Recension: "The Source Field Investigations" (Wilcock 2011)

Det senaste året har jag av och till nämnt en viss David Wilcock. Han är en amerikan född 1973. Han skriver böcker och föreläser om esoterism och vetenskap. Härmed en titt på hans bok "The Source Field Investigations". Den gavs ut av Dutton/Penguin 2011 och är på 536 s. På Adlibris kostar den 115 SEK.

1.

Vad sägs om en liten teori om allting? En där livet, universum och allting förklaras? Materia, energi, tid och rymd, livets uppkomst, kosmos’ och jordens utveckling, inklusive människans ursprung och öde...? Det vore väl bra...? Och sedan lägga till småsaker som Mayakalendern, pyramider, exopolitik, ESP och märkliga fenomen. Då får vi något som liknar David Wilcocks ”The Source Field Investigations”. Trots min raljanta ton gillar jag boken, författaren och hela upplägget. Detta är populärvetenskap för 00-talet. Wilcock är en Paul Davies, James Gleick och Gary Zukav för vår tid.

Den nyssnämnde Paul Davies kom ju 1983 med boken ”God and the New Phsyics”. Han ansåg att konventionell vetenskap inte räckte till för att beskriva självorganiserande processer såsom ”livets uppkomst”. Wilcock fortsätter på samma spår. Han kallar Gud ”källan” och Guds immanenta närvaro för the Source Field. Detta källfällt har som natur att organisera materia och energi så att liv uppstår, så att entiteter med DNA-molekylen som instrument kan uppstå och fortplanta sig. Fältet kan inte undgå att alstra liv. Livsalstrandet är i detta fält immanent.

Fältet är allnärvarande. Vartän det finns skapar det liv. Man kan säga: detta allnärvarande fält är svaret på vad som kom först, hönan eller ägget. Ty fältet alstrar själva den process som visar sig i höna och ägg, ägg och höna.

Wilcock ger en rad belagda exempel på hur källfältet yttrar sig. Som hur liv kan uppstå synbarligen ur intet i steriliserade provrör som endast innehåller sand och vatten (professor Ignacio Pacheos experiment, s 191 ff), samt hur man genom att lasra salamanderägg och styra strålen till grodägg kan få dessa att transformeras till salamanderägg (doktor Peter Gariaevs experiment, s 209). Detta torde bl.a betyda att DNA:s fysiska substrat är underordnat. DNA är information, en vågrörelse, del av källfältet. DNA är inte bara något som har uppstått spontant. Själve doktor Crick, denna molekyls upptäckare, ansåg att bakom DNA röjer sig en högre ordning.



2.

Wilcock redovisar många experiment inom medvetandets sfär för att påvisa källfältets existens: ESP, parapsykologi osv (s 13 ff, s 67 ff). I kontrollerade labbförhållanden (experiment av lögndetektorns (med)uppfinnare Leonarde Keeler, dennes arvtagare Cleve Backster, samt landvinningar av sådana som Thomas Garrett och Wilhelm Reich) har man fått indicier på att människans psyke är en märklig tingest. Generellt kan sägas att med vilja och tanke kan under uträttas. Intuition, infall, lumina och apercu råder i idéernas värld, inte systematik och steg för steg-analys. Inte enbart. Kontakt med Guds kreativa källor har alltid varit geniernas kungsväg.

Är allting således en tanke i Guds medvetande...? Wilcock är inne på det. Hans bok är en illustration av tesen ”the universe is mind” och ”consciousness is king”.



3.

”The Source Field Investigations” behandlar många fenomen, fler än jag kan redovisa här. Gåtfulla saker och ting, i skärningspunkten mellan idéhistoria, historia och naturvetenskap. Hit hör sådant som Gizapyramidens egenheter, sädesscirklar, Mayakalenderns cykler som är applicerbara på modern kosmologi samt antydningar att USA:s grundlagsfäder kände till Mayakalendern och 2012. Det sista visas på en fris i Kapitolium där en bild av ett möte mellan Cortes och Moctezuma har en synnerligen intressant kalenderskiva som bakgrund.

Boken innehåller dylikt och det är fascinerande. Men om jag ska välja en sak bland gåtfulla, esoteriska och historiedigra ting som Wilcock studerar så väljer jag detta med tallkottskörteln. Descartes ansåg t.ex att denna körtel, belägen i huvudet, var säte för själen. Forntida mystik tycks vara inne på samma sak. Avbildningar av tallkottar spelar en central roll i konsten. Tänk bara på bronsstatyn i Vatikanen som föreställer en jättelik tallkotte. ”The Pine Court” kallas platsen där den står och en jättelik exedra är byggd runt den. En högst märklig plats, tillgänglig för turister. – Tallkottssymbolik: vi har vidare sådant som Bacchi tyrsosstav som hade en tallkotte i toppen, Omfalosstenen som kan tolkas som en tallkotte samt Shiva Lingam som även kan tolkas så jämte andra interpretationer.

Vi finner även tallkottsliknande symboler i Mexico och Egypten. Och påven himself har en tallkotte i en av sina stavar. Allt visar på någon andlig funktion för det organ som här antyds. Wilcock tycks mena att tallkottskörteln är vårt tredje öga, chakrasystemets ajnacentrum, det inre seendets, drömmens och fjärrskådandets organ. Men inte nog därmed. I en tour de force säger Wilcock att ett visst, numera nedlagt, hemligt projekt i USA, ”the Looking Glass”, skapades genom reverse engineering of the pineal gland [s 447 ff].

Maskinen sägs ha varit en psykisk förstärkare. Stående inför den kunde man projicera sina tankar in i en gulaktig bubbla med fiskögonslins-förvrängningar runt kanterna. Således kunde man skåda hit och dit i tid och rum, dock ej bortom 2012 då det blev dramatiskt mycket svårare, hart när omöjligt. Detta kunde ge ett indicium på 2012:s särart, på dess roll som tröskel till en ny tid. Men i denna nya tid, ja kanske redan nu kan vi mer allmänt göra bruk av tallkottskörteln och ha fjärrsyn, varsel och tankeläsning. Sådant har hittills mest utövats av asketer och esoteriker, men källfältet har höjt oss i vår andliga utveckling. Tallkottskörteln tycks i alla fall vara medlet för kontakt med högre världar, ett inre öga som får oss att se bortom Bortom. Wilcocks utredning av fenomenet är onekligen en början till en förståelse av detta.



4.

Esoterismen, så som den formulerats genom historien, ger indicier på källfältets realitet. Religiösa märkesmän som Hermes, Orfeus, Kristus, Buddha, Shankara och Zoroaster har lett oss mot ljuset. Att tona in på kosmos, att se en broder i varje människa, att leva i nuet, att inte känna evig skuld för gårdagen eller rädsla för nuet: detta är sann intoning på källfältet. Detta har mystikerna lärt oss i tusentals år. Nu har David Wilcock försökt formulera en syntes mellan vetenskap och andlighet, mellan västerländsk objektiv vetenskap och personcentrerad kvietism. Likt Hugo Fischer på 50-talet (”Die Aktualität Plotins”, 1956) visar Wilcock på hur all sant spekulativ vetenskap är esoterisk i botten. Och laboratorieexperiment tycks stödja hela hypotesen, se ovan. Jag uttryckte det hela så här i "Till Smaragdeburg" (2010), där Pilgrim på sin väg träffat på en viss Ancyra i dennes labb:

– Alla vetenskapsmän är metafysiker, sa Ancyra. Alla är en gnutta mystiker och intuitiva, men ingen erkänner det. Till exempel: vi tänker, vi ägnar en stor del av vår tid åt tankeverksamhet, och tänkande är till sin art en esoterisk verksamhet. Den är inte exoterisk, kan inte påvisas genom något yttre, det där som vetenskapen sägs bruka sträva efter. Vidare så är materien ett slags vågrörelser, i sin art något abstrakt, men vi ser materien som materiell bara för att vi själva består av dylika vågor. Men materien har ingen beständighet, ingen objektiv existens; ”världen är vår föreställning”, utan iakttagare skulle den inte finnas. En iakttagare behövs för att realisera universum. För varför finns någonting överhuvud taget? Jo, för om ingenting fanns skulle ingen kunna ställa frågan...

5.

Wilcocks stil har sina sidor. Ibland, som i kapitelingresser, kommer den med alltför grundläggande påståenden. Och ibland finns det ”blinkningar mot publiken” (typ ”get that?”, ”detta kan låta invecklat men är intressant”). Men bortsett från det är ”The Source Field Investigations” värd sitt salt. Det är boken för den som vill ha en syntes mellan vetenskap och andlighet samt en överblick av vetenskapliga indicier som visar på 2012:s särart. Wilcock är något av ett underbarn som redan vid sju års ålder läste böcker om ESP t.ex. Därför kan han säga att denna bok har 30 års research bakom sig.

Wilcocks credo är att vad vi tänker och känner spelar roll, harmoni och balans kan uppnås med viljestyrka och Den Ende Skaparen kan inge förundran. Och detta har gett honom många hängivna anhängare, så pass att de tror han är en ny Messias. Wilcock har dock tonat ner dessa påståenden. Han är ingen Messias säger han. Kristusenergin tas emot i vårt inre, det är det eventuellt messianska vi kan uppleva i vår tid. Likt Edgar Cayce hävdar han att detta är Kristi återkomst: Kristi återuppstår i våra själar, i anden hos dem som vill ta emot Kristusimpulsen med allt vad det innebär. Som jag sagt på annan plats är idén om Kristi fysiska återinkarnation feltänkt. Och Wilcocks infogande av Kristus i sitt system med denna esoteriska, i-hjärtat-hos-varje-individ-idé om återuppståndelse – den harmonierar till fullo med den tanken.

Wilcock är nog inte Messias. Men han är bra. Och kul. Som föredragshållare är han vitsig, tänkvärd och bred. Här talar han om den bok jag just recenserat, här om 2012-relaterat material i en första vända och här om 2012-material som addenda. Varje Wilcockuppträdande tenderar att återvända till samma saker och dessa tre gör det förvisso (så man behöver inte se alla för att getta driften). Men som sagt nämner han exopolitik också och här är en utskrift av en intervju där han återger substantiella idéer från de hemliga projektens värld. Del 1 har även självbiografiska ord om hans uppväxt och insikt om att han antagligen var den reinkarnerade Edgar Cayce. Cayce var en siare och helare som levde i USA 1877-1945 och Wilcock har en del indicer som kan styrka påståendet att han var denne i ett tidigare liv. Bl.a är de väldigt lika utseendemässigt. Inte så att det gör hans bok eller hans föreläsningar bättre, men en krydda är det onekligen. Det är del av the David Wilcock Experience.

Ska man sammanfatta Wilcocks roll så är han en esoteriker som skriver klart och transparent och alltid tänkvärt. Hans videos är sevärda; han kan prata, han talar inte entonigt och uppstyltat, tvärtom. Blinkningarna mot publiken får man ta på köpet, dvs man hade kunnat tänka sig ett striktare framförande. Men sådan är nu Wilcocks personlighet och visst, man måste ha en gnutta personlighet för att fånga sin publik. Inte för att jag vill göra ner Graham Hancock, men Wilcock har dennes akribi plus större esoteriskt djup plus en mer varierad framställningsform. Kort sagt, mer personlighet. Och personlighet betalar sig när man ska kommunicera. Personality pays.




Relaterat
Redeeming Lucifer
Hancock: Fingerprints of the Gods
Kring David Wilcock