In Swedish. -- Carl von Clausewitz var en vis man. Och militär. Han förenade i sitt väsen "pennan och svärdet", kan man säga.
1792-1815 utkämpades koalitionskrigen. Det var "alla mot Frankrike, alla mot Napoleon".
När Napoleon slutligen besegrats vid Waterloo 1815 inträdde en ny tid. En tid som kallats restaurationen.
Europa slickade såren efter kriget. Så även Preussen.
Vi kan inte här gå in på vad det betydde i form av preussiska reformer, eller uteblivna preussiska reformer.
Vi ska här bara porträttera Carl von Clausewitz. Som var preussare. Men detta blir mest en översikt över hans allmänna visdom som krigstänkare plus en kort biografi. Preussens historia lämnas i stort sett därhän.
+++
1815 hade Preussen för sin militärledning tre grenar: Krigsministeriet, Generalstaben och Krigsakademin. Den sistnämnda var en högre krigsskola; därunder fanns grundläggande krigsskolor för de olika truppslagen.
1815 var Clausewitz chef för krigsakademin. Hans essä Om kriget blev ett prydligt resultat av den tankefrihet som omhuldades där och i Generalstaben.
Med tiden fick verket relativt stor betydelse. Den är en av de få levande klassikerna inom militärskrifternas område. Endast Sun Tzus Om krigskonsten har samma status: detta att läsas om och om igen, inte bara av militärer utan även av politiker, akademiker och bildningsintresserad allmänhet.
+++
Sun Tzus bok är kort, Clausewitz’ något längre – men den senare har förvisso eviga visdomar strödda över sina 600+ sidor. Clausewitz har lyckats med att intuitivt fånga krigets väsen och många av dess aspekter. Han är inte systematisk à la Jomini och Willisen, tack och lov. Ty till skillnad från dem har han intuitiv blick för allmänna drag och eviga sanningar.
Clausewitz' attityd kan beskrivas som ”master of the obvious”. Han var till exempel den förste som skilde mellan taktik och strategi. Rokokons krigstänkare (såsom de Saxe) hade inte denna distinktion klar för sig. Men under koalitionskrigen började man förstå dessa begrepp och Clausewitz var den förste som formulerade detta. Således var taktik konsten att utkämpa slag och strategi var den överordnade planen för ett krig.
Uttryckt av honom själv så lät det så här: ”Enligt vår indelning utgör taktiken läran om stridskrafternas användning i strid och strategin läran om stridens utnyttjande för att nå krigets syfte.” [s. 88]
Vidare så klargjorde Clausewitz att krig inte är något självändamål. Ty det är den politiska nivån som styr krigsväsendet. Kriget är ”ett politiskt instrument, en fortsättning av den politiska dialogen, ett genomförande av denna med andra medel”. [ibid s. 42]
+++
Clausewitz' bok är full av belysande påståenden. Kort sagt: visdom. Såsom att krig är en kamp mellan viljor. Krig är kamp, användning av våld; att däremot utkämpa ett oblodigt fälttåg är önsketänkande. Man måste alltid vara beredd att strida för sina krigsmål. Att leva på hoppet straffar sig, särskilt i krig; där leder vagt och mjäkigt beteende till katastrof.
Krig kan inte beräknas i formler, ansåg Clausewitz. Krig är en duell där omätbara faktorer som stridsmoral, vilja, rädsla, otillräcklig information (”fog of war”) präglar skeendet. Denna visdom finns idag förmedlad i inledningen till varje armédoktrin av rang – i Sverige, Tyskland, USA, ja överallt.
Krig är inget privat schackspel för militärer. Det angår hela samhället. I så fall är för politikern kriget ett instrument, för folket är det en naturkraft, för militärer är det en kreativ verksamhet. Så visst, med denna sin kreativa attityd ser militärer det hela som ett schackspel, och de gör rätt i att leva sig in i spelet och sätta alla kreativa klutar till för att vinna – men jämte det är kriget en elementär kraft, en naturkraft som släpps lös, som ibland är svår att hejda. Politiker bör veta det och i övrigt agera som om det går att kontrollera.
+++
Clausewitz’ bok är en skrift för tänkande militärer och alla andra med intresse för väpnad konflikt. Det är inte en skrift för lärda pedanter. En tendens i boken som visar detta är att den inte går för djupt in i sådant som krigshistoria och hävdvunnen teori. Men samtidigt finns den krigshistoriska klangbotten där. Dessutom finns en tendens att skapa, om inte en krigsteori, så åtminstone ett axiomsystem för krigsverksamheten.
Vi har redan gett exempel på sådana axiom. Såsom att kriget är en duell, en kamp mellan viljor. Och att kriget är en fortsättning av politiken.
Fler sådana axiom kan vara ”anfallets avtagande kraft” som kan leda till ”slagets kulminationspunkt”; bortom denna punkt finns rekylen, bakslaget.
Ännu ett av hans axiom är ”begynnande tveksamhet innebär redan förlorad jämvikt”... Och: ”Krig är en så allvarlig syssla att de misstag som beror på barmhärtighet är de värsta”. Och: ”Krigets väsen förutsätter mänsklig svaghet och är helt inriktad på denna”. Och denna: ”Krig förs i själva verket mera till försvar än till angrepp. ... [Därför bör] just de svaga, eller den sida som måste försvara sig, alltid vara väpnad för att inte bli överrumplad.”
Slutligen en visdom signerad Clausewitz om det tyska folkets särart, efter Görlitz: det tyska folket är inte krigiskt, det är soldatiskt. Således är Preussens militarism inte osmani-turkisk; den är något eget, något ”preussiskt”, en mer återhållsam och nykter form av krigiskhet.
+++
Carl von Clausewitz (1780-1831) framstår som något av krigarmunk, en prästerlig typ, och en förfader i hans preussisk-magdeburgska släkt hade varit professor i teologi i Halle. Släkten var medelklass men adlades senare. Clausewitz far hade varit officer under Fredrik den store men var vid tiden för sonens födelse tjänsteman i skatteförvaltningen.
Clausewitz tog som tolvårig värvning som officerskadett och strax (1793) var han med om en strid i en kampanj mot fransmännen i Rhenlandet. Därefter gick hans land, Preussen, in i en fredsperiod ända till 1806, och nu ägnade sig Clausewitz bland annat åt allmänteoretiska studier. 1801 antogs han till det som skulle bli den preussiska Krigsakademin där han studerade under Scharnhorsts ledning. Denne övertygade sin elev om betydelsen av att studera krigshistoria.
Clausewitz klarade den treåriga stabskursen briljant. Nu blev han adjutant åt en prins och fritiden ägnade han åt skriftställeri inom militärvetenskapen. 1805 publicerade han till exempel en uppsats där begreppen taktik och strategi definierades.
Clausewitz var med i slaget vid Jena 1806. Han fick därmed se sönderfallet för den preussiska militärmaskinen med egna ögon. Han insåg genast att problemet var förstelning och dogmatism. Efter att ha suttit ett tag i fransk fångenskap återvände han 1807 till Preussen. Han deltog nu i reformarbetet under Scharnhorst, Gneisenau och von Stein.
+++
Nästa stora händelse var Napoleons anfall på Ryssland 1812. Preussen stod på Napoleons sida så Clausewitz gick i rysk tjänst. Han deltog bland annat vid Borodino, där han för sin insats dekorerades med ”Gyllene svärdet”, en orden instiftad av Peter den store.
Clausewitz såg sin utrikestjänst som patriotisk och i Preussens intresse. Det var den också; Napoleons välde över Preussen försvagades i och med nederlaget i öster. Men formellt sågs Clausewitz’ trädande i rysk tjänst som illojalt så Clausewitz kunde inte som preussare utkämpa det frihetskrig som nu bröt ut. Istället var han stabschef i en rysk kår vid denna tid. Föst 1814 kunde han återgå under Preussens fana, nu som överste. 1815 var han stabschef i preussiska 3. kåren. Detta var i det fälttåg som utmynnade i slaget vid Waterloo.
Under den restaurationstid som följde var liberaler som Clausewitz inte så populära i Preussen. Så han hankade sig fram som stabschef åt Gneisenau i Koblenz. Senare blev han general och direktor för Krigsakademin. Han hade inte så mycket att göra på denna post, hans tjänst var rent administrativ, så han hade därmed tid att skriva det som skulle bli Om kriget.
Clausewitz avled under nedslåendet av det polska upproret 1830, där han ådrog sig kolera. Han var då stabschef åt Gneisenau i dennes observationskår.
+++
Om kriget gjorde i början inte så stort intryck. Det var först när Moltke den äldre puffade för den som den blev ett begrepp. Men även då och senare var Clausewitz’ inflytande kanske inte främst bland militärer utan på ett mer vagt, politiskt-strategiskt plan. Lenin var till exempel påverkad av Clausewitz’ idéer. I preussisk doktrin påverkade Clausewitz förvisso Moltke, och båda påverkade Alfred von Schlieffen. Denne var generalstabschef i början av 1900-talet; han blev då den store militärgurun, och som sådan påverkade mer direkt den preussiska officerskåren med sina skrifter. Hos honom kom tysk doktrin, baserat på krigshistoria och Moltkes och Clausewitz axiom, att bli tämligen väl satt på pränt.
Men ingen allmänläsare tar idag till sig Schlieffen. Det är Clausewitz som är symbolen för militärvisdom. Och gott så. Han är västerlandets Sun Tzu. Han är preusseriets predikant, soldatismens hävdvunna röst i världen.
Om kriget är en hörnsten i varje preussisk vurmares bokhylla, jämte Schlieffens Cannae och Moltkes Lefnadssaga, bref, tal.
Litteratur
Carl von Clausewitz. Om kriget. Bonniers 1991 [Detta är en översättning av hela verket plus bl.a en inledning av Alf W. Johansson. Johanssons korta text har en biografisk skiss som varit av nytta för ovanstående biografi.]
Carl von Clausewitz. Krig och krigföring. Ett urval redigerat, översatt och med inledning av Jarl Gallén. Fahlcrantz & Gumælius Bokförlag 1942 [Detta är som titeln antyder ett urval av Om kriget. Därtill finns sådant som Clausewitz' politiska predikan "Drei Bekentnisse".]
Walter Görlitz. The German General Staff – Its History and Structure 1657-1945. Hollis and Carter 1957
Relaterat
Bismarck
Trotylstorm i öster
Ernst Jünger -- en biografi
Slaget vid Borodino av baron Lejeune. Tavlan målades 1822
