Annie L. möter sin överman (satir)

Härmed en berättelse om en människa i tillvaron. Det hela tar sin början i en småländsk villa. En så kallad "toppolitiker" sitter och slösurfar vid sin dator.

I sin småländska villa satt Annie L. vid sin dator. Hon var en medelålders, rödhårig kvinna med ett stelt, påklistrat leende som kunde få blodet att isa sig. Just nu satt hon och slösurfade på internet. Hon såg bland annat att svenskarna numera sa ifrån. De sa sin mening, öppet. De hade börjat bli nationalister.

Detta måste vi stoppa! tänkte Annie. Ty nationalism är farligt. Det hade hon hört på senaste Bilderbergermötet. Hon gjorde en minnesanteckning om det hela. Kanske bygga in brandväggar i det nationella nätet, som man gjort i Kina...? Det borde funka.

Hon loggade ut och stängde av datorn. Hon var hemma efter en krävande vecka i rikspolitiken. Hon var ju med i den renässans-allians som styrde riket mot strålande tider. Som ledare för Bondepartiet styrde hon med de andra borgerliga partierna Sverige i kulturmarxismens och materialismens tecken. Kosmopolitism och plutokratism var vägen. Det betydde idag: massinvandring, motarbetande av etniska svenskar, våld och utslagning, ungdomsarbetslöshet. Hon hade som näringsminister åstadkommit det och hon var stolt.

Hon frågade ibland sig själv: varför Bondepartiet? Hon var väl inte bonde. Hon hade väl inget till övers för landsbygden. Den borde ju helt avfolkas och göras till ekopark ansåg hon.

Så varför Bondepartiet? Många ställde sig den frågan. På samma sätt som folk frågade sig varifrån idiotin kom, varifrån agendan med import av 40 miljoner invandrare, antivitism, svenskfientlighet och allt det där som numera var Bondepartiets credo – var kom det egentligen ifrån? Från Mars eller Jupiter? Det var ju kliniskt vansinne. Denna agenda var i alla fall inte specifikt Annies idé, inte kreativt sett. Idéerna hade inte uppstått i hennes skalle. Inget hade ju gjort det; hon var och förblev ett oskrivet blad, en exekutiv robot. Hon styrdes av elitklubbs-idéer som ”nationalism is dangerous” och ”people are sheeple”.

People are sheeple: en sådan bitande sarkasm...! Annie gick i spinn för dylik verbal briljans. Och folk var verkligen som får. Men Annie i sin välutbildade lobotomism, sin upplysta despotism, hon skulle leda dem ad patres. 5/6 av dem i alla fall. Resten kunde få leva som boskap i miljonprogramshus, hjärntvättade av media och drogade av vin och hämtpizza. Deras enda uppgift skulle vara att hylla henne och resten av eliten när den skred fram genom landskapet i miljövänliga svävartåg.

”Hurra!” skulle framtidens bruntonade svensk säga, seende tåget svischa förbi. ”Där far Annie L. med sitt följe, den fenomenala chinona som räddade landet från fascism och nazism, bortalstrande själva grunden för detta: de vita människorna. Jag är själv brun ty min fader var kines och min moder marockanska. Det är höjden av godhet, att vara brun, ty så har Annie L. sagt. Hon lät importera 40 miljoner av oss och därmed garanterades den vita rasens utdöende.”

Annie dagdrömde detta. För detta låg i framtiden. Än var de vita i förkrossande majoritet i Sverige. Annie visste det. Hon frågade sig om inte drastiska metoder behövdes. Folk hade ju redan ifrågasatt hennes 40-miljoner-nya-svenskar-import. Ja, detta utspel hösten 2011 hade blivit ett förkrossande nederlag för Annie. Svenskar emotsatte sig att bli bortalstrade i sitt eget land. Det var märkligt tyckte hon. Förstod de inte sitt eget bästa...?

Hon fattade inte. Nåväl, dagen var sen och det var dags att gå och lägga sig. Hon stängde av datorn, gjorde aftonbestyr och låg snart mellan lakanen. Hon hade släckt och det var mörkt i rummet. Men hon kunde inte sova. Hon låg i halvdvala och tänkte mörka tankar om att alstra bort etniska svenskar.

Hon vände sig. Då, som i ett töcken, såg hon en gestalt närma sig sängen. Det var en reslig lantman prydd med polisonger och med pipa i handen, en sådan där med krökt skaft. En sådan som hennes företrädare på partiledarposten haft.

”Är det Stora Ångermanland...?” frågade hon gestalten. Han såg ut som Torbjörn Fälldin, den förre ledaren för Annies parti. Han nickade och sa:

”Ja, det är jag. Jag har lärt mig konsten att projicera min astralkropp. Jag är här för att läsa läxan för dig.”

Lantmannen började med att recitera en dikt. På sin klingande ångermanländska återgav han dessa rader ur ”Rösten i mörkret” av Bertel Gripenberg:

Jag viskar ständigt, om och om igen detsamma.
Jag blåser på en halvkvävd glöd som en gång högt ska flamma.

Som Sveriges sjuka samvete jag vaka vill i natten,
och mana onda syner fram, ur glömskans djupa vatten.

För dem som dästa njuta nu av framgång, orätt fången
är jag det spöke, vilket bor i mörka källargången;

och när de efter dagens kiv i sömnlöst kval sig vrida,
då skall jag stiga hotande och mörk till bäddens sida.

”Oj”, sa Annie och drog täcket upp till hakan. ”Har du skrivit det där?”

”Nej”, sa lantmannen. ”Det är Bertel Gripenberg. Och jag kan medge att jag ändrade ett ”Finland” i tredje raden till ”Sverige”.”

”Aha”, sa Annie, ”copyrightbrott!”

”Snudd på!” sa lantmannen. ”Och nu står jag hotande och mörk vid din sida. Fattar du varför jag är här? Du är ett skämt som politiker. Bondepartiet balanserar på undergångens rand. Det är farligt nära 4%. Får jag påminna dig om att jag fortfarande lever; jag är ännu, 2013, med i partiet. Det du nu ser är bara min astralkropp, min ”dubbel”. så att säga.”

”Jag vet inte vad jag ska säga”, sa Annie. ”Jag har gjort vad jag kunnat. Jag har läst på. Jag har siffror i huvudet. Jag har –”

Lantmannen pekade på henne med pipskaftet och avbröt:

”Kanske om du hade människor i huvudet istället för siffror skulle du ha klarat skivan. Men nu är det bara ynkedom och skam. Jag är här för en predikan i natten. Och nu tar jag mitt strafftal till nya nivåer. Jag ska, med Gripenberg, ge dig fler bilder av min roll: jag är en mask, ett vittne och ett ouppklarat brott...!”

Sa lantmannen. Och han skanderade:

Jag är den lilla mask som fast den sjuka fläcken finner
i själens hemligaste vrå där samvetskvalet brinner.

Jag vittnet är som tystats ner med våld och list och möda
men som i mörkret varje natt står upp ifrån de döda.

Jag är ett nesligt brott som finns i deras hus begravet –
rättfärdighetens tunga hot och vedergällningskravet

som talar lika svagt som urets knäpp men lika oavlåtligt.
Jag minnet är av vad som skett och varit oförlåtligt.

”Jag är förstummad”, sa Annie. ”Det här var ödesdigert må jag säga. Ska du ta mig med till Dödsriket nu, som en annan själsguide...?”

”Nej”, sa mannen, ”därtill är dina brott för grova. Du måste själv få begrunda arten av din idioti. Hur ini långbänken kan man göra som du – terrorisera etniska svenskar, förstöra trivseln i svenska landsbygdskommuner med massinvandring, reducera försvaret till korprals postering – och tro att detta är något bra...? Du är bortom hopp. Du har sålt ut landet till kosmopoliter och plutokrater. Du är vägd och befunnen för lätt.”

”Nej inte alls”, sa Annie. ”Jag är en tung politiker.”

”Jojo, somatiskt kanske. Men inte ideellt. Du har gått emot svenska folkets intressen. Du har förstört realkapital och socialt kapital – tack vare din oansvariga massinvandringspolitik. 40 miljoner nya svenskar, vad är det för vansinne...?”

”Det är inte realistiskt i ett kort perspektiv. Men –”

”Det är galenskap, dårhusfantasier. Du Annie L. har med din politik diktat en dårdikt. Men Gripenberg, som jag citerar, han diktar sanningens ord":

Framför höga herrars hus i mörkret jag mig döljer
som ugglan, vilkens dova rop i drömmarna dem följer.

Jag kväder samma visa om så länge jag kan andas.
Jag ropar på rättfärdighet tills domedagen randas...!

Och med dessa ord tonade lantmannen bort; med viljestyrka lät han sin astralkropp lämna Annie L:s hus och sovrum. Kvar i mörkret var Annie själv, stel som en pinne.

Men stel, det var hon ju alltid invänder någon. Denna gång var hon dock paralyserad på riktigt. Hon hade drabbats av insikten att hennes politik nått vägs ände. I gryningen ringde hon därför partistyrelsen och bad att få bli entledigad från sitt uppdrag. Hon matchade inte samtiden, hon var i otakt med tiden. Det insåg hon nu. Hon la på telefonen, gick ut i gryningen, gled bort över fälten och tonade bort i morgonens dimmor.

Annie L. hade uppslukats av landskapet. Hon hade försvunnit som en bisarr dröm. Posten som partiledare togs över av Fettrik Feterly. Han kunde dock inte rädda Bondepartiets nedgång, men det är en annan historia.




Relaterat
Eld och rörelse
En dag i statsminister Neros liv
Sverige behöver en ny berättelse