Carlos Castaneda föddes i Cajamarca, Peru, 25/12 1925. Han dog i Los Angeles, Kalifornien, 27/4 1998. Han skrev tolv böcker om sin andliga resa. De blev bestsellers, sålde i tiotals miljoner ex värden över. Ändå är Castaneda något av en doldis. Hans verk flyger lite under radarn. Bland annat därför har jag sedan starten drivit Castaneda på denna blogg. Idag recenserar jag bok 2 i serien, "A Separate Reality"
Castaneda blev lärjunge till indianen don Juan 1961 men la av efter några år. Dock skrev han en bok – ”The Teachings of Don Juan” som förutom att bli bestseller även blev en akademisk avhandling, ett ”undergraduate paper” i antropologi. Castaneda läste nämligen vid University of California, Los Angeles, UCLA. När väl boken var klar åkte han så ner till Mexico för att visa don Juan boken och därmed var det kört, han föll till föga och beslöt att fortsätta sitt lärjungeskap. Visst var visdomen tung att bära, de upplevelser som kantade det hela kunde göra en galen, men på det hela taget var den värld don Juan visade så mycket rikare än Castanedas vardagsvärld med dess materialism och banalitet att det aldrig var frågan om ett val, vägen valde sig själv.
Det Castaneda lärde sig från 1965 och ett tag framåt blev senare en bok även det, ”A Separate Reality”. Den handlar för sin del mycket om ”memento mori”, nödvändigheten att inse att man är dödlig. En trollkarl ska vara som en krigare, fullständigt beslutsam, ödmjuk, en smula rädd och, inte minst, beredd att dö. Endast så når man Kunskap i magins nattländer.
Själv läste jag denna bok på 1990-talet. Och detta fick poletten att trilla ner.
Jag menar så här: nog hade man hört talas om detta med döden förr, det var något vi alla skulle möta. Men att inse denna tanke med hela sitt väsen... det är inte snutet ur näsan. Man möter den till exempel hos existensialisterna: Sartre och de Beauvoir, ja även Heidegger nämner döden som en grundbult i individens personliga moral. Man måste ta med döden i ekvationen, annars blir allt banalt och icke-autentiskt.
Jag hade även mött det i Bhagavad-gîtâ: inse att du är dödlig, att du ska dö! Men det fastnade inte. Men så fick jag äntligen tag på Castaneda och tog mig an bok 2 i serien, ”A Separate Reality”. Och det var först nu, när jag så att säga fick memento mori i bokform, i ett komplett 200-sidigt narrativ, som jag förstod. Sanningen måste kanske smygas på en, måste upprepande nötas in för att det ska fastna i mitt ytliga sinne.
- - -
Memento mori: det är inte roligt att lära sig. Castaneda blir själv kallsvettig och konstig, hans vardag blir ett helvete säger han till don Juan, bara för att denne haft fräckheten att påminna honom om döden. Men det är så det är. Det tar några veckor innan kunskapen satt sig. Sedan kan man andas friare. Du blir en klar existensialist, saker och ting får proportioner och du inser dina begränsningar. Du ser livet i skarpare konturer eftersom du vet att varje ögonblick kan vara ditt sista. Du har, i Castanedas termer, fått ”döden som rådgivare” – Death as an Adviser. Varje ångestfull tanke, varje onödig ängslan och rädsla, motas i grind med memento mori. Så enkelt är det – och så svårt.
Svårt men också underbart. En existensialist kan gå ner på stan en solig dag och tänka, ”detta kan vara min sista stund här i livet, halleluja”. Döden kan slå följe med en även i ljusa stunder. Det handlar för sin del inte om att frossa i tankar på döden, att längta efter döden. Att söka upp döden i sig är poänglöst säger don Juan för vi ska ju ändå alla dö en gång. Nej, tanken på döden har en tillnyktrande effekt, den ger vardagen ljus och skugga. Efter ett tag blir memento mori så naturligt att man inte är medveten om det, det blir en av många esoteriska sanningar som vägleder en, del av ens andliga undervegetation.
”A Separate Reality” innehåller förvisso mer än döden. Det är magiska uppträden, rökning av psykedeliska droger, förtäring av tequila med mexikanska bönder och mycket annat. Alla Castanedas böcker är späckade med innehåll. Man blir aldrig klar med dem och det är för mig inbegreppet av ordet ”klassiker”. Visst är Castanedas stil en aning rapportmässig och ordinär men blott en inbiten skönande kan haka upp sig på det. Grundkravet för stil är, som Matthew Arnold sa, ”att ha något att säga” och det har Castaneda i rikt mått.
Relaterat
Hur det började
Castaneda = kastanj
The Eagle's Gift
Castanedas "Vision Quest"
5 kommentarer:
Jah har aldrig läst något av Castaneda, men du väcker mitt intresse.
Din text får mig också att tänka på Montaigne, som i sina essäer betonade vikten av att ständigt tänka på döden.
/Non serviam!
Aha, Montaigne också. En viss Kon-fu-tze sa också: "En man bör leva så att han i varje ögonblick är beredd att dö."
Penguin Arkana: Den här upplagan/utgåvan letar jag efter (tror jag).
Gillar Penguins omslag, samtidigt som jag tror Penguin Arkana har ett något större format än de vanliga Penguin Pockets (?).
@mikeville66: jovisst är boken på bilden en utgåva i serien "Penguin Arkana". Och visst hade / har denna serie något större format än Penguin Pocket (dock är Arkana något mindre än s.k "trade papeerback").
I min utgåva av boken som recenseras, "A Separate Reality," står det att den är tryckt 1990. Dessförinnan hade den kommit som Penguin Pocket 1973.
Intressant att momento mori var din huvudsakliga behållning från boken. Det gick förbi mig! Det som jag slogs av var seendet av en annan verklighet. Nåja, en annan vinkel på samma verklighet månne. Det kändes verkligt i kroppen medan jag läste, att det är så att jag bara ser ett fragment av helheten. Jag hoppas att få uppleva ett bredare seende!
Skicka en kommentar