Det händer att jag hudflänger Svenska kyrkan här på bloggen, angriper den för vissa dogmatiska felaktigheter. Nåväl, nu ska jag låta dem själva få ordet, i form av en tvättäkta präst.
Har du anlag för schizofreni? I så fall ska du bli präst i Svenska kyrkan.
Ena stunden står jag nämligen och talar om den Gud som så älskade världen, att han lät sända den sin enfödde son. I nästa stund är samme Gud arg på mänskilgheten för att den går sina egna vägar; han måste då ha ett blodsoffer av nämnde son för att blidkas.
I sig själv är kristendomen inte absurd, det är bara i vår tolkning den blir det. Vår: svenska kyrkans, lutherdomens, frikyrkornas och hela katolska kyrkans med, för den delen; Niceanska mötet, Chalcedonmötet. Med ett ord: Pauli tolkning. Vi har aldrig hört talas om att Gud gav människan fri vilja, och att han alltså inte kan vara arg på våra vilsegångna vägar. Vi förstår inte att storyn om den förlorade sonen handlar om denna fria vilja, om en människa som går vilse i världen men en vacker dag minns fadershuset, alltså den himmel där hans själ skapades; han återvänder till sin fader, alltså Gud. Detta förstår inte vi kyrkomuppar; vi ser den som en story om en man som åkte bort och sedan kom hem. En vardaglig son som kommer hem till sin vardaglige fader; nåt annat får man inte tolka det som, det är ju rena esoterismen!
Att Jesus var en lärare som lärde människan att ta ansvar för sitt liv, som sa åt henne "be all that you can be", var mänskliga, var människor - och som sedan gick i döden för att bekräfta sanningen i sin lära; detta förstår jag inte. Jag är kvar på barbarstadiet, i antik offermentalitet.
Jesu som blodsoffer: passar mig bra, jag kan nämligen inte tänka fritt. Inte skudda av mig paulismen, Pauli irrlära. Jag går och ser frälsning som en nådegåva, inte något man kan arbeta för på egen hand; skulle människorna göra det bleve jag ju arbetslös. Att till och med Luther ansåg prästadöme onödigt, att individen själv har en öppen kanal till Gud - det har jag smart nog glömt.
I Uppsala domkyrka ligger Swedenborg begravd; hjärtevärmande kulturellt, en stor svensk med en stor grav! Att sedan denne man var emot det mesta i officiell tro känner jag inte till. Jag vet inget om hans syn på Jesus som Gudsinkarnation, som avatar, om hans påpekande av felaktigheten i treenighetsläran, om hans korrespondenslära som är ett slags platonism; allt detta går över min horisont. Jag hyser dock en svag föraning om att Swedenborgs esoteriska kristendom en dag kommer att ersätta vår nuvarande, primitiva exoterism. Där vi bara ser till yttre ting, där vi jagar all inner space-filosofi på porten. All esoterism.
Jag anar detta, så för att jaga dylika känslor på båten tröstar jag mig med lite hokus-pokus om Kristi nådebank, hans fond av godhetscheckar som envar syndare kan erhålla. Därmed tvättas de rena på ett kick, behöver inte anstränga sig ett dugg.
Som dopet: vissa av Jesu samtida trodde att de därmed blev syndfria för alltid. En fin tanke; vi tillämpar den idag med dogmerna om nattvard och "tron allena".
Och så uppståndelsen, själva absurdismens kungstanke: själen må vara det som ger kroppen liv, men när kroppen dör då dör också själen en smula. Den hibernerar, går i ide där nere i graven. Så kommer den mytologiska "yttersta domen", tunga basuner brölar, och se! likt tonerna klingar, sig själen upp till Gud svingar! Att själen direkt efter döden går vidare till himlen, och sedan vidare till en ny kropp för ett nytt liv, den idén får jag inte tänka. Varför? Det är politiskt beslut på det, Chalcedonmötet 510.
Sa Jesus till rövaren som hängde bredvid honom på korset: "Idag ska du vara med mig i paradiset"? Det gjorde han, men jag låtsas som om jag inte hört det. Detta är ju annars den rimliga synen om själen är odödlig; man går direkt vidare till det hinsides. Men vi som tror på så kallad uppståndelse får inte låtsas om denna rad.
Vill ni ha mitt credo, på ett bräde? Då säger jag som Luthers klockare: "Jag tror vad kyrkan tror. Och kyrkan, den tror vad jag tror".
Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Balingsta kyrka av Robert Svensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar