In Swedish. -- Det är 6 juni idag. Sveriges nationaldag.
Jag har alltid varit nationalist.
Som när jag var fem år och bodde i Åsele. Då hade jag en t-shirt på vilken det stod "ät mera gröt", prytt med en svensk flagga.
Och när jag var sex och bodde i Enköping. Då hade jag en gång varit på Buttericks i Stockholm och där köpt en badge med texten, "var glad fast du är svensk". Jag kan ännu minnas knappens glada, gula färg. Och dess inte mindre glada, turkosblå gubbe.
Vid samma tid gick programmet Halvsju på TV. Där förekom inslaget "Hej svensk": "Hej svensk, du é okej svensk..."
- - -
Allt detta var diskreta nationella yttringar jag gillade.
Sedan var det värnplikten.
Det var, hos mig, aldrig någon tvekan om att göra lumpen. Det var 1984 nödvändigt att försvara Sverige mot en hotande rysk invasion. Detta hot var påtagligt då. Den som förnekar det uppmanas att läsa dokument om det hela (såsom Den svenska krigsmakten under kalla kriget av Thomas Roth, 2014, samt Krig i fredstid av Charlie Nordblom, 1988).
Och vidare, mot en anti-svensk tidsanda, har jag försvarat Sverige och svenskhet.
Detta har jag gjort som bloggare. Med reflektioner på nationaldagen, som denna, en tradition bedriven sedan 2011.
Samt med min svenska historia.
- - -
Så, för att sammanfatta:
Jag har alltid varit nationalist.
Och jag tänker fortsätta att vara det.
Relaterat
Memoarer, del 1: Åsele
Memoarer, del 2: Enköping
Memoarer, del 4: värnplikt
Ett rike utan like (2017)
Illustration av min far
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar