Det närmsta Ernst Jünger kom att skriva memoarer var i sin drogbok. Den heter "Annäherungen - Drogen und Rausch" i original. På svenska finns den som "Psykonauterna".
Vad ska man med droger till? Behövs de verkligen?
Nåväl, jag erkänner: jag har själv varit en teoretisk drogromantiker, en lagombrukare som fascinerats av myterna kring tyngre droger. Men jag börjar få nog av all romantisk omsvärmning, all den magiska aura som omger haschish och opium och kokain, och Jüngers bok i ämnet styrker mig i den uppfattningen. Drogerna har ingen verkan, varken för att närma sig det Absoluta eller för att kunna skriva bättre. Han redogör för en mängd drogsessioner – men han upplever ju inget! Det är fullkomligt tomma erfarenheter som jag ser det.
Att drogerna är onödiga, överreklamerade och så vidare, detta sa till och med själve Baudelaire, annars sedd som en guru i dessa sammanhang. Han varnar för droger i ”De artificiella paradisen”, där han på ett ställe kommer med (Jünger)... "... den huvudinvändning som brukar riktas mot drogen: att det är en villoväg att lita på farmaceuter och trollkarlar när människan vill nå himlen. Som äkta och hederliga vägar nämner han fasta, bön och arbete men också ’ädla danser’."
Detta passar mig som hand i handske just nu. Jag sysslar inte mycket med droger, intresserar mig inte för dem; jag är ingen försvuren absolutist, men när det bland annat gäller det av Jünger så hett eftertraktade närmandet, detta att närma sig tillvarons esoteriska kärna, så har jag märkt att det går lika bra utan droger. Visst vardagsdrogande, en och annan väl inplacerad backanal kan förvisso ge stora insikter, det håller jag med om – men då ska det inte vara tyngre droger än de man kan köpa på Systemet. Detta är vad jag kallar just ”vardagsdrogande”. Jünger citerar annars en viss källa som säger att vin ger lika stora effekter som opium, och det styrker mig i detta mitt småborgerliga drogcredo.
För övrigt sa väl Baudelaire i sin berömda ”vi måste berusa oss”-harang, att man kan berusa sig med kultur likaväl som med droger. Läsa och skriva, lyssna på musik, skapa bilder: detta är också ett närmande.
Ointresset för droger som esoterisk katalysator delar jag också med Castanedas don Juan. Denne låter sin elev ta droger i början (q v ”Samtalen med don Juan”), men sedan sägs det att dessa bara var just en katalysator, något som skulle rubba den inbitne Castaneda ur dennes inbitna och skepticism.
”Psykonauterna” är rik och överrik på guldkorn. Och det handlar inte bara om droger heller, nej hugskotten och sidospåren är legio. Härmed några spridda reflektioner vi bjuds på, jag ger dem i punktform med eller utan kommentarer:
. ”Framtid” är en omtyckt term bland tänkare som inte kan leva i nuet, säger Jünger apropå att Nietzsche (i ”Fallet Wagner) en gång slängde ut sig: ”Tyskarna själva har ingen framtid”.
. Nu är det, framhåller Jünger, ”första gången i historisk tid som vi går in i ett astrologiskt tecken som inte föreställer ett djur”, alltså Vattumannen. Vad detta må betyda utreder inte Jünger, han bara kastar fram det som det hugskott det är, ännu ett exempel på hans ordknappa men fruktbara stil.
. ”Vid universiteten har grobianismen alltid funnit en fristad och med förkärlek kamouflerat sig som akademisk frihet” säger Jünger i ”Psykonauterna”. Det är träffande – för vid varje svenskt universitet förekommer som alla vet ett väldigt supande, i grunden vanligt drängsupande men förädlat med lite ceremonier och krusiduller, till det där omisskännligt studentikosa.
. Ockult: Dostojevskijs Svidrigajlov säger enligt Jünger att spöken bara visar sig för sjuka personer, och det har sina skäl om ni frågar mig: i sjukdomen (och i drogandet) uppnår man förändrade sinnestillstånd, stadier av ickeordinär verklighet som Castaneda säger. Och detta skänker mer än bara hallucinationer, om det man ser i dessa syner bringar en en viss, innebördsrik insikt till exempel. Då är det ingen hallucination, då är det en upplysande erfarenhet, en lucination i min bok.
Men för att helt återgå till drogerna.
Jünger citerar i sin bok till exempel
den suktande pundarens klagan: ”En gång levde jag som Gudar”. Det är mycket belysande: man har en gång vistats i de artificiella paradisen och vill tillbaka dit, men det är ack så svårt, dosen måste bli större och större för var gång så som heroinister erkänt.
Men – och här kommer min poäng, i linje med min absolutism – blotta denna IDÉ att leva som gudar räcker för att försätta sig i ett saligt tillstånd. Den är grunden för satori, upplysning, stilla ro, stilla glädje, allt det där som man (hävdar jag) kan uppnå med blotta viljan. Det är enkelt, men det enkla är svårt som Clausewiz sa. Den sanna saligheten nås av insikten: det finns bara här och nu. Tänker man så, känner man så, gör man detta till sitt ledmotiv – ja då lever man som gudar.
Åter en sund drogtanke som Jünger återger, ett prov på sunt förnuft i drogandens värld är vad en viss Guido säger, nämligen att överdrivet Närmande, överdriven drogkonsumtion för att nå De Stora Sanningarna – detta bör beivras. Det räcker med tre stora närmanden: vid manbarhetsprovet, före bröllopet och på dödsbädden. Det kan man tolka som en rejäl blecka vid studentexamen (eller före/efter inryckning), så ihop med sin käresta vid ett eller annat tillfälle, och sist på ålderns höst då hälsa, självaktning och allt annat kan flyga och fara!
Således: drogerna har sin roll. En och annan backanal för att främja skapandet må också tänkas; det frigör bilder, frigör låsningar man kan ha som konstnär. Men man ska inte göra drogandet slentrianmässigt, för i drogen själv finns bara tomhet. Med ruset ökar omsättningen, dock inte kapitalet som Jünger träffande formulerade det i krigsdagboken.
Varför tar man droger? I esoterisk mening är det inte för att bedöva sig utan för att nå ett förhöjt medvetande, för att närma sig det Absoluta, Gud om man så vill. Men, säger Jünger, ”man kan endast närma sig det Absoluta, inte vistas där”; öppnar man dörren helt kan man inte återvända.
Man lämnar alltså inte verkligheten, man uppsöker den snarare, verkligheten lika med Verkligheten. Man närmar sig livsgåtan. Den tyska titeln är ”Annäherungen”, vilket betyder just närmanden. Nu var det ju så, som jag antytt, att Jünger inte nådde någon upplysning, något gospel-ögonblick eller någon himlastormande möte med Det Absoluta i sina drogsessioner – men att ändå sträva efter dylikt, att söka sig beyond the Beyond, detta är vad esoterismen i stort handlar om, och ur den synvinkeln har boken sitt värde. Som kartläggare av vissa begrepp, som skiss för detta att söka sig Bortom och Utanför vardagsverkligheten.
Den har sitt värde i att nämna ”en gång levde jag som Gudar”, och inspirera läsaren att uppnå detta stadium utan droger. Kalla det en bakvänd strategi, men det är nu en gång så att man kan lära sig något även av en dåre, även felstegen och återvändsgränderna kan ge lärdomar. Sök alltså Gud inte i droger utan i stilla kontemplation, det är mitt credo – och möjligen även Jüngers, eftersom han ju aldrig mötte något gudomligt under sina drogexperiment. Han upplevde diverse märkligheter, det är sant, men direkt drabbande så som Castanedas drogsessioner i ”The Teachings Of Don Juan” var de ju inte.
Men (invänder vän av ordning), om Castaneda till exempel såg Mescalito sedan han tagit peyote, då är ju droger vägen till det gudomliga? Men (vill jag då ånyo säga), don Juan sa att droger var inte nödvändiga för att bli ockultist, de var bara ett sätt att skaka om den styvnackade Castanedas världsbild: ”Varför lät du mig ta droger, don Juan?” – ”För att du är dum...”
(Not: boken kom på tyska 1970 och på svenska något senare. År 2007 gav H-ström ut en nyutgåva, så boken torde vara rätt lätt att få tag på för den som så önskar.)
Relaterat
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
På Marmorklipporna
Äventyrshjärta
Heliopolis
