En nedlagd bensinstation

Jag gillar bilskrotar, övergivna fabriker, nedgång och förfall. Det är vad tyskarna kallar "Ruinenfascination": att fascineras av ruiner. Det är något vi nordeuropéer har i blodet. Jag vet inte varför.

Härmed en text ur en diktsamling jag skrivit. Samlingen heter "Grönt ljus". Den gavs ut som pdf 2009. Bloggen Café Exposé hyllade den för dess ”skissartade impressioner och chosefria impromptu-stycken i konkretionens tecken”.

"Grönt ljus" innehåller diverse. Som en prosaskiss över "En nedlagd bensinstation". Den beskriver min verklighet: jag lever i dessa nejder. När jag åkte tåg nyss såg jag till exempel ett flertal nedlagda fabriker: fascinerande ruiner där man vandrar i tanken. Jag far, i dröm och verklighet, fram genom öde byggnader, ser vatten droppa ner i en pöl med skimrande oljemönster, ser vajrar i taket och ogräs mellan konsollerna.

Javisst. Och mer än så: jag går där som ett osökt plusvapen, en diskret övertalare, blängande djupsinnigt på tomma bakgårdar och röda bollplank, på död korrugal och vit eternit, på grå himlar och susande skovlar. Jag rörs till poesi av allt detta och stämmer min lyra, höjer rösten mot skyn och utbrister i en ödebygdens elegi, en skrotvärldens panmunjong som ljuder till universums centrum och tillbaks, en skotad prosaskiss som skallar i kosmosnatten:

En nedlagd bensinstation där mackemblemet vittrat till gränsen mellan betydelse och ornament; en kontorslänga med himmelsblå eternitfasad; ett bilvrak med krossat glas på sätena, lukt av galon, bakelit och intorkad olja; en liten verkstad med belamrade arbetsbänkar och högt placerade fönster på vars brädor små rostiga burkar trängs; ett kallfuktigt vindsförråd där det står en syrlig lukt av masonit; ett lastbilsvrak med röda hjulhus och gulmålad hytt, frustande front, dubbla bakdäck, begynnande rost – och Michelingubben på taket, gamle gräddgubben, som...

... ruvar över mycket,
som världen inte vet,
men den spritsade munnen förtiger
orubblig var hemlighet.

Relaterat
En dag i statsminister Neros liv
Uppgörelse och löfte
Vetenskapens trollkarl

Recension: Invandring och mörkläggning (Arnstberg/Sandelin 2013)

Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin har gett ut en bok. Boken heter "Invandring och mörkläggning". Den kom ut på Debattförlaget tidigare i år. Och den har sålt bra. Här är den recension jag publicerade i Nya Tider nr 12/2013. Det var i mars. Jag brukar inte återtrycka mina NyT-texter här men nu gör jag ett undantag. Denna bok förtjänar all uppmärksamhet. Nyligen fick ju vänstern spader på att DN hade en annons för boken. Boken upprör PK-ister. Varför...? För att den publicerar fakta och sakliga resonemang...? -- Massinvandringen är en tabubelagd fråga. "Invandring och mörkläggning" ger sig in i dessa tabubelagda marker och försöker sprida ljus och reda ut resonemangen.

Debattörerna Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin ska krossa massinvandringsregimen. Och de ska göra det med en nyutkommen bok: ”Invandring och mörkläggning” (Debattförlaget 2013).

Detta är en så kallad brandfackla i debatten. Dessa 400 sidor är ett fontalangrepp på mångkulturism och massinvandringspolitik. Arnstberg/Sandelin går ut hårt och de går ut med fakta. Som att Sverige 2012 beviljade drygt 111.000 permanenta uppehållstillstånd. Vi leder därmed, med råge, den nordiska ligan i att ta in invandrare. Och i Europa är vi trea efter Tyskland och Frankrike. I grenen ”asylsökande per capita” innehar Sverige, sett globalt, en tvivelaktig förstaplats.

Arnstberg/Sandeln fortsätter i samma sakliga, lugna, vederhäftiga stil. Det sägs att blott 21% av de asylsökande är flyktingar, det ges bevis på flyktingsmuggling och det sägs att invandringens årliga kostnad måste skrivas upp. Glöm 40 miljarder säger författarduon. Den beräkningen var från 2006. Siffran 110 miljarder ligger idag närmare sanningen. Den siffran har man fått från Jan Tullberg på Handelshögskolan.

Slutsatsen Arnstberg/Sandelin drar är att välfärdsstaten inte klarar av massinvandring. Deras bok har argument för den tesen som är omöjliga att kringgå. 110 miljarder blir t.ex 23.000 SEK per svensk och år. Det är en viktig siffra. Och den ges i denna bok, en välskrriven, välresearchad bok som därmed torde bli själva kampens centrum – centrum för kampen mot massinvandring och mångkulturism och för normalisering, sans och måtta. Arnstberg/Sandelins bok är det dokument som kommer att diskuteras 2013. Norberg/Segerfeldts nyutkomna "Migrationens kraft" framstår som ren science fiction i jämförelse. Där talar man sig varm för inrättandet av kåkstäder för att klara massinvandringen.

- - -

Arnstberg/Sandelins bok "Invandring och mörkläggning" har 12 kapitel. De innehåller, i tur och ordning, detta.

Bokens första kapitel handlar om regimens ideologi, etik och trosmässiga glöd kring detta med invandring. Mångkulturismen, kan man säga, är en religion. Kapitel 2 behandlar statistiken kring det hela, mörkad av makten, här klargjord. Kapitel 3-5 handlar om kriminalitet relaterad till invandring, som asylfusk och invandrare i Sverige inblandade brott. Detta är ett nödvändigt, koncist, klargörande av en oftast förtigen verklighet. För en ärrad invandringskritiker är inte allt som sägs här nytt, men som sammanfattning har detta stort värde. Hela boken kan därmed få rollen av referensverk kring vad invandring egentligen är och kostar.

Kostnaden ja, Den behandlas i kapitel 7. Här redovisas bland annat den ovannämnde Jan Tullbergs beräkning att invandringen troligen kostar oss 110 miljarder per år, inte 40 miljarder som hittills gällt som riktvärde.

Metapolitiskt och ideologiskt är kapitel 6 verkligen intressant. Den behandlar forskare, inom olika gebit, som går regimens ärenden inom mångkulturism, antivithet och svenskfientlighet. Verk av Stefan Jonsson, Mattias Gardell, Masoud Kamali, Torbjörn Tännsjö samt Henrik Arnstad granskas. Mer om dessa herrar strax.

Kapitel 8 behandlar Miljöpartiets invandringspolitik, eller brist på sådan (= öppna gränser, alla får komma hit). Även det kapitlet ska jag titta närmare på nedan. Kapitel 9-10 behandlar för sin del sharia och islamism samt censur, newspeak och svenskfientlighet.

Del 11 handlar om kommuner som blivit symboler i striden mot ”berikning”: Sjöbo, Vellinge och Forserum. Den sista avdelningen i boken har visst fokus på Danmark. Där visas, bland annat, hur man i detta land faktiskt förmår diskutera invandringen någorlunda öppet. Sverige är, jämförelsevis, mer låst. Kanske har vi i detta land världens mest tabupräglade, låsta och mörkade invandringsdebatt. Men förhoppningsvis kommer Arnstberg/Sandelins bok att öppna upp debatten. Och göra så att invandringen kan bli en fråga, bland andra, som man diskutera utan att bli karaktärsmördad om man har ”fel” åsikt.

- - -

Kapitel 6 granskar som sagt ett antal suspekta, men idag uppburna, aktörer. En av dem är Masoud Kamali (1956-), professor i socialt arbete. Idag deltar han inte i debatten, men 2006-2008 misstänkliggjorde han alla som talade om hederskultur och reaktionärt beteende hos vissa MENA-invandrare. Kritikerna, sa Kamali, var nazister och rasister. Men han är inte extrem...? Nej inte alls.

En annan märklig men av eliten hyllad operatör är Stefan Jonsson (1961-). Han var anställd på DN fram till 2010 men fick gå när Gunilla Herlitz slimmade organisationen. Det var knappast av ideologiska skäl. Jonssons vänsterism drivs idag hårt av kvarvarande DN-garde. Jonsson är en antivit ideolog som ser rasism överallt. Man kan säga: hans antirasism är en täckmantel för antivitism. Om till exempel svarta odlar sin särart, då är det fint och bra, då är det négritude som ska hyllas i alla tonarter. Men om vita hyllar sin särart är det rasism. Sådant är Jonssons credo. En hel generation svenska intellektuella har skolats i den. Att vara antivit är ett krav för att få skriva i finmedia som DN, SvD, Aftonbladet och Expressen.

Henrik Arnstad (1967-) behandlas även i aktuell bok. Han är en författare av historieverk. Han har felaktigt uppgett att han är fil kand. I sina böcker har han brännmärkt Finland för att det stred på samma sida som Tyskland i kriget. Här kan man säga: visst stod Finland nära Tyskland, och visst var Finlands hävdande att det förde ett separat krig mot Sovjet 1941-44 icke trovärdigt. Men att som Arnstad naziststämpla Finland för dess andravärldskrigshistoria är att gå för långt.

Att Arnstberg/Sandelin granskar folk som Kamali, Jonsson och Arnstad är verkligen på tiden. Detta är synnerligen radikala figurer med en gräddfil in till maktens centrum.

- - -

Kapitel 8 i Arnstberg/Sandelins bok behandlar som sagt Miljöpartiets extremliberala invandringspolitik. MP vill ha helt öppna gränser. Alla som vill ska få komma hit. Att hävda något annat är diskriminerande.

Detta anser MP. Och det går hem hos eliten. Det parti som överlag är populärast hos journalister är detta extremistparti. I en undersökning sa 41% av de tillfrågade journalisterna att MP var det populäraste partiet. Det var i Kent Asps ”Svenska journalister 1989-2011” (2012). Men Arnstberg/Sandelin nöjer sig inte med att konstatera det. De granskar kritiskt MP:s program. Författarduon säger att MP ”kräver helt öppna gränser och tillgång till full samhällsservice med bostäder och ekonomi för alla som kommer hit”. Det är vad MP:s partiprogran förmedlar. Mot denna ideologi polemiserar Arnstberg/Sandelin skarpt. De säger: visst ger öppna gränser möjligheter för vissa. Men det är fel väg att gå anser de; man bör istället ha ett mer långsiktigt fokus på hur välfärdssamhällena ser ut och fungerar. Och här kommer ett vältaligt försvar för att vi i väst själva ska få bestämma om våra samhällens framtid:

”Det är fungerande samhällen med utbildade, disciplinerade och lojala invånare som skapar välstånd. Det är dessa samhällssystem som måste skyddas genom en mer eller mindre begränsad invandring.” Invandring har historiskt i ett land som USA fungerat, men invandring ”kan också presentera sig som en kostnad och ett hot mot det existerande samhället. Den senare bilden dominerar för vår tids välutvecklade länder, också för USA. (...) Det finns i varje samhälle ett antal ”obehövda” och det är där som problemen tätnar: arbetslöshet, bidragsberoende, droger, kriminalitet, våld, etc. Så gott som alla välfärdsstater är i dag rädda för att via invandring rekrytera fler medlemmar till denna kostsamma och olyckliga befolkningskategori. Vi skulle önska att Miljöpartiet hade reflekterat över denna fråga, eftersom de propagerar för fri invandring. Ingenstans hittar vi emellertid ett sådant resonemang inom miljöpartiet.”

Varför? Bland annat för att journalisterna gillar MP, se ovan. MP lever i en skyddad verkstad, fritagen från granskning av media. Media propagerar ju för öppna gränser och mångkultur, kallar illegala migranter för ”papperslösa” och överanvänder begreppet ”flykting” för envar asylsökande. Men de är just det, asylsökande. Flyktingstatus beviljas bara dem som får asyl enligt FN:s Genèvekonvention: ”Bara en tiondel av alla asylsökande som har fått stanna sedan 1980 uppfyller kriterierna för begreppet flykting, som det definieras i svensk lag och internationella konventioner.”

Detta upplyser oss Arnstberg/Sandelin. De vänder sig starkt mot det samhällsklimat som råder med ett extremt massinvandringsparti, MP, som okritiskt gillas av journalistkåren. Ja, det handlar om ett helt massinvandringssentiment, som med religiös glöd antas, omfattas och förs vidare av medias megafoner.

- - -

Arnstberg/Sandelin nämner även att SD är det enda riksdagsparti som är vettigt: ”har svenska politiker från alla partier utom Sverigedemokraterna förlorat sin verklighetsförankring i invandringsfrågor?” Det är med andra ord ingen syrefattig studie Arnstberg/Sandelin skrivit, ingen försiktig diskussion. Det här är skarp polemik mot massinvandring och mångkulturism. Det är gloves off, kan man säga.

MP är helt verklighetsfrånvänt. Det vill inte säga lite i dagens låsta och tabupräglade samhällsklimat. Men MP går längre. Man föreslår ofinansierade reformer för generösare flyktingmottagning överlag: tvinga kommuner att ta emot ensamkommande, återförena somaliska familjer på svensk botten, ge all möjlig samhällsservice till dem som illegalt tagit sig i landet. Allt det där fick de formellt igenom när de gjorde upp med M 2011 men samhällsklimatet börjar nu vända sig emot det hela.

Man frågar sig om MP:s stödpatrull, journalisterna, börjar inse hur kört MP är ideologiskt. Men än så länge spelar journalisterna med och vägrar granska detta vansinnesparti. Man får hoppas att Arnstberg/Sandelins studie i aktuell bok gör slut på MP:s existens i riksdagen. MP är ett tanketomt massinvandringsparti för postpolitiska vänsterister, inget annat. Miljön och vanligt folk har man glömt för länge sedan.

- - -

MP är helt lobotomerat. Arnstberg/Sandelin säger inte det, men de citerar MP:s program där de sägs att kulturer, precis som resten av samhället, är i ständig förändring. ”Det går inte att säga att människor från en viss kultur är på ett visst sätt.” Urvattnad mångkulturism, total nivellering, total utplåning av varje särdrag. Detta är MP:s vison och jag kallar den en suddig vision av helvetet. Och Centern är likadant: öppna gränser, fri invandring och annat vansinne föreslog de i december 2012. Arnstberg/Sandelin nämnder det liksom de citerar DN:s Lena Andersson som anser att migration ska bli en politisk icke-fråga, på samma sätt som varje kvinna har rätt att föda hur många barn hon vill. ”Migration från livmodern” får ju försiggå fritt, varför då inte migration generellt...? Bara en person fri från all känsla för sitt folk, sin historia, sitt land och sin kulturella livsmiljö kan tänka så.

Drömmarna om fri invandring är drömmar, frikopplade från ekonomiska och andra realiteter. Arnstberg/Sandelin visar det på ett förtjänstfullt sätt med sin bok. De visar på ett land, Sverige, där debatten kring en viktig samhällsfråga kringgärdats av tabun och låsningar. Invandring har blivit en grundbult som inte får rubbas för då riskerar tydligen hela samhället att braka ihop – anser sjuklöverpartierna, media och akademi. Men Arnstberg/Sandelin visar med systematisk statistik, nytolkning och annorlunda perspektiv på hur vansinnigt alltsammans är. Som sagt är deras bok ingen försiktig studie, den är ett frontalangrepp på ett tillstånd som varat för länge – ett tillstånd kallat ”massinvandring som frälsningsväg”. Debatten håller redan på att flyttas från invandringen som välsignelse till invandringen som kostnad. Och denna bok kommer förhoppningsvis att bli spiken i kistan på den oskrivna lag som säger att massinvandringen inte för debatteras eller ifrågasättas.

Författarduon gör sitt jobb med fakta, analyser och referat. Men de har även en synnerligen god stil: klar och lättläst, med vassa citat från allehanda källor, och på det en gnutta ironi. Detta är 2013 års hitills mest spännande bok, alla kategorier.

Här är Debattförlagets hemsida med mer info om boken.




Relaterat
USA: en stormakt söker sin roll
Om Nya Tider
Svenska stories
Tidningsbud: så funkar det

En dikt om en pilgrim

Halleluja.

Härmed en dikt. Den ingår i min samling "Grönt ljus" från 2009. Den lyder:

Jag är en uttröttad pilgrim
som kommer till en kyrka,
lägger sig ner vid altaret och sover.

Sömnen varar en evighet
och i slutet av evigheten
vaknar jag
och träder ut i en förändrad värld.

Relaterat
Dynontologi -- en lära för människor i tillvaron
Evola: The Doctrine of Awakening (1943)
Glädje

Slaget vid Narva 1700

Edit 2017: nu har min svenska historik getts ut i bokform: Ett rike utan like -- Sveriges historia. Härmed en text från 2013 som kom att ingå i den: slaget vid Narva.

Karl XII

Karl XII kröntes till kung i december 1697. Då var han 15 år. Nu hade han envåldsmakten över det svenska rike som dominerade Östersjön. Och grannmakterna trodde att vi var försvagade av att ha en så ung kung så de förenade sig i en pakt; Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland gick samman och förklarade oss krig. Det påminde om 1675 då Danmark förklarade oss krig i en tid av upplevd svaghet. Och på den tiden, 1670-talet, var vi ganska svaga. Vi var dåligt förberedda.

Men det var då det. Nu, inför krigsutbrottet 1700, rådde ett större lugn. Vår armé och flotta var i bättre skick och mobiliseringen fungerade perfekt. Den indelta armén, med ständigt insatsberedda knektar, bestod provet. Karls plan var att slå mot det mjukaste målet först, Danmark. Och man hann knappt stiga iland vid Humlebaek på Själland förrän dansken bad om fred. Sedan vände sig Karl mot Ryssland. Den estländska, svenskkontrollerade staden Narva belägrades av en stor rysk armé under befäl av fransmannen Charles Eugène de Croy. Med sin fältherre Carl Gustaf Rehnskiöld kom Karl till undsättning.




Narva

En svensk armékår skeppades senhösten 1700 till Estland. Karl XII vilade inte på hanen. Han gick till anfall direkt, trots råd, in i det sista, om att avstå från anfall. Svenskarna var framme vid Narva 20 november. Ryssarna belägrade staden Narva med en linje och försvarade denna linje med ännu en, en så kallad cirkumvallationslinje. För anfallet beslöt sig den tjänstgörande ÖB:n, general Rehnskiöld, för ett kraftsamlat genombrott på två ställen av denna yttre försvarslinje. Infanteriet skulle gå i täten för att forcera den stormgrav ryssarna grävt framför linjen; man skulle ta sig över den genom att slänga risknippen, så kallade fasciner i den.

Samtidigt som svenskarnas två kolonner började avancera kom snöyra med hagel som blåste i ansiktet på ryssarna. Detta skymde sikten för deras muskötskyttar och deras artillerister.

Det svenska infanteriet började anmarschen och gav eld på 30 meters avstånd. Så rusade man fram den sista biten, slängde risknippena i graven och bröt in. Försvarslinjen genombröts som planerat på två ställen. Ryssarnas front blev därmed uppstyckad i tre delar. Strid med blankvapen och tillhyggen vidtog. Ryssarnas högerflygel gav vika och trycktes ner mot Narvafloden. Ryssar försökte fly över bron, men den brast av vikten av de tusentals flyende. Många drunknade eller frös ihjäl i vattnet.




Resultatet

De ryska officerarna i Narvaslaget var inhyrda tyskar. Det ryska manskapet ogillade dem. Nu, när det började gå dåligt, slog man helt enkelt ihjäl dem. När detta och högra flygelns sammanbrott uppdagats för de Croy beslöt han att kapitulera. Under tiden plundrade svenskarna de ryska förråden på mat och brännvin. Man hade hungrat under marschen till Narva och nu befann man sig plötsligt i Schlaraffenland. I mörkret började Livgardet av misstag beskjuta Dalregementet. Vissa förluster leds innan dalmasarna lyckades få sitt spel att spela en svensk marsch. [Bengt Liljegren, "Karl XII", s 92]

Kvar att besegra var den ryska vänsterflygeln. Efter ytterligare strider valde även denna att ge upp. Då var klockan två på natten.

Belägringen av Narva kunde hävas och den svenska armén kunde gå i kvarter. Enligt uppgift var ryssarna i detta slag omkring 33.000 man mot svenskarnas cirka 10.500. Det var underlägsenhet 1 mot 3, vilket inte är så dåligt då man enligt boken ska ha överlägsenhet i minst 2 mot 1 då man anfaller. Och enligt samma bok ska man heller inte slåss när det är vinter; sedan 30-åriga kriget hade svenskar dock för vana att slåss på vintern om det fanns möjlighet till seger. Man kan säga att Karl bröt mot regeln om numerär överlägsenhet på samma sätt som U. S. Grant vid Fort Donelson 1862 och Rommel vid ankomsten till Nordafrika 1941: bättre att vara igång och överraska med det man har än att vänta ut i och för sig behövliga förstärkningar, eftersom inget överträffar en taktisk seger. Vitesse, vitesse, de l'activité som Napoleon sa: det är den operationella taktiken som vinner slag.




Relaterat
Ett rike utan like -- Sveriges historia
Åselememoarer
Lumpen

Baudelaire, Nietzsche och Goethe om kreativitet

Halleluja.

Baudelaire sa ju: ”Konstnärlighet är systematiskt återerövrad barnslighet.” Och det tycks vara inspirerat av Nietzsche, som sa: ”A man’s maturity: that is to have rediscovered the seriousness he possessed as a child at play.”

Se även Goethe: ”Geniet är en förlängd pubertet.”

Själv säger jag i ämnet: För att få kreativiteten att flöda, se till att skapa en struktur inom vilken du kan vara fri. -- Detta anknyter till Baudelaires ord om "systematisk barnslighet". Och till Nietzsches antydan om kreativiteten som en "barnlek". Man kan inte bli barn på nytt, men man kan återskapa vissa ramar för barnets kreativitet.




Relaterat
PK-ismen är del i ett större mönster
Hur ska det gå för svenska vecko- och månadstidningar?
Årets vita H&M-modell heter Jennie Runk
Buick på gatan

Bild: Arvika

Recension: Fribytare i folkhemmet (Engdahl 1979)

Per Engdahl (1909-1994) var en svensk politiker, författare och ideolog. Hans memoarer ”Fribytare i folkhemmet” från 1979 innehåller mycket. Förutom att berätta om sin egen bana som student, skribent och politiskt verksam skissar han vissa drag i Sveriges utveckling från hedenhös och framåt. Han skildrar världspolitik under 1900-talet och han diskuterar ideologier, han tar upp kulturella aspekter på ditt och datt och han redogör för ekonomi i stort och smått. Han var en lärd figur med förmåga att formulera sig enkelt, men inte simpelt.

Per Engdahl föddes i ett borgerligt hem i Jönköping 1909. Det kan nämnas att han vid 14 års ålder blev funktionellt blind. Men han fortsatte sin karriär som student och politiker tämligen obehindrat av detta. Det säger sig självt att han behövde handledare för vissa saker men i stort levde han normalt. Till exempel som student kunde man på den tiden få sig mycket till livs enbart genom att bevista föreläsningar. Jag gissar att statsvetenskaplig litteratur inte fanns som blindskrift då.

Det var i Uppsala 1935 som Engdahl tog sin fil kand i statsvetenskap. Samma år debuterade han med diktsamlingen "Stormsvept". Politiskt var han emot både Sovjetkommunism och amerikansk kapitalism. Mussolini var den store inspiratören. Den Nysvenska Rörelse som han bildade hade sitt ursprung i en förening bildad i Uppsala 1930. Nämnas kan här att Vägen Framåt startades 1932, en tidskrift där Engdahl ofta medverkade.

Åren 1937-1941 samarbetade Engdahls organisation Svensk Opposition med den svenska radikalhögerns stora, tyskvänliga parti Sveriges Nationella Förbund. SO uteslöts ur SNF 1941 men fortsatte att hoppas på en tysk seger i världskriget. När Tyskland lidit nederlag 1945 marginaliserades Engdahls rörelse, nu kallad Nysvenska Rörelsen. Men den levde vidare som idérörelse. Engdahl hade ett stort kontaktnät, han hade sedan sin tid i Uppsala umgåtts med folk i alla politiska läger, och denna bredd i hans väsen speglas bra i memoarerna. Alltså den ”Fribytare i folkhemmet” som här behandlas. (Begreppet ”fribytare” är lika med pirat, sjörövare, kapare, eng. freebooter).

Jag kan inte återge allt som de 380 sidorna skildrar. De är täta på idéer och reflektioner, på originella vinklar liksom på uppgifter om Engdahls liv. Det kan även sägas att Engdahl hade sina kontroversiella åsikter, såsom stödet för Nazityskland. Det var inte oreserverat men visst var han klart på denna sida och emot boljesvismen. I denna recension tänker jag inte gå in på detta. Istället tänker jag nämna diverse annat ur boken jag finner intressant.

- - -

Den historiska rundmålning som görs i bokens början äger sitt intresse. Det talas om Sverige, det talas om nationen, och det talas om nationalismen som kraft. När boken skrevs på 70-talet var nationalismen som värn mot kosmopolitism och internationell kapitalism ett tydligt fenomen, yttrat i befrielserörelser i tredje världen. Engdahl: ”Ser vi oss om i världen av i dag, är det en faktor, som bjärt sticker i ögonen, nämligen nationalismen. Överallt, i Asien, i Afrika, i Latinamerika, gör den sig gällande med en nästan eruptiv styrka. Just i det århundrade, då tänkare, politiker och författare trodde sig ha övervunnit nationalismen ungefär som man övervinner en fördom, tränger den fram som en naturmakt. Det är som ville den inpränta i vårt medvetande, att nationen är en realitet, en ofrånkomlig psykologisk verklighet, som bara den inbliska ointelligensen kan förneka.” [s 7]

För nationalismens radikala sida nämner Engdahl även en viss Sara Lidman (1923-2004), en vänsterförfattare med rätt hög profil. Hon ska ha uppgett att Nordvietnams frihetskamp hade lärt henne att förstå ”Fänrik Ståls sägner”. Var detta sägs hittar jag inte just nu. Kanske stod det i Engdahlboken ”Det nödvändiga greppet” 2013. Mer fakta om den här.

- - -

I sina memoarer skildrar Engdahl i första kapitlet framväxten av en svensk nation. Han tycker sig se hur de två delar ”varav Sveriges rike är sammankomet, Svealand och Götaland” har sina egenheter. Han ser stenålderns megalitkultur med de så kallade stendösarna på västgötaslätten som spår av goternas intåg, medan Svealandskapen är präglat av indoeuropéerna -- samma arier som uppträdde som hettiter i Mellanöstern samt som perser och nordindier längre österut. Arierna överlagrar Europa, kommer med en ny kultur.

Vad ska man säga om detta då? -- Engdahls poäng med detta för Sveriges vidkommande är att svealänningar och norrlänningar har det ariska i sig, en hårdare, mer stridbar kultur medan götalandskapen har en sävligare, mer godmodig typ, ”en idog och lättsam människotyp, full av västgötaknallarnas humor och skåningarnas flegmatiska energi”. [s 10] Ariernas stridsyxefolk ”var människor av en helt annan typ, aggressivare, hårdförare, patetiska, men också humorfriare och känslokallare.” [s 11] Engdahl medger att det är riskabelt att generalisera men han ger exempel på fler dylika skillnader i detta ”Sveriges dubbla ursprung”. Som att svearnas politiska arv är folkligt kungadöme medan götarnas är ”aristokratisk republikanism”. Götalandskapen hade en äldre aristokratisk kultur som sedan förts vidare i sådant som medeltidens ”rådskonstitutionalism” och frihetstidens riddarhusstryda riksdagsvälde, medan sveaarvet visar sig i Vasatidens absolutism och godsreduktionens karolinska monarki.

- - -

Engdahl berättar om Sveriges politiska liv under 1800- och 1900-tal. Om högern säger han träffande att den traditionella högern under sådana som Harald Hjärne, Rudolf Kjellén och Adrian Molin var ett slags ”historieromantisk reformkonservatism”. Bland annat frammandes hos dem Karl XII:s storhet, men inte naivt som hos Tegnér utan som del i en västeuropeisk offensiv mot Ryssland (Hjärne). Denna strömning fick sedan konkurrens av en mer kommersiell höger, av ”demokratisk liberalkapitalism”. Arvid Lindman (högerpartiledare under 1910-talet) och alla hans efterföljare kan vara symbol för denna högerattityd. Visst fanns sedvanlig nationalism osv. i högern även framdeles, men dagens Moderatparti kan sägas vara den logiska slutpunkten för denna krämar- och kapitalistideologi. Den radikala nationalismen övertogs på sin tid av Högerns ungdomsförbund, Sveriges Nationella Ungdomsförbund som sedan blev Sveriges Nationella Förbund, som nämnts ovan.

Vad gäller borgerlighetens mottaglighet för 20- och 30-talens fascism och nazism, för dess idéer om ras, blod och jord, så var i Sverige Bondeförbundet det som var i framkant säger Engdahl. Svenska bondeideologer såg allmogen som en gryende elit, som ”en nyadel av blod och bygd”. Det hade fog för sig. Det är inte många länder som har en sådan fri bondeklass som vi har; i till exempel Danmark och Nordtyskland fanns livegenskap länge och väl och i Östeuropa likaså. Tack vare Gustav III:s reformer kunde på sin tid de svenska fria bondgårdarna leva vidare, de blev inte uppköpta av storbönder som i till exempel Danmark och England.

- - -

Som sagt, Engdahl berättar om ditt och datt. Förutom tillbakablickar som den om den svenska nationens uppkomst passerar större delen av 1900-talet revy. Engdahl har ordets gåva, han tar sig fram ”med stor men lätt buren lärdom”. Han är av ungefär samma årgång som Frans G. Bengtsson, Bertil Malmberg och Åke Ohlmarks, och likt dem har han stort ordförråd och en tillgång till en rik fond av bildning och lärdom att foga in i berättelsen. Men Engdahl är såklart mer ideologisk än dem, han har inblick i nationalekonomi och politik. Och som politiker forumulerar han sig intressant. Ett exempel bland många är hur man i en nysvensk broschyr från 30-talet diskuterade ”folkets radikalisering genom massornas aristokratisering”. Detta ger in nuce ett exempel på den engdahlska stilen. Och på hans idéer: en viss folklighet, men inte en nivellerande sådan som inom marxismen utan en höjande.

I boken nämns möten med figurer som Herbert Tingsten, Olof Lagercrantz, Birger Furugård, Sven-Olov Lindholm, Rütger Essén, Axel Brusewitz, C-G Ekman, Elsa Norberg, Dagmar Cederberg, Nora Torulf, Per Albin, Per Edvin Sköld samt en del figurer i utlandet, som ett möte 1936 med Italiens utrikesminister Ciano. Vid detta tillfälle kunde Engdahl även ha fått möta Mussolini. Men Engdahl måste tacka nej, han hade inte pengar nog för att betala det uppehälle som de fyra dagars väntan på Il Duces ankomst till regionen skulle innebära. Och som hedersman vägrade förstås Engdahl att be om pengar; han sa istället att han måste hem till Sverige för att tala vid ett Nysvenskt möte på Medborgarplatsen. Voilà un homme.

- - -

Mycket kan sägas om Engdahls liv. Ska jag nämna en intressant sak därur får det bli denna: under kriget och beredskapen var Engdahl en ofta anlitad talare. Och under vintern 1939-40 var hela landet nationalistiskt. Det var lätt att som nationalist få publiken med sig. Receptet såg ut så här: ”svensk patriotism, sammankopplad med sympatier för Finland, som ibland närmade sig ren identifikation -- sådan var stämningen oberoende av vilket parti eller vilken samhällsklass man händelsevis råkade tillhöra.” Sossarna var inte med på detta sentiment i början men de drogs med. Emot det var förstås hela tiden kommunister och marxister.

- - -

Summa summarum: att helt reducera Engdahl till en icke-person, så som svensk intelligentia gjort efter 1945 -- det går inte. Engdahl är en person man inte kan förbigå när svenskt politiskt 1900-tal ska beskrivas. Han var i en brännpunkt: han diskuterade med alla, han erkände talang i alla läger. Och han var först och främst nationalist. Han stod för Sverige etniskt, statligt och kulturellt, och det gör att Engdahl ännu idag är aktuell.




Relaterat
Ett rike utan like
Engdahl: Det nödvändiga greppet (2013)
Morgondagens media: stil och attityd

Dynontologi (smakprov 3 av 3)

Detta är smakprov 3 i min serie om dynontologi. Temat i detta avsnitt är: viljestyrka.


Index till alla tre smakprov

Man måste som jag sa i förra avsnittet ta makten över sig själv. Man måste vilja det. Och viljan är central i denna lära. En människa som insett viljans makt är kapabel till mycket. Dynontologi är konsten att med viljan skapa förändringar i medvetandet. Genom att ta viljekontroll över tanken spar man mental energi.

Man måste ta viljekontroll över tanken. Man måste bemästra varje tanke och känsla som förekommer i ens inre. Det innebär till exempel att inte låta sig manipuleras av massmedia. De är ju mästare på att manipulera känslor. Att manipuleras av en skönlitterär bok eller en film kan också hända. Det är mindre drabbande för ens väsen, för ens liv som fri individ än att utsättas för massmedias agendor. Men det är ju även så att den konstnär som berättar sin historia med ett minimum av känslopjunk är en bra konstnär. Känsla får finnas, men inte känslomanipulation.

Att bemästra tankar och känslor innebär även sådana som ”bara bubblar upp inom en”. Såsom olösta problem i ens förflutna. Ofta handlar dessa om att man anser sig orättvist behandlad. Då kan man avvärja det ältande som detta kan leda till, genom att förlåta sina fiender och sedan gå vidare. Man behöver inte ens uppsöka vederbörande för detta. Man kan ”i anden förlåta sin fiende”. Man säger inför sig själv: ”Du NN behandlade mig fel men jag förlåter dig.” Därmed frigör man mental energi och kan gå vidare, styrkt.

Man kan på samma sätt, i sitt inre, förlåta dem man gjort orätt. Visualisera personen och recitera mantrat ”hej – förlåt mig – tack”. Visst kan man även söka förlåtelse IRL, men även detta har bäring anser jag. Ty det hela avgörs, som allt annat, i det inre.

- - -

Man måste bemästra sitt inre. Man måste sträva efter klarhet. ”Kan du hålla ditt huvud klart, när alla omkring dig blott irrar – då är du en man, min son”. Detta sade Rudyard Kipling (1865-1936).

Det handlar, kort sagt, om viljestyrka. Frank Herbert säger ju om andlighet, att den ”must remain an outlet for people who say to themselves: I am not the kind of person I want to be”. [Herbert, "Dune", orig 1965, citerat efter NEL:s 1982-utgåva s 480] Detta är dynontologi i ett nötskal. Om du är en person som slösar mental energi på att reta upp dig på småsaker, om du känner dig som ett rov för stridiga tankar och känslor, om du saknar mental styrsel i ditt liv – då kan du formulera vad du istället vill och sedan uppnå det med viljestyrka. Men sätt uppnåeliga mål.

Man måste ta ansvar för den man är. Som människa och individ, som aktör i denna värld, måste man inse vilket ansvar man har. Man måste, som Nietzsche, släppa fram sin vilja till makt – sin vilja till makt över en själv. Har man väl gjort det ska man märka hur mycket enklare vardagen blir. Det finns ingen att skylla på. Man är själv ansvarig för sina handlingar. Man inser likt Franciskus vad man inte kan, respektive vad man kan påverka i sitt liv.




Index till alla tre smakprov




Relaterat
Evola: "Ride the Tiger" (1961)
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage

Dynontologi (smakprov 2 av 3)

Detta är smakprov 2 i min serie om dynontologi, en lära jag skapat. Här handlar det om begreppet "Jag Är".


Index till alla tre smakprov

Ontologi betyder läran om varat, om tillvaron. Ett annat ord för ontologi är metafysik. Alla stora läror har en metafysik, som kristendomen, taoismen, hinduismen och buddhismen. De lär att denna värld, den materiella världen, har en lägre verklighet än idévärlden eller astralvärlden. Härmed dynontologins metafysik. Också den har idén att den materiella världen är mindre verklig än idévärlden. Men den materiella världen är för den skull inte overklig.

Dynontologin i ontologisk mening handlar inte om att fritt spekulera över hur allting är. Dynontologi handlar om bli en ansvarig, fri individ. Syftet med dynontologins ontologi är att förankra sitt sinne i tillvaron och bli en Operativ Kunskapare. Grunden härför är att säga sig själv: Jag Är.

Jag är. Vi alla ”är”. Envar kan säga ”jag är” och nå tillvarons kärna på så sätt. ”Jag är” är svaret på universums gåta. Så enkelt är det. Och så svårt. Men det enkla är svårt som Clausewitz sa.

Ty i begynnelsen (sägs det) var ljus och mörker, tanke och vilja. Och på något sätt förenade sig sedan viljan med tanken. Hur? – Antagligen med hjälp av viljestyrka. Och de två – tanke och vilja – strävade mot ljuset. Och när ljuset nåddes sjöng formeln JAG ÄR ut över kosmos, som därmed skapades. Gud hade uppstått som ett väsen, bestående av vilja och tanke och med ljuset som natur. Och mörkret depolariserades. Även om det tog sin gilla tid.

Man kan säga: Gud hade uppstått, han hade skapat sig själv. Och han levde säll som ett fulländat väsen. Han var tillvaron, Varat, verkligheten. Sedan, för att lära känna sig själv ännu bättre, lät Gud skapelsen ske. Gud strävade efter att uppleva sig själv genom uppdelning, genom separation. Och i den strävan, att utforska alla aspekter av den egna kreationen, inleddes ett steg neråt på den kreationella spiralen. Jag säger ”nedåt”, för i sig själv var ju Gud fulländad. Jämför här vad Shrî Aurobindo säger: ”Existence that multiplied itself for sheer delight of being, plunged into trillions of forms so that it might find itself innumerably.” Så att, för att citera David Wilcock: ”When looking at your face in a mirror, you’re seeing the creator experiencing life through you.”

Men nu som förr kan vi återvända till Gud genom att erkänna det gudomliga ljuset inom oss. Det är Mäster Eckarts ”der Vünklein der Seele”, själsgnistan. Vi är alla ljusvarelser som valt att inkarnera i materiens värld, men med mental höjning, med viljestyrka kan vi komma närmare Gud. Genom att alla säger JAG ÄR stiger vi upp till en högre vibration.

- - -

Således: Gud är. Och han är en. Ett bergsmassiv har bara en topp, till exempel. Tänk på det.

Urgrunden är enhet. Inom central indisk filosofi talar man ju om ”icke-tvåhet”, alltså enhet. Det kallas advaitya. Den eviga, världsomspännande, perenniala filosofin erkänner en urkälla för varat. I ”The Ra Material”, även känd som ”The Law of One”-serien, uttrycks detta som ”all is one and one is all”. Man kan säga: vi återvänder till urkällan, till enheten, leds till ljus och högre verklighet av det gudomliga inom oss – av gudagnistan, se ovan. Detta erkänns av alla abrahamitiska religioner, av hinduismen samt av goda delar av shamanismen och indiancredot (”The Great White Spirit”), så den formella basen för detta tänk är bred. Som sagt: världsomspännande. Ur årtusendes hängivenhet stiger vi alltså upp till en ny högtidlig ära, inte längre styrd av slentrian, tvång och kyrkoplikt, utan av fri vilja.

- - -

”Jag Är”: ett barn kan säga det. Och Gud. Säg därför JAG ÄR och bli Gud, bli ett barn, bli universum, bli allt och ingenting.

”Jag är”: detta är visdomens kärna. Det är ju till exempel så att vi alla försöker definiera oss i vardagen: jag är lärare, jag är kock, jag är far, jag är mor osv. Och med fåfängan inkopplad kan man gå runt och se sig som ett och annat: jag är Sveriges ledande bloggare, jag är Sveriges bäste författare, jag är kungen av djungeln osv. Men allt detta grubbel, detta ständiga definierande av vem man är, motas i grind av Jag Är-utsagan. För Jag Är-utsagan är alltid sann. Den är som Descartes ”cogito, ergo sum” (jag tänker, alltså existerar jag) fast enklare. Det är ju bara två ord. Inte ens i hinduismen finns det en så enkel och drabbande utsaga.

Jag Är: detta är Jesu diktum i Johannesevangeliet, sagt sju gånger. Dessa sju yttranden är: jag är världens ljus, jag är den sanna vinrankan, jag är porten in till fåren, jag är vägen, sanningen och livet, jag är uppståndelsen och livet, jag är den gode herden, jag är livets bröd.

Detta ”Jag Är” är i sig en återspegling av den gudsuppenbarelse som Moses såg i den brinnande busken. Det var Gud som visade sig för honom, sägande: Jag är den jag är (lat. ego sum qui sum, Exodus 3.14). Det är Rudolf Steiner som gjort mig uppmärksam på detta (”Johannesevangeliet”, 1933). ”Jag Är” är utöver det allmängods inom esoterismen. Vi har ju till exempel Guy Ballards Jag Är-rörelse, och vi har sådana som Saint Germain, Jungfru Maria och Gaia sägande ”Jag Är” i olika kanaliseringar.

Det är, kort sagt, de gudsmedvetnas ideella igenkänningstecken: Jag Är.

- - -

Ännu en grundpelare i dyntontologins esoterism är sentensen ”Gud är invärtes i eder”. Denna sägs i Luk 17.20. Det är något jag har som bas i min världsbild. Jag menar, nog kan man bli en Operativ Kunskapare även som buddhist och andlig ateist, men mitt essentiella program har Gud ombord. Jag kan inte tänka bort det ur mitt system. – Gud är invärtes. Det betyder att det inte finns någon straffande Gud. Gud är esoterisk, inte exoterisk; Gud är invärtes, inte utvärtes.

Målet är att bli en differentierad människa, som Evola säger. Det kan även kallas ”en andens aristokrat”. Exakt hur man blir det är svårt att säga i en handbok som denna. Men det handlar kort sagt om att realisera sin gudsnatur; man är inte ”Gud” men man har inom sig en gnista av det eviga, gudomliga ljuset. Tysken Eckart kallade som sagt detta för ”der Vünklein der Seele”, själsgnistan. Om man står framför spegeln och ser Människan, ja då ser man även denna själsgnista anser jag.

Om man ser sig själv i ögonen, ja inte ser man en livlös köttrobot. Man ser en levande varelse, en avbild av Gud. Människan är mer än ett djur, hon är en gud i vardande.

Jag behöver ingen präst som förmedlar länken individ-Gud. Jag har Gud inom mig. JAG ÄR.

Detta är kärnan i dynontologins gudsbegrepp. Och därmed inom dess metafysik. Läran om tillvaron (= metafysiken), liksom etiken (hur ska man handla), förenas i utsagan ”Jag Är”. Det kan tilläggas att denna utsaga även utplånar tiden: ty att säga Jag Är är evigt giltigt. För en dynontolog som tar ansvar för sitt liv finns inga ursäkter: inga om eller men, inget igår, inget imorgon. Ansvarstagandet, gripandet av makten över en själv, måste göras nu eller aldrig. Ty det finns bara här och nu.

Ett medvetet jag i ett evigt varande nu, det är Jag Är-insiktens lärdom.

- - -

Här kommer det tredje och sista avsnittet i denna skiss över dynontologin. Där handlar det om viljans roll i sammanhanget.




Index till alla tre smakprov




Relaterat
Eld och rörelse (noveller 2007)
Antropolis (roman 2009)

Dynontologi (smakprov 1 av 3)

Jag har skapat en filosofi som heter dynontologi. I tre inlägg ger jag smakprov på det hela. Här är smakprov 1, med en allmän introduktion.




Smakprov 1: Inledning [det inlägg ni läser nu]
Smakprov 2: Jag Är
Smakprov 3: Viljestyrka

Här ges en sammanfattning av dynontologins lära. Detta är min egen filosofi. Det är en etik jag danat. Vad den innehåller ska jag strax berätta. Först lite formalia.

Dynontologi är detta ”en lära för människor i tillvaron”. Det är en praktiskt användbar etik för dig i vardagen. Det är däremot inte någon akademisk avhandling. Det är inte frågan om ”professorsfilosofi för filosofiprofessorer”...!

Vidare så är detta ingen samling regler som ska följas till punkt och pricka. Det är ingen ”ädel åttafaldig väg” eller ”etik-maskin” där allt ska följas slaviskt. Men det är, kan man säga, ett axiomsystem. Läran bygger på vissa axiom som ringar in det hela. (Ett axiom är en obevisbar, irreducibel sats, som ”jag är”, ”det finns bara här och nu” etc.)

- - -

Nåväl. Dynontologi. Denna lära visar hur man kan föra ett smartare och mer energirikt liv – ett liv där man inte slösar sin mentala energi utan hushållar med den, ja kanske även ökar den i processen. Det handlar om att spara mental energi, leva sitt liv strategiskt och höja sig mentalt.

Jag kallar mitt system dynontologi. Det är en handlingens ontologi, handling sedd som grekiskans to dynomenon. Det hela har –ologi som suffix, av grek. logos, ord, system, lära etc (à la mytologi, läran om myter, meteorologi, läran om väderfenomen etc). Jag har i termen ”dynontologi” även velat associera till ontologi som är ”läran om tillvaron” och i den, i tillvarons själva natur, måste all etik förankras. Etik är för sin del ett sätt att besvara frågan ”hur bör man handla”. Dynontologin ställer dock inte upp ett system med regler som ska följas, punkt och slut. Det är istället, som antytt, ett sätt att spara mental energi. Och ontologin i sammanhanget kan summeras i att man säger till sig själv: Jag Är. Den kan även formuleras i satsen ”Gud är inom mig”. I den mån Gud finns så är han en inre andlig kraft, inte någon straffande domare som finns utanför dig (se mer om detta i smakprov 2).

Bägge termerna ”Jag Är” och ”Gud är invärtes i eder” härrör från kristendomen. Men jag är ingen kyrkokristen. I den mån jag är kristen är jag esoterisk kristen inom privatreligiös ram, med inspiration från veda, Evola och mycket annat. Detta speglas i denna bok. Kom inte och säg att jag inte varnat dig.

Vad gäller varningar så är nog dessa befogade...! Jag har nämligen levat med denna filosofi hela livet. Då förstår jag att det kan vara svårt för en nybörjare att mötas av alla dessa exempel, dessa idéer om ”leva på gränsen”, ”bli medveten om att du ska dö” (memento mori), med liknelser från strid, med exempel från mystiska figurer (som Castaneda). Därför säger jag, en gång för alla: du tar till dig denna lära på egen risk. Jag ansvarar inte för följderna. Målet med dynontologin är att bli en fri, ansvarig aktör i ett energirikt liv. Men vägen dit kan vara knagglig för en oförberedd läsare, för en som blir kränkt av krav på att ta makten i sitt liv, för en som blir rädd av att möta idéer om den fysiska kroppens död, för en som ropar ”fascism” om han ser liknelser hämtade ur militära operationer.

Att feltolka dynontologin kan sägas vara frosseri, eng. indulgence. Jag hävdar till exempel att man ska leva på gränsen för att höja sig mentalt. Det betyder inte att galna mentalhöjande akter, som att köra på fel sida av vägen, är godkänt. Ty detta är att gå till överdrift, detta är att frossa i ”mental höjning”. På samma sätt är memento mori en sund insikt, men att älska döden, sova i en kista osv, detta är att frossa i död.

Därtill kan sägas: ett militärt tänk där man höjer sig mentalt genom självdisciplin och viljestyrka, genom att läsa Bhagavad-Gîtâ, ”Metaphysics of War” och ”Der Kampf als inneres Erlebins” – det är dynontologiskt rimligt. Att däremot klä sig i militärkläder, döda folk och smeta sig i blod – det är att frossa i militärmentalitet.

Den som på dessa sätt frossar har missförstått dynontologin.

- - -

Det kan här vara värt att erinra om något jag kallar andligt sunt förnuft. En viss Vivekânanda fick från sin guru Râmakrishna höra: ”Alla gudar är Gud – men dyrka inte tigerguden! Allt vatten är vatten – men drick inte smutsigt vatten!”

Detta andliga sunda förnuft kan en dynontolog behöva. När jag som esoteriker lär ut ett och annat så kan det ju för en oförberedd ande verka konstigt ibland. Som detta ”att leva på gränsen för att höja sig mentalt” – ska det till exempel innebära att ge sig i slagsmål med folk, hoppa i en vintersjö och kämpa för sitt liv...? Dylika saker skulle så klart höja en mentalt i betydelsen öka stressnivån. Men man ska ju inte göra saker som är kliniskt vansinniga, som dessa. Att leva på gränsen som dynontolog innebär saker som att träna hårt, campa i det fria, fotvandra, arbeta intensivt med sådant som inspirerar en, och märka hur man hamnar i trans och utvecklas mentalt av det. Men att till varje pris ”leva på gränsen” bara för adrenalinkicken, det har sin risk. Det är frosseri. Det inskärper jag härmed återigen...!

Med detta torde jag ha möjliggjort för er styra fria från vissa blindskär som dynontologin kan innebära. Och återigen, ni tar till er denna lära på egen risk. Jag ansvarar inte för följderna om du, liksom jag, väljer att bli dynontolog. Jag ansvarar inte för följderna om du väljer att skriva Operativ Kunskap på ditt banér.

- - -

Om du tillämpar dynontologi kan du sägas vara en operativ kunskapare. Den människa som utifrån sin inre ordning lever fri i denna värld, han är en operativ kunskapare som gestaltar sitt liv enligt ontologins idéer. Han är en andens aristokrat, en driven esoteriker, en människa ansvarig för sina handlingar. Med viljestyrka inrättar han sitt liv optimalt.

Man kan även säga: genom att bedriva Operationer uppnår han Kunskap.

Dynontologin har ett antal olika aspketer. Som "Jag Är", varom mer i smakprov 2. Och viljestyrka, varom mer i smakprov 3.

Därtill finns idéer om harmoni, balans och apatia, om att söka vila i handling, om meditationstekniker i övrigt, om vardagliga tips, om aktiv nihilism och mycket annat. Om det får ni kanske läsa någon gång. Här ges, som sagt, bara några smakprov.

Dynontologi handlar i alla fall om att gestalta livet positivt. Jag är operativ kunskapare, jag gestaltar livet, jag höjer mig mentalt – i min vardag, i mitt tänkande, i allt jag gör. Och nu delar jag med mig av mina tankar om detta till andra.

- - -

Smakprovsserien fortsätter här med del 2. I det inlägget är temat "Jag Är".




Relaterat
Dynontologi, smakprov 2: "Jag Är"
Eld och rörelse (noveller 2007)
Till Smaragdeburg (roman 2010)

Meningslösa drömmar

Idag är det måndag.

Jag läser i min dagbok för den 30/9 i år:

Dröm härom natten: David Bowie, i clownutstyrsel, i hamnkvarteren, reciterande en nonsensdikt. Och i förrgår drömde jag att jag läste en klippbok av Lars Gustafsson, en sådan där med återgivna tidningsartiklar, essäer och annat. ”Väldigt intressant” tyckte jag, det var bilder i den också, ja stimulerande kreativt. En skön dröm.

Detta var alltså sköna drömmar. Men i stort sett meningslösa drömmar. Nåväl.




Relaterat
Dröm: "Heil dir im Siegeskranz"

Svenska stories

Målning: Robert Svensson

Politisk kamp i en stad i framtiden: fakta om Antropolis

Hösten 2011 intervjuades jag av norska Verdens Gang. VG skrev sedan att jag "... har både en svensk och en engelskspråkig blogg. Det är ett omfattande material på bloggarna. Han har också publicerat flera böcker på nätet. Böckerna framställs som fiktion, men det genomgående temat är att man bygger ett nytt samhälle på spillrorna av ett som är ödelagt." Det sista syftade på romanen "Antropolis".

1. Var ligger Antropolis?

"Antropolis" gavs ut på Etherion förlag 2009. Själva bokens idé fick jag på 1990-talet: jag skulle skildra vår tids ödesfrågor, våra fixa idéer och visioner, alltsammans iscensatt i en stad i framtiden. Förstudierna började: jag funderade över frågeställningarna och planerade intrigen. Man kan säga att jag virtuellt skulpterade staden och dess reella och ideella landskap. Sedan skrev jag boken 2005-2008. Och allt som har med boken att göra blir bara mer och mer aktuellt med tiden tycker jag. Läs följande referat på de frågor som tas upp och döm själva. Du som inte vill ha handlingen spolierad uppmanas sluta läsa här och gå hit istället för att köpa den.

"Antropolis" bakgrund är i alla fall att civilisationen har brutit samman. Man talar om Stormen: det har skett en elementär omruskning av hela samhällstillvaron, allt har gått söderut. Det har krigats och varit interregnum. Mitt i detta föds Jenro Klao i en stuga på landet; vid 17 års ålder ger han sig så ut i världen och ser horribla ting. Han överlever dock och når omsider ruinerna av en namnlös stad. Han bosätter sig i en kyrkoruin och börjar städa upp där så smått. Omsider får han hjälp av en militär, en andlig ledare och en uppfinnare. Man knäcker de kriminella gäng som behärskat staden och får med tiden infrastrukturen i ordning. På uppfinnarens, Gotsis Fripp initiativ byggs gamla bilvrak om till svävare: det är kristallmagneten som gör det. Kristaller blir den främsta energikällan i Antropolis, som man döper staden till.

Så det är år 2164, människan har genomlevt en kris, lämnat materalism, rovdrift och dominans bakom sig och grundat en kultur byggd på samarbete, andlighet och dans. Det förekommer fortfarande tvister i staden, mellan konventionell vetenskap och mer subjektivt grundad new age och intoning; Fripp står för det förra, Elander Lysion, "den andlige ledaren", för det senare. En medlare blir Jenro Klao, berättarjaget, stadens grundläggare; med tiden finner han sin roll som professor i historia på det universitet han grundar. Diverse intriger sker så på bokens 205 sidor men här ska jag koncentrera mig på vissa sakfrågor som tas upp, vissa debattämnen som är aktuella för oss ännu 2011 (jag fick idén till boken i slutet av 1990-talet, skrev den i början av 2000-talet och gav ut den 2009).




2. "Metropolishatarna"

En intressant roll spelas i boken av ett visst sällskap i Antropolis, "Metroplishatarna". De hatar den gamla kulturen, den som nu gått under: Metropolis, inbegreppet för materialism och chauvinism, själva den kultur vi 2011 ännu lever i. Den faustiska kulturen. Sagda sällskap hatar som sagt denna vår kultur, och Jenro Klao bjuds en dag in för att lyssna på ett föredrag där. Det hålls av Bider Praxis, sällskapets ordförande. Denne ger en rundmålning av allt som är dåligt med vår tid, som glashus, maskindyrkan, kulten av rörelse med mera, allt sådant som jag själv skriver under på:

- Vi brukar i denna förening häckla 1900- och 2000-talet [säger Praxis där han står i talarstolen, och nu tänker han fokusera på] vissa pregnanta löjligheter från denna kultur. Som faiblessen för hus av glas: inte många av dessa skapelser överlevde Stormen, ja de strök med i det allra första oroligheterna. Det behövdes inte många salvor från den tidens automatvapen för att ramponera dessa fina, speglande tomhetsfasader...

Praxis började komma upp i varv:

- Metropolis dyrkade maskinen, såg teknik som synonymt med maskinteknik. Man såg människan som maskin: ”Jag robot”, l’homme machine, detta var en sinnebild de aldrig gjorde sig fria ifrån. Sjukdomar botades med metalliska mediciner eller kirurgiska ingrepp, medan intoning på individen, örtmedicin och färgterapi sågs som avarter. Läkaren studerade människokroppen som ett objekt, såg sig aldrig själv i spegeln och sa ”här finns svaret”...

Praxis bytte fot i talarstolen, såg ner i sina papper och fortsatte:

- Metropolitanska sinnebilder, tidstypiska löjligheter i pregnant form. Det var vidare kulten av rörelse, yttrat i tävlingsraseri och rekordjakt. Till och med ätande tävlade man i, ett vanhelgande av brödets sakrament om ni frågar mig.

- Man föraktade stillhet och ro, åsynen av ett fridfullt ansikte. Metropolis’ nyckelord var oro; man dyrkade praktiskt taget denna oro, denna panikångest, stimulerad av ateism och frånvaron av mentalt ankare, av inre trygghet. Man lockades av varje svindel: en meteor träffar jorden och utplånar allt liv, en farsot bryter ut i morgon dag, temperaturen höjs en grad och dränker oss alla, utan pardon. Man försökte stävja denna temperaturhöjning med olika medel, som att sänka hemmatemperaturen en halv grad, sortera sopor och ta trappa istället för hiss – men det var bara självbedrägeri, kryptoreligiös botgöring för ateister. Låt gå för att konsumtionen och energiförbrukningen i Metropolis var onödigt hög, det var en ohållbar lyxnivå – men temperaturhöjningen var oberoende av detta. Den behövdes ju för att stämma människan till en högre vibration, den högre andliga nivå som vi idag befinner oss på.

- Och kosmiska kollisioner har vi ännu inte sett. Jag kan bara säga: vi kommer heller inte att se dem, Gud tillåter det inte... Det blev en paus: harklingar från auditoriet, Praxis som såg upp i taket för inspiration.

- Metropolis i våra hjärtan... Det var något som höll denna kultur tillbaka verkade det som, någon seghet i systemet, någon
immanent sirapstunghet – för det fanns de facto lovande drag, som kristallteknik och nyandlighet, komplementärmedicin och
kommunikationsteknik – men det räckte inte, spelet måste spelas till slut innan bladet vände sig. Vissa kraftlinjer måste löpas ut sedan de påbörjats.

[s 55-56]

Där har ni en civilisationskritik som heter duga. Men det finns mer i "Antropolis", mycket mer.




3. Traditionalism

Huvudpersonen i boken heter som sagt Jenro Klao. Han är professor i historia. Han är stadens kulturella samvete; han håller fanan högt för musiska makter, för bildning och sväng i en kultur som förvisso är bättre än dagens materialism men som ändå lider brist på konstnärlig känsla och romantik. Klao bekämpar bägge fraktionerna i staden, både teknodyrkarna och andlighetsfanatikerna, och han gör det genom att odla sin traditionella kultur, genom att hylla hjältar och dårar från förr, omhulda svunna tiders dikter och sånger. Med sin metahistoria vill han nå en högre syntes av dikt och liv, historia och vetenskap, lust och kval.

En dag tar sig Klao en promenad ut i stadens omgivningar. Mållöst vandrar han över myr och mo tills han når ett berg. Omsider når han en viss gravkammare vilket föranleder ett resonemang om kritisk vetenskap kontra inlevelse, hur tradition och gripenhet ska kunna fortleva i den torra akademiska luften:

Jag [berättar Klao] kom till ett skogsbryn med utsikt över en smärre dalgång. På motsatta sidan reste sig ett berg med en grotta. Aha, tänkte jag, var detta den gåtfulla gravkammaren man talade om, en gammal furstegrav från arkaisk tid...?

Jag såg ut över dalen, njöt av skogens böljegång över landskapet, av bergen som blånade i fjärran och av silhuetten av det närmsta berget, grottberget. Detta Alienor reste en brant sida mot mig, en rasbrant med vresiga klippblock. Kammen betecknades av inte mindre vresiga tallar.

Jag gick mot grottan, en vandring på några kilometer genom sedvanliga impediment som naturbyråkraten säger: diverse hinder i form av klapperstensfält, våtmark och snår. Men jag pinnade på bra, förvisso hade jag intagit en stärkande lunch – och grottan stod strax för min syn, jag gick andaktsfullt fram till den och klev in i dess mörker. Jag hade plockat på mig några torra pinnar på vägen och tände en av dem med min cigarrettändare, vilket gav hyfsat ledljus. Jag tog mig sakta fram över grottgolvet, förbi våta stenar och vattenpölar, och det stod inte länge på förrän jag nådde några trappsteg. Därefter blev golvet torrare och jämnare.

Gången vidgade sig till en sal. Mitt ljus flackade dramatiskt på väggarna. Snart fick jag syn på sarkofagen: en enkel kista av sten med ett lock. Jag drabbades av akut vördnad inför allt. Jag föll på knä och bad till grottans ande, bergets ande, den avlidne fursten, Den store anden, allt...

... ty riket är ditt, och makten,
och härligheten,
i evigheten. Amen.

Jag reste mig och gick fram till kistan. Locket var helt slätt, bar ingen inskription. Så vem låg begraven här? Det visste man inte,
men våra forskare hade sina teorier. Ledande teori var att allt tal om furstegrav et cetera bara var en myt; detta var bara en stenkista i ett berg, förmodligen en förvaringsplats för allehanda bråte. Inget att tala om. Man hade undersökt sarkofagen och funnit den tom, och detta plus en sedvanlig indiciekedja avgjorde saken.

Men inte för mig, så metahistoriker jag var; jag höll dörren öppen för sådant som förtjänade att vara sant. Så för mig var detta en hjältegrav, platsen för stoftet efter en Alexander, en Jeanne d’Arc, en Napoleon eller Marius. Man har helt enkelt behov av storhet, av legender, och kommer någon och bortförklarar eventuell storhet så flyttar ens projektion av detta bara fokus. Den dör inte ut.

Man måste ha fantasi, kan inte bara kapitulera för vetenskapen och låta den styra ens drömmar. Det må vara så att ”den moderna tiden bryter in med sin kritiklusta och omdanaranda”, som ju någon klagade, att bordet städas rent ”från all gammal värnlös tradition, som inte kan ställa fram några grova och konkreta fakta för sin sak”. Men denna förtvivlan måste man komma över; man måste styra förbi och bort till svängigare marker, till vidare perspektiv där ens drömmar kan leva för evigt. Och för mig skulle denna gravkammare för alltid vara platsen för storhet och gåtfullhet, en kristallisering av svunna tiders lust och kval – ett koncentrat av historia, metahistoria i sten. Man skulle alltid kunna komma hit och känna vad den kände, som kom till Kyros’ gravmonument i Pasargade och såg inskriptionen:

O människa, vem du än är och var du än kommer ifrån, jag är Kyros som gav perserna deras imperium. Missunna mig inte detta minnesmärke.

[s 83-85]

4. Antropolitanskt

"Antropolis" skildrar en stad i framtiden, en kultur som drivs samman med gisselslag från vetenskap och tro, som finner en ny väg i en orolig tid. Den visar på vad som komma skall, vad som kommer att gry över världen sedan vår tids materialism och sinnesslöhet spelat ut sin roll och människan vänder ett nytt blad.

Jag försöker profetera, försöker se vad framtiden må bära i sitt sköte. Härmed några citat som in nuce uttrycker det där profetiska som jag ägnar mig åt även på denna blogg, åt det där kristallsiandet som är så kul att ägna sig åt, tendensen att försöka fånga vår tid och vår kultur i pregnanta formuleringar:

Det var ju så att kulturen en dag helt enkelt hade tappat självförtroendet och begått harakiri: ”se hur en tid, hatad av sig själv, begår självmord”... Den metropolitanska kulturen hade kört slut på sitt krut, nått vägs ände. Imperiet föll, alla de vördnadsvärda institutioner varav civilisationen bestått: EU, FN, USA, IAEA, OAS, ASEAN... [s 64]

- - -

Och när jag vaknade i det där templet förstod jag att detta var Antropolis. Eller snarare: detta var ruinerna av Metropolis, på vilket vi skulle bygga vårt Antropolis. Det Stora Babylon var fallet, nu var det dags för Det Nya Jerusalem... [s 15]

- - -

... minnet av förfallstiden började blekna. Detta hade trots allt varit en drabbande kris, ett världsomspännande interregnum i kölvattnet av Imperiets fall. All ordning försvann över en natt och många dog av blotta förskräckelsen.

Men vissa hade överlevt, enstaka ting hade överlevt förödelsen – och jorden besatt liksom människokroppen självläkande krafter, det var ingen total undergång som vissa cassandror och jeremior siat om. Kanske folk i gemen glömde eländet så fort de slutade se dessa dödsfåglar i skyn, så fort de kunde sätta sig i solen med ett moget äpple och gona sig. [s 42]

- - -

[D]et var ett osäkert läge, interregnum och dödsfåglar i skyn, ett Imperium som gått under och lämnat kaos i sitt spår. Men den minskade tryggheten innebar förvisso också ökad frihet: ingen stat, inga skatter, inga påbud...

Civilisationen hade gått all världens väg, städerna var kaputt, men de som levat utanför städerna kunde hanka sig fram. Själv hade jag turen att göra detta – i den gröna stugan på landet, ett bortglömt hörn av världen. ---

Jag lämnade mitt hem en vårdag 2142 och vandrade runt några år i den förfallna civilisationen, lärde mig ett och annat och såg dekadansen, utstod en del faror men klarade mig tack vare en vänlig försyn. Solen sken genom slöjor av rök; det hade förvisso brunnit och mycket hade raserats. [s 13]

- - -

- [V]i kan alla dra vårt strå till stacken, vi skapar själva vårt Antropolis i samklang med högre makter. ”En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt.” Rymdens fullhet omger oss, ett besjälat âkâsha där vi kan flyga fram som andliga rymdskepp, sökande nya världar och nytt liv, susa fram som i ett oändligt äventyr: To seek out new worlds, to discover life, to
boldly go where no man has gone before... [s 202]

5. Coda

En coda, en sammanfattning kan behövas efter alla dessa citat. Jag skulle kunna citera mer för boken innehåller trots allt mycket som gör att debattera och diskutera. Men det får vänta till en annan gång.

Fler än jag skriver sf och framtidsfiktion. Men i dagens västvärld är jag rätt unik i det att jag inte bara utmålar kaos och smärta utan även visar på rimliga vägar ut, på strategier vi kan pröva nu när materialismen och chauvinismen sjunger på sista versen. Se er omkring, se på Mellanöstern och dess röra, ja redan idag spelas märkliga metropolitanska akter upp därnere med krig och oljedyrkan, intriger och vapenrassel. Än är inte Antropolis' skimmer här men ni kan få se det om ni läser romanen...!

"Antropolis" har förresten recenserats här och där. Till exempel skrev Mats Linder i Nova SF 20/2009 detta: "Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll."




Relaterat
Antropolitansk profil 1: Hadar Lacq
Antropolitansk profil 2: Elander Lysion
Antropolitansk profil 3: Gotsis Fripp

Lennart Svensson: Till Smaragdeburg (2010)

Här ska jag berätta om min roman "Till Smaragdeburg".

Pilgrim är ute och går, färdas genom ett psykologiskt landskap. Han traskar ständigt mot öster, mot ljuset, mot soluppgången och den mytologiska Smaragdstaden, det gåtfulla Smaragdeburg som radierar verklighet, sanning och godhet över nejden. I sin Metallstad hade nämligen Pilgrim hört om denna fabulösa Smaragd där allt skulle vara frid och ro, vänskap och sällhet, så han lämnade sin stad av brons och järn och begav sig österut.

Detta är upplägget i min roman "Till Smaragdeburg". När den kom 2010 recenserades den av Perra J. på hans blogg. Han skrev bland annat:

Man kan se boken som en guide, där man följer en rutt, och där de flesta av tillvarons komplexiteter utpekas kristallklart utan att det gås in i det – då hade denna bok sannolikt blivit väldigt tjock! Men bara för att författaren aldrig fastnar någonstans betyder det inte att han tar lätt på saker och ting – snarare att han har en intuitiv känsla för vad som verkligen är väsentligt. Han har kommit över mycket av sådant som de flesta av oss är totalt identifierade i.

Här finner du pdf:en till denna roman. Du kan ladda ner filen gratis, klicka bara på "spara som" från arkivmenyn (motsv).

Ska man ge några fler smakprov ur romanen kan man väl nämna Pilgrims möte med Johann Wolfgang von Goethe. Denne kallas i romanen "Jowo". Alla kända figurer som förekommer har täcknamn på detta vis. Det blir liksom roligare så, mer konstnärligt. Förklaring till alla namn ges på slutet i filen.

På sin väg till Smaragdstaden har Pilgrim gjort ett uppehåll i Jowos trädgård. Han bjuds in i dennes gröna salong för en konversation om väsentligheter.

Jowo talar bland annat om HELHETER. Precis så som den riktige Goethe gjorde. Man måste se helheten, man kan inte frysa allt i ögonblicket. En fjäril uppträdd på en nål är ett klent substitut för en vaken iakttagare:

Jowo tog fram ett herbarium. Fascinerad bläddrade jag där bland växter jag aldrig hört talas om. Jag frågade om inte min värd samlade insekter också...?

– Nja, sa Jowo, jag tycker bättre om levande fjärilar. Färgerna är mer levande i naturligt skick; dödar man den bleknar de.

– Förvisso.

Detta hade jag ju sagt Silverräven; jag kände redan till min värds åsikt i frågan. Han fortsatte:

– Det är hemligheten med allt naturskådande: man måste förhålla sig levande till den levande naturen, rörlig till det rörliga livet. Att bara sätta allt under skalpellen räcker inte.

– Holism, att se helheten...? föreslog jag.

– Ackurat, där slog du huvudet på spiken. Se fjärilen på ängen, under solen, flygandes bort över blå himmel. Detta är naturvetenskapens början.

– Eller konstens...?

– Konstens början och slut, men vetenskapens början. Sedan må man fånga fjärilen och – ja – döda den om man nu anser sig vinna något på det. Men vetenskap kan inte bara vara subjektiv, den må börja där men något slags strävan mot objektivitet och exakthet måste finnas.

– Att både ha intuitionens stav och förnuftets svärd.

[s 81]

Pilgrim möter även andra figurer på vägen: Ernst Jünger, Nietzsche, Simone Weil, Fixaren, Resenär osv osv. Färdsätten varierar: till fots, med flygplan, i bil och med järnvägslok. Det hela blir en gigantisk och kaotisk jazz av livsstilar, världsåskådningar och filosofier. Och i fjärran står målet, det hägrande Smaragdeburg...!




Relaterat
Castanedas värld: en ordlista
Den sjungande sjustjärnan
Evola: The Doctrine of Awakening (1943)

Bilden överst hittade jag på Galactic Free Press. Det är en utmärkt bild må jag säga, den sammanfattar min bok ganska bra...!

Recension: Adolf Ehrnrooth: generalen, riddaren, människan (Sinerma 1983)

Edit 2018: i år gav Logik förlag ut min historiska essä över östfronten. Den heter "Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45". Mer info om denna ypperliga bok ges i detta blogginlägg. Boken innehåller mycket, bland annat ett kapitel om den finländske officeren Adolf Ehrnroot. Följande inlägg är ett utdrag ur sagda kapitel. -- Adolf Ehrnrooth var en legendarisk finländsk general. Under kriget blev han berömd för att ha lett IR7 i försvarsstriden vid Äyräpää. Detta, jämte slagen vid Tali och Viborg, satte stopp för den ryska inmarschen i Finland. Fronten höll när eld upphör ingicks hösten 1944. Här följer en redogörelse för Ehrnrooths hjältesaga, med källa i Martti Sinermas utmärkta biografi "Adolf Ehrnrooth: generalen, riddaren, människan" (1983).

Adolf Ehrnrooth föddes i Helsingfors 1905. År 1922 började han kadettskola. Sedan tjänade han i Nylands dragonregemente. 1958 gifte han sig med danskan Karin-Birgitte Schack med vilken han fick tre barn. När han pensionerades 1965 var han general i finska armén. Under sin pensionering var han en ofta sedd talare. Han blev något av sinnebilden för den finske generalen, något av en efterkrigstida Mannerheim. Han avled 2004.

Under vinterkriget tjänade Ehrnrooth i staberna till 7:e divisionen samt till kavalleribrigaden. I början av fortsättningskriget var han i staben till 2:a divisionen. I fält 1941, i ledningen av en bataljonsstridsgrupp, sårades han allvarligt. När han tillfrisknat var han först stabschef i en division. Sedan – i januari 1943 – sattes han att leda 7:e infanteriregementet (IR7) på Karelska näset. För striderna där fick han Finlands högsta militära utmärkelse, Mannerheimkorset.

Härmed något om Ehrnroots bana som chef för IR7 under 1944. Den var dramatisk. Och framgångsrik. Den gestaltar in nuce Finlands försvarsstrid detta år.




Tyrjä-regementet

IR7 var ett infanteriregemente. Det bestod av cirka tre linjebataljoner och en regementsstab. Underhållsenheter (intendentur = enhet för mat, kläder, ammunition och vapenmateriel) fanns i varje bataljon. Varje bataljon hade även sitt eget understöd i form av granatkastare. Övrigt underhåll och understöd fanns på divisionsnivån, det vill säga nästa nivå.

Regementsstaben var alltså bara en taktisk stab. Detta var vanligt bruk i västvärlden. Detta var regementets sedvanliga form. En liknande enhet med ett par bataljoner och därutöver med underhållsbataljon plus tungt artilleri, kallas brigad.

När Ehrnrooth tog över IR7 var det redan ett elitregemente. Det hade sina anor från vinterkriget och framryckningsskedet, då det leddes av en viss överste Kemppi. Det kallades ”Tyrjä-regementet”; under anfallsskedet 1941 hade det gått hårt fram i Tyrjäs skogar. När Ehrnrooth tog över regementet fortsatte han med att hålla förbandet på denna elitnivå. Men han möttes av en del misstroende; en finlandssvensk med aristokratisk bakgrund, kunde han leda dessa järnätare...? Det visade sig att han kunde det. Aatu – som han kom att kallas – var en fältmässig chef. Och dessutom en hård chef. Och en mänsklig chef. Han gjorde sig synlig för manskapet och var ständigt framme i främsta linjen och visiterade, språkade och projicerade sin aura på förbandet.

Man var skeptiska mot honom i början. Men i sitt första tal till regementet sa Ehrnrooth bland annat detta: ”Jag litar på er, men ni har allt skäl att lita på mig. Jag lämnar er inte i sticket!” [Sinerma s 170] Med det ville han kanske säga att inte var någon stabsmässig aristokrat utan en soldat vid fronten, liksom sina soldater.

Han hade sina hårda drag, som antytt. Vaktposterna i främsta linjen fick till exempel inte besvara rop från ryssarna. Ryssarna drev där ständigt sin propaganda. I ”Okänd soldat” kunde det låta från den ryska linjen: ”Kom hit så ska ni få bröd!” Det kunde av en finne kvitteras med: ”Kom hit så ska ni få smör på brödet!” Det var ju fyndigt. Men Ehrnrooth förbjöd allt sådant i sitt regemente: ”Med ryssen diskuterar man bara på maskinpistolsdialekt!” sa han. [ibid s 184]




En stabil regim

Ehrnrooth införde en aktiv, stabil regim i IR7. Till exempel ansåg han att varje soldat skulle delta i patrullföretag. Patruller var bland annat ett sätt att hålla uppe aktiviteten och stridsberedskapen under det stillastående skedet. Intressant är även att den finska doktrinen var att deltagande i patruller ej skulle ske som straff [Sinerma s 177], vilket däremot stundom var tysk doktrin [q v uppgifter om stridspatrullen i Johann Voss' "Soldat i Waffen SS"). Patruller var helt enkelt det normala för en frontsoldat och Ehrnrooth förkroppsligade den andan. Han följde till exempel själv med på patruller för att visa för manskap och officerare att man måste operera överallt, även bortom huvudstridslinjen. Det kan man kalla en föregångsman.

Patruller, discpilin och hög utbildningsståndpunkt gjorde att IR7 var förhållandevis väl förberett när ryssen anföll i juni 1944. Aatu tycks aldrig ha trott att kriget skulle sluta med stillestånd eller förhandlingsfred, utan fler strider än dem man redan utkämpat fram till de låsta linjernas läge 1942-1944. Den åsikten – hoppet om att slippa billigt undan – förekom dock i vissa kretsar i finländska armén vid denna tid. Man trodde att Sovjet skulle kraftsamla mot Tyskland och ge lilla Finland i norr respit. Men Ehrnrooth föreföll hela tiden att ha varit inställd på strid. Och strid blev det.




Siiranmäki

Den 9 juni anföll ryssarna de finska förbanden på näset. IR7 befann sig vid Ohta, en bit norr om kraftsamlingspunkten. Men nog fick man en hel del artillerield på sig ändå. Man lyckades dock retirera några kilometer till en upptagsställning, VT-linjen. Den var förberedd med värn och korsus och så vidare men var inte idealisk. I regementet hade endast Ehrnrooth varit där, övriga chefer hade inte hunnit kolla in det hela. Så det var ett riskabelt läge. Och ryssen anföll här med två divisioner (381:a och 281:a), ja även en tredje (177:e) fick sättas in.

Försvaret höll dock. Det finska artilleriet på platsen skördade en hel del förluster hos ryssarna. Ett motanfall, utfört av den bataljon som var avsedd reserv för sådant, stabiliserade också läget. Striden varade 13-15 juni. Och redan den 17 måste reträtten fortsätta. På västra delen av näsen gick nämligen ryssen fram rätt starkt så man måste överge Siiranmäki för att inte bli avskurna.

Siiranmäki-striden var strategiskt viktig. På annan plats i Sinermas bok sägs detta i ämnet, med återgivande av vad Ehrnrooth erfor i ett samtal med Mannerheim efter kriget:

Om försvaret vid Siiranmäki hade brutit samman hade det uppstått en så stor spricka i Näsets försvar att det hade varit ytterst svårt att i tid få trupperna från Aunus [= Fjärrkarelen] grupperade till försvar, ansåg marskalken. Nu kunde man använda alla reserver på västra Näset, där situationen var ytterst kritisk. [ibid s 290]

Vid Siiranmäki fördes en avvärjningsstrid. Grupperingen var linjär. Rådande doktrin föreskrev att linjen, vid stridens slut, skulle vara rensad från alla inbrytningar. Så skedde ju också. Ryska inbrytningar gjordes, men de neutraliserades och avvärjdes. Fienden utstod förluster och hejdades. Omsider måste man själva reirera, men man gav sig inte utan strid. Långt därifrån. Idén med linjärt försvar kan tänkas stel, men här gjorde man det yttersta av den genom att ha en reserv i beredskap som sedan kunde återta det förlorade. Att ha en reserv är en grundpelare i krigskonsten sedan åtminstone 1700-talet och Ehrnrooths strider, vid Siiranmäki och Äyräpää, är bevis på det.




Äyräpää

Man retirerade som sagt från Siiranmäki den 17 juni. Nu skulle man bege sig till den sista försvarslinjen, VKT-linjen. Det innebar för IR7:s del att försvara ett avsnitt vid floden Vouksen på nordöstra Näset. Från denna linje skulle ingen reträtt ske. Det visste alla chefer på Näset och det visste Ehrnrooth. I sin dagorder till regementet den 20 juni sa han bland annat: ”Vi väljer hellre en krigardöd på slagfältet än livstids slaveri i tvångsarbetsläger.” [ibid s 229] Man skulle hejda ryssen, kosta vad det ville. Och nog var finska armén stark, nog fanns det sisu, men i den nuvarande eldstormen sviktade även de bästa. Så man fick strama upp disciplinen och hota med krigsrätt mot den som svek sin plikt och drog sig ur linjen. Det var hårt. Det uttrycktes av Ehrnrooth själv till kompletteringsmanskap på väg till första linjen:

”Då ni nu hamnar i första linjen skall ni veta att ni kommer tillbaka därifrån antingen som stupade, sårade – eller på order av mig!” Denna fatalistiska stämning kom att prägla alla som var med i striden vid Äyräpää.

Vid aktuellt frontavsnitt måste IR7 hålla ett brohuvud söder om älven. En viss höjd måste hållas, för om man endast grupperat norr om älven och låtit ryssen ta denna höjd skulle han ha fått en verklig kommandohöjd, a commanding height. Sinerma: ”Att hålla det högt belägna brohuvudet var absolut nödvändigt – dessa kullar erbjöd nämligen goda skjut- och spaningsmöjligheter mot den norra stranden samtidigt som de förhindrade sikten söderut.” [ibid s 228]

Brohuvudet var 5 km långt och 300-600 meter djupt. Kullarna var cirka 40-50 meter höga. Här grupperades två bataljoner i linjen samt en i reserv. I ryggen fanns alltså älven. Och marken var stenig och skyttegroparna blev grunda. Att kommenderas hit var alltså något av ett ”himlafärdskommando” som tysken säger. De första som förlades dit protesterade också. Manskapet hotade att lämna sina ställningar. Men efter det att Ehrnrooth begett sig dit och förklarat varför brohuvudet måste hållas la sig revoltstämningen. Att motivera en order på detta sätt var inte vanligt då. Det ansågs som ett tecken på svaghet. Men såklart strider en soldat bättre om han förstår varför han ska lösa en viss uppgift, om han så att säga internaliserat den order han fått.

Striderna vid Äyräpää varade mellan 21 och 17 juli. De första dagarnas strider beskrivs så här av Sinerma:

Fienden inledde sitt anfall på morgonen den 21.6. Trots en intensiv artilleriförberedelse kom infanteriet inte ens nära IIB:s [= andra bataljonens] ställningar. Det egna artilleriets spärreld orsakade den anfallande avdelningen, åtminstone av en bataljons storlek, stora förluster. Därefter försökte ryssarna i två dagars tid med styrkor av bataljonsstorlek och med stöd av kraftig eldförberedelse få brohuvudet i sin hand, men utan att lyckas. Den 23.6 på eftermiddagen anföll fienden med minst en bataljon i olika repriser. Det sista anfallet avvärjdes med sådan kraft att fienden drog sig tillbaka under kaotiska former och i full panik. Under dagens anfall hade fienden av allt att döma använt sig av minst ett regemente och stött varje anfall med pansarvagnar.

De två följande dagarna var lugnare. (...) Dagen efter midsommardagen började den ryska karusellen igen. Under förmiddagen avvärjdes tre olika anfall. Det sista kom av sig redan under anfallsgrupperingen tack vare artilleriets effektiva insats. [ibid s 233]

Regementet fick sitt artilleristöd från divisionen och kåren man ingick i. Denna tunga eld var som sagt avgörande för försvaret. Infanteriet måste såklart också till för att försvara, men den viktigaste ”gubben i skyttegropen” är eldledaren, den som per radio från fronten ger kommandon åt artilleriet vart det ska skjuta. Själva pjäserna kan grupperas en mil bort. Det är denne eldledare framme i terrängen som skjuter med pjäserna. Infanteriet på platsen är, kan man säga, till för att skydda honom. Det är en av dess viktigaste uppgifter. (Sedan ska det förstås med sina finkalibriga vapen stoppa infanteriets sista anstormning och med motstötar kasta ut fiender som tagit sig in i ställningen.)

Sinerma citerar Ehrnrooths egna ord i ämnet:

[V]i hade ett mäktigt stöd av vårt eget artilleri. Jag betonar detta eftersom inget artilleri ensamt kan vinna ett krig eller en drabbning – men utan det artilleri som vi förfogade över, hade det inte blivit någonting. [ibid s 260]

Juli

Den 29 juni lyckades det finska artilleriet på platsen även slå sönder ett ryskt anfall med moteld. De ryska förband som skulle anfalla sköts sönder och skingrades redan under uppmarschen.

I början av juli var läget lite lugnare. Den lyckade motelden den 29 hade haft effekt. Men finska spaningspatruller såg att ryssarna beredde sig på nya anfall. Stora mängder infanteri, artilleri och pansar samlades framför brohuvudet. Det nya anfallet började den 4 juli och förde bland annat en rysk bataljon fram till Vuoksens strand. Med ksp-eld kunde de störa den finska överskeppningstrafiken till brohuvudet. Med motanfall återtog IR 7 förlorad terräng, men striderna var prövande och bland annat förlorade man en bataljonschef, en viss major Kuvaja, som sårades svårt på morgonen. Inalles förlorade IR7 i denna dag över 400 man i stupade, sårade och försvunna.

Fienden hade i regionen två regementen. De beräknades ha förlorat cirka 1.500 man. Frontansvaret innehades av 115:e ryska armékåren. På den finska sidan kom reserver i form av Avdelta Bataljonen nr 25. Strax innan den blev tillgänglig hade aktuell divisionschef sagt att brohuvudet skulle utrymmas. Men Ehrnrooth vägrade och fick till slut sin vilja fram när Bataljon 25 anlände som förstärkning. Bataljonen hamnade den 5 juli i hårda strider. Delar av den vek sig, resten härdade ut. Det var en oerfaren enhet. Ehrnrooth beskrev dess läge så här:

[D]en skulle först avancera över odlingsslätten i Vuosalmi ned till stranden, därifrån skeppas över älven under kontinuerlig artillerield från fienden. Därefter skulle den klättra upp till det spöklandskap som åsen på brohuvudet utgjorde och bemanna ställningarna under allt häftigare eld. [ibid s 245f]

Kulmen

Det var finska motanfall, förluster till ryskt artilleri och förluster under överfarten av älven. Under morgonen den 6 juli tycktes den finska divisionen under vilken IR7 löd att åter vilja utrymma brohuvudet, men chefen för aktuell armékår – general Siilasvuo – sa nej. Brohuvudet måste hållas.

Ehrnrooth var en klippa i det finska försvaret. Han befordrades därför den 6 juli till överste. Men läget i stort var svårt. Den division IR7 tillhörde hade förlorat 4.000 man sedan striderna vid Vuoksen började den 20 juni. Hälften av dessa förluster stod på IR7:s konto. Men fiendens förluster var större. Kort sagt: Ehrnrooths hårda beslutsamhet att hålla brohuvudet hade betalat sig. Men det var hårda dagar. Till exempel skedde detta den 7 juli: när en enhet i brohuvudet höll på att ge sig beordrade han artillerield in i brohuvudet, mot den så kallade kyrkbacken där det hände. Detta hejdade den ryska inbrytning som varit orsak till denna upplösningstendens.

Striden fortsatte. Jag kan inte återge allt som hände. Och riktigt hur länge man höll brohuvudet söder om älven bemannat innan det övergavs vet jag inte. Men trots ryska patrullers övergång av älven och nya anfall mot brohuvudet så höll IR7 ställningarna. I stort sett. Slutligen fick IR7 order att lösgöra sig. Frontansvaret övertogs av andra förband. IR7 hade då förlorat 3.000 man sedan den 20. Det torde betyda att man hade kvar en tredjedel av nödvändig styrka. Utöver det hade förlusterna varit större än så: man hade under slaget kontinuerligt fått ersättningar som förbrukats. Förlusterna var i så fall 80-100% i vissa fall. – Första bataljonen räknade vid det här laget bara 10 man. Kanske hade regementet nu cirka 1.000 man under fanan. Befälsbristen var skriande. Formellt kunde detta betyda att regementet var helt stridsodugligt. Men stridsmoralen var ännu obruten.




Slutet

IR7 gick i reserv. ”Striderna vid Vuosalmi var för regementets del förbi.” [ibid s 259] Och de ryska förbanden på platsen kom inte så långt. IR7:s och 2:a divisionens försvar på platsen hade gjort skillnad. Jämte, som jag antydde i början av detta kapitel, försvaret norr om Viborgska viken samt vid Tali-Ihantala. Intervjuad av Sinerma sa Ehrnrooth, med Viborgska viken och Ihantala i minne, detta: ”Striderna vid Vuosalmi slutade även de med en avvärjningsseger, som var av avgörande betydelse för kriget.” [ibid s 261]

Kriget slutade omsider (vapenstillestånd i september, hemförlovning av vetranerna i oktober). Och Ehrnrooth fortsatte sin karriär med olika intressanta uppgifter, som att chefa för Nylands dragonregemente och Pansarregementet samt vara inspektör för flygvapnet. Och hans romans och giftermål med den danska grevinnan Karin-Birgitte Schack var något av en solskenshistoria.

Allt detta går utanför ämnet för denna bok. Så jag slutar mer i fas med vad jag berättat ovan och återger vad Ehrnrooth sa till regementet under en ceremoni i november 1944 då veteranerna hemförlovades (kvar under fanorna fanns värnpliktiga). Dessa Aatu-ord var innebördsdigra:

Då reservisterna i mitt regemente nu hemförlovas vill jag ännu en gång tacka er alla, Tyrjä-regementets soldater, för trogen pliktuppfyllelse. Då jag i tiden tog emot regementet framhöll jag, att jag obetingat litade på er. Då våra vägar nu skiljs, vill jag ha sagt, att ni var värda förtroendet. Tyrjä-regementet stod som en vågbrytare på den gångna sommarens slagfält. Militärt obesegrade återvänder ni till era hemtrakter.

Ehrnrooth sa även detta. Det är ord som sammanfattar vad det innebär att vara vapenbröder, att ha stridit tillsammans:

Ni är så många att ni måste förlåta mig om jag inte kan komma ihåg allas namn när vi ses igen. Men när vi än möts, på gator, på byvägar eller i Finlands stora ödemarker, kom fram och säg: ”Jag var med i Tyrjä-regementet”.

Detta skedde också. Hundratals gånger upplevde Ehrnrooth hur han mötte gamla soldater som kom fram för att hälsa, alltifrån bataljonschefer och skyttesoldater till kuskar och signalister. De var stolta över att ha tillhört IR7 och ha stridit under Adolf Ehrnroot, den legendariske Aatu. Ett av ”de vackraste ögonblicken”, uppgav Ehrnrooth, var när under en veteranträff en gammal veteran kom fram och sa med rörelse: ”Aatu, perkele…”

Sinerma: ”Kortare kunde det inte ha sagts. Men dessa två ord sade allt om den enkle finske mannens beundran och erkänsla inför sin uppskattade kommendör.” [ibid s 272f]




Relaterat
Trotylstorm i öster: östfronten 1941-45
Linna: Okänd soldat (1954)

Bilder: 1. bokens omslag 2. Ehrnrooth leder en övning efter kriget 3. detalj av omslaget