Edgar Allan Poe: Den gyllene skalbaggen

Edgar Allan Poe var en amerikan. Han hade legat vid West Point. Han hade gett ut en litterär tidskrift. Han skrev även fiktion.

Dold familjetragedi, ett sammanrasat hus: det är upplägget i Poes novell "Huset Ushers undergång". Förebilden till det hela ska Poe ha hittat hos någon engelsk magnat, William Thomas Beckford (1760-1844). Han var rik, dock ej adlad. En skandalös förbindelse tvingade honom i exil, och sedan han kommit hem byggde han på sitt gods ett magnifikt torn -- som rasade... Poes novell "Husets Ushers undergång" påminner om detta, den gör drama av det och den gör det med en magnifik koncentration. Och med makabra undertoner.

Edgar Allan Poes "Den gyllene skalbaggen" är ämnet för detta inlägg. Boken är utgiven på Bonniers Folkbibliotek 1954, redigerad av Staffan Andrae, översatt av Nils Holmberg och illustrerad av Gösta Kriland. Den innehåller rysliga noveller, men också en och annan med lyckligt slut - som "Du är mannen":

Mr Pennifeather blev ögonblickligen frigiven, ärvde sin onkels förmögenhet, drog lärdom av upplevelsen, vände ett nytt blad och levde i fortsättningen som en annan människa.

Där ser man, man ska akta sig för att placera författare i fack. Poes signatur må vara "the grotesque and the arabesque", men här skiner också solen. Förhållandevis ljusa är även "Den gyllene skalbaggen", "Hans Pfaal", "Det ovala porträttet" och "En berättelse från bergen".

En favorit är "Flaskpost", om en skeppsbruten som hamnar på ett märkligt skepp med inkrökta, skäggiga sjömän. På däck ligger en massa föremål, "matematiska instrument av en besynnerlig och gammalmodig konstruktion". Detta, har en skarpsinnig man sagt, betyder att vanliga hjälpmedel inte är till någon hjälp i de vatten man befar, här måste man lita på intuitionen. 

Inne hos kaptenen är det samma visa; denne gråhårsman tvivlar och grubblar, och på kajutgolvet ligger "rostiga vetenskapliga instrument och mögliga, sedan länge föråldrade sjökort". Man vet inte vart man ska, har förlorat styrseln på detta ödets hav. Men ingen vänlig ande puttar på skeppet underifrån som i Coleridges sjöäventyr. Hos nihilisten Poe går allt mot avgrunden.

- - -

"Quoth the raven, 'nevermore'..." Så löd ett poem av Poe. Men jag ska inte citera det här. 

- - -

Som antytt har jag läst en biografi om mannen. Där nämndes bl.a att Poe var i armén två vändor. Han blev först fanjunkare vid artilleriet, blev sedan civil, och anmälde sig sedan till krigsskolan West Point. Han skulle bli officer, en man i staten. Men därav blev intet -- vilket väl var förutbestämt, ty man har svårt att tänka sig en Poe bak ett arribatteri på ett slagfält i inbördeskriget. Men hade han levat så hade han väl omsider tvingats in under fanorna i denna befattning... och, tja, spekulera kan man ju alltid. Allt kan hända.

Men nu var det guldåldern före denna konflikt, USA före inbördeskriget, och Poe for till New York för att bli litteratör. Han gav bland annat ut tidskrifter och gifte sig med en kusin. Och så skrev han ett och annat, som "The Domain of Arnheim" om ett romantiskt ideallandskap, som någon har karakteriserat som att det har skönheten hos ett lik, allting där är så perfekt... 

Detta må vara ett memento för skönandar. Vilket för den skull inte innebär att fulhet är kungsvägen. "För att leva måste en dikt varken ha skönhet eller fulhet, den måste ha liv" som Diktonius sa.

"The Domain of Arnhem" är inte med i "Den gyllene skalbaggen". Det är inte heller novellen "A Predicament". Där berättas för sin del av en fjolla på promenad; hon går upp i ett kyrktorn, tittar ut genom en glugg i kyrkklockan och dekapiteras när timvisare möter minutvisare. Denna story är makaber men kul, för stilen var så överdrivet fjollig; rösten hos en litterär preciös. "Samtal med mumien" har också humoristiskt anslag, om en mumie som väcks och får svara på vetenskapsmännens frågor.

Dessa tre texter hittar man inte i "Den gyllene skalbaggen". Här var det ett stramare urval. Den hade överlag bra illos av den där Kriland: spänstig linje och mycket svärta, framarbetat enbart med penna och inte med pensel.

Själva illustrerandet av Poes stories är en genre för sig. Beardsleys verk tycker jag är lite överskattade i denna nisch. En annan illustratör, Harry Clarke, var mycket bättre: mycket tusch, exquisit linjeföring och extrem komposition. Det speglade verket kongenialt, ja fördjupade det. Beardlsey har sin charm men allt han gjorde var inte så där vansinnigt bra.




Relaterat
Robert Holdstock: Mythago Wood
En gatas melankoli
Jag är med i en antologi

Clark Ashton Smith

Who has seen the towers of Amithaine
swan-throated rising from the main
whose tides to some remoter moon
flow in a fadeless afternoon...?
Who has seen the towers of Amithaine
shall sleep, and dream of them again.

Det är poeten C. A. Smith det rör sig om ovan. Annars sitter jag här med novellsamlingen "Out of Space and Time" vol. 2, med texten om demonen Charnadis som sitter och berättar för en nymf om sina resor i omöjliga rymder, om " ithyphallic runes", om "cities taken by ineluctable snow" och om "stupendous oceans where each wave is like the rise and fall of the Himalayas". Så når han forna havsplaneten Sadastor, nu uttorkad förutom en källa i en klyfta, där en sjöjungfru träffas på. Hon berättar drömskt om sin havskarriär: om sina dar då hon drog ner drunknade sjömän till sina lockande gemak på havets botten, och trådde en lustiger dans med dem bland strypande tång och glittrande pärlor.

När nymfen är klar med sin story dör hon och Charnadis flyger vidare till nya, unga världar för att skudda av sig stoftet, en sann dandy i demonhamn. Ja det är mycket dandyism i Smiths fiktion, det är död och föruttnelse och nedgång och fall, men allt kickas iväg med en ironisk klackspark. Gefundenes fressen för alla som inte vill veta av någon tragik. Å andra sidan kan ju påklistrad tragik vara nog så jobbig, olyckliga slut som bara tjänar att flagga texten som fin och seriös; hos Smith slipper man det, här är allt formlek och yta, textur och ordmums och l'art pour l'art. Det är gammeldags dikt om gammeldags ämnen à la Frans G. Bengtsson, och likt den gode FGB så hade CAS rätta klangen och rytmen i sina alster:

Rememberest thou? Enormous gongs of stone
were stricken, and the storming trumpeteers
acclaimed my deed to answering tides of spears,
and spoke the names of monsters overthorwn -
griffins whose angry gold, and fervid store
of sapphires wrenched from mountain-plunged mines -
carnelians, opals, agates, almandines,
I brought to thee some scarlet eve of yore.

Novellen om Charnadis var bara drygt fyra sidor lång. Ännu kortare är "From the Crypys of Memory", om en skuggtillvaro i ett epigonland beyond the Beyond: exquisit prosapoesi med glosor man inte ens hittar i Longman Dictionary. Och "The Shadows" som avslutar boken är lika kort den (2 s), med "fretted windows", "the undesecrated seal of death" och "a meaningless antic phantasmagoria". Men den duger att läsa om, även av en som likt mig mest gillar stram poesi, haiku och språkmaterialism, raka motsatsen till Smiths juvelsmide.

Men så finns här ju lite längre noveller också, bland annat "The Last Hieroglyph" om en quest som slutar med att pilgrimen själv skrivs in som tecken i den bok han läser. Samt den om en romantisk poet som önskar sig bort och hamnar på en regnbågsskimrande djungelplanet ("The Monster of the Prophecy"), och en story från ett utlevat hov ("The Death of Ilalotha") och en story från Mars med viss modern prägel, med moderna astronauter som utforskar en grotta ("The Vaults of Yoh-Vombis"). Gillar man fet, flödande prosa och lite omständlig berättarstil är detta great, asså. Om inte annat är det ett roligt alternativ till Campbell-erans prosaister, som ju uttryckligen förbjöds att pryda sina alster med atmosfär och purpurne skuggor.

For trumpets blare in Amithaine
for paladins that once again
ride forth to ghostly, glamorous wars
against the doom-preparing stars.
Dreamer, awake! ... but I remain
to ride with them in Amithaine.

Relaterat
Holdstock: Mythago Wood
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer

Robert Silverberg: Up the Line

Joachim Murat var son till en värdshusvärd, Bernadotte var son till en advokat, Hitler var diversearbetare, Hong-wu-kejsaren var bonde och Theodora var prostituerad - och sedan kom de sig upp med besked, alla dessa med "humble beginnings". Theodora gifte sig för sin del med Justinianus och blev kejsarinna, och under det så kallade Nikaupproret sa hon till sin man att stå fast och hålla ut:

- Det finns ingen bättre svepning än kejsarpurpurn!

Konstantinopel var i uppror; två grupperingar, bildade utifrån kappkörningssportens "blå" och "gröna" supporterteam, stred öppet på stadens gator, och över Svarta havet kom nordliga barbarer för att blanda sig i. Men allt slogs ner av generalen Belisarius, som föste ihop rebellerna på arenan och lät dem gå över klingan.

Upproret slogs ner och kejsardömet hämtade sig, detta Östra Rom som hade en tusenårig historia kvar att skriva. Ack ja, tänk att få besöka huvudstaden Byzanthion under dess glansdagar, med palats och gränder och Gyllene hornet glittrande i solen; tänk att få gå in i Hagia Sophia, tända ett ljus och dansa till Herrens ära. En som verkligen får sin dröm uppfylld är tidsresenären Judson Daniel Elliott III, som beser Nikaupproret och även blir förälskad i en förmoder. Men detta sista gör han med flit, han åker tillbaks i historien för att få ligga med sina stammödrar; se där en 1900-talsdandys sätt att förverkliga sin incestdröm...

Besök görs även vid mordet på Huey Long, Louisianas diktator på 30-talet. Han var en rasist som sägs ha kunnat bli en amerikansk Hitler; sån tur då att han stupade för en mördarkula. En som gillade Long i tysthet var annars Lyndon Johnson; Long "didn't nigger his vote", han var öppet rasist. Han var inte som många andra sydstatsdemokrater rasist i det fördolda, men utåt sett progressiv och equal rights och allt. Som Johnson himself får man förmoda.

Silverbergs roman kan jämföras med de Camps "Lest Darkness Falls", där en amerikan ramlar ner i det samtida Västrom som hotas av invasion av nämnde Belisarius. De båda rikshavlorna krigade ju öppet på denna tid, och i verkligheten drog Bysansgeneralen fram med eld och svärd vilket på allvar sände Italien ner i mörk medeltid. I de Camps roman hindras detta på grund av Martin Padways förutseende politik och fältherreskap. I Silverbergs roman åter kan man inte påverka historien på dylika sätt, men ligga med sina mormors-etc-mödrar går tydligen bra.

Silverberg klagade på 1990-talet över att fansen som köade vid hans signeringsbord bara blev äldre och äldre, och nya böcker hade de inte, nej de ville bara ha en kråka i tummade ex av "Majipoor Chronicles" och "Sailing to Byzanthium". De enda unga inslagen i dessa köer var fansens barn... Ja, vad ska en gammal "bestseller"-författare göra när hans böcker inte säljer längre? Silverberg kan ju trösta sig med att han har ett stiligt skägg, så han kan klia sig i det och posera som "den gamle vise mannen", vilket alla pensionerade författare torde kunna göra. Spelar ingen roll om man inget haft att säga, auran från blotta författarpersonan brukar lysa av egen kraft.

Boken finns på svenska som "Tidsströmmen", Kindbergs förlag i serien "Alpha Science Fiction". Det var på 80-talet vill jag minnas, medan det amerikanska originalet kom 1969.




Relaterat
Science fiction från höger

Räddande repliker II

Som sagt: när du befinner dig i det ena eller andra likgiltiga samtalet, den ena eller andra sistsen du inte vill befinna dig i, utan vill hem, hem till din ljuvliga eremitboning - då kan repliker som dessa rädda dig:

. Du får ursäkta, men jag måste hem och produktsätta och marknadsföra ärtsoppan "Erik XIV".

. Jag måste hem och ställa fram mat åt hustomten

. Jag ska hem och läsa den 48-sidiga webbsidan med referat över Alistair Macleans samtliga romaner

. Jag måste gå och köpa batterier till min plantkommunikator




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Räddande repliker

Om du talar i telefon med mormor och vill avsluta, vill ha en räddande replik, härmed några förslag. Kan även användas när du sitter på krogen och tröttnat, när du är på en bättre middag och inte bara vill bryta taffeln opåkallat, eller när du träffat en gammal kursare på stadens gator och plötsligt känner att du vill bort, iväg!

. Du får ursäkta, men nu måste jag gå och bromera några flamskyddsmedel...

. Vore kul att fortsätta, men nu måste jag gå och bilda ett al Quaida-nätverk...

. Det här var kul, men nu börjar världscupen i cykelboll på TV...

. Fantastiskt trevligt, men nu måste jag hem och putsa min Nobelservis i 48 delar...

Alla slags esoteriska sysslor är bra undanflykter, roligare än snöda vardagssysslor som städa och tvätta. Nej, "prata med mina blommor", "rensa grannens lägenhet från en avlidens ande", "lära mig konsten att dröma i Castanedas efterföljd", "ha min dagliga ört/kristall/färgterapi" osv är bättre att ta till, de låter lite udda och går därför hem bättre. Som Olle Palmlöf sa: sa man i skolan "jag har inte gjort läxan för hunden åt upp böckerna" så går ingen på det, medan "jag har inte gjort läxan för min katt dog" låter trovärdigare.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Läst på entredörrar

Jag har funderat på att sätta en "ej reklam tack"-skylt på dörren, men beslutat mig från att avstå. Av två skäl:

1. Det är så trist att säga nej till något
2. reklamen kan vara bra att slå in fiskrens med etc

Annars har man ju i budjobbet sett alla möjliga lappar på dörrar. En av de ovanligare såg jag i ett distrikt jag hade i stan, på Vaksalagatan:

"Käre brevbärare! Vi har SvD och läser all reklam vi får."

Den var positiv på något sätt, livsbejakande; den lät ana ett strävsamt, prydligt, borgerligt par med intresse för kommunikation, media och layout.

Vad mer? För några år sedan började folk sätta upp lappar med budskapet "ingen reklam tack men gärna Ikea-katalogen". Sedan förstod företaget ifråga att detta borde man bejaka, så man började skicka ut förtrycka såna. Nu sitter de på var och varannan dörr. I samma kategori har det dykt upp "ingen reklam tack men gärna Bostadsguiden".

Nu finns det också förtryckta dekaler med texten "ingen jävla reklam". Hårda ord, men antagligen nödvändigt - eftersom alla reklamutdelare inte respekterar den sedvanliga nej tack-skylten. Den är förresten så vanlig att man knappt ser den längre, ögat har adapterat och sållar bort detta sinnesdata för att avlasta hjärnan.

Ett tips därför till reklamförnekare: formulera dig lite skojigt så minns reklambudet din dörr, typ "no reklamo". Eller sätt dubbla dekaler, i varsin kulör; omöjligt för ögat att missa.

Men så klart rörs inte jag av "ingen reklam"-budskapet. Som tidningsbud står man inte och pillar ut eventuella reklambilagor för såna lådor, det skulle förstöra den-ack-så-dyrbara rytmen.

Annars då, möter man ofta sura abonnenter? Folk som står i morgonrock och väntar på bladet? Nej, ytterst sällan, men så klockar jag ju (nästan) alltid in före sex. Däremot är folk man oförhappandes möter ofta vänliga; se där, ännu en "reason to be cheerful"...

Sagt på slagfält

Krig må vara helvete; det hindrar inte att många odödliga repliker sagts på slagfältet. Som i slaget vid Spotsylvania 9 maj 1864, när överste John Sedgwick av sina närmaste råddes ta skydd:

- Skydd, löjligt! sa han. De kan inte träffa en elefant ens!

I nästa ögonblick träffades han av en gevärskula och föll död ner.

Eller Stelios vid Thermopyle, när han fick veta att fiendens pilar komme att förmörka skyn:

- Bra, då får vi slåss i skuggan...

Eller den okände nordman som dog av ett kastspjut i bröstet; han ögnade vapnet där det satt inborrat och sa, innan han dog:

- Långbladiga spjut är populära nuförtiden...

Eller spartanen som blev hånad för att de hade så korta svärd:

- Långa nog för att nå fienden.

Eller romaren Marius, som hånades för att han stannade i sin fästning (engelska):

- If you're such a great general (sa fienden), come out and fight me. Marius svarade:

- If you're such a great general, make me.

Ja, så där kan man hålla på. Min favorit bland soldatiska yttranden är nog Leonidas' ovan. En annan sentens som säger allt om "fighting spirit" osv, är Ferdinand Fochs vid Marne 1914:

- Hårt trängd på min center, min höger ger efter. Situationen utmärkt. Jag går till anfall!

Bilaforismer

Härmed något om bilar och visdomar om detta. Det är, med andra ord, dags för bilaforismer.

Bilmärken och biltyper har sina egenheter, odödliggjort i sentenser. Som: "En engelsk bil droppar inte olja, den bara markerar sitt revir". En engelsk bil som förr om åren var rätt dålig funktionellt var Jaguar; designen var snygg och prestanda var bra, men resten... Därför sa man: "Det finns två lyckliga dagar i en Jaguarägares liv: den ena är när han köper den, och den andra är när han säljer den"...

Idag är visst Jaguar kvalitet rakt igenom, men genom att gå ner i prissegmentet med små modeller har man utarmat auran kring märket. Sloganen tycks vara (sa en tidning) "en jagga till varje hagga"...

Jaguar ägs väl av Ford, om vilket vissa säger: "Ingen Ford på våran gård!"

Ett tyskt märke som i början, säg 10-20-tal var lite billigt, var Hanomag: "Ein bisschen Bleck, ein bisschen Lack, und fertig ist der Hanomag!" sa malisen.

"Renault, fyra hjul och en bult" skaldade någon.

Sist två anekdoter om Saab. Detta märke hade förr samma syndrom som Jaguar: originella bilar men dåligt monterade, kvalitetskoll och finish saknades med påföljd i många irriterande småfel för ägaren. Så var det då en Saabägare och en Volvoägare som kom till himlen, och Sankte Per skickade genast Volvoägaren till helvetet. "Varför det?" sa denne, och Sankte Per svarade: "Saabägaren har redan haft ett helvete"...

Den sista anekdoten är av typen löjlig och konstruerad. Det sägs nämligen att Saab Sonett fick sitt namn när vd:n såg den och sa "Så nätt den är"...

Den lille korbusiären

Le Corbusier var ateist. Ändå skapade han en odödlig kyrka i Notre Dame du Haut. Det finns bara ett ord för en sådan man: salongsateist. Alltså knappast vad man skulle kalla en ateist av en Friedrich Nietzsches kaliber.

Det finns inga fula kyrkor vill jag hävda. De kan se ut lite hur som helst. Det är ändå alltid något som röjer syftet, alltid någon udda detalj som höjer anden.

Åsynen av tempel gör mig glad. På hemväg från jobbet passerar jag t.ex Eriksbergskyrkan. Västfasadens resning får mig alltid att tänka: "Victoria, seger åt de rättrogna!" Jag gör det utan att lägga in något djupt i det. Det är bara känslan av andlig resning, samt glädjen över att ha jobbat klart för dagen...

Ett tempel kan se ut hur som helst. "En hög med sten upphör att vara en hög med sten, när den som betraktar den inom sig har bilden av en katedral" sa för övrigt Saint-Exupéry.

Annars behövs inte direkt någon byggnad för att ägna sig åt dyrkan. "Din kropp är ditt tempel och ditt bröst ditt altare" heter det ju.

Men åter till ateismen, den kära! Le Corbusier var salongsateist och jag kan gott och väl förstå denna ståndpunkt, jag har ju själv varit det... åtminstone agnostiker. Och Simone Weil framhöll t.ex "ateismen som rening", där man som troende tvingade sig att tänka i termer av "värld utan Gud, utan hopp om frälsning" etc för att rena sig, för att inte försjunka i liknöjdhet. Ett sätt att uppnå sann tro, sann religiositet. Det får mig att tänka på Frank Herbert och hans "Dune", där det heter:

Religion must remain an outlet for people who say to themselves: I am not the kind of person I want to be. It must never sink into an assemblage of the self-satisfied.

För övrigt hade vi ju Pär Lagerkvist som kallade sig "religiös ateist". Jojomen; kyrkan har svärtat ner religionen så pass att en anti-ståndpunkt förefaller vara den enda rätta. Men här ligger ett feltänk; man tror att kristna kyrkans gudsbild är den enda som finns, "extra ecclesiam nulla salus" - och finner man inte det man söker där tar man sin tillflykt till den totala förnekelsen, flyr ut i betongöknen och sätter sig och stirrar på ett lysrör. Man är för lat för att undersöka gudsbilden inom gnosticism, mystik, islam, hinduism osv osv. Gjorde man det skulle allt se annorlunda ut, då vore inte ateismen så populär längre. Gissar jag.




Relaterat
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer

Bloggish

Har varit och kollat andras bloggar. Man kan visst fixa länkar bloggarna emellan men det vet jag inte hur man gör, så jag nämner dem här istället. Till exempel "Östra Ölands fria horisont" av Knut Lundgren, EU-kritisk fd (?) sosse som kommenterar politik. Karln kan skriva och lejonklon river, rekommenderas varmt. En annan politkbloggare är Stig-Björn Ljunggren ("Stikkan Ljunggrens blogg") som likt ölänningen blandar allvar och skämt, mest det förra om ni fattar vad jag menar.

Så har vi David Nessles blogg som är rätt kul asså. Serietecknare och översättare, medverkar i blaskan "Kapten Stofil".

Går dessa dar och väntar på att denna min blogg ska gå att googla, det tar sin tid, webbadressen måste som det heter indexeras först. Så just nu känns det som att blogga ut i tomma intet, ingen läser det - utom Gud förstås, som ju hör när det där trädet i skogen faller, även när inget mänskligt öra hör 'et.

Svenssonbloggaren

Katten har fått mat, galaxen roterar: "Snön ligger vit på fur och gran, snön ligger vit på taken. Endast Svensson är vaken"...

"Blogga åt väster å blogga åt öster, blogga åt söder och norr... Hej å hå, blogga på, så bloggar vi hem igen"...

"Så satte han sig vid datorn och började blogga, han blogga och skrev en massa strunt"...

Säker i sadeln

Jodå, tekniken fungerar och jag är igång...

Jag har tidigare bloggat på Aftonbladet.se, det var kul, det var en bra övning. Detta är dock tänkt att bli min riktiga blogg, mitt stora projekt. Stort? Jodå, jag har massor av ämnen och massor av tid; jag jobbar som tidningsbud och har dagen i övrigt fri, frysen full och värmen på, katten har fått mat och allt sånt där...

Man ska hålla sig till vissa ämnen tycker jag, och ämnet för detta inlägg, dess etikett får bli "personligt". Sedvanlig personalia alltså - som i mitt fall är född '65 i Norrland, upplänning sedan tjugo år, säker i sadeln på min blå Monark och livet sjunger sin sång:

Golden halos radiating higher,
diamond visions softly breathing fire,
sky processions, we are watching you arrive...

Ska bli intressant att se hur formatet gör med mina radbrytningar, om allt hamnar i en smet eller om blankraderna faktiskt kommer med. Nåväl; mitt CV är fil kand i indologi, kock och författare. Pretentiös titel det sistnämnda; har dock gett ut två böcker, en kokbok och en novellsamling, som jag kommer att tala mer om senare.

Personalia: gillar grönt te, tallar och björkar, Carlos Castaneda och Rob Halfords poesi, som ni kunde se prov av här ovan. Mannen annars känd som sångare i Judas Priest.

Detta får räcka för detta inlägg. Tack för att ni lyssnade.