Svenska stories

Jag sitter här och tänker på landet vi lever i, Sverige.

Om detta land finns det berättelser. Jag tänker nu inte på sådant som "Svenskarna och deras hövdingar" eller annat ärevördigt. Nej jag tänker mer samtida och småskaligt. Kuliga stories om det här landet.

Först om något som hände på en skola på Östermalm i Stockholm.

Sedan några år firade man S:t Valentine's Day, men det visade sig snabbt att det hela blev orättvist: omsvärmade elever fick massor av blommor, vissa fick inga alls. Detta bekymrade rektorn, så nästa valentinsdag tullade hon på kassan för oförutsedda utgifter, drog åstad och kunde glädja varje elev med en blomma, hjärtligen skänkt av storebror Skolan...

Alltså: totalt missriktat. En valentinblomma fådd från skolan är ju ett skämt i sig, men det fattade inte dumfjollan till rektor. Sancta simplicitas.

Den storyn läste jag i DN 2007. Och i samma tidning, ungefär samtidigt, läste jag ett reportage om vardagen för go-go-dansaren: ni vet den där som står och torrjuckar uppe på en kattspång på närmaste diskotek. Jag säger inget om det; det som är värt att göras är värt att göras bra. Men så intervjuades av av dansarna, en eftertänksam donna som skämdes lite för sitt jobb: "Vi bygger ju inte skolor i Afrika precis"...

Jaså inte, det trodde jag, tänk vad man lär sig...

Till folk som frågade henne hur man blev go-go-dansare, gav hon det magistrala svaret: "Det här är inget jobb, skaffa dig en utbildning istället"...

Sverige: landet där man får en moralkaka även från go-go-dansaren...

- - -

Vad har jag mer på lager i ämnet aktuella stories, sanna berättelser från landet vi lever i? Kanske en som berättades av en korridorgranne en gång.

Det var så att en bekant till denna en gång hade vaknat i sitt hyreshusområde till ljudet av krossat glas. Aha tänkte han, någon går och stjäl bilar, bäst att ringa snuten..!

Ljudet visade sig senare ha kommit från en synnerligen oskyldig källa. Det kom från någon som stoppade glas i en glasigloo...

- - -

Härmed min sista story för dagen, berättad av ännu granne från tiden när man bodde i studentkorridor. Detta var på 90-talet, innan mobiltelefonerna slagit igenom ska jag tillägga.

Från sin praktik i kriminalvården visste min sagesman berätta om en halvöppen anstalt i Uppsala, en där interner fick gå ut på stan under bevakning och spela minigolf eller dylikt; det kallades "P 14-aktivitet". Saken var den att väktaren inte fick hindra internen om denne ville rymma, han skulle bara ringa högre ort och säga att vederbörande rymt. Sedan skulle polisen ta hand om det.

Nåväl. Det var fången Stoffe, för dagen med foten i gips och med kryckor, som skulle åtföljas ner på stan av väktaren Nils för aktuell P-14-aktivitet: mata svanar i Svandammen. Väl där, i flödande solsken och med svanar och änder simmandes i den vackra pölen invid Slottskällan, får Stoffe sin rekreation. Sedan, med svanarna vederbörligen matade, säger Stoffe:

- Öh, du, jag måste sticka nu...

Han tänker alltså rymma. Nils tycker detta låter OK, han behöver ju enligt boken inte hindra honom. Men han säger:

- Visst, bra. Men du vet väl att jag måste ringa basen och säga att du rymt...?

- Jodå, inga problem.

Stoffe ska till att dra men hejdas plötsligt av Nils. Ty för dåtidens fasta telefoner behövdes mynt, men han har inga - men han får chevaljerskt några av Stoffe...

Och sedan rymmer denne, skuffandes iväg på sina kryckor längs Svandammens grusgång, i den ljuvliga majsolens sken bland lunchflanörer, mammor och småbarn. Nils väntar några minuter för att ge honom ett schysst försprång, sedan uppsöker han en automat och ringer.

Den svenska samförståndsandan...




Relaterat
Bildreportage: Härnösands kyrkogård
Mitt liv i Åsele

Collage av LS