In Swedish. -- Goddag. Hämed en historisk essä. Om Frankrike och dess moderna roll.
Frankrike nådde sin historisk-politiska kulmen med Napoleon. Sedan gick det utför. Kriget 1870-71 förlorades och det blev en indikation på nedgången.
Frankrike kunde iofs skaka av sig nederlagets följder. Man kunde på ytan reorganisera sig och skapa en stark stat i form av den franska så kallade tredje republiken.
Ändå var 1870-71 års krig en vattendelare i europeisk historia. Frankrike var nu, essentiellt, passé. Frankrike hade nått sin kulmen. Napoleon var den sista kraftyttringen av fransk makt. Sedan var det praktiskt taget slut. Allt efter Napoleon är "efterklang, slutfas, nedgång".
Politiskt hade man haft sin ”peak”. Att man sedan i degenerationen kunde skapa en del livaktig kultur är ingen motsägelse. Politisk nedgång kan medföra kulturell blomstring. Se bara på Österrike vid tiden kring 1900.
Men här fokuserar vi på det politiska.
Några indikationer på att Frankrike 1870 nått sin kulmen ska ges. Det gäller först två fall av egen, fransk klarsyn på detta område.
Exempel ett: Ludvig Napoleon i en stickreplik till sin fru Eugenie. Whitton berättar att Moltke var på statsbesök i Paris 1856. Kejsarinnan Eugenie skrev senare i ett brev till en bekant att denne herre var tystlåten och verkar vara en drömmare, men ändå så var han alltid intressant och han kunde överraska med sina anmärkningar. Hon avslutade: ”Tyskarna är en imponerande ras. Ludvig säger att de är framtidens ras. Bah!” [Whitton s. 67, översatt av författaren]
Detta är mycket talande. Ludvig Napoleon kände på sig att Frankrike var passé. Och att tyskarna var den uppstigande, faustiska kulturens främsta bärare.
Exempel två: Sorbonneprofessorn och kulturfilosofen Ernest Renan har ett ögonblick av klarsyn, han fattar att tyskarna är framtiden. Ur Edmond de Goncourts dagbok, Paris, 6 september 1870 (författarens översättning):
Renan ser upp från sin tallrik och säger: ‘På alla områden jag iakttagit har jag sett tyskarnas överlägsna intelligens i verksamhet. I krigskonsten, en underlägsen konst men ändå invecklad, där har de nått denna fulländning som jag ser överallt, jag understryker, som jag själv iakttagit, som jag känner till... ja mina herrar, tyskarna är en överlägsen ras!’ [Goncourt och de andra protesterar men Renan fortsätter...] ‘Ja väldigt överlägsna oss. Katolicismen kväver individen; utbildning av jesuiter eller lekmän hejdar och håller tillbaka skaparlusten medan Protestantism utvecklar den.’
Jag låter en nutida tysk författare komma med det tredje exemplet. Detta är inte ett tidsvittne, det är en sammanfattning, men detta är i alla fall Klaus-Jürgen Bremms tagning på fenomenet fransk stagnation. Han säger att efter 1945 har Tyskland rest sig ur ruinerna medan Frankrike inte återhämtat sig på samma sätt. Än mer gällde detta situationen efter 1870-71 års krig. Efter 1870 hämtade sig Frankrike något, men stagnationen kunde märkas bland annat befolkningsmässigt.
Vidare i Bremms analys: kolonialväldet som Frankrike då hade, ja det utökades till och med i Ostasien, var för sin del poänglöst, det...
... kunde inte bromsa det minskade politiska inflytandet, och i början av 1900-talet ansågs landet, som hade splittrats av Dreyfusaffären och ständiga oroligheter och strejker, redan vara en sviktande stat. Frankrike segrade i första världskriget visserligen ytterligare en gång över Tyskland, la Grande Guerre, men bara tack vare stöd från halva världen. I nästa krig segrade Frankrike inte längre. Att landet togs upp i kretsen av segrarmakter 1945 var redan det en politisk fars. Det finns inga utfästelser i fråga om högre principer om civilisation och universell humanitet, inga pompösa militära skådespel på Champs-Elysées, ingen öronmärkt plats i FN:s säkerhetsråd, eller ens kärnvapenarsenal, som har lyckats rucka på den andrarangsposition som befästes 1871. Däremot har inte två förlorade världskrig, fyra decennier av delning och slutligen inte ens François Mitterands fatala initiativ att avskaffa den tyska marken fram till dags dato möjliggjort något bestående ifrågasättande av Berlins förstarangsställning i Europa.
[Bremm, s. 11]
Där har ni det. 1870 var ”the tipping point” för Europas nyordning. Detta är den faustiska eran och den bärs av det germansk-gotiska folkelementet.
Detta är gotisk framtid. Den finns i Tyskland och Skandinavien, inte i det gamla Romarriket söder om den gamla limes (= Frankrike och Sydeuropa).
Tysk kultur är Wagner, Nietzsche och Jünger, fransk kultur är hyllandet av "demi-monder, hetärer, kurtisaner", kort sagt horor, à la Emmanuelle, Nana, Bel-Ami och Carmen...
Fransmännen förstod ju inte Wagners Tannhäuser, sägs det – en man som vill bli något, skapa något eget, och för detta lämnar Venusberget och kärleksgudinnans behag, så galet...! Ty att njuta kvinnors kärlek är livets enda mål och mening, det är den underförstådda franska visdomen på alla torg och i alla gränder, i slott och koja – överallt.
Där har ni fransk dekadens i ett nötskal.
Litteratur
Bremm, Klaus-Jürgen. Fransk-tyska kriget 1870-71. Stockholm: Lopinita, 2021 (originalets titel: 70/71. Preussens Triumph über Frankreich und die Folgen. 2019)
Goncourt, Edmond de. The Journal of the de Goncourts: pages from a great diary, being extracts from the Journal des Goncourt. London: Thomas Nelson and sons, sine anno
Whitton, F. E. Moltke. London: Constable and Company, 1921
Relaterat
Alla mina svenska titlar på Amazon.se.
Astral War
Actionism
Tuileriernas brand, maj 1871
