Idag är det söndag.
Jag tänker på detta med att blogga.
Bloggen är en konstform i sin egen rätt.
Den är som en dagbok: den är till sin art oavslutad. Den har ingen ände.
Detta är dess styrka och dess svaghet.
Styrka: man kan posta nya inlägg som inte direkt refererar till något annat. Man är fri att skriva i olika modus, genrer, ämnen, attityder. Och läsaren kan gå in och läsa här och där.
Svaghet: denna avsaknad av ände, denna öppna karaktär, förutsätter att det alltid finns något nytt postat. Är det senaste inlägget mer än en månad gammalt, ja då får hela bloggen en stagnerad, död karaktär.
Minst en gång i veckan bör man posta för att ge bloggen en vital framtoning. Så där som jag alltid gör.
En blogg som inte uppdaterats på flera år är i alla fall tämligen död. Så är det bara. Den kanske firade triumfer när den levde. Men få läser en gammal blogg. Få går spontant dit för dess egen skull. Det lilla liv den har beror då endast på att folk googlat till sig någon faktabit eller vinkel som den postat. Den lever inte på sina egna premisser.
Grundregeln är att en blogg, pga. sin öppna, oavslutade karaktär, måste ha en rimligt ny top-post för att denna öppna karaktär ska kännas relevant och attraktiv.
+++
"Posta minst en gång i veckan": det är livet för denna blogg. Så vitt jag minns har detta varit den oskrivna regeln sedan jag startade den hösten 2007. Men denna regel har inte varit svår att efterleva. Jag har, med andra ord, svårt att hålla mig från bloggen.
Denna blogg fyller en funktion i mitt författarliv. Här kan man som antytt skriva fritt. Ty som regel har jag ambitioner att skapa verk med verkshöjd. Och detta kan leda till skrivkramp, skaparvånda. Då är bloggen en utväg.
Bloggen är en konstform. Sa jag ovan. Den är en glorifierad hobby, en hobby som kan spilla över till tidlös visdom och nämnvärd kreativitet. Som alla sanna hobbies. Jünger sa ju om sin entomologi att den var bara en hobby. Mycket i den var inkrökt och självrefererande, ointressant för utomstående. Men inte allt -- ty den gav honom även perspektiv på tillvaron. Den gav honom fler tecken att skriva med, fler än vad alfabetet tillhandahöll.
Med andra ord, leve tekniken. Den senaste tekniska utvecklingen har gett mig sådant som mobilfoto och bloggning som nämnvärda hobbies.
+++
Även inom la gorumandise har det skett utveckling på sistone -- utveckling som vetenskap och teknik är att tacka för.
Till exempel: tjock grädde med lång hållbarhet fanns inte när jag var kock på 80-talet. Det fanns bara "h-kaffegrädde", grädde med 12% fetthalt, inom kategorin grädde med längre hållbarhet. Ej heller fanns det mjölk med lång hållbarhet. Men detta finns idag. Och detta är resultatet av vetenskaplig forskning, experiment och labverksamhet av allsköns specialister.
Långhållbarhets-mejeriprodukter är perfekt för den som bara använder små doser varje dag av varan. Så man bör som humanist inte förakta all naturvetenskap. En del av deras skapelser förtjänar applåder. Men samtidigt bör naturvetenskapsmän inte generalisera sin metod till metafysik, till dyrkan av fakta och sinnesdata. Till exempel har ju sinnesdata ingen plats i rummet. De är, som allt annat, inre fenomen. "Die Welt als Wille und Vorstellung" alltså. Världen är vår föreställning; "en objektiv yttervärld" är däremot en komplett illusion.
+++
Läst på sistone: The Secret Teachings of All Ages (1928) av Manly P. Hall. Kommen till passagen om Platons uppgifter om Atlantis så bara dör boken för mig. Ty Hall upprepar vanföreställningen att detta bara var "en metafor", en lärd konstruktion för att säga ett varningens ord om hybris. -- Och detta är verkligen sämsta möjliga attityd. Atlantis var tämligen verkligt, som reellt existerande land i Atlanten; ja, även det som sades om att landet invaderade Grekland före undergången, detta är också historisk verklighet. Se till exempel Besants Man -- Whence, How and Whither (1911) för indikationer om kriget Atlantis-Grekland.
Något bättre i visdomsgenren är The Tree of Life -- A Study in Magic (1932) av Israel Regardie. Regardie lägger i sammanhanget till av sin egen visdom. Som hur man tränar upp sin viljestyrka. Metoden är lite brutal, man ska tillfoga sig smärta om man bryter ett bud, om så bara som övning. Själv anser jag att viljestyrka kan tränas upp utan tillfogande av fysisk smärta. Man helt enkelt mobiliserar viljan och säger sig själv "nu slutar jag röka", "nu slutar jag göra grimaser", "nu slutar jag tänka negativt". Med övning så går det. Det går lättare efter ett tag.
Regardies bok i övrigt innehåller ett och annat. Stilen är en aning jargongmässig men överlag uthärdlig. "Stor lärdom, lätt buren" är ledordet. En visdomsbok med slöläsningpotential, med underhållningskänsla, det är mitt betyg. Men man kan behöva läsa in sig på ämnet innan; the Sephiroth Tree of Life är invecklat för den ovane, men har man väl greppat det får man sig till livs en symbol som sammanfattar all mänsklig visdom, närapå.
+++
I övrigt har jag läst om järnvägar på sistone. Kul var det att i Herman Lindqvists Ånga och dynamit (1998) inhämta att vetenskapen varnade för järnvägarna när de kom. Att åka tåg och se ut över landskapet var farligt, sa en tysk läkare. Det kunde ge obotliga hjärnskador. Trust the science...!
Detta är inget skämt. Nyss har ju influensaviruset 2019 påståtts vara humbug. Av USA:s regering och Tulsi Gabbard (länk till Twitter). Nu får denna diskussion alltså ny information att ta ställning till. Vissa av oss har alltid varit skeptiska till det officiella narrativet i denna fråga. Och nu får vi stöd av detta. Intressant. Men de som trodde på det hela kan ju alltid trösta sig med att "vetenskapen" sa ditt och datt i frågan. Den sa: "trust the science"...!
Relaterat
Artonårsjubileum för bloggen
Jag och sf-fandom
Lindbohm: Frostens barn
Leroux: Magersfontein, O Magersfontein (1974)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar