Recension: Sarnaths undergång (Lovecraft 2011)

Härmed en titt på en nyutgiven Lovecraftbok.

Bakhåll har gett ut en antologi med Lovecraftnoveller. Det är en snygg hårdpärm, se bild. Översättningen är ypperligt utförd av Charlotte Hjukström. Och Martin Andersson har skrivit ett efterord. Innehållet är "Sarnaths undergång", "Iranons dröm" och "Den lurande skräcken". Dessa är samtliga bra. Men bäst är den längsta storyn, "Sökandet efter det drömda Kadath".

Jag har alltid gillat denna "The Dream-Quest Of Unknown Kadath". Den har både skir drömstämning och mörkare drag, den har en antihjälte i huvudrollen, en äkta drömmare och ingen stridis = ingen sedvanlig svärdsvingare. Konceptuellt är denna berättelse en av Lovecrafts bästa.

En viss Randolph Carter är besatt av visionen av en stad, en drömstad, det lysande Kadath bortom höglandet Leng. Så han letar länge i drömmen, men förgäves. Han måste drömma intensivare förstår han, drömma djupare. Så då tar han de 400 stegen ner till den djupa sömnens land, ner i det undermedvetna, och där vidtar hans symboliska resa. Här är man alltså i fantasyns hett omhuldade andra värld, en parallell- eller fantasivärld, det där som alltid är spelplats för våra drömmar och visioner men här sägs uttryckligt att det är dröm - samtidigt som allting gestaltas sömlöst och trovärdigt. En svår balansgång detta: att måla upp en sagovärld, trovärdig ner till minsta tomte, men samtidigt blinka åt läsaren och säga att allt är drömt. Lovecrafts jag-narrativ, hans "gammeldags berättarröst", passar bra för en sådan strategi.


Som sagt utspelas det hela både i ljusa och mörka riken. Efter att ha förts vilse av några flygande demoner hamnar han i den nedre drömvärlden (the secrets of inner clubland), och där möter man ghouls and demons och annat "lovecraftianskt". Den som gillar hans nitty-gritty, mörka sida får här sitt lystmäte.

Men det slutar inte där, ånej! För Carter hittar vad det lider en trappa upp till den sedvanliga drömvärlden igen, dit demonerna inte vågar sig. Snart går han genom ett fagert landskap i sitt återupptagna sökande:

Solen steg allt högre över det mjukt böljande landskapets ängder och lundar och förhöjde färgerna hos de tusen blommor som täckte både kullar och dalgångar. Ett välsignat dis vilar över hela denna trakt, som rymmer lite mer av solljus än andra bygder rymmer, och lite mer av fåglarnas och binas nynnande sommarmusik; människorna vandrar därför där som genom ett sagoland och känner större lycka och förundran än de efteråt kan minnas.

Han söker här, han söker där; han söker i hamnar, han söker i städer, men ingenstans finns det strålande Kadath. Ingen har hört talas om den, inte ens i drömvärlden. Till sist hittar han dock ett spår, och - spoilervarning - det strävas på mot ultima nejder med gudasäten och troner, Nyarlathotep bedriver sitt spel, och det frågas om inte allt är en projektion av något vardagligt. För allt slutar där det började, i Carters hemstad Boston; han vaknar upp och frågar sig vad som egentligen hänt, men frågan huruvida allt bara var en emotion dribblas effektivt bort av den lovecraftska retoriken, solen lyser på fjärran hustak och kvar blir längtan, känslan av att ens känslor trots allt är verkliga.

Det är inget simpelt "drömmen finns inte, sätt dig i askan och gråt" man serveras. Nej, det är en resa rätt ner i det undermedvetna, "right into the heart of mankind's dreams". En resa i en värld man sällan ska glömma. Drömlik och fattbar på samma gång, som antytts ovan. Drömmen lever! Symbolismen fungerar!




Relaterat
En annan nyutkommen antologi
Lovecraft: The White Ship, Celephais, Polaris
Christin och Mézières: Vårdagjämningens hjältar (1979)