll. / Skönast slutgiltigheten: jord och vind."
Orden är ur dikten ”Vestrogothia” från 1962. Begreppet är en latinisering av Västergötland. Detta med ”ryttare” ska dels anknyta till Västgöta ryttare, Axevalla heds kavalleriregemente, segrande vid Breitenfeld, Lützen och Lund. Dels syftar det på någon runsten med en bild av Oden som ryttare. Där fick han med mycket, Edfeldt. Poesi kännetecknas ju av att orden kan syfta på mer än en sak. God poesi år mångtydlig och därmed rik på information.
Tänk här även på Ulf Lundell (1949-). På skivan ”Kär och galen” från 1982 diktar han om hur han lever i landskapet, hur han känner sig hemma i detta land och dess traditioner. Det är svallande hav, måsars skri. Då trivs han. Och han trivs när ”... det klara och det enkla, får råda som det vill, / när ja, är ja, och nej, är nej, och tvivlet tiger still. / Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmsta sten, / där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.”
Ack så enkelt och träffande. Jag ryser av hur han smyger in det där med att ”runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen”. Bandet bakåt till äldre, uråldriga tider kan inte uttryckas bättre. Sverige består av både de döda och de nu levande. Vi hör ihop med gångna tider och de hör ihop med oss. Den som förnekar detta lever i ett vakuum, blottställd för politiska modenycker som säger än det ena, än det andra. Har man däremot rötterna i den svenska myllan är man trygg.
Trygghet, det handlar om trygghet. Politiker brukar i och för sig nämna detta ord rätt ofta men då är det bara ekonomisk trygghet som åsyftas. Men vi behöver något mer än detta – vi behöver en ideell trygghet, en känsla av hemhörighet i tid och rum. Den hemkänslan får i alla fall jag av att tänka på och erkänna mina svenska rötter, banden till mina svenska föregångare. Den tryggheten riskerar att tas ifrån oss om vi inte ställer oss upp och säger ”Sverige existerar, etniska svenskar existerar”. Den rådande trenden är ju att förneka och problematisera ihjäl sådant som ”Sverige” och ”svenskhet”. Men dessa är som alla förstår sedvanebegrepp som man gör sig löjlig om man avvisar.
- - -
Sverige finns, vi svenskar finns. Och ”vår andes stämma i världen” är litteratur av den typ jag talat om här – traditionsmättad, historiemedveten poesi, dramer om våra kungar, romaner som Heidenstams "Karolinerna", hembygdspoesi och landskapsbundna texter av folk som Lagerlöf, Karlfeldt, Fröding, Lundell och andra. Detta är det Sverige som lever i litteraturen. Mångkulturen har inte en chans mot detta. PK-ismens berättelser à la Moodyssons "Det nya landet", "Tsatsiki, morsan och polisen" och "Jalla jalla" är en död genre. Den dödades av Ruben Östlunds "Play" från 2011.
Relaterat
Modern asatro
Ett rike utan like (2017)
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Kyrkskepp från Själevads kyrka, Övik, som jag besökt och gjort reportage om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar