Jag har funderat på att sätta en "ej reklam tack"-skylt på dörren, men beslutat mig från att avstå. Av två skäl:
1. Det är så trist att säga nej till något
2. reklamen kan vara bra att slå in fiskrens med etc
Annars har man ju i budjobbet sett alla möjliga lappar på dörrar. En av de ovanligare såg jag i ett distrikt jag hade i stan, på Vaksalagatan:
"Käre brevbärare! Vi har SvD och läser all reklam vi får."
Den var positiv på något sätt, livsbejakande; den lät ana ett strävsamt, prydligt, borgerligt par med intresse för kommunikation, media och layout.
Vad mer? För några år sedan började folk sätta upp lappar med budskapet "ingen reklam tack men gärna Ikea-katalogen". Sedan förstod företaget ifråga att detta borde man bejaka, så man började skicka ut förtrycka såna. Nu sitter de på var och varannan dörr. I samma kategori har det dykt upp "ingen reklam tack men gärna Bostadsguiden".
Nu finns det också förtryckta dekaler med texten "ingen jävla reklam". Hårda ord, men antagligen nödvändigt - eftersom alla reklamutdelare inte respekterar den sedvanliga nej tack-skylten. Den är förresten så vanlig att man knappt ser den längre, ögat har adapterat och sållar bort detta sinnesdata för att avlasta hjärnan.
Ett tips därför till reklamförnekare: formulera dig lite skojigt så minns reklambudet din dörr, typ "no reklamo". Eller sätt dubbla dekaler, i varsin kulör; omöjligt för ögat att missa.
Men så klart rörs inte jag av "ingen reklam"-budskapet. Som tidningsbud står man inte och pillar ut eventuella reklambilagor för såna lådor, det skulle förstöra den-ack-så-dyrbara rytmen.
Annars då, möter man ofta sura abonnenter? Folk som står i morgonrock och väntar på bladet? Nej, ytterst sällan, men så klockar jag ju (nästan) alltid in före sex. Däremot är folk man oförhappandes möter ofta vänliga; se där, ännu en "reason to be cheerful"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar