En modern man får härmed ordet, en av alla dessa "typer" som tagit över bloggen på sistone. Lyss:
"En polare till mig äger en sällsynt sak, en bok från 1892. Tanken svindlar, 1892! Men egentligen är det ju bara skräp, modern litteratur ska re' va. Allt av värde har skett efter 1945. Historia, kultur, allt; glöm allt som var före, det är rock som gäller.
Före 1945 fanns reaktionära drag i kulturen, som rasism och ockultism -- men nämnda år steg fredens solar över östern, atombomberna, och sedan dess är allting bra. Allt blir successivt bättre, ja min själ! Såsom litteraturen; förr skrev man om kungar, grosshandlare och torgmadamer, idag skriver man om nihilister i storstad. Det är menande tonfall, ledande frågor, modernt, nytt, aktuellt och ironiskt. Ett nytt liv i lobotomerad anda, ingen kan vara friare -- för vi är den fria generationen, vi spejsar ut i spegelblank framtid med miljö, fiberoptik och internationellt samarbete. Allt blir bättre.
Först kom jazzen, sedan kom rocken, sedan popen. Och nu blandas allt, vi återanvänder det bästa ur varje genre. Att sätta sig ner, snegla på vad andra gjort och sedan koka ihop en egen röra, det är för mig höjden av kultur. Att influeras mer allmänt, leva bland elementen och "inspireras", det där som romantiska konstnärer babblar om, förstår jag inte alls. Att se en sak i en annan: höra musik i trafikbuller, se mönster i oljepölar, se sagoslott bland molnen - vad är det för trams? Konst föds ur konst, epigoneri är alltings moder.
Vi är fria, vi lever i städer -- och städerna kommer bara att öka och öka i storlek tills de täcker jordytan. Och människan kommer att förlänga sitt liv med proteser: die Mensch Maschine. Ja vettu, allt som sker idag är av godo. Eventuella miljöproblem kommer att utvecklas bort -- med teknik, med byggande av maskiner och åter maskiner. Att miljöhoten upphör först sedan det skett en förändring i människans sinnen, ett paradigmskifte, förstår jag inte alls.
”Allt färre tror på Gud” -- det är sånt som jag och mina gelikar påstår, eftersom vi inte tror på något hinsides. Att folks andliga klangbotten i stort sett är densamma genom århundradena, att den bara skiftar form, fattar jag inte. Jag är som alla urbana pipel lobotomerad, hjärndöd av födsel. Varifrån tror ni annars den där färglösa fysionomin, den där grunda blicken, den där matta hyn kommer, trots all solariebränna, oréalkräm och botox...?
"Where did you get that blank expression on your face? -- Why, I was fuckin' born with it!""
Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar