Idag är det söndag.
Kära dagbok: jag är gud. Och jag dyrkar Gud.
Så e de. Jag är för evigt underordnad min Skapare och Fader. Låt detta vara fullkomligt klart.
Jag är en skapelse. Jag är ett mindre ljuskvanta med del i det stora, överordnade Lux Aeterna.
Med detta ljus inom mig blir jag förvisso "gudomlig". Jag blir "en gud".
Detta är den övermänniskolära jag predikar. Snart kommer den i bokform. På svenska. En mindful supermandoktrin, signerad Svensson.
+++
Läst på sistone: A Season in Hell av Artur Rimbaud (Un saison en enfer, 1873). Detta prosapoem är förvisso ateist-nihilism men Rimbaud hade något mer: alkemisk-magisk talang. Han talade om "ordens alkemi" i denna dikt.
Rimbaud fattade vad stilvilja var, stilbriljans, dock ej klassisk-retorisk sådan. Nåväl, han kunde skriva så också, det gjorde han som elevarbeten, men i sina tryckta alster förnyade han formen. Och skrev prosapoem och fri vers.
Jämfört med 1870-talets litterära parnass så företedde Rimbaud en mer reducerad, mer lågmäld form, dock poetisk i så måtto att uttrycket var koncentrerat. Alla ord var viktiga. Hans texter har poesins adelsmärke; de är täta på information och samtidigt charmiga, luftiga, musiska. Hans verk är som Led Zeppelins musik: tight but loose.
Här har vi en dikt ur Illuminations som visar på Rimbauds föredömliga stil. Den heter "Départ". Och den handlar om att ha fått nog av staden, av kulturen, av läsningen, och att istället bryta upp till nya horisonter. Någon översättning ges inte av mig här, bara det franska originalet:
Assez vu. La vision s’est rencontrée à tous les airs.+++
Assez eu. Rumeurs des villes, le soir, et au soleil, et toujours.
Assez connu. Les arrêts de la vie. -- O Rumeurs et Visions!
Départ dans l’affection et le bruit neufs!
Mer som jag nyss läst: Apostlagärningarna ur Bibeln. Jag har läst dem förr men utan att det satt några djupare spår. Nu charmas jag av "purâna"-stilen, återberättandet och populariseringen, här av Jesu Kristi storhet genom hans lärjungars verksamhet.
Jag vill idag ha litteratur som är ren, som inte kliver runt i smuts och låghet, men som ändå berättar och gestaltar. Och i Apostlagärningarna får jag det.
+++
En tredje läsbas dessa dagar är biografier på internet. Förr lånade man telegstenar på bibblan för detta, nu har man allt online. Allt ordnar sig till det bästa i den bästa av världar...! -- Härmed en lista utan länkar, för nästan ingen klickar ändå på länkar. Och det är en lista utan kommentarer. Och det är en lista med folk vars levnadssagor jag nyss läst och roats av: Ludvig Filip, kung av Frankrike 1830-1848; Talleyrand; Walter Benjamin; Maxim Gorkij; Kipling; Hemingway; Steinbeck.
Jag ska trots allt säga några ord om Hemingway. Jag har inte läst något av honom. Men jag ska kanske göra det. Hans världsbild var otillräcklig rent doktrinärt, pessimism-ateism, men han förtjänar ändå någon respekt som författare. Han började som journalist och lärde sig där dessa skrivregler: skriv korta meningar; skriv ett kort första stycke; ha ett levande språk; var positiv, inte negativ. -- Detta är råd som står sig. Korta meningar är idag ett generellt ideal. Och -- kort sagt! -- man måste behärska konsten att skriva kortfattat om vardagliga ting innan man kan ge sig ut på de vidare stilistiska haven. "Skriv ett kort första stycke": detta är mycket, mycket viktigt. Ty vare sig det är blogginlägg, tidningsartikel, novell eller roman så måste man begränsa sig i början, inte avlossa det tunga artilleriet på en gång. Jag ser hela tiden skribenter online som lastar in för mycket i den första meningen. Väldigt få, även på nätet, har i relevanta sammanhang förmågan att meningsfullt begränsa sig, skriva kort. Jag ser så gott som aldrig blogginlägg med ett kort första stycke.
Vidare i Hemingways skrivregler: att ha ett levande språk ("use vigorous English"). Och detta måste alla minnas. Man ska inte söka efter obsoleta synonymer. Vardagsspråk återigen: detta är, som CS Lewis sa, vad man primärt måste behärska. -- Slutligen "be positive, not negative" -- visst ska man få måla svart och skildra helvetet -- men -- ren negativism leder aldrig framåt. Neutral får man gärna vara, samatva, apateia och equanimity är tidlösa ideal -- men negativ är en roll som är vikt för Debbie Downer och henne enbart.
Relaterat
Diverse fanzines jag gett ut
Jag och sf-fandom
Sf-kongresser jag besökt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar