Johan Frick är en legend. Samma år som han avled publicerades hans novellsamling Enkel biljett till nattens ände. Vad man än kan säga om boken så kommer Frick alltid att minnas för detta. Han gjorde ett konstnärligt påstående à la Boye med Kallocain eller Mishima med sista delen i Sea of Fertility, båda exempel på verk publicerade strax före respektive författares död. -- Med det sagt, biografierna över Frick som finns på nätet ger inte så mycket info. Härmed ett försök att ge en rikare bild, av en som gick i samma gymnasium som han, och som också var sf-fan.
Dags alltså för ett porträtt över sf-fanen och författaren Johan Frick. Vad som bland annat får mig att ens göra det är stilviljan i Fricks författarskap, detta att Enkel biljett till nattens ände har snits och elegans. Tematiskt säger mig boken inte så mycket, jag vill ha annan typ av sf i min idealbokhylla, men låt säga, likt Ann Sterzingers Lyfe (2018) så förtjänar verket applåder för stilnivån och konstnärligheten i framförandet. Även om jag inte anser att det skulle platsa i en studie à la Science Fiction Seen From the Right.
Den konstnärliga triumfen i Enkel biljett... öppnar dörren för ett porträtt över vad Frick i övrigt kreerade här på jorden. Vi var båda sf-fans i svensk sf-fandom från 80-talet och framåt, vi kom båda från Övik. En del givande och tagande förekom oss emellan men i stort sett var han bara en bekant. Vår personkemi var inte så gynnsam. Men så är det ibland. Det är ingen idé att umgås nära med folk man inte harmonierar med.
Han var Scorpio, vatten och orörlighet, jag var Sagittarius, eld och rörelse... där har ni en förklaring till vår relativa alienation.
Men låt oss inte spekulera om stjärnteckens egenart. Låt oss fokusera på mer konkreta fakta. Således: ett porträtt av Frick beställs, kan göras, och fram...!
+++
Frick föddes i november 1965. Han växte upp i Örnsköldsvik på den ångermanländska kusten. Med far och mor bodde han i Domsjö, i en villa på Carpelans väg, intill pappersmassefabriken där fadern var anställd som tjänsteman. Denne far ägde i december 1983 en Saab 900, silverfärgad, kan jag meddela. Därtill kunde han ordna sommarjobb åt Johan på fabriken kring 83-84. Mer härom i Fricks fanzine "Tales From the Real World", 1984.
Frick hade och har en yngre bror, Gunnar Frick. Denne föddes 1967 och flyttade som ung man till Göteborg, följande sin äldre broder i spåren såtillvida.
Men Göteborg hör till en senare fas. Vi måste först tala om Fricks gymnasietid.
Frick gick treårig samhällsvetenskaplig linje, klass S1b. Undertecknad gick i S1a, vilket är det faktum som möjliggjort min kunskap om det följande. Frick hade läst tyska som B-språk på högstadiet, och som C-språk valde han nu franska. I gymnastik var han kanske inte framträdande, men han hade en bakgrund i frivillig idrott och tävlingsverksamhet i orientering.
+++
Nåväl. Över nu till mitt första möte med Johan Frick...? Hur gick det till...?
Det torde ha varit januari 1983. På Nolaskolan, Öviks läroverk i gult tegel i sluttningen ovanför E4:an, rätt centralt beläget. Denna byggnad var förhållandevis människovänlig, det var olika huskroppar av varierande form som gav rytm åt det hela. Mindre mysigt var ju Platåskolans högstadium, där jag gått tidigare och som var från 70-talet. Nolaskolan byggdes på 40-talet.
Frick och jag gick där på Nolaskolan. Han gick i parallellklassen till S1a. Och jag hade fått info att han var fanzineutgivare. Så jag frågade honom en dag om han var den där Frick som var sf-fan...? Jag sa att jag själv varit i Stockholm nyss och mött Diverse Fanniska Storheter, så jag visste redan vad fandom var.
Så var det. Jag hade varit i huvudstaden nyligen och mött Bellis och Engholm på ett SFSF-möte. Jag hade läst en del fanzines sedan föregående höst och var på väg att planera ett eget fanzine.
Och nu stod jag inför en fan på hemmaplan. Frick. Och han sa, ja, jag är denne Frick.
Fricks somatiska framtoning var: en slim yngling med spretfristyr och introvert attityd, förstärkt av närsynt blick bak runda glasögon. Därtill hade han ett sätt att tala som var stötigt och ansträngt, en svårbeskrivbar norrlandsdialekt som inte direkt var charmerande. Nej det var en konstig kropp detta...! Nåväl, sådan var han, han var ett UFO. Men han var hyglig nog att ge mig sitt debutfanzine VadåVadå 1 (1982). Samt, som lån, exemplar av Fanytt och det seriösa fanzinet Ego.
Detta gav mig en del att studera. Fricks eget zine var förstås välgjort, om än lite för bra, lite för gymnasialt. Det var för pretto för att riktigt gillas av mig. Men nivån på språk, layout och "allmän feeling" var förstås ovanligt hög för ett debutfanzine. Han kunde det här med att skriva och layouta och få det läsbart, redan från start.
Fler detaljer om verket. Alltså VadåVadå 1.
Pappret var citrongult. Denna signalfärg var lite störande. Och Borgzinner sa i sitt insädandarbrev (i VV3) att han borde byta färg. Och då gjorde han det, till sandgult. Och citron bara på omslaget. Mycket bättre.
Trycket var stencil och mycket bra. Vad stencil innebär berättade jag här.
+++
Inlagan i zinet då? Inslagen? -- Prosapoemet "På väg till Maradan" var rätt OK. Den hade som tema detta: att gå längs en väg till en sagostad. Detta var också grunden för en låt av gruppen Tant Röd, som en klasskompis till Frick hade gjort. Trasan hette mannen som var bandleader, en liten pixie med krulligt hår och karisma.
Jag avviker. Resten av VadåVadå dominerades av en novell, om en soldat i Tredje världskriget, samt en vidhängande proklamation som sa: för att förhindra Krigets Elände så borde jordens stater sammanslutas i en världsregering. Texten var seriöst och rationellt förståelig, men budskapet var verklighetsfrämmande av många skäl. Frick fick emellertid många reaktioner på detta inlägg. Detta är ju sådant man som fanzineredaktör vill ha, respons. Det väger mer än ekonomisk ersättning och annat världsligt.
Men att ha ett inlägg i ett fanzine från 80-talets början med dryftande av världens ondska, samt medel att råda bot på densamma -- detta var litterärt sett gymnasialt och uttjatat, à la tusen andra artiklar och inlägg i dagspress och seriös veckopress från tiden ifråga.
Mer av innehållet i VadåVadå 1 minns jag inte. Nr 2 fick jag även. Där var handlaget lite lättare, mer kåserande. På gott och ont: litteratur-underbarnet lär sig att det finns läsare där ute, han anpassar sig till fandomstilen... Detsamma för VadåVadå 3, från våren 1983, som bland annat innehöll en ansträngt kåserande rapport från SweCon 82.
Fricks stil, Fricks egenart, vilken var den? Den gymnasiale poetens, den svårmodige världsförbättarens...? Kanske. Denna skribentroll var förstås outhärdlig och banal, men den var åtminstone ärlig. Gentemot detta var den raljante kåsörens roll en anpassning, ett moraliskt nerköp, en stilmässig kompromiss, en konstnärlig "sell-out"... Jag dristar mig till denna slutsats eftersom undertecknad iofs också anpassade sig till fandomstilen efter debuten, men det var inte lika blatant, inte med lika ansträngt putslustiga medel.
Till Fricks försvar kan sägas att han strävade på i sin språkalkemiska verkstad. Och därmed möjligen nådde ett eget uttryck i senare skriverier. Texter fria från uppenbar raljans, fria från Nesslestilens lättköpta poänger -- fria från "kitt", fria från knep och hyss, fria från "spel för galleriet".
+++
Nåväl. Jag hade mött Frick. Och så drog jag åstad och gjorde ett eget fanzine, Åstundande, som jag saände ut till fandom. Och Frick fick sitt ex. Detta var några veckor efter vårt första möte.
Och på den vägen var det. Därefter hade jag minimal kontakt med detta UFO. Vi hade ingen personkemi, han var bara... som han var.
Men man kunde ju inte undgå att stöta på honom även senare.
Som på Swecon 83 i december 1983. Detta sf-event i huvudstaden besöktes av oss båda. Vi satt på lördagsförmiddagen bland annat vid samma bord (där var också Bellis och Anders Wännström). Jag hade mina fanzines i en plastkonvolut jag fått från min körskola. Frick frågade surt varför jag gick på körskola, antydande att detta var inte Koscher för oss som följer radikalismens Enda Sanna Väg, ty bilismen är ond... Jag förstod den uppenbara, oironiska piken. Ty sådant var hans normalillstånd: genuint osympatisk. Därtill falsk: några år senare var han nämligen själv en frälst bilentusiast med egen Amazon Kombi som han pysslade med...
Frick var i regel en osympatisk figur jag undvek, helt enkelt. Sådan var han, tidigt 80-tal...
Frick var som en mask utan substans. Än ansåg han det ena, än det andra. Musiksmak: än var det postpunk à la Birthday Party och den genren, än var det country, än var det 30-talsjazz. Allt enligt rådande trend. Men egenarten då, var fanns det unika i Fricks varelse...? Kanske var den popkulturella mixen i Enkel biljett till nattens ände för sin del "rätt"... kanske nådde hans estetiska mödor där en unika alkemisk formel som står sig.
Så kan det vara. Vissa kreatörer är "late bloomers". Frick övertygade stilmässigt i den novellsamling han gav ut som 50-årig. Det räckte. Det är den han kommer att bli ihågkommen för. Då bryr sig ingen om att han som ung man hade åsikter och smak à la rådande klichéer: radikal icke-höger, punk när det var hippt, country när det började bli hippt i slutet av 80-talet, jazz när det kom i ropet, litterära preferenser av typen elitgodkända författare som Ekelöf, Ballard, Dick...
+++
Mina ofriviliga möten med Mr Frick... Ja vad ska man säga? Jag for ner på Göcon 2, maj 85, på fri vpl-resa. Det var ett nattåg. Frick var på samma tåg, helt otippat. Vi hade inte samma kupé men några ord kunde man ju växla. Och på morgonen vid ankomsten till Gbg Central tipsade han mig om att serveringen hade frukostbuffé. Så den tog vi. Och till kaffet överlämnade jag mitt fanzine Nya Tag. Skämtteckningen med Heinleins frustration över dominansen av astrologi framför astronomi i tidningshyllan gladde honom. Sedan gick vi skilda vägar.
Nästa gång jag träffade Frick var 1987. I Götet, där han bodde sedan han lämnade Övik i mitten av 80-talet. Ihop med Erik Andersson och några till satt vi till exempel på en krog på Avenyn. Pytt i panna var allt de kunde erbjuda. Det beställde jag. Och åhörde Fricks pedantiska prat om DC-figuren Myziplyz. Typiskt Frick: nördigt, ocharmigt, glädjelöst.
Sådan var han. Också. Alltså jämte den litterära talangen och otvetydiga begåvningen att översätta samt sälja sf-pockets. -- Man kan säga: med den ovannämnda information jag gett kanske jag kan ge perspektiv på den "Mr Perfect" som Frick ibland framstår som. I exempelvis sådana texter som Maths Claessons minnesruna i debutboken.
+++
Har jag nu tecknat Fricks hela bana...?
Nej. Några fakta har jag glömt.
Han gick alltså treårig samhällsvetenskaplig linje på Nolaskolans gymnasium. Vad han presterade i olika ämnen vet jag inte. Vi hade iofs gemensamma gymnastiklektioner. Här, gällande ämnet sport/motion/fysisk form, var det som antytt så att Frick en gång tävlat på klubbnivå i orientering (Källa, Fandoms listbok). Detta antyder iaf att han inte var soffpotatis, han hade spänst. Han brukade även cykla till Nolaskolan från bostaden i Domsjö på sin tioväxlade cykel.
Jag menar, han var ett cigarettrökande popsnöre, inte den förste man tänker sig som vältränad... men på en skala från "tränad" till "soffpotatis" så var han närmare tränad.
Under gymnasietiden var hans vidare intressen bland annat litteratur och musik. Han hade en poesiförening med en ung dam vars namn jag glömt. Han spelade även instrument. Gitarr kunde han hantera.
Efter gymnasieexamen i maj 1984 flyttade han, efter ett tag, alltså till Göteborg. Där kom han att verka som musiker, bokhandlare och översättare. Han översatte bland annat romaner av sf-legendaren Philip K. Dick.
Och sedan fick han genom en outsäglig inspiration igång sitt skönlitterära skapande. Och skrev Enkel biljett till nattens ände.
+++
Enkel biljett... denna novellsamling gavs ut 2015. Och spelar i det så kallade Nouveau Versailles-universat, en alternativ framtid där rymdfart gavs åt människan rätt tidigt... varmed hon skapade en rik men nedgången kultur som märkligt påminde om franska 50-talsfilmer. Boken är en diskret hyllning till "a failed society", sjaskighet är normen, "tredje tonen dominerar" som Jünger skulle ha sagt... ty tonen är inte upphöjd och idealistisk, ej heller normal med strävan och framsteg, utan präglad av low-lifes, kriminalitet och perversioner. En gata med tatuerarsalonger, peep-shower och snabbmatshak, det är himmelriket för detta modus.
Atmosfäriskt-emotionellt är detta vad Fricks samling ger oss. Nu behöver ju detta inte betyda att texterna i sig är dåliga. Författare som Delany, Dick och Gibson kan ju skapa mästerverk som spelar i dylika miljöer.
Så jag avstår från ett mer detaljerat utlåtande om herr Fricks verk. Men jag låter min antydan ovan förbli, den om att verket trots allt har stilmässig nivå. Det här är långt "över medel" för debutböcker.
Boken är vad det beträffar på 240 s. Och innehåller dessa noveller:
. Port Michèle
. Kepler Boulevard
. Det stora svarta
. Sista skeppet till Alphaville
Relaterat
Diverse fanzines jag gett ut
Jag och sf-fandom
Sf-kongresser jag besökt
Sågverket i Domsjö, den stadsdel i Övik där Frick växte upp... foto uppladdat av Staffan Norstedt.
