Recension: Sin After Sin (Priest 1977)

Här tänkte jag recensera Judas Priests LP "Sin After Sin". Det är bandets tredje skiva i ordningen. Och en odödlig klassiker.

Vad som gör Judas Priest speciellt är mixen mellan ljus och mörker. Det har kallats ”the light and shade style”. Man får, lyriskt och musikaliskt, hela spektrat från extas och riviga nejder till stilla kontemplation och patos.

Och allt detta speglas i bandnamnet...! Halford uttryckte det så här 1983. Han säger att bandnamnet symboliserar musiken, det visar att man...

... can put across music that is very, very heavy and powerful and sinister in one respect, but also we can lighten up (and I use the word loosely) with the other types of music, such as the 'Beyond The Realms Of Death' or the 'Dreamer Deceiver's, the '(Take These) Chains' off... those mellower sides of the band. So I think the two words intermingle - the Judas and the Priest - the good and the bad, the light and the shade. We're not involved in Satanism. The name is just a name; it's been good to us. [källa]

Detta säger mycket. Judas Priest har aldrig skrivit låtar som hyllar fan. I den mån man sjunger om honom säger man snarare: fan finns, akta dig för honom. Och vidare så är det alltså denna mix som måste till, som gör Judas Priest till vad det är: the good and the bad, the light and the shade, the Judas and the Priest...!

Detta kan användas som analysmodell för gruppens skivor. Om det är en bra skiva är det för att där finns balans mellan ”Judas” och ”Priest”. Och är det en dålig skiva är det för mycket av det ena, vanligen ”Priest”, för mycket kommersiellt och rockparty över det hela, som ”Turbo” (som ändå inte är genuint dålig, och jag ska kanske recensera den senare).

Men nu gäller det Sin After Sin från 1977. Som verkligen har bra balans mellan ”Judas” och "Priest”. Första låten, ”Sinner”, är något av gruppens sine qua non, en definierande låt. Själv är jag inte så road av satansverser rent ideellt, men konstnärligt får man ju erkänna att detta är lyrik som lever:

See the mountains darken yonder
Black sun rising, time is running out

Och:

He roams the starways
Searching for the carcasses of war
But if it’s hungry then it’s very presence
Disrupts the calm into the storm

Allt detta till en sömlös, svängig låt: intikat, men utan att helheten brister. Och med ett epokgörande KK Downing-solo som är som Ritchie Blackmores i ”Gates of Babylon” och lite till.

Så var det då detta med andra låten. Man hade visst tänkt ha covern på Guns ”Race With the Devil” här. Men producenten Roger Glover övertalade dem att ha den mildare Joan Baez-covern ”Diamonds and Rust” istället. Den ger förstås balans från helvetesriffen. Men ändå känns det som om skivan tappar i tempo här. Man skulle ha haft ”Starbreaker” som A2 istället.

Men detta är randanmärkningar. Baez-låten är gripande och lagom rockig, en utveckling av originalet. Och sedan får man då ”Starbreaker”, stilmässigt en "Priest"-låt enligt inledningens resonemang (och inte en ”Judas”-låt): Starbreaker är en frälsare som ”comes but once a lifetime” men tar med sig mänskligheten till ett paradis bland stjärnorna:

Paradise is waiting for the chosen few
Let’s hope maybe this time
He picks me and you
Star voyage to a new world
Light-year miles away
Cross your fingers, here he is
Take us now this day

Detta är något helt annat än A1:s syndare...! Raka motsatsen faktiskt. Snacka om ”light and shade, the good and the bad”.

”Starbreaker” är en positiv men hårdsvängande låt. Den gör sig väldigt bra i mixen mellan helveteslåtar (Gun-covern finns ju som extraspår på den remaster CD-jag äger) och softare saker, som Baez-låten samt, ej att förglömma, ”Last Rose of Summer”, en smäktande ballad. Den är ett typiskt Tipton-Halford-samarbete: akustiskt plinkande i trädgårdsbersån, begråtande sommarens sista ros.

- - -

B1 börjar med ett litet preludium i form av”Let Us Prey”, bokstavligt talat en ”Priest”-sak: prästerlig! Sedan kommer ”Call for the Priest” som kanske är världens första speed metal-låt. Snabb och hård och ljus.

”Raw Deal” är en bluesig, lätt funkig urban historia. Hårda takter:

I moseyed up to the counter and the tender came a-grinnin’
I snapped the smile off his face and scowled ”Give me a burbon”

Och sedan utbryter mästerligt anytt kaos, kanske i form av en hasch- eller LSD-psykos:

I’d had too much, floating around
Statues alive, seconds are hours

Mer osökt poesi får man i en rad som ”I guess I dream in pictures, not in colours”. Var än en sådan rad finns så är det väldigt poetiskt. Denna rad, invävd i helheten, gör att jag säger: bara en poet kan skriva detta...!

Nästa låt är ”Here Come the Tears”, en långsam, patosfylld sak à la ”Dreamer Deceiver” på föregående skiva ("Sad Wings of Destiny"). Och liksom den utmynnar i den rockiga ”Deceiver” bjuds vi här omsider på ”Dissident Aggressors” larm, dess grand canyons of space and time universal... Det är spontanistisk poesi av bästa märke:

Through cracked, blackened memories of unit dispersal
I face the impregnable wall

Den som invänder att detta bara är sådant som Halford hävt ur sig för att ”någon text måste man ha”, så invänder jag och säger att få rocktextförfattare kan skriva sådant här. Vissa kan det, men inte alla. Så äras den som äras bör. Detta är nonsenslyrik men bärkraftig sådan.

Och låten i sig är intensiv, en obeskrivbar mix av ljus och skugga. Kort sagt, väldigt Judas Priest.

Omslaget till denna skiva är annars en klassiker: en portal på en ö, i ett absintfärgat hav under en gyllene, stormriven himmel. Porten har en dödskalle överst. Men ur porten strömmar ljus...! Så vem är det som går in i porten, är det Syndaren eller Starbreaker-frälsaren...? Priest hade förmågan att vara mångtydiga. Man skildrar ljus och skugga och förenar dem, inte exakt i varje låt, men som helhet. Man skapar harmoni genom konflikt. Och det är vad konst går ut på, vare sig det handlar om musik, måleri eller litteratur.




Relaterat
Judas Priest: en historik
Stained Class (1978)
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln
"Burning Magnesium" (2018)
Unslaved: "The Soul of Western Man" with Lennart Svensson
Bibliography of Svensson
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Actionism (2017)

Nyhetssvepet: Arnstad, Nya Tider, motstånd mot makten

Temperaturen är hög i den svenska politiken just nu.

I våras kom Henrik Arnstad ut med sin "Älskade fascism". I höst har han dock inte gjort mycket väsen av sig. Har han nött ut sin fasciststämpel? Sitter han och präglar en ny?

Det borde han nog göra. För det finns mycket att fasciststämpla i detta land. Jag tänker här på sådant som hembygdsföreningar, sport och friidrott, fäktning, pistolskytte och bågskytte. För "metoden Arnstad" är detta solklara fall av extrem högerpolitisk verksamhet, inriktad på hälsa, tro och tradition.

Detta borde granskas. Han skulle även kunna rannsaka alla svenska muséer (traditioner är som sagt lika med fascism), och han kan granska modellbyggare (många bygger plan och tanks från Nazityskland), och historieforum på nätet (mycket krigshistoria där), Svensk Militärhistoriskt Biblioteks alla böcker om andra världskriget, operavärlden (Dalhalla i Borlänge spelade Wagner i somras) samt en rad svenska byggnader från 1920- och 30-talet byggda i klassisk stil, exakt samma stil som var populär i Tredje Riket. Dit hör Vaksalaskolan i Uppsala, Stadsbiblioteket på Sveavägen i Stockholm med mera med mera.

Sverige svämmar över av nazism och fascism. Det finns framför ögonen på oss. O att en Henrik Arnstad kunde komma och visa det för oss...!

- - -

Tidningen Nya Tider har sökt presstöd. Besked kommer nu på måndag. Men kulturminister Liljeroth-Adelsohn har lagt sig i ärendet. Hon bedriver alltså ministerstyre. Detta är ett brott mot svensk sedvanerätt och svensk politisk tradition. Hon anser att Nya Tider är odemokratisk. Detta är en lögn och det vet hon. Hon agerar som alla andra i dagens svenska "elit", kastar ogrundade beskyllningar omkring sig. Jag blev utsatt för samma taktik 2011 när jag av Expo kallades "Breivikanhängare". Det fanns ingen grund för påståendet, men man hoppades att skiten skulle fastna ändå.

Om Nya Tider har jag bloggat här. Det handlar om nr 29 där jag recenserar Juha Snellmans "Trasiga liv och bristande bot" (2013).

- - -

För övrigt postade jag detta på Flashback forum nyss, 26/9 närmare bestämt. Det diskuterades mångkulturism och nödvändigheten av att speak truth to power. Jag kallade detta "att säga makten ett sanningens ord", och jag gav detta exempel på vad man bör säga de sinnessjuka individer som styr detta land:

Vad ni, PK-regim, gör är helt oansvarigt. Ni massimporterar en fjärrbefolkning, ni hindrar polisen att göra sitt jobb (inga etniska signalement), ni skapar vantrivsel och ekonomisk ruin i varenda svenskt samhälle genom massinvandringen.

Ni svartmålar landets majoritetsbefolkning, de etniska svenskarna, men rullar ut röda mattan för envar invandrare. Ni föröder tro, trygghet och tradition, alstrar bort Sveriges sedvanliga folk och skapar i dess ställe en konturlös befolkning utan rötter, berusat på lådvin och däst av hämtpizza, lobotomerat av Idol och Melodifestivalen.

Men det är slut nu. Nu inser svensken sin makt. Han tar makten i sitt eget land. PK-ismen är död och mångkulturismen har gjort sitt. Nu är tid för normalisering och sunt förnuft.

Det kan man kalla ord och inga visor. Och detta måste till idag. Det räcker inte med att visa missnöje, man måste göra motstånd, klart och tydligt säga ifrån när en sinnesstörd "elit" håller på att förstöra landet.




Relaterat
Nya Tider: kontroversiell tidning
Arnstad: Älskade fascism
Modell av en Junkers 88
En dag i statsminister Neros liv

Armémuseum i Stockholm

En dag i Neros liv (satir)

Detta är en novell om en svensk politiker. Mycket nöje...!

Det var en gång ett land som hette Sverige. Och där fanns en statsminister som hette Nero. Han var en kalrakad figur med dyster uppsyn, dock ibland med ett påtvingat, affärsmässigt leende. Det hade han lurat många med. Nu var det en dag om hösten 2013 då han satt i sitt arbetsrum på Rosenbad. Han såg ut genom fönstret och noterade den grå himlen över Strömmen.

”Mulet!” utbrast han. ”Fördömt. Alltid detta gråväder. Men det är inte mitt fel. Jag leder ju landet mot strålande tider. Vädret måste vara Jimmie Åkessons fel! Skriv upp det!”

Han sa detta till sin sekreterare, fröken Bylund, en musgrå sidekick med laptop i knäet. Nero tillade:

”Det om detta. Och skicka ytterligare 500 miljoner till FSA i Syrien. De gör ett bra jobb att skapa kaos där nere, precis som jag gör här.”

”Ska jag skriva det?” sa Bylund. ”Skapa kaos?”

”Nej för fan, skriv inte det!” sa Nero. ”Det är hemligt! Men målet är kaos. Varför skulle jag annars importera tiotusentals afrikaner och MENA-människor per år? Målet är att alstra bort etniska svenskar, skapa en ljusbrun, rotlös befolkning och styra den med järnhand. Nåväl, vad mer på programmet? Jo, skriv: bygg 100 fritidsgårdar till i Husby. Det är framtiden. Alla resurser ska gå dit. Etniska svenskar ska inte ha något. De äro onda. Husby däremot inger mig en varm känsla, lika varm som de bilbränder som rasade där i maj. Det var en fin tid.”

Nero fick något drömskt i blicken. Han såg utan att se på de mulna himlarna över Riddarfjärden, såg bort mot en drömd version av ett Sverige där ingen talade svenska, bara pidginengelska. Där inga vita fanns, bara en utspädd mestisbefolkning. Där den svenska historien var utraderad ur folks sinnen, alla statyer av kungar nertagna och nersmälta och alla slott, artefakter och historiska minnesmärken jämnats med marken. Och där skulle Nero skrida fram som triumfator, hyllad av sina mestis-undersåtar som välfärdens garant, en upplyst despot som utplånat ett vitalt, blomstrande, särpräglat land och gjort det till en öken av köpcentra, betonghus och motorvägar.

- - -

Något senare begav sig Nero till ett annat rum i Rosenbad. Det skulle bli regeringssammanträde. Alla tunga ministrar i alliansen satt där som tända ljus: Annie Rööv, Han Jörklund och Guran Smägglund, den briljanta hjärntrust som förde Sverige till en ny renässans. En grupp välutbildade nollor som gjorde vadsomhelst för att förstöra landet, bara det såg effektivt och bra ut.

Dock ogillade Nero en viss minister som satt snett emot honom, Bobias Tillström. Nero blängde på denne sin migrationsminister.

”Vad glor du på?” sa Tillström.

”På dig”, sa Nero. ”Jag tycker du ser så blond och blåögd ut. Sådana som du borde skjutas.”

”Va?!?”

”Ja, det anser jag”, sa Nero. ”Ju brunare, ju finare. Som jag. Jag har nämligen afrikanskt påbrå. Jag är Den Nya Människan: rasblandad och optimal. Därför ska jag idag lägga ett lagförslag om tvångsintegrering av invandrare. Svenska kvinnor måste välja en brun partner. Annars väntar sterilisering.”

”Tror du verkligen du får igenom det?” sa Tillström.

”Javisst”, sa Nero. ”Jag har hela regeringen med mig i denna bedömning. Eller hur?”

Runt bordet nickade de alla: Rööv, Jörklund och Smägglund.

”Just det”, sa Nero. ”Nu ska vi definitivt utradera det traditionella Sverige. Tro, trygghet och tradition slängs ut genom fönstret. In istället med en 30 miljoners befolkning från fjärran land. Den blågula flaggan byts ut mot Prideflaggan.”

Nero drack lite mineralvatten och antog tonen av en predikant, en låt vara lågmäld och ”saklig” predikant:

”Det är nämligen så att nya utmaningar väntar. Det gamla Sverige är dött. Nu kommer det nya. Nu prövar vi det här. Ett mer spännande samhälle. Med en chip inopererad i varje människas handled. FRA spionerar på vad alla gör, 24/7. Och krig i Syrien och Iran: vi ska bomba dom. Ja det ska vi. Och vi kan sälja Jas-plan till detta. Och i den följande ockupationen får svenska soldater jobb. Och media rycks ur sin kris: alla kommer att sitta klistrade vid Svt och DN.se när detta drar igång.”

Vänd till sin sekreterare sa Nero:

”Har du fått med allt? Bra. Nu lunch.”

- - -

Efter lunch gick Nero på en smärre promenad i Stockholms city. Med livvakter. Man gick Drottninggatan norrut, sedan ner mot Sergels torg. Där stannade man ett tag. Nu hade det grå molntäcket lättat och solen tittade fram.

”Ahh, sol!” sa Nero till sina två vakter ”Det är min förtjänst. Jag för landet till strålande tider. Tänk om världen visste hur framskriden civilisationen är här i norr. Polisen får inte lösa brott. Då är de rasister. Etniska svenska skolelever trakasseras av invandrare: fint och bra. Ty svenskar ska hållas kort. Massinvandringen fortgår och ingen kan göra något åt det. Och nu –”

Nero avbröts av en framåttågande folkmassa. Den kom längs Drottninggatan, norrifrån, och svallande ner mot Sergels Torg. Det var vanliga svenskar som tagit makten i sitt land – med fredliga metoder och ett leende. Nero insåg med ens något dramatiskt: att hans välde var över. Hans soliga leende förbyttes i den sedvanliga surmulna uppsynen. Han tappade all kraft, han föll till marken.

Innan Nero hann plockas upp av sina livvakter hade dessa övermannats av den nya tidens operativa utskott, agenter från Svenska Relä. En av dess toppagenter, Melina Starr, 35, en blond, vältränad valkyria, drog undan Nero i ett hörn av Sergels torg. Hon sa:

”Det är nog bäst att du avgår, Nero. Spelet är slut. De traditionella svenskarna har tagit makten i sitt land. Det är slut med massinvandring och terrorisering av landets majoritetsbefolkning, slut med vantrivsel och förstöring av kapital, ja även med förstöring av socialt kapital. Tilliten försvann i detta samhälle under din regim. Men nu tar vi över. Svenskar ska bestämma vad som händer i Sverige, inte ditt anhang av plutokrater och kosmopoliter.”

”Jaha...?” sa Nero. ”Ja, kanske det men –”

”Ta det lugnt”, sa Melina och tog fram en dosa ur fickan. ”Du kan få bege dig till ett hologram där du fortsätter leva ut dina svenskfientliga idéer. Där kan du terrorisera svenskar, förstöra kapital och skapa kaos bäst du vill. Det är ju bara en projektion, ett hologram. Men det är som om det är verkligt. En enkel utväg, win-win för alla. Vi slipper dig och du får leva på som om det var som vanligt.”

”Utmärkt!” sa Nero. ”Jag väljer hologrammet!”

Melina nickade och slängde dosan på marken. Den vecklade därmed ut sig till en rund platta.

”Ställ dig på plattan”, sa Melina.

Nero lydde. Sedan tog Melina fram en fjärrkontroll, tryckte på knapp – och se! I ett nu var Nero, Sveriges sämste statsminister någonsin, teleporterad till ett hologram i never-never-land. Melina stoppade så remoten på sig, tog upp plattan, vecklade ihop den och såg ner på torget där Sverige firade befrielsen. Ung och gammal trådde dansen i munter yra.

Sverige var fritt. Och Neros välde var över. Melina spanade upp i skyn, kisade mot de blå skyarna och lät solen värma sig, en blond valkyria dyrkandes solen i Sveriges bästa tid.




Relaterat
Melina Starr: agent i befrielsen av Sverige
Wagner: Parsifal (1882)

Recension: The Sorcerer's Crossing (Abelar 1992)

Härmed något om Taisha Abelars ”The Sorcerers’ Crossing” (1992). Abelar var med i Castanedas gäng. Om Castanedas böcker har jag skrivit förr. Som här och här.

Taisha Abelar kommer i kontakt med indiansk shamanism. På samma sätt som Carlos Castaneda. Men där Castaneda behövde tio böcker för att beskriva sin resa klarar sig Abelar med en. Hon skriver väldigt kortfattat, styckena är korta, ofta bara på en mening var. Men boken är ypperlig. Den läses lätt, den är medryckande och spännande.

Abelars väg in i shamanismen är gåtfull. När det hela börjar är hon cirka 22 år gammal. Hon är ute i Arizona för att teckna av landskapet. Och där möter hon en medelålders kvinna, Clara Grau. Hon bjuder så in henne att bo på Claras gård i Mexico. Abelar går med på det. Det är en märklig dragningskraft i luften, det är något som stämmer. Hon väljer alltså att lämna allt för att bo hos en fullständig främling. Och väl i det mexikanska huset får hon lära sig shamanska tekniker för att styra det inre sinnet, kryddat med lite zenbuddhism. Detta gör boken lättare att förhålla sig till än Castanedas böcker. Där är allt indianskt, inga paralleller till andra läror görs. Castanedas guru don Juan har inte den bakgrunden. Clara däremot har varit i Kina och kan deras esoterism också. Och Abelar har en bakgrund som judoelev. Detta piggar upp anrättningen.

Abelar bor i huset, hon träffar successivt fler lärare. Och det är gåtfullt. Men klart och lättläst. Detta är Castaneda-filosofin sammanfattad på 248 sidor. Taisha Abelar är något av en amerikansk Melina Starr, en operativ kunskapare som skaffar sig viljekontroll över tanken.

- - -

Härmed några intressanta saker jag fann under läsningen av Abelars bok. På sidan 25 ska till exempel Abelar kamma sig men Clara säger att det är onödigt, det finns inga speglar här: Mirrors are like clocks. They record the passage of time. And what’s important is to reverse it.

Det lät ju gåtfullt och fantasirikt. Det talas vidare om ”the ethereal essence of rocks” [s 26], det är ”as if I’m in a sf movie” [s 61]. Detta anger stämningen.

Abelar har hamnat i en hård skola. Den handlar om att höja sig mentalt, men den är synnerligen rigid. På s 68 talas det till exempel om ”a realm where humanness doesn’t count: the vastness, the boundless”. Det utvecklas på nästa sida: ”Seers who have gazed at the boundless have attested that the boundless stares back with a cold, unyielding indifference.” Detta har en nietzscheansk feeling: bort med mänskliga känslor...! Man ska bli kvitt sin mänskliga form: ”[F]reedom is to be free from humanness. That includes God, good and evil, the saints, the Virgin and the Holy Ghost.” [s 83]

Huruvida detta är anti-humanistiskt, eller en nödvändig esoterism, kan man fråga sig. Det talas till exempel om ”losing the human form” i Castanedas böcker. Nog måste man övervinna sig själv, men hur universum stirrar mot en ”with a cold, unyielding indifference” – det låter väl hårt.

Det vill säga, man kan lika gärna se på natthimlen med förundran tycker jag. Men det är en randanmärkning. För vi är alla själar i isolerade kroppar, ensamma. Vi måste med egen viljestyrka rycka upp oss för att minnas all-själen. Och mer positivt uttrycks den förändring det handlar om så här: man tränar sig för att nå inre fulländning så att man kan överskrida kroppens begränsningar och flyga fritt på själens vingar. Och feghet, mallighet, överdriven känslosamhet, övermod och avsaknad av mål i livet: detta är en människas främsta fiender, detta är sådant som hindrar henne att flyga på frihetens vingar. Och man måste, säger Clara, vara skoningslös i sin kamp mot dessa fiender.

Vidare sägs på sidan 177 att den coolness det handlar om inte är ondska eller hjärtlöshet. Det är ”unbending detachment” med inslag av sinneskyla och nykterhet. Så det hela rimmar ganska väl med min egen etik.

- - -

Abelar gör framsteg i lärlingsskapet. I början av kapitel 14 visar hon hur hon höjt sig mentalt. Hon skriver: ”Weeks went by, then months. I didn’t really pay attention to dates and time. (...) Clara had ceased to insult me, or perhaps it was that I had ceased to feel insulted.” Taisha har med andra ord lagt sin mallighet och känsla av betydelse bakom sig. Detta är viktigt.

Detta är centralt i esoterismen. Detta är centralt i – för att använda min egen terminologi – konsten att bli en Operativ Kunskapare, en aktör som är totalt koncentrerad och totalt avslappnad. En kunskapare lägger band på sig själv, är en stoisk zenmästare, en disciplinerad aktör, men ändå fri. Och som sådan påminnande om Taisha Abelar, Clara Grau, don Juan och Carlos Castaneda.

Denna bok har som sagt viss anknytning till österländsk filosofi. Det talas bland annat om att det finns sju portaler (”seven main gates”, s 153) i kroppen. När de öppnas når man frihet. Det som omtalas är alltså chakras, även om termen själv inte nämns. Att öppna dem är att vistas i sin ”double” (astralkroppen, men astralkroppen är en term som heller inte nämns). För att frigöra astralkroppen måste chakrorna öppnas. Det görs genom 1) att gå igenom sitt liv baklänges och desarmera mentala minor för att samla energi 2) andas rätt. Genom detta och annat (som att leva i celibat) samlar man energi för att nå frihet, det vill säga lämna den fysiska kroppen och ”fly on the wings of intent”.

Den magiska cirkel som Taisha sedermera blir del av leds av en viss John Michael Abelar, nagualen (det är han som kallas don Juan i Castanedas böcker). Han säger att gruppen består av sexton personer, sysselsatta med att utveckla astralkroppen. De använder den för att transcendera den tredimensionella världens gränser. Som operativa kunskapare samlar de energi för att få kontakt med den universella livskraften.

- - -

Undertiteln för denna bok är ”a woman’s journey”. Kvinnor som vill ha en esoterisk grund för sin kvinnliga särart har här många idéer. Som resonemanget på sidan 178f, där det sägs att livmodern, för kvinnor, är en styrenhet för astralkroppen. Män styr sin med vilja och förnuft. Kvinnor kan andas med sin vagina, tona in på omgivningen med den. De genererar kraft åt sin astralkropp med vaginan.

- - -

En ny lärare, Emilito, lär Taisha hur man med astralkroppen utför smygandets konst (the art of stalking, s 204). Drömmande är ett sätt, smygande är ett annat att utveckla astralkroppen med. Målet är att vara fri, att flyga på viljans vingar (fly on the wings of intent): att, med bevarat medvetande, ta sig förbi kroppens död.

På s 207 sägs annars att den operative kunskaparens väg är en segerrik väg: ”sorcerers have only one path open to them: to succeed in whatever they do.” Det är som Judas Priest: ”I learned to win when I was young so I’m never ever gonna lose”... Och på samma sida (207) lär Emilito Taisha att motverka den ”defaitist attitude” hon har. Det är som Jünger sa: nihilist får man vara, men inte defaitist. Som antytt, denna bok associerar till mycket som redan ingår i mitt credo.

En dramatisk kulmen nås efterhand (s 210f): det är i form av ett misslyckat försök av Taisha att utföra ”the sorcerer’s crossing”. Det är lärlingsprovet, det är det slutliga inseglet på om man kan tas upp i shamanistcirkeln. I Castanedas verk gjordes det i ”Tales of Power” (1976) där Castaneda synbarligen hoppade utför ett stup men esoteriskt ”assembled a new world” och landade ”någon annanstans”. För Abelar gick det liknande provet till så här: hon skulle skifta sitt medvetande från vardagsläge, knutet till den fysiska kroppen, till astralkroppens annorlunda läge, men saknade vilja och förmåga att göra det hela. Om det gått rätt hade hon stannat kvar i denna värld men hamnat på en högre nivå. Som det var nu förlorade hon energi och måste återhämtas.

- - -

Abelar måste fortsätta som lärling. Fortsätta lära sig, fortsätta kämpa för att nå mental höjning. I detta sammanhang minns hon från unga år en drömguru som brukade muntra upp henne med att viska ”sweet nothings” [s 223]. Det är ju annars konstens sine qua non, det som får dig igång: ”sweet nothings”... ”Det onödiga är nödvändigt”, kan man säga. Denna guru som besökt henne i sömnen är Nelida, som hon nu träffar IRL i det mexikanska huset. I Abelars ungdom har Nelida projicerat sin astralkropp in i Taishas dröm. Saker som hon fått i drömmen visar sig sedan finnas IRL i det mexikanska huset. Gåtfullt...! – Nelida är en smygare (= stalker), hon smyger in i andras drömmar: ”she stalks in dreams” [s 225]. Hon kan i drömmen, förutom sin astralkropp, projicera föremål. Föremål som ett guldarmband med mera, som Taisha nu finner i det mexikanska huset.

I samma veva nämns att Abelar är ett smygarnamn, Grau är ett drömmarnamn (så både ”Taisha Abelar” och ”Clara Grau” är antagna namn, inte deras födelse- och dopnamn). Både drömmare och smygare vistas såväl i vår värld som i drömmens värld. Men smygare är systematiska naturer, lagda för planer och trick. Drömmare är mer intuitiva, de kör på känsla. Medlemmarna i denna krets av operativa kunskapare lär sig såväl smygandets konst som drömmandets konst, men deras läggning bestämmer sedan om de generellt ska fungera som smygare eller drömmare. Ledare, nagualen, är både drömmare och smygare. Men med övervikt åt någon sida. Castaneda kallas som nagual ”Dilas Grau” i slutet av denna bok. Don Juan är som sagt ”John Michael Abelar”.

Det handlar mycket om astralkroppen på slutet. Att frigöra själen från kroppen, medvetet. Det var ju själva målet med lärlingsskapet. Astralkroppen kallas som sagt ”double” i denna bok. Som på s 227: ”[W]e are limited because our physical body controls our awareness. – But if we can turn it around so that our double [= astralkroppen] controls our awareness, we can do practically anything we can imagine.”

Så Taisha lär sig till slut att projicera sin astralkropp. Det är astralprojektion på schemat. Mycket avancerat...! Men hon lär sig det hela. Och hon lär oss att astralkroppen är knuten till left side awareness. Vardagsmedvetandet däremot är knutet till högra sidans tänkande, vardagstänk-syndromet, alltså right side awareness. Kruxet är att balansera de två. (Man ska ej blanda ihop detta med ”vänster/höger hjärnhalva”, där vänster är manlig och logisk och höger är kvinnlig och intuitiv. Castanedavärlden har sin egen terminologi.)

Som sagt är detta en koncis bok. Vägen från omedveten vardagsmänniska till operativ kunskapare beskrivs på 248 sidor. Abelar är ingen ordets kvinna men hon skriver förstklassigt. Hon är, kan man säga, en sakprosaförfattare ”in spite of herself”. Hon har approcherat skrivandet som operativ kunskapare. Därför är ”The Sorcerer’s Crossing” rekommendabel: formen speglar innehållet, allt beskrivs effektivt och utan pjunk, precis så som undervisningen bedrivs. Men det känns inte som att läsa en rapport för skildringen har gott om detaljer och reflektioner. En sidvändare, en välskriven esoterica-bok: det är man inte bortskämd med.




Relaterat
Mina blogginlägg om Castaneda
Melina Starr, del 2: Spionage i Hägernäs
Den stora konspirationen
Evola: The Doctrine of Awakening (1943)
Exopolitisk närvaro
MacLaine: It's All in the Playing (1987)

Nyhetssvepet, medio september 2013

Härmed några nyheter från tillvaron.

Jag stod häromdagen i mitt kök. Där har jag en spis av märket Husquarna Regina. Och ett kylskåp av märket Electrolux TR 1230. Jag har även en modell som prydnad där, en Revell Junkers 88 som jag byggde när jag var ung. Se bilder!

Jag stod häromdagen och betraktade modellen. Jag noterade flygkroppen med sin glasveranda i nosen, de två radmotorerna i sina gondoler och den intrikata målningen med ljusgrönt-mörkgrönt i sinistra, ja rent ut sagt gåtfulla och egendomliga vinklar. Och jag sa för mig själv:

- Junkers 88. En av västerlandets klassiker. Ett förnämligt plan, sannerligen...! Det användes ju som både dagjaktplan och nattjakplan, som högbombare och störtbombare, som sambands- och spaningsplan och lite till. Ja min själ. Det kan man kalla mångsidigt. A versatile, all-purpose aircraft på min ära.

Vad har nu detta med nyheter att göra? Rubriken är ju "nyhetssvepet". Men i min bok är "jag går ut i köket" en nyhet likaväl som att Annie Lööf står på centerstämman och snackar goja. Nåväl, vill ni ha tidens viktiga nyheter kan jag dra dem i sammandrag:

. Det blir ingen intervention i Syrien. Mina och andras protester satte stopp för det.
. SD går fram i opinionen. Man är limmade på 10%. Dit har man tagit sig på 20 år. För V tog det 80 år att komma dit. -- Jag stödjer inte allt SD gör, men visst gör partiet marginalnytta som kritiker av massinvandring.
. På min Motpolsblogg har jag nyss bloggat om Marinetti och futurismen. Marinetti var en banbrytande konstnär som gav fabriker, bilar och rörelse hemortsrätt i konsten.

Det var nyheterna. Och nu vädret. Det är höst. Det är den årstid vi har. September lovar storm sägs det. Nog stormar det. Men det är en godartad storm. Halleluja.




Relaterat
Autointervju
Sverige behöver en ny berättelse

Gamla versepos: lästips

Jag har läst många av västerlandets klassiker.

Gamla klassiker. Som exempelvis versepos. Går de att läsa?

Jag svarar: ja. Oftast. De gamla eposen är i regel läsvänliga. De har koncentrerad handling och föga dökött à la moderna romaner. Vergilius Aeniden har till exempel sina bra kapitel (underjorden). Och Miltons "Paradise Lost" är rätt bra i början, ställvis även senare. Dantes Divina Commedia är också bra i början samt här och var senare.

Så är det ju. Men det epos jag gillat bäst är nog Odysséen. Detta verk har mycket åkande, mycket skilda scener, många pregnanta former och företeelser som Skylla och Charybdis, cyklopen, Helios' gyllene kor, Lastrygonernas land (högresta sällar = nordbor) och Fajakernas ö Skería. Den sistnämnda har vissa tolkat som Atlantis. Fajakerna hade ju skepp som for dit man önskade att de for, alltså styrda med tankekraft = högteknologi à la Atlantis. Iliaden är lite mer enformig om man ska vara kritisk. Men väl värd att läsa, möjligen mer så än till exempel Aeniden.

Vad jag märkt vid klassikerläsning är i alla fall att det går lätt, det är roligt. Visst måste man ha mognat för att vilja ta sig an dem. Men när man väl vill det behövs inga förord, inga introducerande companion volumes, inga nutida kompendier som förklarar vad som står. Tänk "Dead Poets's Society" där läraren demonstrativt river ut förordet ur boken. Det är rätt attityd. Man behöver inte veta något alls om det man ska läsa. Det är verket självt som är grejen. Det är självförklarande.

- - -

Ett litet kortare versepos att börja med kan annars vara Samuel T. Coleridges The Rime of the Ancient Mariner. Det är kanske lite snårigt och ockult men man blir rikligt belönad när man kommit in i transen. Det finns ej på svenska så vitt jag vet; enklast är nog att finna detta verk på engelska. Men mitt referat säger ganska mycket. Börja med det om du vill veta mer.

En liten udda grej är i sammanhanget The Ark. Det var ett poem illustrerat som serie av Caza. Och den gick i tidningen Heavy Metal 1983. Det är inget epos, bara ett poem som sagt, men det är lite Coleridge över det hela, anslaget är sant episkt.

Ska man slutligen tipsa om något nordiskt epos så tycker jag Beowulf har sin lockelse. Det är koncist, har flera kapitel och har en viss "verkshöjd" (jämfört med mer diffusa sagocykler och "ljugsagor"). Dessutom utspelas det i Sverige (Götaland) på slutet: http://lennart-svensson.blogspot.se/...4/beowulf.html




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Illustration av Caza till "The Ark"

Recension: Svavelvinter (Granström 2004)

Är Erik Granström en svensk Tolkien? Han skriver i alla fall lika tjocka böcker som denne. Böcker som utspelas i en gammeldags fantasivärld.

Något har hänt med svavelproduktionen på polarön Marjura. Man måste undersöka det hela. Bland dem som beger sig norrut är översten Praanz da Kelve, druiden Perrima och häxan Silvia Miranda. Så börjar Erik Granströms ”Svavelvinter” (Järnringen 2004). Det utspelar sig i en helt egen värld, Trakorien, en fantasivärld som lever på sin egen logik och med sina egna myter och läror. Religionen kan sägas vara sumerisk. Ett inslag som det sistnämnda ger det hela en lätt bisarr, konstruerad framtoning. Men låt gå för det. Även Tolkiens trilogi var ett verk av en boksynt man, glad i sitt bibliotek, glömsk av världen utanför. Men hans verk fick liv till slut.

Lever ”Svavelvinter” då? Jag vet inte. Jag saknar en viss substans, ett påstående, ett statement. Den vägledande idén i det skildrade samhället sägs vara tolerans. Tolerans för vad? Även för den som vill döda mig? Tolerans för den intolerante? Det sägs inte.

Jag kommer här att tänka på Chesterton: ”Tolerance is the virtue of the man without convictions.” Samme man sa även: "You have to draw the line somewhere." Så tolerans som ledmotiv ger bara upphov till en annan, dold ordning. Den gör oss i alla fall inte fria.

- - -

Trakorien är en fantasivärld, frikopplad från vår värld. Men återsken av vår värld finns, som förekomsten av filosofen Makulon Nihivelli. Det är en anspelning på Niccoló Machiavelli, florentinsk politiker och maktfilosof, författare till ”Fursten” (1513). Visst förstår man draget att ge sin fantasyvärld substans med sådana inslag, men nog var i så fall Tolkiens upplägg mer symboliskt pregnant. I hans värld fanns ju inget ”mytologiskt läckage” som det Granström sysslar med. Tolkien uppfann allt själv: historik, mytologi – allt. Det tycker jag måste till om man skapar en gammeldags fantasivärld. Skriver man däremot om till exempel en fjärran, koloniserad planet i framtiden kan man ju ledigt infoga en diskussion om en sådan som Machiavelli, eftersom det sker inom ramarna för den moderna begreppsvärlden. Det är, i vid mening, ”vår värld” fast extrapolerat in i framtiden.

Å andra sidan: om ”Tolkien” ofta faller en i sinnet när man läser Granström så har han väl uppnått något i alla fall. Boken är välgjord som litterär kreation, ordförrådet är stort och miljöer och länder väl utmejslade. Man får valuta för pengarna. Det är, som det heter om tuschteckningar, ”mycket streck för pengarna”. Boken är värdesäkrad genom detaljarbetet. ”Svavelvinter” säger mig inte så mycket som läsare eller tänkare men jag råder ändå äventyrssugna läsare med sinne för det annorlunda, det exotiska och märkliga att konsultera boken. Riktigt så vanligt med så ambitiösa fantasyböcker på svenska är det inte. Granström har jobbat som rollspelskonstruktör så han har stort genremässigt kunnande.

- - -

Riktigt vad ”Svavelvinter” har att säga oss vet jag inte. Innebörden är svår att finna. Men böcker kan leva vidare för det, även om en viss, djupare mening saknas. Roland Barthes sa ju att ett konstverk kan ha tre betydelser: en informativ, en symbolisk och en tredje, benämnd ”den tredje betydelsen”. Det kan till exempel betyda att om man betraktar en tavla av Mona Lisa så ser man först den kvinna som avbildas, privatpersonen ”La Gioconda”. Det är den informativa nivån. Sedan kanske man ser motivet symboliskt, som en representant för skönheten, kvinnan, människan eller vad. Och när dessa två betydelser (informativt och symboliskt) är uttömda kan ett verk ändå leva vidare i en annan sfär, i den tredje betydelsens sfär. Det är en subtilt tillstånd, ett oförklarligt tillstånd där man gillar ett visst konstverk för att man gillar det. I Mona Lisas fall skulle det vara lusten att utforska bakgrunden med sina floder och berg, att studera högdagrarna på kinden och i pannan och så vidare.

”Svavelvinter” av Granström kanske får ett liknande, fortsatt liv som egenvärde, som en bok som inte handlar om något epokgörande nytt men som fascinerar som kreation och barockskapelse, ungefär som det barockskåp som Uppsala universitet har i sina samlingar. Denna möbel är en manshög kreation med luckor och lådor med sinnrikt innehåll, utan annat syfte än att vara en praktpjäs. En skrytmöbel kanske, men jag vänder mig inte generellt mot driften att skapa märkliga och ”onödiga” ting. Att avla vita elefanter är en skön konst. ”Se en människa när han leker och du ska se hans sanna jag” sa förresten Goethe. Samma sak kan gälla här.

- - -

”Svavelvinter” har fått en uppföljare i ”Slaktare små” (Coltso 2012). Heder till Granström för att han gav det en helt oväntad titel och inte något sådant som ”Kadmiumvår”, ”Guldsommar” eller annat som kunnat lega inom ramen. Så är det, men skulle jag välja ett fantasyepos på svenska att verkligen rekommendera skulle jag antagligen ta Bertil Mårtenssons ”Maktens vägar – vägen bort” och ”Maktens vägar – vägen tillbaka” (Bokád 1980). De har episk bredd och ”tolkiensk feeling”, dock i ett modernt idiom fast med alla krav på arkaisk kultur tillgodosett. Mårtenssons böcker var på 321 respektive 306 sidor. De ger mig allt jag behöver som läsfest. Jag måste säga att ”Svavelvinters” 518 sidor är en aning för mycket för mig. ”Slaktare små” är på 654 sidor.

Men vad vet jag, kanske är antalet sidor tecken på mästerskap: ju fler dess bättre. Jag kommer här att tänka på den japanske författaren Eiji Yoshikawa (1892-1962). Hans ”Taiko” och ”Musashi – samurajen” var rejäla tegelstenar. Ännu ett mastigt verk är ju Frank Herberts "Dune"-serie. Herbert hann medan han levde skriva sex delar. För protokollets skulle hette de ”Dune” (1965), ”Dune Messiah” (1969), ”Children of Dune” (1976), ”God Emperor of Dune” (1981), ”Heretics of Dune” (1984) samt ”Chapterhouse Dune” (1985). Starkt förenklat handlade serien om en planet, Arrakis, som blir centrum för ett rymdimperium och sedan, långt om länge, åter blir den avkrok den var från början. De fyra första böckerna ger mig mitt lystmäte av detta äventyr, även om jag förstås är smått nyfiken på vad del fem och sex har att säga. Jag har tittat i dem och har inte upptäckt någon extatisk nydanande romankonst. De är, likt resten, skrivna i en väldigt torr prosastil. Ändå lockar de.

På samma sätt förstår jag folk som älskar Granströms verk med sitt myller av scener, miljöer och gestalter. Sant är att Granström hör till långskrivarna. Har man väl passerat 400 så rullar det väl på, antar jag. Kreationen får en i sin makt, vare sig som läsare eller författare. Så ni som gillar tjocka böcker om fiktiva länder bör definitivt kolla upp denne författare. Man bör även berömma omslagets målning. Andra svenska tegelstensromaner av idag tycks mig ha simpelt fotoshoppade omslag, mer eller mindre sinnrikt layoutade kreationer. Här har vi i alla fall en klassisk målning med djup i bilden och för det tycker jag Järnringens förlag bör prisas. Liksom Coltso förlag, som behållit samma bildmässiga nivå på uppföljarens omslag.

Granström har för mig berättat att när ”Svavelvinter” kom i sin första upplaga i början av 2000-talet, så åkte han till Uppsala Nya Tidnings redaktion, kulturavdelningen, och lämnade ett exemplar. Dess personal var helt ointresserade av boken och någon recension blev inte av. Man kan förstå Granströms frustration över detta. Att få tidningar att recensera en okänd fantasyförfattare är svårt. Nu har i alla fall DN och annan finmedia recenserat hans bok och rollspelet Svavelvinter har fått priset ”Guldgnomen” för årets spel 2012. Man tycker alltså att Granström borde sväva på lätta moln idag. Nåväl, det är i alla fall förtjänt. Och, som man säger, it couldn’t have happened to a nicer guy. Inte alla författare kan prata, kan presentera sig och sitt verbalt, men Granström kan det. Detta hör också till the Erik Granström experience. Man får för sig att han skulle göra sig bra i TV. Skavlan? Nej, det är nog för populistiskt. Men litteraturprogrammet Babel kanske?




Relaterat
Drömlandskapen hos Lovecraft
Tolkien och Jünger
Clarke: "2001 - en rymdodyssé"

Morgondagens media: stil och attityd: man måste kunna skriva

Härmed några tankar kring hur media utvecklas. Fokus ligger på frågan: hur kommer framtidens media att tilltala läsarna, vilken stil kommer den att ha...?

Teknikens framkant heter idag internet. Det vet alla. Printmedia dör.

Men hur är det med stilen då? Är det för internetskribenter bara att lägga upp dokument och rewrites?

Nej! Man kan inte bara lägga upp förhörsprotokoll och domar. Och rewrites = referat måste vara intelligenta. Till exempel.

Detta med stil, som inbegriper hur man tilltalar läsaren, är en central fråga enligt mig. Är anslaget upphöjt och "informativt" eller går vi mot personligare texter med en viss slagsida åt underhållning och lättsmälthet?

- - -

Som sagt: media förändras. Och i den bilden tjänar print ännu pengar men webb ökar i antal läsare.

Men parallellt med detta har vi en förändring i stil och den är delvis oberoende av konkurrensen mellan print och webb. Det handlar om kvällstidningsstilens utbredning: hur hela media, även de gamla morgontidningarna, tagit efter kvällspressens sätt att uttrycka sig på och presentera sig på, såväl format- som redigeringsmässigt.

Och jag anser inte att detta är av ondo.

Det må vara att jag idag starkt ogillar Aftonbladets hela framtoning. Expressen går något -- nota bene, bara något -- diskretare fram. Men under sin levnad från 1946 och fram till 90-talet hade Expressen överlag en sympatisk framtoning. Man var vassa och roliga. Och inte, som idag, svenskfientliga.

Kvällstidningsstilen är dock här för att stanna. Jag menar, den ska inte behöva vara dagens skitdåliga Express och Aftonblad. Men kanske något i stil med 80-talets Expressen. "Den har sting" sa man om tidningen med sin geting-symbol. Alla dagens mediaaktörer har något att lära sig av detta: var vass och kul och driv en linje, men var inte negativ mot landets majoritetsbefolkning.

- - -

Vi har redan sett hur morgontidningarna -- SvD och DN -- har tagit efter kvällspressen. I början av 00-talet i form av det fysiska formatet: från lakansformat till tabloid. Sedan har man följt efter i tilltal, till att bli ytligare och skriva om kändisar och livsstil (hälsa, semester, renovera köket).

Detta, parat med en PK ideologi, gör ju att det unika morgontidningsaktiga försvunnit. Man är tvåa på bollen. AB och Exp är bättre än SvD och DN på att skriva om kändisar och sport, hor och mord.

Detta måste man fatta. Den gammeldags morgontidningen, med sin mer objektiva framtoning, sitt "redovisningsansvar" (man ansåg sig måsta skriva om ett och annat, som "viktiga samhällshändelser") -- det där kan vi glömma nu. Det kommer aldrig tillbaka. Folk informerar sig på webben om sådant.

- - -

Goodby morgontidning. Men kvällstidningsattityden kommer att leva vidare. Dels som underhållning, dels som opinionsbildare. Det bör nymedia tänka på. Att satsa på underhållning och sport går hem i stugorna. Vissa postare på till exempel Flashback tycks tro att media inte behövs, att folk i och med internet automatiskt söker upp sådant som domar och beslut.

Men så funkar det inte.

Allt bygger på att det finns en spjutspets av framåt typer som söker upp viktiga fakta, tolkar det och gör det läsbart. Idag kan de sedan sprida detta på nätet, som på bloggar. För skribenter behövs. En sållning av all fakta som internet publicerar måste göras. Folk i gemen, random surfare, vill ha det så. De vill, i viss mening, ha det serverat.

Därför behövs media. Om det sedan är i form av nymedia eller ett reformerat gammelmedia återstår att se. Men eftersom den gamla morgonpressen håller på att dö kommer morgondagens media antagligen att bestå av Exp, AB på nätet och diverse sajter plus Flashback och veckliga printtidningar som Nya Tider och Dispatch. Och alla dessa tror jag, i någon mån, har en del att lära av kvällspressens bättre sidor. Som att skriva med attityd och personlighet. Och satsa på nöje, sport och kultur. Mer feel good-material istället för tonvikt på feel bad-nyheter (kriminalitet och krig).

- - -

I detta inlägg avhandlar jag STILEN i nymedia. Man kan säga: visst ska man även idag skriva rakt och utan krusiduller, vare sig det är i betald nymedia eller på nätet. Om jag gör ett gräv och lägger upp ny information om ett möjligt mordfall så är stilen inte viktig (att man kan skriva väl med hela satser och utan stavfel är underförstått). Detsamma om jag sammanfattar vad jag läst på nätet om t.ex. Syrien och gör ett inlägg om det.

Men i mer personliga kommentarer etc, där måste man som skribent vara personlig...! Det är sådant folk återvänder för. Gamla kvällspressen hade sina Per Wendel, Hemming Steen, Alf Montán, Per Wrigstad, Sten Berglind, Mats Olsson. Folk läste dem inte för att få "dagens nytt", de läste "dagens Mats Olsson". Det är vad nymedia måste grooma: skribenter med personlighet. Det behövs inte primärt, men på sikt. För media är ingen vetenskaplig process, ingen rapportpubliceringsverksamhet. Det är ett tilltal som läsaren med tiden finner förtroende för.

- - -

Det här är inget mindfuck. Det är som med krogar: om du har två krogar i en stad som säljer lika god mat, så kommer dén krog att vinna som har den mest personliga servicen. Förkroppsligat i ägaren som visar sig i salongen och som folk morsar på. Han sprider stämning kort sagt, god stämning. "Nu drar vi till Roffes, där är det alltid ett j-la ös"...

Personlighet och stil spelar roll. Även idag, och även i morgondagens media. Dvs: avgörande är att skriva sanningen och komma med fakta. Utöver det är profil, stil och tilltal viktiga. Fria Tider tycker jag har kommit längst här: vitsiga vinklingar på vad som formellt är "rewrites". Så skapar man värde.

"I come for the facts... I stay for the good atmosphere." Så kan konsumentens mediaval formuleras. Medias stil, attityd och personlighet spelar roll. Även i denna turbulenta tid.




Relaterat
Nymedia: Nya Tider
Här för att stanna: begreppet "etnisk svensk"

Sammanflödet av Östra och Västra kanalen

Hur ska det gå för svenska vecko- och månadstidningar? En översikt

Jag har forskat lite i svenska tidningar i print. Typ kommersiella vecko- och månadstidningar. Sektor för sektor, vad finns respektive har lagts ner? Det följande är en ofullständig, ovetenskaplig genomgång, men jag har täckt in det viktigaste anser jag. Generellt kan sägas att tidningar av denna typ går hyfsat. Så stor slakt har det inte varit. Värst har det varit för musik- och datortidningar samt grabbtidningar.

Om vi börjar med musiktidningar så finns det några få svenska sådana på papper. Som Sweden Rock Magazine. Annars fanns Okej 1980-2010, Pop 1992-1999 och Bibel 1998-2000. På 80-talet skrev Schlager och Ritz om musik; dessa två slogs ihop och fortsatte som musikblaska ett tag bara innan det blev en renodlad grabbtidning.

Vilket för oss över till dem dem: grabbtidningar. FHM las ner 2007, Moore 2011, Slitz 2012 (FHM och Moore finns på nätet men det är här ointressant). -- De livaktiga grabbtidningarna är Café med cirka 180.000 i upplaga samt King.

Vad gäller datortidningar så finns PC för Alla plus lite mer. I övrigt har Allt om PC lagts ner (2011) liksom titlar som Datornytt och Min hemdator. Och Internetguiden. Minsann, en tidning om nätet på print...? Att det ens gick är ju förbluffande.

- - -

Kulturtidningar på print är svårt. Det lönar sig aldrig. Jan Stenbeck gav ut Moderna Tider för att ge glans åt sitt företag MTG, utgivning 1990-2002. När han dog togs nerläggningsbeslutet.

Kanske Antonia Ax:son Johnson ger ut Axess (15.000 ex = en rätt liten upplaga generellt, men bra för en sådan tidning) med samma renomméhöjarmål. Dvs den får gå med lite förlust, den spelar ändå rollen av varumärkeshöjare för henne.

Ännu en kulturtidning var BLM (= Bonniers Litterära Magasin). Den gavs ut 1932-2004, vilket var bra länge för en litterär tidskrift som denna. Men idag är det helt poänglöst att ge ut en sådan här smal tidning i print, tydligen; man får som Tidningen Kulturen nöja sig med att närvara på nätet.

Slutligen kan nämnas något om Månadsjournalen, som var en Bonniertidning som hade sin kulturella profil. Den innehöll reportage om författare, konstnärer och designers mm. Den ersatte Veckojournalen 1980, men 2002 var det slut även för Månadsjournalen.

- - -

Vad gäller kvinnotidningar så har veckliga Hemmets Veckotidning uppåt en halv miljon i upplaga (2008). Det är ganska solitt. Några få i denna nisch har lagts ner, som Saxons 1987, men den gick då ihop med Hemmets Journal. För övrigt lever Elle, Amelia och Vecko Revyn liksom Svensk Damtidning (hovreportage), Damernas Värld och Allers.

Sedan har vi heminredningstidningar. Allt i Hemmet och Sköna Hem drabbar läsarna med cirka ett nummer i månaden.

För övrigt så är det inte så många nedläggningar att nämna. Inte ens vad gäller biltidningar. OK-förlagets Automobil las förvisso ner 2012, men samma förlag ger ännu ut Klassiker och Vi Bilägare. Andra uppenbarligen livskraftiga biltidningar är Teknikens Värld, Auto Motor & Sport, Bilsport och Nostalgia. Och Power och Wheels.

Slutligen har vi specialtidningar som Allt om Hobby (gissningsvis uppåt 10 nr/år) och Flygrevyn, 8 nr/år. I övrigt lever tidningar som Affärsvärlden, Allt om Mat, Lektyr, Bra Korsord, Klick, Resumé, Vagabond, Tara och Se&Hör. För att nu nämna några.

- - -

Den svenska underhållningstidningsbranschen tycks i stort leva ganska bra. Männen har Café och biltidningar, kvinnorna har Hemmets Veckotidning och Vecko Revyn, plus en del däremellan. Dessa blaskor kommer nog att leva ett tag för de ger ju ändå något positivt: berättelser om människor, fakta om bilar, recept, modetips etc etc. Man kan använda dem. Att däremot ge ut dagstidningar med krigspropaganda (såsom Syrien), nyheter om senaste eländet och pekpinnar kring vad man får tycka -- det ser jag ingen framtid för.




Relaterat
Svensson i media
Sverige behöver en ny berättelse

Madeliene Lexander, Slitz April 2005

George Lucas' filmserie Star Wars

Star Wars är en rätt imponerande skapelse.

Varifrån fick George Lucas allt? Varifrån kom alla impulserna till hans filmserie ”Star Wars”?

Nog kan man spåra influenser. Som dessa:

. heroiska hjältar i strid mot ett rymdimperium – Flash Gordon, serie av Alex Raymond från 30-talet
. Tatooines ökenplanet – Frank Herberts ”Dune” från 1964 samt filmen ”Lawrence of Arabia”
. designen på Millenium Falcon och ”stjärnornas krog” i första filmen – den franska sf-serien Linda och Valentin

Sajten Moongadget listar en rad andra influenser (som E. E. Smiths rymdoperaberättelser, 2001:s rymdfilmsteknik och Kurosawa-filmer). Så nog kan man visa på influenser från en rad håll till ”Star Wars”.

Och därmed kanske någon vet svaret till hur man skapar en klassisk filmserie: man låter sig inspireras av sina favoritfilmer och -böcker, rör om i grytan och presenterar en egen version. Men så enkelt är det inte. Dels är det själva mixen som är viktig, hur mycket av det ena och det andra man ska ha. Och det omdöme som krävs för att få till denna balans, det kan möjligen kallas genialitet. Lucas är inte bara en filmfantast som gjort en parafras. Han har bidragit med något eget.

Lucas har framför allt stadgat sina fantasterier med inslag av esoterisk filosofi, främst hämtade från Joseph Campbells idéer om arketypiska hjältar (”The Hero With a Thousand Faces”). Det finns hos Lucas en intuitiv förståelse för vad en hjälte värd namnet är: man måste strida för något ideellt, man kan inte bara vara en maktpositivist som strider för seger.

En tidig titel på Episod 6 var till exempel ”Revenge of the Jedi”. Lucas ändrade detta till ”Return of the Jedi” eftersom, sa han, Jediriddare hämnas inte. Det är ett av många exempel på Lucas’ omdöme.

- - -

Jag såg den första filmen när den kom på bio 1977. Då var jag 12 år så jag var i rätt ålder. Jag gillade äventyret. Och jag gillade scenografin med sin ålderdomliga teknik, sin patina på maskinerna. Det var något nytt. Dittills, ända från Blixt Gordons 30-talsfilmserie till Månbas Alfa och Star Trek, skulle ju allt där i rymden se splitternytt ut. Lucas verk gav rymdmiljöerna djup och kontur.

Det var ett välgjort matinéäventyr. Effekter, rekvisita och dramatik var välgjort. Men det fanns också känsla bakom. Lucas hade sin vision för det hela. Och den räckte till sex filmer. Jag såg sista filmen, ”Revenge of the Sith” (2005), tidigare i år. Och jag imponerades av att han fick ihop det hela. Denna den sista prequelen ansluter utmärkt till 1977-filmen, som den är tänkt att föregå narrativt. Alla bitar faller på plats.

Nåväl, någon äkta tragik får man kanske inte. När Darth Vader i sista filmen säger sitt Nooooooo vid nyheten om Padmes död så är det melodramatiskt, på gränsen till parodiskt. Men OK, i samma film där Ian McDiarmids kejsare 1) vanställs i en duell och får en yttre skepnad som symboliserar hans ondska 2) proklamerar rymdimperiet i parlamentet, då är det ändå ganska bra berättat. Det är som Sagan om Ringen-filmens del 3, det är nivå på fantasterierna.

McDiarmids figur ser ut som förre påven, Ratzenhofer. Denne såg på slutet väldigt tärd ut, ungefär som rymdkejsaren. Men nu är han borta och påven Franciskus rensar (förhoppningsvis) ut mörkret. Ja min själ. Seger för friheten...! Stjärnoras krig pågår än men vi vinner...!

- - -

Den äkta tragiken finns kanske inte alltid i Star Wars-filmerna. Men den sagoaktiga nivån etablerades ju redan i första filmen. Star Wars är som helhet inte en seriös klassiker. Men som filmspektakel är det hela toppklass, i alla sex filmerna, vill jag mena. Ungefär som James Bond: det är filmäventyr med en viss klangbotten och djup, ett verk med en omisskännlig stil som är mer än yta.

Det må till exempel vara att trilogi nr 2 hade mer färglösa skådespelare än trilogi 1. Men som produktion betraktat är ”Star Wars” imponerande. Man fick ihop det. Verket i sin helhet har en viss tyngd som slätar ut vissa anmärkningar man kan ha på detaljer. Det är som en briljant: vissa misslyckade fassetter försvinner i ljusspelet från helheten.




Relaterat
Min sf-studie: Science Fiction Seen from the Right (2016)
Clarke: 2001 -- en rymdodyssé (1968)
Clarke: Möte med Rama (1973)

Målning: Robert Svensson