Jordkrönikan, del 4: Egypten

Äventyret fortsätter. Här kommer del 4 av min esoteriska följetong. Den handlar om människans hemliga historia. Det är kontroversiella teorier. Så du som ogillar sådant, du uppmanas sluta läsa här.

Index till alla delar

Drunvalo Melchizedek är en amerikansk författare. I ”The Ancient Secret of the Flower of Life” (del 1, 1998) berättar han ett och annat om den äldsta jordhistorien. Bland annat om Egypten.

I detta avsnitt tänkte jag följaktligen se på vad Melchizedek säger om utvecklingen i det forntida Egypten, med lite utstickare till Sumer och andra platser. Det rör sig om tiden från cirka 10.000 fvt till år 0 och Jesu födelse. Melchizedek anger källan för huvuddelen av sin info som Thoth, den uppstigne mästare som även en sådan som Pythagoras uppgav som guru. Pythagoras kallade Thoth för Hermes. Och att Thoth var denne ”Hermes Trismegistos” är vedertaget inom esoterismen.

Atlantis gick under för 12.000 år sedan. 6.000 år efter det startade Thoth civilisationen på nytt i Egypten [Melchizedek 1998 s 30]. För att höja mänskligheten efter Atlantisundergångens fall skapade Thoth och hans vänner ett Kristusmedvetandefält: "The Christ consciousness grid holds the Christ consciousness for the planet, and if that grid isn’t there, we can’t reach Christ consciousness.” I detta fält ingår tempel och artefakter som Gizapyramiden, Chichen Itza, Teotihuacan och Ales stenar. Och idag, år 2014, kan vi sägas ha uppnått detta Kristusmedvetande. Tack vare fältet ifråga och tack vare att vi velat vandra mot Ljuset.

Och tack vare Kristus. Melchizedek nämner detta i ämnet Kristus, i aspekten manlig respektive kvinnlig energi – och barnets energi, som är en neutral energi. Det ses i triaden Isis, Osiris och Horus; och det ses i triaden Maria, Josef och Jesusbarnet. På jordens Kristusnät står annars Egypten för fadern, dvs för manlig energi, Yucatan och södra Stilla havet står för moderns kvinnliga energi, och Tibet står för barnets neutrala energi. [ibid s 118]

När Egyptens civilisation blommat ut gav Thoth sin kunskap till Pythagoras så att denne kunde starta den grekiska civilisationen. Pythagoras sa själv, oberoende av detta moderna narrativ av Melchizedek, att han av Thoth leddes under den stora pyramiden där han fick lära sig geometri och ontologi. Thoth kallade sig som antytt Hermes i den grekiska kulturen. Thoth lärde även upp Abraham, den semitiske patriarken. Hermes/Thoth blir därigenom det formella ursprunget för många religioner; genom diverse lärjungesuccessioner lärs sådana som Platon och Zarathustra upp. Detta är teorin om ”prisca theologia”, att alla religioner har samma ideella kärna (lat. priscus, (jfr primus), urgammal, uråldrig, forntida, gammal, ålderdomlig).

- - -

I sin bok framför Melchizedek en del allmänt intressant, esoterisk fakta. Som på s 53, där det nämns att naturfenomen som ordnas i tretal inte är en slump. Hit hör triader som elementarpartiklarna neutron, proton, elektron; grundfärgerna blått, rött, gult; tid, rum, materia; alltsammans ett slags heliga treenigheter. – Spiralen sägs vidare vara alla sekvensers urform. Och på s 57 sägs att vårt solsystem är knutet till Siriussystemet. Vi rör oss runt ett gemensamt centrum, spriralformigt åkande tillsammans genom rymden. Detta har även betydelse för mänsklighetens och civilisationens historia. – ”The spiraling motion of the two Sirian stars just happens to be identical to the geometries of the DNA molecule, according to an Australian scientist.” Som ovan, så nedan...!

Jag återger som sagt allmän esoterica av Melchizedek nu. Snart kommer jag till utvecklingen i Egypten. – En oerhört slående upplysning, med science fiction-lika kvaliteter, både plausibel och fantastisk, är denna: vi människor gifter oss i par för att spegla solen, som består av det enklaste grundämnet väte, som har en proton och en neutron. På en värld med sol av helium (två protoner och två elektroner) gifter man sig däremot à la två män och två kvinnor. Den gamla solen Sirius B, som är en vit dvärg bestående av germanium, har för sin del ett system med 32 i äktenskapsekvationen [s 89].

På s 82 ges en fotnot, med hänvisning till Zecharia Sitchin (”The 12th Planet”, ”Lost Realms”, ”Genesis Revisited”) kring hur gammal människan är. Sitchin säger att människan levat på planeten Jorden i 300.000. Thoth och Melchizedek säger: 200.000 år. Oavsett det fanns det andra arter som bodde här före det, som jag visade i kapitel 1. Där sa jag även att människans kosmiska ursprung går 6 miljoner år tillbaka i tiden. – Mer Sitchin-material som återges är detta (Melchizedeks ord):

[The Sumerians] knew exactly what it looked like to approach our solar system from outer space. They knew about all the outer planets, and counted them from outer to inner, as though coming in from outside the solar system. Just as the Dogons showed on the cave wall, the Sumerians described the relative sizes of different planets and described them in detail, as if they were actually passing them in space – what they looked like, the water on them, the color of the clouds. The whole experience was described 3.800 years B.C.!

[s 83]

- - -

Jag övergår nu till utvecklingen i det forna Egypten.

Melchizedek påstår häpnadsväckande saker om denna kultur. Som att det egyptiska templet Abu Simbel med sina kolossalstatyer arbetade med levande modeller. Statyerna avbildar den sanna storleken hos statyernas förebilder: jättar, 60 fot långa, enligt Melchizedek ”varelser på femte nivån”. Vi moderna människor är i så fall på andra nivån. Detta sägs på s 119. På följande sida sägs att tredje och fjärde nivåns varelser, även de avbildade i Abu Simbel, fått sig något lägre statyer, 16 resp 35 fot höga. Men lika fullt autentiskt avbildande förebildernas höjd...! -- Visst låter det otroligt.

På s 121 sägs mer om jättar, samt om de nyss antydda fem nivåerna (egyptiska faraoner hade fem namn, motsvarande dessa fem medvetandenivåer). – Sumer och Egypten började som civilisationer på avancerade nivåer 4.000 f Kr. Sedan degenererade de. På s 122 nämns hur egyptierna och sumererna verkar få en boost av kunskap i ett enda steg (skrivkonst, hydraulik etc.). För att förklara detta talas om precessioncykeln på 25.920 år. Atlantis sjönk halvvägs genom denna, efter 12.500 år, vilket var samtidigt som syndafloden, vilken i sig skedde pga. nedsmältning av istidstäcken. Folk var i dåvarande läge i cykeln mentalt tröga så Thoths (egentligen hans son Tats) brödraskap fick vänta tills tiden var mogen. Mogen var den när tusentals år gått (6.000), och då kunde de ge en människa avancerad kunskap. Då skedde en utvecklingsmässig boost, en ”stair step-evolution”, så som även moderna forskare noterat hur Egypten och Sumer avancerade -- från barbari till tämligen avancerad kultur i ett svep.

Vad hände sedan då? Ja, på s 123 säger Melchizedek att utvecklingen i Sumer leddes av nefilim, detta var modersaspekten i sammanhanget (Enki och Enlil var cassiopejaner enligt Sitchin). Utvecklingen i Egypten leddes av sirianer, fadersaspekten. Sumer och Egypten började enligt Melcizedek utvecklas exakt samtidigt; skolvetenskapens startsiffror ”3.800 f Kr för Sumer, 3.300 för Egypten” är antagligen fel, framhåller han.

- - -

Egypten är alltjämt fokus för narrativet. Vad säger Melchizedek vidare?

Han säger vidare bland att att de äldre mastabapyramiderna är väldigt gamla, äldre än vad skolvetenskapen säger [s 124]. Och i kapitel 5 talas om ockulta symboler i egyptisk ikonografi; från början var de tydliga och distinkta, sedan urartade de. Och på s 127 talas lite off topic om skillnaden mellan att dö, återuppstå och stiga upp (begreppen dying, resurrection, ascension).

Egyptens historia hör ihop med Atlantis. Emigranter från Atlantis, varibland Thoth och hans vänner, grundlade den fornegyptiska kulturen (alltså på den tid som på fackspråk kallas "pre-dynastic Egypt", dvs. Egyptens kultur före de vedertagna 30 dynastierna som började med Menes). Bland annat byggde man Gizas stora pyramid med tankekraft, visualiserad på ett högre plan, men reverse engineered så att den i sin jordiska form skulle se ut att vara materiellt byggd. Detta är den originellaste förklaring jag stött på beträffande pyramidens hemlighet.

Atlantisbakgrund: på Atlantis nordligaste ö, Udal, fanns naacals mysterieskola, ledd av Ay och Tiya, ett lemuriskt äkta par. Osiris var här en god elev: han blev odödlig redan då. Detta föranleder Melchizedek att berätta Osirislegenden. Han förklarar dess innebörder med medvetandenivåer: liv 1, primitiv – dödad, separerad från sig själv som vi nutidsmänniskor – ihopfogad, vilket var lika med odödlighet. Att övervinna döden blev temat för såväl atlantisk som egyptisk religion [s 129].

Strax efter detta sägs att atlantider mindes allt de själva gjort samt vad andra gjort; det sistnämna kan kallas transpersonellt minne. Dagens australiska aboriginies sägs än idag ha sådant transpersonellt minne: allt som händer en i stammen/folket händer immanent alla. Detta kan beskrivas som drömtids-attityden, vad Miguel Serrano skulle kalla att medvetet ha kontakt med astralvärlden. – Thoth uppfann skrivkonsten för att hjälpa folk minnas. Minneskonsten degenererade nämligen vid denna tid.

Kroppens 42+2 kromosomer styr allt, säger Melchizedek, och då inte bara kroppen utan allt i universum. Och de egyptiska gudarna är i antal med mera förknippade till kromosomerna, ett system användbart för ascension och upplysning. Tat-brödraskapet lärde även att det fanns EN gud. Denna lära fördunklades så -- men den kom, under 17,5 år under den 18:e dynastin 1500 f Kr, åter till synes i Akhenatons lära. Akhenaton och Nefertite alstrades för övrigt av Ay och Tiya [s 134].

Akhenaton lärde om EN Gud. Det åskådliggjordes genom att hänvisa till solen, för att dåtidens människor skulle förstå. Akhenatons lära om solen som livgivare, skänkaren av det allnärvarande prâna, symboliseras ikonografiskt av solen givande små ankh-kors. Detta är inbegreppet för evigt liv från solen – Nacaals införde Atlantis nationalblomma lotusen i Indien. Nacaal-brödraskapet fanns i Indien före Buddha (möjligen visat i sanskritordet nâka, m, himmel, smärtfri plats?). I Egypten symboliserade lotusen just Atlantis.

- - -

Melchizedek framför som sagt mycken förbluffande information om det gamla Egypten. Ta bara s 137-139, där det talas om fysiska abnormiteter hos Akhenaton, Nefertite och deras barn; de hade väldigt långa skallar. Det kan även ses på den bevarade mumien av farao Tutankhamon (1.300-talet fvt): bakhuvudet är väldigt utdraget. Det sägs bero på deras anor från Sirius. Det är på s 140-141 som faraonernas så kallade sirianska skallar gås igenom. Sirianska ättlingar som faraonerna sägs vidare ha haft två hjärtan eftersom Sirius är en dubbelstjärna (Sirius A och Sirius B). Och eftersom vår sol är en enkelstjärna har vi människor bara ett hjärta. Tro’t den som vill...

Från det undergående Atlantis räddade sig som sagt nacaalerna till Egypten. På s 142-43 nämns att vissa nacaaler även begav sig till Peru och Tibet. Och även där finns spår i populasen, än idag, av avlånga jätteskallar som dem i Egypten. Att ha evigt liv, som nacaaler som Thoth, innebär annars att man kan lämna sin kropp när man vill, annars vore man ju fångad. En varelse med evigt liv har ett kontinuerligt, obrutet minne av sina liv. – Egyptens historia: faraonen Seti I tog över och raderade Akhenatons insats, ungefär som Kristi gärning motarbetades på hans tid. Och Kristus sa ju, likt Akhenaton, att det essentiellt bara finns en gud.

Akhenaton levde och verkade på 1500-talet fvt. Han lärde ”allmänt prästadöme” (Gud finns inom dig, präster behövs ej). Detta kände sig Egyptens prästerskap utmanat av. – Melchizedeks slutsats om Akhenatons lära är denna: vi vill tillbaks till Gud, det finns kodat i vår DNA. Och det Akhenaton gjorde i sin missionerande livsgärning (tro på en Gud), var att få det hela kodat i Akashakrönikan, och därmed inkodat i vår DNA. Hans mission var framgångsrik även om hans lära kom att formellt utraderas av Seti I.

- - -

Kristus lärde som sagt om EN Gud, likt farao Akhenaton. En förbindelse mellan de två är denna: under sin 17,5-åriga regim skapade Akhenaton en mysterieskola med 300 medlemmar, 300 odödliga som förenades med Tatbrödraskapet. Efter en avsedd väntan på 850 år, till 500 f Kr, begav man sig till Masada i Israel och skapade det essenska brödraskapet. Än idag sägs Masada vara hemvist för detta brödraskap. De 300 bildade den inre cirkeln. Sedan fanns det en yttre cirkel med hang-arounds. Maria var en inre, odödlig, Josef var en hang-around. [s 144]

Maria och Josef alstrade Jesusbarnet interdimensionellt. Man gjorde det genom att meditera tillsammans och kalla ner själen ifråga, Logos. På samma sätt alstrade det lemuriska paret Ay och Tiya, i Egypten, ett barn, långt före det de alstrade Akhenaton och Nefertite [s 119]. Detta barn kan antas ha fört vidare esoterisk kunskap från föräldrarna för att låta den blomstra i Egypten. (Egypten står som sagt för faderlig energi, och det är genom fadern som informationen om Merkaban minns och återvinns. Lost legacy, regained.)

Ay och Tiya, i Egypten, alstrade alltså ett barn interdimensionellt. Denna akt gav alla tre odödlighet. Alla tre ska alltså leva än idag. Melchizedek har säkert träffat dem. Han uppger sig ju ha träffat Thoth. Vi andra kan ta del av Thoths visdom i ”The Emerald Tablets of Thoth”. Dessa Thoths smaragdtavlor är skrivna på hundra olika medvetandenivåer. Där kan man tala om mångfacetterat konstverk.

Nästa avsnitt avslutar denna serie.




Index till alla delar




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Castanedas värld: en ordlista
Glädje

Målning: Robert Svensson

Jordkrönikan, del 3: Aspekter på den äldsta jordhistorien

Det är dags för del 3 av Jordkrönikan. Det hela handlar om människans kosmiska ursprung och jordens äldsta historia. Allt sådant som etablerad vetenskap förnekar.

Index till alla delar

Jag har hittills talat om människans ursprung (för 6 miljoner år sedan i Plejaderna). Och om den äldsta jordhistorien (om Hyperborea, Atlantis och sådant, se här). Nu blir det fler aspekter på den äldsta historien. Plus ett perspektiv fram till våra dagar.

Jorden sägs av tregreaterpicture (= TGP) vara speciell. Hon ska i universum kallas för ”Guds skyltfönster”: här finns allt samlat, här finns mångfald i landskap och livsformer. Själva variationen av öknar, skogar, djungler och hav, och fåglar, fiskar, insekter och landdjur, på en planet, sägs vara unik. Därför har många arter velat lägga beslag på henne och därför har det utkämpats så många strider om henne.

- - -

En märklig uppgift (på svenska sajten stgermain, "Perspektiv på den nya verkligheten") är att jorden i sitt inre har en singularitet från vilken hela vår galax ska ha vuxit fram. Därför skulle jorden vara så speciell, i sin roll som fokus för galaktiska makter sedan urtiden. Och denna egenhet kan vara anledningen till att jorden inte ödelades på samma sätt som Mars, Venus och Pax. Den sistnämnda, även känd som Tiamat, blev som sagt asteroidbältet efter en atomvapenexplosion för 500.000 år sedan. Och att dagens Mars och Venus är obeboeliga vet vi. Mars sägs dock ha haft en humanoid civilisation fram till för 65.000 år sedan. Mer om Mars' roll i jordhistorien här.

I det inlägg ni nu läser handlar det om planeten jordens särart. Inte bara jordens djurliv utan även dess flora sägs vara resultatet av utomjordisk aktivitet. Solrosor och majs sägs till exempel av TGP ha förts in här från kosmiska nejder, med rymdskepp, av aliens, arla i urtid. Jordens själ, Gaia, lever i "5d" (= femte densiteten, andligt avancerad), men negativitet har dragit ner hennes kropp i "3d" (= tredje densiteten, nutida materialism och dualism). Men nu går det uppåt igen. Moder Jords kropp och själ kommer att återförenas säger TGP.

Möjligen har detta redan hänt. Enligt resursen Matthew så ska Gaias själ alltid ha varit på 5d men hennes kropp, planeten, var från och med Fallet för 12.000 år sedan till och med 2011 i 3d. Men 11/11 2011 steg även planeten Gaia upp till 5d. Mer om detta här.

- - -

Vi lever nu i Vattumannens tidsålder. De föregående tidsåldrarna, Oxen, Väduren och Fiskarna, sägs ha varit till för själar för att få uppleva dualitet (mitt-ditt, kropp-själ, bra-dåligt, jag här, Gud där osv). Individen separerades från Gud och jorden själv separerades från universum. En karantän beslöts. Medlemmar i GF (= Galaktiska Federationen) fick inte ha närkontakt med oss utan skulle bara bevaka oss på avstånd.

När Atlantis gick under föll jorden ner i dov materialism. I andlig bemärkelse fördes jorden neråt i vibration. Det var alltså för cirka 12.000 år sedan (en halv precessionscykel). Och på detta sätt tog asuras makten över jorden. Alla dess innevånare blev deras slavar och egendom. De gjorde denna värld till sin autarki: varje rymdskepp som skulle hit måste ha specialtillstånd från asuras. Detta var grunden för den kosmiska icke-interventionsklausulen. Folk hölls nere, vi reinkarnerade i en evig serie och förslöades.

Förr kunde man slippa ur autarkin (förverkligad med "the quarantine" = karantänen) genom ascension, ett sätt att släppa bandet med alla fysiska, eteriska, astrala och mentala verkligheter där asuras kan agera. Framöver kommer andra sätt att lämna jorden att erbjudas. Karantänen kommer att hävas.

- - -

Men jag går händelserna i förväg. Jag har nyss nämnt asuras, med termer som ”Anchara-alliansen” och ”A-alliansen” som synonymer. De är därtill mer eller mindre synonyma till annunaki, som jag nämnde i del 1 och som nu alltså återkommer i berättelsen. -- Annunaki, denna humanoid-reptiliska hybridart, var bara en av Anchara-alliansens parter. De hade som sagt redan varit här för 200.000 år sedan och skapat människan. Annunaki blev så hegemoner på jorden för 12.000 år sedan, när Atlantis föll. Men samtidigt hade vi ju Thoth och hans vänner som ville hjälpa till att höja oss, visat i Drunvalo Melchizedeks redogörelse för utvecklingen på Atlantis.

Thoth och hans goda krets var i verksamhet. Men det var även annunaki. Annunaki ska ha kultiverat sitt välde över Mesopotamien efter Atlantis fall. 4.000 f Kr införde man nya teknologier vilket gav upphov till civilisationen. På zigguraterna man lät bygga visade man sig och lät sig dyrkas som gudar – och det såg man också ut som, denna mänsklig-reptiliska ras, över tre meter långa om inte mer. Man skapades själva genom mänsklig genetik från Sirius B och reptilisk genetik från Orion. Annunaki var underordnade Dracos reptilart.

Långt tidigare – för 100.000 år sedan – hade annunaki som antytt parat sig med jordiska kvinnor. Se härför 1 Mos 6: ”Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem sågo Guds söner att människornas döttrar voro fagra, och de togo till hustrur dem som de funno mest behag i.” Avkomman av dessa förbindelser blev halvgudar, långlivade sällar som grundade kungaätter. Det sägs att frimurare av 33:e graden måste komma från en sådan släktlinje.

- - -

Att manliga gudar (Guds söner, se ovan) parar sig med människor är även känt från grekisk mytologi. Även kvinnliga gudar är med och parar sig med människor (som gudinnan Selene med människan Endymion, och gudinnan Thetis som parade sig med människan Peleus vilket resulterade i Akilles, känd från Iliaden). Och även de grekiska gudarna ska ha varit annunakis. Om man då invänder att de aldrig uppträdde som reptiler, så är förklaringen att dessa annunakis har både ett reptiliskt och mänskligt DNA-paket som de kan skifta mellan. Även dagens avkommor av kungliga släktlinjer ska ha denna egenskap, att kunna skifta från reptiliskt till mänskligt DNA. Bara när de är upprörda eller tappar kontrollen skiner det reptiliska DNA:t fram.

Gudarna styrde människorna genom att blanda sig i deras affärer, antingen direkt (som i trojanska kriget) eller via allierade kungar. Eller via hemliga sällskap, som mysteriekulter (Isis-, Demeter- och Dionysoskulter) som sedan utvecklades till frimureri och annat. Men en motoffensiv mot sådant var ju, redan under antiken, uppträdandet av mästare som Buddha, Kristus och Hermes. Annunaki och andra maffiosis försökte sedan dra ner kristendomen i sin konceptuella kvicksand vid niceanska mötet 325, men Ljuset levde ändå vidare. Det är nämligen inkodat i människans DNA att vandra mot Ljuset och förena sig med Gud. Annorlunda uttryckt så är vår själ gjord av Ljus, så som jag sa i början av del 1. Eftersom människan har en själ söker hon sig automatiskt mot Ljuset.

- - -

Jorden var som sagt i karantän. Jorden var, på gott och ont, en region förbjuden för aliens att besöka. Negativa aliens bröt förvisso karantänen, men eftersom de negativa arternas aktivitet passade det dualistiska scenariot så lät Galaktiska Federationen (= GF) det hela ske. Negativism behövdes för att vi skulle utmanas andligt, utvecklas och höjas. GF höll i någon mån tillbaka oss (vi skulle visst inte få resa utanför jorden) men i övrigt så begränsade GF de negativa aliens inflytande om detta förstörde balansen alltför mycket.

Människan utvecklades från primitivt till mer avancerat, med hjälp av Uppstigna Mästare som Thoth och godsinta aliens. Vi kunde göra bra ifrån oss (skapa konst och musik) och sämre (kriga). Pengaekonomi och gudsbefriad vetenskap var sämre drag som kom att hyllas allmänt. Att vetenskapligt alstra fri energi är för sin del lätt idag (Tesla, nollpunktsenergi) men negativa grupper hindrar detta. – Jorden ska annars ha blivit känd som ”fängelseplaneten”; hit kom själar från hela universum för att spela ut sin dåliga karma. Och nu har detta i stort sett lyckats; vi är nu fria att ta nästa steg i utvecklingen.

- - -

De 12.000 åren efter Atlantis' fall var mörka. Men de hade sina inslag av Ljus, som egyptiska dynastier som försökte bevara atlantiska traditioner. Devas (= goda aliens, motsats till asuras) ska även ha intervenerat och skapat Kretas milda civilisation. Agartha- och Atlantis-nätverk ska dessutom ha gett impulser till den greko-romanska kulturen. Sedan kom Jesus, vars esoteriska ursprung är omtalat av Drunvalo Melchizedek (”The Ancient Secret of the Flower of Life”, 2000).

Elitklubbskrafter hämtar så, enligt uppgift, andromedansk förstärkning och förorsakar Roms fall och mörk medeltid. Agartha- och Atlantis-nätverket kontrar med renässansen 1000 år senare. Samma nätverk skapar upplysningen. Att sedan elitklubben co-optade denna rörelse är känt.

Blavatskys andliga offensiv 1875 var sedan ett sätt för Ljusets makter, som Uppstigna mästare, att verka. Planeten skulle väckas ur sin andliga slöhet. Modern esoterism tog sin början här. "Elitklubben" ska ha startat första världskriget som en reaktion mot detta. Och andra världskriget förbereddes av samma klubb 1937 för att åter förhindra väckelsen.

Tiden efter andra världskriget sågs GF intervenera med ufos och annat för att stävja kärnvapenutvecklingen. Människans månresa och nyandliga rörelser var av godo men mörkret stretade emot. Fenomenet Harmonic Convergence 1987 var dock en ljus tid: Sovjet började falla och kärnvapen skrotades. Och trots bakslag som 9/11 går Ljuset numera obevekligt fram.

Harmonic Convergence skedde för sin del 16-17 augusti 1987. Det var början på en era av fred enligt Mayakalendern, avslutande en serie av 22 cykler om 52 år, med summa 1144 år. 13 himmelska cykler gick från 843 till 1519. Då, med Cortes’ landning i Mexico 22 april, som var Quetzalcoatls återkomst, började nio helvetescykler, omfattande 468 år och slutande just 16-17 augusti 1987. Detta år såg som antytt genombrott i nedrustningen USA-Sovjet.
1987 började den 25-åriga nedräkningen till 2012. På midvintersolståndet 2012 började så en ny era av fred, varande i 5125 år.

I nästa avsnitt ska jag studera Egyptens historia.




Index till alla delar




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Nollpunktsenergi och kristallteknik

Målning: Robert Svensson

Jordkrönikan, del 2: Människan, galaxen och jorden

Igår påbörjades en följetong. Den heter "Jordkrönikan" och handlar om människans historia i relation till galaxen. Med mera, inom kategorin "oortodoxa teorier". Som detta med Atlantis, Lemuria och Hyperborea, som jag bland annat berör idag. Hyperborea ser ni på kartan ovan.

Index till alla delar

I förra avsnittet återgav jag teorin att människan uppstod på planeten Lyra i Vegasystemet. Det var i så fall för 6 miljoner år sedan.

Enligt teorin flyttade människan omsider till Plejaderna. Och med tiden blev hon indragen i ett galaktiskt krig.

Vad gäller det galaktiska krigets fortsättning kan detta sägas. Människan, än så länge levande i stjärnhopen Plejaderna, var del i Galaktiska Federationens kamp mot Anchara-alliansen. Den sistnämndas skapare hette visst Anchara, därav namnet. Detta A-gäng var som sagt åt det mörka hållet. Människan kom att delta i detta galaktiska krig som hade rasat i tiotals miljoner år. Det var hårda tider, krigen fortsatte synbarligen i evighet, men vi hade som sagt allierade av andlig styrka och Ljus.

A-alliansen var något av sf-berättelsernas grymma utomjordingar, med avancerade vapen och aggressiva arméer. Och detta har speglats i sf liksom i gamla sagor om kamp mot drakar, eftersom A-alliansen hade Dracos-reptiler i en central roll. Dessa narrativ och symboler existerar som mänskliga rasminnen, inkodade i våra gener.

Det hela var episkt. Det kan även ha speglats i gnostiska legender om ”krig i himlen mellan änglar och demoner”. För den Ljusa sidan blev fokuset Galaktiska Federationen, en som antytt ljus styrka. Sedan fanns det i denna galax andra ljusa samt neutrala och mörkare. Hat och förtal drev allt, rädsla och misstag, det insåg människan. Men hon insåg också att denna galenskap till slut måste upphöra. Under tiden skapade hon uppfinningar och strategier för att hålla ställningarna.

- - -

A-alliansen anföll planeter vars folk de förslavade och skapade mutantarter av genom genmanipulation. Asuras (= det gnostiska namnet på anchariterna/A-alliansen) hade sitt fokus kring en mörk planet, kretsande kring Rigel i stjärnbilden Orion. Här sägs en viss ängel ha fångats och deformerats till en hästskoformad varelse. Kanske var detta Anchara itself.

Ljusets makter å sin sida skapade sina eget hjärland av ljus. Det omfattade Plejaderna, Sirius A, Hyades, Betelgeuse (= Alpha Orionis), EL AN RA-stjärnporten i Orions bälte, Hästhuvudnebulosan i Orion, Vega, planetnebulosan M27 i Lyra, Alpha Centauri, Epsilon Eridani, Tau Ceti, Procyon, Arcturus och många fler. Lyra är stjärnbilden där stjärnan Vega ligger, i vars system mänskligheten först uppstod som utreddes i första avsnittet.

Asuras å sin sida höll till i planetsystem som kretsade kring stjärnor som Rigel (= stjärnan Beta Orionis), Alpha Draconis (en stjärna som var jordens polstjärna i gamla tider), Zeta Reticuli 1 och 2, Epsilon Bootes, Altair (i stjärnbilden Aquila), Capella (i stjärnbilden Auriga) och Barnards stjärna. A-alliansen (asuras) består av reptiler, men inte enbart. Dracos-arten är dock reptiler. Dess kungliga ras heter som sagt Ciakar och har vingar: med andra ord, arketypiska drakar.

Det galaktiska kriget nådde omsider jorden. Mer om detta strax, men först något mer om människan. Uppgifterna är främst från sajten thegreaterpicture = TGP.

- - -

Det finns fler arter än människan i galaxen. Det finns grå aliens (om vilka mer senare), det finns de nämnda reptilerna, det finns kattmänniskor, insektoider, amfibier och fågelarter.

Människan är en humanoid. Jag har redan talat om hur arten uppstod i Plejaderna. Men det finns människor på fler platser i vår galax och bortom. Bara i Plejaderna ska det finnas 40.000 underarter av människor. Det sa den plejadiska humanoiden Semjase när hon mötte jordmänniskan Billy Meier 1975. Hon var själv synnerligen mänsklig i framtoningen. Hon sa att hon och människor som Meier har samma förfäder – plejadiska förfäder. – 40% av arterna i vår galax är humanoida, resten är egentliga aliens = främmande väsen (kattmänniskor, reptiler, insektoider osv).

Jordens människor, homo sapiens, har inte utvecklats naturligt säger TGP. Vi har manipulerats genetiskt under historiens gång, från en begynnelse för 200.000 år sedan. Annunaki införde då sin säd i aphonor, så som Zecharia Sitchin berättat i ”Skapelsen i nytt ljus” (Berghs 1995). Sedan har genetisk intervention skett successivt, så att vårt DNA nu lär ha inslag från mer än 20 utomjordiska arter. Och då inte bara från humanoider utan även från de ovannämnda grå, reptiler, kattmänniskor och andra. Vi skulle därför kunna para oss med alla dessa arter...! Därför kallas vårt DNA kungligt. Det är mångkompatibelt. Emellertid kan vi glömma insektoiderna för med dem har vi väldigt lite gemensamt genetiskt.

Men, sägs det, vårt DNA har även gjort oss lite slöa och långsamma i vår andliga utveckling. De olika människoraserna – vita, svarta, gula – sägs alla vara resultaten av utomjordiska besökare som lämnat sina genetiska spår här.

- - -

Rymdkrigen nådde alltså omsider jorden. Jorden är för sin del en märklig planet. Den är 5 miljarder år gammal.

Kosmiskt är jorden känd som Terra eller Gaia. För en miljard år sedan ska de första besökarna ha landat här. Det var, sägs det, en grupp reptiler. I ett resonemang som påminner om Rudolf Steiner och Helena Blavatsky sägs den första civilisationen ha varit den hyperboreanska. Här fanns (enligt Sheldan Nidle i ”Your First Contact”) ett samhälle med intelligenta reptilväsen, dinosaurier och valliknande varelser. De sista ska ha levat på land – och varför inte, de är ju däggdjur som andas som vi. Fred rådde mellan dessa arter i miljontals år. Då kom besökare från Orion med mörka planer. Ett kärnvapenkrig ska ha utbrutit. Detta var åtta miljoner år sedan.

För två miljoner år sedan kom de första människorna hit. Man ska ha koloniserat jorden. För en miljon år sedan kom dock A-alliansen tillbaka och utplånade kolonin. Och för 500.000 år sedan kom en motattack från GF, då A-folkets bas, planeten Tiamat, sprängdes av GF (eller möjligen av A-alliansen själv) och blev asteroidbältet. Många andra små himlakroppar som Mars och Jupiters månar samt solsystemets yttersta planeter blev resultatet av denna smäll, liksom kometer och asteroider i vid omloppsbana runt solen.

- - -

A-folket ska vid denna tid, med Tiamats explosion, ha stört solsystemets hela struktur. Före denna tid var nämligen omloppsbanorna mer cirkulära. Jorden hade ett 360-dagars år med 24-timmars-dagar. Detta var ursprunget till den 360-gradiga cirkeln i geometrin. Nu blev planetbanorna mer ellipsoida. Men 360-graders-geometrin behölls av folket på Lemuria, en kultur skapad av plejad-människornas andra kolonisering av jorden vid denna tid (500.000 år sedan), vid deras återkomst efter det första debaclet.

Lemuria låg på en ögrupp i Stilla havet, med utgrening ner mot södra Indiska oceanen. Både Lemuria och det senare skapade Atlantis hade, sägs det, kontakt med utomjordiska civilisationer. Sedan kom konflikt Atlantis-Lemuria och Lemurias undergång. För 12.000 år sedan förstördes även Atlantis via oansvariga experiment: naturkatastrofer uppstod, som en spricka i jordskorpan och en tippning av jordens axel. Lemurianer och atlantider flydde ner i jordens inre, lika med Agartha, som är ett kapitel för sig. Men i korthet kan sägas om detta rike att man där lever i en högre vibration i en eterisk civilisation. I Agartha ska även finnas avhoppade annunakis och Uppstigna Mästare (ascended masters, folk som likt Jesus och Saint Germain genomgått ascension).

I nästa avsnitt blir det mer om jordens äldsta historia.




Index till alla delar




Relaterat
Jordkrönikan, del 1
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Målning: Robert Svensson

Jordkrönikan, del 1: Början

Hoppas ni njuter av påskafriden. Härmed i alla fall en ny artikelserie. Det blir en teori om hur allting började. Plus lite mer. Jag kallar det hela "Jordkrönikan". Det blir en berättelse om hur människan uppstod, om hennes galaktiska liv och hur hennes liv på jorden sedan gestaltat sig. Källor till det hela är bland andra Drunvalo Melchizedek, Sheldan Nidle, sajten thegreaterpicture och boken ”The Prism of Lyra” av Lyssa Royal och Keith Priest (1992). -- Totalt blir denna följetong på fem delar.

Del 1: Början [den del ni läser nu]
Del 2: Människan, galaxen och jorden
Del 3: Aspekter på den äldsta jordhistorien
Del 4: Egypten
Del 5: Gudarnas återkomst

Ska man skildra galaxhistorien och människans relation till den, måste man börja med skapelsen. Man måste börja i begynnelsen. I början.

Finns det då någon formel för hur allt började? Någon metafysisk utsaga som summerar början? Ja, det gör det. Den formeln är: JAG ÄR.

JAG ÄR... Detta är en allmän formel för tidlös esoterism. Den är formellt kristen; vi finner den i Bibeln. Det är som ”ego sum qui sum” i GT samt Jesu sju ”Jag är”-sentenser i NT, ”Jag är världens ljus” osv. Mästare som Jesus och Saint Germain använder JAG ÄR-utsagan ofta, liksom Gaia, Salusa från Sirius, ärkeängeln Gabriel med flera. Alla som är av ljuset interfolierar JAG ÄR-satsen i sina texter för att visa sin förbundenhet med tillvarons grund, med varat.

Det gällde som sagt begynnelsen, hur allt började. JAG ÄR har betydelse för skapelseberättelsen så som jag ser den. Det var ju så i begynnelsen att tanke mötte vilja – urtanke och urvilja – varvid Gud uppstod i ett glorifierat, självmedvetet ögonblick. JAG ÄR var den självbekräftande utsagan i sammanhanget. Den var både besvärjelse och bekräftan på att det skedde. Vad är det som är...? – JAG ÄR.

- - -

Vad hände sedan då, efter denna urhändelse...? Efter JAG ÄR som den kosmiska kreationen...?

Man kan säga: Gud levde säll som ett fulländat väsen. Han var tillvaron, varat, verkligheten. Sedan, för att lära känna sig själv ännu bättre, lät Gud den mer konkreta skapelsen ske. Gud strävade efter att uppleva sig själv genom uppdelning, genom separation. Och i den strävan, att utforska alla aspekter av den egna kreationen, inleddes ett steg neråt på den kreationella spiralen. Jag säger ”nedåt”, för i sig själv var ju Gud fulländad. Jämför här vad Shrî Aurobindo säger:

Existence that multiplied itself for sheer delight of being, plunged into trillions of forms so that it might find itself innumerably.

Och detta betyder, för att citera David Wilcock: ”When looking at your face in a mirror, you’re seeing the creator experiencing life through you.”

Men nu som förr kan vi återvända till Gud genom att erkänna det gudomliga ljuset inom oss. Det är ”der Vünklein der Seele”, själsgnistan. Vi är alla ljusvarelser som valt att inkarnera i materiell verklighet, men med vårt följande av Moder Jord upp till högre metafysiska nivåer har vi kommit närmare Gud. Genom att alla säger JAG ÄR stiger vi upp till en högre vibration. Vad som här exakt är högre och lägre kan man tvista om. Personligen har jag i alla fall tagit ställning för Gudsimpulsen inom mig genom att säga JAG ÄR.

- - -

Således: Gud är. Och han är en. Ett bergsmassiv har bara en topp, till exempel. Detta har sedan urminnes tider hävdats av den perenniala skolan från Platon över Plotinos till Augustinus, Thomas av Aquino, Mäster Eckart, Swedenborg, Goethe, Atterbom, Rudolf Steiner, C. G. Jung och Ernst Jünger.

Urgrunden är enhet. Inom perennial indisk filosofi talar man ju om ”icke-tvåhet”, alltså enhet. Det kallas advaitya. Den eviga, världsomspännande, perenniala filosofin erkänner en urkälla för varat. I ”The Ra Material”, även känd som ”The Law of One”-serien, uttrycks detta som ”all is one and one is all”. Man kan säga: vi återvänder till urkällan, till enheten, leds till ljus och högre verklighet av det gudomliga inom oss – av gudagnistan, ”der Vünklein der Seele” som jag nämnde ovan. Detta erkänns av alla västerländska mystiker, av abrahamistiska religioner, av hinduismen samt av goda delar av shamanismen och indiancredot (”The Great White Spirit”), så den formella basen för detta tänk är bred. Som antytt: världsomspännande. Ur årtusendes hängivenhet stiger vi alltså upp till en ny högtidlig ära, inte längre styrd av slentrian, tvång och kyrkopolikt, utan av fri vilja.

- - -

Som sagt skapade Gud universum i begynnelsen, genom att säga JAG ÄR. Sedan skapades materien, stoftet, genom uppdelningen. Och ”uppdelningen” var, återigen, vad som antyddes av Shrî Aurobindo: ”Existence that multiplied itself for sheer delight of being, plunged into trillions of forms so that it might find itself innumerably.”

Ur denna uppdelning, ur detta stoft skapades världar. Och på världarna uppstod liv. Livet hade transcendentalt ursprung; det var ljus av det eviga ljuset, av Gud. Ljuset levde i en högre dimension men gavs möjligheten att i separata former, kvanta, inkarnera materiellt. Varför? För att Gud skulle få uppleva separation och kunna utvecklas andligt. Gud tog av sitt eget ljus och delade upp detta i ljuskvanta, i separata livssammanhang. Dessa separata livssammanhang kallades själar. Själar är gnistor av det eviga ljuset som antytt ovan: Vünklein der Seele.

- - -

Människan uppstod för sin del först i stjärnbilden Lyra. Det skedde på den tredje planeten i Vegasystemet för 6 miljoner år sedan. Okroppsliga väsen (= själar) gick där med på att inkarneras som människor. Arten frodades och spred sig sedan till Plejaderna. I denna process stötte man på krigiska arter, från systemen Draco, Sirius och Orion. De plejadiska människorna mötte dock samtidigt vänligt sinnade arter med vilka man bekämpade Anchara-alliansen, som den krigiska grupperingen kallades. De ljusare arter som människan slog sig samman med kom att kallas Galaktiska Federationen.

Jag har nämnt Anchara-alliansen. Hädanefter kallas den alliansen, A-alliansen, anchariterna och asuras. Det är många a:n bland dessa synonymer, lätt att komma ihåg. Och utan att bli strikt dualistisk kan man, för läsförståelsen i denna krönika, säga: A-alliansen var ond, Galaktiska Federationen (GF) var god.

A-alliansen sägs ha bestått av humanoider från Sirius B med markant avlånga skallar (med en fackterm så var de dolikocefaler). Dessutom ska alliansen ha bestått av annunaki, ett ännu i vår tid omtalat släkte. Ödesdigra sällar detta...! Annunaki var enligt uppgift en humanoid-reptilisk hybridart från Orion. Även annunaki sägs ha haft markant avlånga skallar. Som en tredje part i alliansen fanns reptiler från stjärnbilden Draco. De mest egendomliga reptilerna var av arten ciakar, som hade vingar.

De negativa aliens från Sirius, Draco och Orion bildade som sagt Anchara-alliansen. Man erövrade hundratals planeter och civilisationer i sina imperiala ambitioner. Man ska ha krigat i hundratusentals, kanske miljontals år mot de positiva arternas federation, Galaktiska Federationen. Omsider insåg emellertid anchariterna att GF:s tekniska utveckling var snabbare än deras. GF hade mäktigare vapen. Anchariterna la ner sina vapen och gick över till Ljuset. Den galaktiska energihöjningen, knuten till 2012, ska ha tvingat dem till det, eftersom varelser som vibrerar för lågt inte kan stiga upp. Men vissa negativa grupperingar fortsatte med sin agenda, inklusive krafter som fokuserade på vår planet.

Mer om denna planet, jorden, i nästa avsnitt.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Målning: Robert Svensson

Att vara Västerbottensförfattare

Jag är författare. Jag föddes i Västerbotten 1965.

Visst är västerbottningen speciell. Han är en född berättare. Hans ansikte lyser ibland upp med ett ja måst' berätt'... Och sedan är vägen fri för fabuleringar kring gammelgäddan i farmorvika, när fan tog bofinken och om vittra i Näversjöberg.

Fråga mig, jag är själv västerbottning, om än i förskingringen. Jag är född i Åsele i Västerbottens läns inland. Landskapsmässigt blir man därmed i och för sig tillhörig Lappland. Västerbottens landskap ligger ju vid Bottenvikens kust.

- - -

Apropå "ja måst' berätt'". Min pappa säger ofta det där "ja måst berätt". Och då är det svårt att få tyst på honom. Men jag har kanske ärvt hans fabuleringsförmåga. Jag är som han född i Åsele i en släkt som grundade orten under sent 1700-tal. Jag har själv skrivit om Åsele i novellen "Norrlandsproblematiken", som finns att läsa i novellsamlingen Eld och rörelse (2007).>

I novellen "Norrlandsproblematiken drabbas Norrland av en hemsökelse: folk får plötsligt spader av att bo där, man blir galna av att leva i ödsligheten bland tysta skogsbryn och tigande berg. Så man överger landsdelen i ett veritabelt exodus och inkvarteras i flyktingläger i Mellansverige. En forskare får så i uppdrag att råda bot på denna lappsjuka. Ensam i sin Opel Omega kombi med bränslesläp åker han E4:an norrut från Uppsala och banar sig väg mot mörkrets hjärta, det övergivna Norrland. Väl i Norrlands geografiska centrum, Åsele, "dit vägarna bär", möter han ännu en ditkommenderad forskare. Med henne finner han den esoteriska lösningen på Norrlandsproblematiken.

Sådan är västerbottensprosans ställning idag. Jag har även diktat om Åsele i haikuform.

- - -

Jag har skrivit om olika saker genom åren. Men jag kan ärligt säga att Åsele och Västerbotten inspirerar mig. Jag vandrar i andanom varje dag i dess nejder. Det Åsele som är mitt är kombinationen av ett litet, vitalt samhälle, del av "the global village" med TV och västvärldens kultur, bilar och bensinmackar, allt mot en tidlös bakgrund av blånande berg och Älven, Ångermanälven, landets största älv.

Nu bor jag inte längre i Åsele. Men jag bor vid samma älv, jag bor i Härnösand vid Ångermanländska kusten, söder om älvens utflöde i Bottenviken. Och här i denna bygd möter man ofta älven och här diktar jag: "älvens vågor tar mig tillbaka, älvens vågor för mig till ro"...

- - -

Åsele är lite av en enklav i Västerbotten. Det är platsen "dit vägarna bär", så säger en slogan, men detta kan även tolkas omvänt: det är i mitten av ingenstans, långt bort ifrån allt. In the middle of nowhere.

Västerbotten: de flesta kända författarna från denna region är från kusten, Umeå och Skellefteå med omnejd (Lidman, Enquist, Lindgren...). De är med andra ord från landskapet Västerbotten. Åsele hörde landskapsmässigt från början till Ångermanland men blev med tiden för svårt att nå för Härnösands handelsmän. Så man överfördes till Umeå-sfären som man dock inte riktigt etablerats i.

Åsele är som antytt som en egen värld där i södra Lappland. Desto roligare då att muta in denna enklav som litterärt territorium...! So join me as I return to Saxnäs and Malgomaj, Torvsjö och Blattnicksele, Hälla och Gafsele, Sörnoret och Annersia, country roads take me home...




Relaterat
Åselehaiku
Memoarer: barndom i Åsele
Eld och rörelse: genuin kvalitet

En kväll med rock 'n roll och droger -- kring Bogerius biografi över Noice

Jag har läst David Bogerius biografi över rockgruppen Noice: "Bedårande barn av sin tid" (Alfabeta 2008). Jag gör följande reflektioner.

1.

Våren 1982 var originaluppsättningen av Noice på väg att splittras. Man hade gett ut tre storsäljande plattor och turnerat landet runt under kaosartade former. Publiktrycket var stort.

Bandets kärna var basisten Peo Thyrén, drivkraft inom låtskrivandet. Samt keyboardsnillet och clownen Freddie Hansson. Och så den karismatiske Hasse Carlsson på sång och gitarr. Det var en magisk mix kan man säga. Det var unga killar från Gustafsberg öster om Stockholm, samspelta och väl inne på namn som Bowie, Gary Numan, Sex Pistols, Clash, Mott the Hoople och Magnus Uggla.

Man triumferade stort i pop-Sverige. Men efter en konsert på Ritz i december 1981 verkade luften ha gått ur det hela. Hasse lämnade gruppen under 1982. Före själva detta beslut hände något annat, mycket märkligt och föga omtalat, som beskrivs i David Bogerius biografi.




2.

Det är ju så här: alla vet att Freddie och Hasse hamnade i drogmissbruk. Och man ser dem som offer. Och det kan stämma. Ingen vill väl frivilligt bli slav under en drog. Men i en vidare kontext: kan man säga att Freddie och Hasse hade en dragning till det mörka i form av döden, att de redan 1982 funderade på en väg ut? A rock n' roll suicide så som Bowie besjungit det...?

Man hade kontakt med filmaren Staffan Hildebrand. Hasse var påtänkt i huvudrollen i dennes film "G" (1983). Tack och lov avstod han från detta. Men han behöll Hildebrand som ett slags guru och reservpappa (Hasse var bara 15 när Noice slog igenom) och filmarens lägenhet på Söder blev något av en fast punkt för Hasse och Freddie.

Nu hände det sig en gång på våren 1982 att Hildebrand lånade ut sin lägenhet till duon. De skulle se videofilmen "Den långa flykten" ("Watership Down"), en realistiskt tecknad historia om kaniner som flyr för att skapa sig en ny framtid i en annan del av landet.

Det hela gick av stapeln, Hildebrand var ute och borta på en middag. Men så fick han onda aningar och for hem. Och där mötte honom denna syn: en nersläckt lägenhet, endast illuminerad av några levande ljus i vardagsrummet. Och med Hildebrands egna ord, citerade ur Bogerius biografi, såg han detta:

Där låg de, Hasse och Freddie, på golvet. De hade hittat gamla sömntabletter, Mogadon, och proppat i sig allihop. Det var väl en 40 stycken men de var lyckligtvis gamla och inte längre så starka. Freddie hade ställt ett porträtt av Jim Morrison i The Doors bakom sig och Hasse låg vid en bild av David Bowie. [s 187]

Hildebrand och en annan uppdykande vän (skådespelaren Dominik Henzel) lyckades mer eller mindre få liv i Freddie och ringa ambulansen. Omsider klarade sig båda.

Men visst var detta ett självmordsförsök, allvarligt menat. I boken citeras källor som försöker säga att det inte var på riktigt. Då misstar man sig på konstnärssjälen. Freddie och Hasse visste vad det var att stilisera sig, att göra en gest. I sina klädstilar var de alltid medvetna. Och i sina svar till journalister hade de (ofta Freddie) ett snärtigt svar. Som musiker gjorde de aldrig saker "bara för att". Allt var ett statement.




3.

Man överdoserar inte på sömtabletter och lägger sig ner, med ett porträtt av en idol som tagit livet av sig (Morrison) eller besjungit självmord (Bowie, "Rock n' Roll Suicide") bara som en lek. Sådant gör man för ta livet av sig och göra sig till ett evigt giltigt påstående. Man gör det, kan man säga, för att "stoppa tiden".

Om man går ur tiden som ung, då är man odödlig. Alla de bilder man lämnar efter sig är ju den av Den Unge, den evige Adonis.

Och den som inte tror att Hasse var självmordsbenägen kan läsa på s 186 i Bogerius bok. Där berättar Hildebrand att Hasse i december 1981 varit på besök och sedan gått ut. Och därefter hördes ett brak. Och det visade sig att Hasse slängt sig genom glasrutan i porten. Det var 8 millimeter tjockt glas och splittret låg två meter från dörren "så Hasse måste ha tagit sats och kastat sig ut genom rutan", säger Hildebrand. Hasse klarade sig undan med skärsår. Stygnen i pannan fick döljas med ett pannband under Ritz-spelningen som var nästa dag, ett av Hasses och Freddies sista uppträdanden med Noice.

Och där levererade man, det var en solid spelning. Men försöken att döda sig var allvarligt menade, anser jag. Då invänder man: allt detta är ett rop på hjälp. OK, i viss mån. Men varför är det så svårt att erkänna att någon också kan vilja ta livet av sig? Sverige i ett nötskal: ingen är ansvarig, alla är offer, ingen menar något. Detta är i mina ögon nihilism. Man måste erkänna att det finns folk med vilja här i världen, även morbid vilja.

Det är inte populärt att säga det här i Sossesverige. Allt ska slätas över. Att jag här tolkar denna 1982-incident och tar den på allvar -- det tas kanske inte väl emot av alla, som exempelvis Noice-fansen. Jag fick ju massiv kritik 2008 när jag bloggade om Phil Lynott och gick in på väsentligheter.

Så nu får jag väl vänta mig en anstorming av upprörda Noicefans som säger att jag missuppfattat allt. OK, jag är beredd. Jag har försökt skildra en komplex företeelse -- självmordsdrift och dess ontologiska sidor -- så alla är välkomna att kommentera och säga emot.




4.

Allt viktigt och angeläget när det gäller liv och död fuskas bort i detta land. Döden är tabu, självmord får man inte prata om, sinnessjukdom skrämmer. Allt kontroversiellt ska förnekas -- allt, inklusive något annat relevant i sammanhanget: drogandets makt.

Det sägs att Noice introducerades till tyngre droger av de ljudtekniker de fick med sig på turnéerna -- äldre, erfaret folk från Utlandet som kände till en och annan drog. Så var det nog. Men ett visst ansvar har man själv också.

Noice hade själv låten "Rock n' roll å droger" på första plattan "Tonårsdrömmar" (1979). Den skildrar skenbart uppgivet hur Brian Jones och Jim Morrison dog av drogmissbruk. Men det blir ändå del i mytskapandet. Ungefär som Magnus Uggla med en skenbart ironisk attityd tar avstånd från självmord på sin 1977-LP-titel: "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt...?"

Fy för självmord. Men nästan alla attraheras ändå, på något plan, av sådant som droger, självmord och evig ungdom. Den som förnekar det ljuger. Ty moraliska synpunkter åsido är det annat i farten här: konstens själ, rus och inspiration och livet som konstverk.




5.

Det står i Bogerius bok att läkaren på Nacka sjukhus, när han tog emot Hasse och Freddie den där ödesdigra dagen, sa detta: att det var "ytterst ovanligt att två personer försöker begå självmord samtidigt" [ibid]. Men egentligen är det inte så. Självmordspakter är för sin del ett reellt fenomen. Bland annat ingick den japanske författare Mishima det med sin vän Furu-Koga 1974. Sedan kan man även nämna Heinrich von Kleist och hans väninna Henriette Vogel (döda 1811).

För övrigt kommer jag att tänka på Michael Strunge i detta sammanhang. Han var en dansk poet, influerad av Bowie och punk, precis som Noice. Strunge tog livet av sig 1986. Då var han 27, den klassiskt farliga åldern för självmordsbenägna konstnärer (q.v Kurt Cobain, Hendrix, Michael Hutchence).

Så Hasses och Freddies akt var som företeelse inte helt unik, varken psykologiskt eller historiskt. Att de båda levde vidare och sedan led mer eller mindre drogrelaterade dödsfall (Freddie 2001, Hasse 2002) hör kanske också till saken. Jag nämner det här for the record.




6.

Jag var med när Noice slog igenom. Jag gillade dem inte. Men visst gjorde de intryck. Noice ogillade man så att säga "på riktigt". Medan ett band som Gyllene Tider inte togs på allvar alls, inte i mina kretsar.

Noice hade sina punkinfluenser. Det får man veta i Bogerius bok. Peo Thyrén redogör för hur han påverkades av punk, från inköp av skivor på skolresa i England till konserter i förorten och hänga runt i Gallerian. Attiyd, man måste vara rätt; det och det går, det och det går inte. Detta var viktigt för ett band som Noice. Man ställde sig verkligen inte bara på scen och körde.

Man blev ett trovärdigt nya vågen-band kan man säga. Kläderna, attityden, bandets sammansättning: en magisk mix. Och det var bandet Noice som var grejen och inte Hasse solo, vilket hans soloskivor möjligen visar.

Noice hade sina stunder. "En kväll i tunnelbanan" är en favorit. Likaså "Rock 'n roll å droger": snyggt intro, gudomligt solo. "Ut i natten" måste också nämnas. Den beskriver rastlösheten en tonåring kan känna en fredagkväll. Man måste ut i natten för att söka den där omöjliga friheten.




7.

För vad det är värt säger jag "kudos" till Noice så här tusen år efteråt. De var äkta. Tonartsbytet i "En kväll i tunnelbanan", där det går över i "Högt uppe ovanför mig / en kamera söker i mängden / ser mig själv på en ruta / där jag står och väntar på tricken" -- detta är magi, tidlös musikmagi. Med en svensk hjälte och ikon i leadsinger-rollen: Hasse Carlsson. Kolla till exempel här i en TV-inspelning från Gröna Lund 1980. Det här är den bästa versionen jag sett på Tuben [not: efter en introduktion börjar Noice spela cirka två minuter in i klippet].

Man hade just slagit igenom då. Genombrottet hade kommit i TV:s Måndagsbörsen i mars samma år. Om det giget skriver Bogerius träffande:

Något med direktsändningen framkallade en extra laddning i luften och 14-årige Hasse Carlsson såg ut att älska -- och frukta -- varenda sekund. Genom tv-apparaterna förmedlades en slags elektrisk energi som tog tag i många tonåringar i tv-sofforna. [s 70]

Det är ett ungt band, man saknar den totala rutinen. Men man är ändå solida. Det var, som Ola Håkansson på Sonet sa, "ett färdigt band" han mötte när han skulle kolla in dem innan kontraktskrivningen.

De kunde spela, de hade massor av egna låtar. Ändå är det ingen lätt sak att gå på scen och leverera. Det är nerver med i spelet. Man ser det i Grönan-klippet och Bogerius antyder känslan väl: man får inte göra bort sig, men just den edgen gör att man höjer sig och levererar ett uppträdande, ger en show. Man kan inte bara ställa sig på scen och köra, man måste ha attityd i vad man än gör. Även om man är laid back som få så måste man som artist göra ett statement. Rock är teater, även om man bara spelar i jeans och tröja.

Det är vad jag utläser ur detta tidiga Noice. Och det är, bland annat, vad som fascinerar med bandet.




Relaterat
Mythago Wood
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska

Bjällerstedt-Mickos, Andersdotter, Lundstedt och Perceval uttalar sig om en bok

Här ska det handla om "Eld och rörelse". Det är en bok, skriven av mig. Närmare bestämt är det en novellsamling, utgiven i pappersform 2007 på Etherion förlag. Den upplagan är slutsåld nu.

År 2007 gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse". Den är på 146 sidor i mjukpärm. Folk har läst boken och gillat den, bland annat Karolina Bjällerstedt-Mickos. Hon är författare till trilogin "Till Esperani" (Måni förlag 1998-2004).

Karolina har gett mig tillstånd att citera det följande utlåtandet (från 2009), så varsågoda:

Jag har läst ut din novellsamling nu. Mycket intressant och givande läsning! Så egensinniga historier, omväxlande humoristiska och brutala på ett torrt och drastiskt sätt. Ibland som medeltida kyrkomålningar, ibland som drömspel och ibland som någon film om Vietnamkriget, med känslan av både begynnande vansinne och glasklar tankeskärpa. Alltid med ett ganska abrupt slut, precis som livet. Jag gillade framför allt berättelsen om "Lappsjukan".

Sweet music med andra ord. Fler personer som läst boken och gillat den är till exempel Amelia Andersdotter, piratpartisten. Bland annat novellen "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman" föll henne i smaken. Hon sa att denna text sammanfattade händelsen bra för en som, likt henne, inte var med när det begav sig.

Göran Lundstedt har också läst "Eld och rörelse". Han var tidigare kritiker på SydSv och 1990 gav han ut essäsamlingen "Makten och minnet". I ett brev till mig sa han sig regagera på titelberättelsen, som han tyckte påminde om Ernst Jüngers "Sturm". Han gjorde denna iakttagelse: trots all action finns det i sergeant F:s tillvaro en underliggande känsla av tomhet, av brist på mening: "Entleerung der Sinngehalte" talade han om. Och det stämmer bra att "Eld och rörelse" är åt det hållet, att den har en nihilistisk grundton.

Vidare har vi poeten, dramatikern, kritikern mm Percival, som också läst boken. Han ansåg novellen "Nineves skatt" vara som något ur "Tusen och en natt". "Riddaren, djävulen och döden" ansåg han skulle passa som radiopjäs.

Och författaren Fredrik F. G. Granlund ("Annorlunda men ensam", 2009) gav här sin syn på boken.

Det var något om vad folk tyckte om denna samling.


Relaterat
FG:s recension
Carlos Castaneda

Anekdoter om P. G. Gyllenhammar, Axel Johnson och Marcus Wallenberg senior

Näringslivet är en basal kraft i vårt land. Härmed några anekdoter om diverse näringslivssnubbar.

Jag ska nu granska diverse sammanhang. Jag börjar med en titt på P. G. Gyllenhammar.




P. G. Gyllenhammar

Volvochefen P. G. Gyllenhammar (1935-) granskade en gång en av företagets årsredovisningar. På en bild upptäckte han en Scanialastbil som hamnat där av misstag. Scania var ju den stora konkurrenten. Hela upplagan på 80.000 ex fick förstöras.

Så var det ofta med Gyllenhammars ledarstil, han ägnade sig åt symbolfrågor med viss frenesi. Själva produktionen kom ibland i andra hand. Tekniskt kom Volvo på efterkälken under PG:s tid jämfört med det tyska BMW. BMW var ju, fram till cirka 80-talet, ungefär lika litet som Volvo men är idag i en helt annan division. PG var en skicklig administratör och ledare men den där passionen för produkten i sig, bilarna, hade han inte.

Denna försummelse har, enligt bedömarna, lett till Volvos kriser och dess uppköpande av än Ford, än kinesiska Geely Automobile. Sic transit gloria mundi.

Men detta gäller personbilarna. Det avknoppade företaget Volvo Lastvagnar är ännu i någorlunda bra form, så vitt jag vet.




Axel Ax:son Johnson junior

Johnsonkoncernen grundades av "generalkonsuln", Axel Ax:son Johnson senior (1876-1958). Hans äldste son hade samma namn och kallades junior. ”Bergsingenjören” var ett annat tillnamn hos denne som efterträdde fadern som koncernchef och levde 1910-1988.

Johnsons var konkurrenter till Wallenbergarna, men i tysthet beundrade man deras stil. Likt Marcus Wallenberg var bergsingenjören noga med klädseln. Det läser jag i Bengt Ericsons bok om Johnsonkoncernen (1982). Mörk kostym, vit skjorta och slips skulle det vara. Till exempelvis brun kostym skulle man ha bruna skor och brunt skärp. En gång skulle bergsingenjören med två medarbetare till ett viktigt möte. De båda ställdes upp och mönstrades. Den ene gavs pengar för att köpa nya strumpor, dem han hade på sig var alldeles för färgglada. Den andres klädsel var däremot felfri så han gavs pengar för att, när han ville, köpa sig två skräddarsydda kostymer.

En anekdot i samma anda är när bergsingenjören träffade en före detta anställd. Denne jobbade nu i ett företag med liberalare dresskod än vad Axel Johnson & Co hade. Mannen hade för dagen på sig sina vanliga arbetskläder: svart blazer, grå byxor, svarta loafers och ljusblå skjorta med slips. Bergsingenjören sa. ”Nej men käre vän – har du semester...?”

Bergsingenjören var som sagt son till koncernens grundare, generalkonsuln.




Marcus Wallenberg senior

Marcus Wallenberg senior levde 1864-1943. Han lär ha hållit attraktionen mellan könen för ”en form av oförnuft”. Han var gift med Amalia Hagdahl, dotter till kokboksförfattaren Charles Emil Hagdahl. Paret fick sex barn, fyra döttrar och två söner.




Relaterat
Melina Starr, agent i befrielsen av Sverige
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln

På gamla kyrkogårdar står det ibland: "Tänk på döden"

Härmed ett reportage från en dödlig verklighet.

”En man bör leva så att han i varje ögonblick är beredd att dö” sa Konfucius. Det var bra sagt.

Döden talar man inte ofta om. Den är tabu. Döden är ett tungt ämne, men att tänka på döden då och då kan väl inte skada. Jag tycker det är sunt.

Vissa älskar döden. Som legosoldater med sitt ”vive la mort”. Och Edith Södergran i sina sista dikter. Andra vågar inte ens tala om döden, inte ens på dödsbädden.

Man ska inte frossa i död. Inte skapa någon dödskult. Men man ska acceptera döden.

Kort sagt: tänk på döden. Som det står på Härnösands kyrkogård (överst). Och Stampens kyrkogård i Göteborg (undre bilden).




Relaterat
Reportage: kyrkogården
Edith Södergran: krigiskt sinnelag
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)

Svensk arméuniform 1700: några anteckningar

Edit 2017: nedanstående text ingår nu i en bok. Det rör sig om "Ett rike utan like -- Sveriges historia". -- Härmed något om de svenska uniformerna under Karl XII:s tid. Det vill säga i början av 1700-talet.

År 1678 bestämdes att alla svenska infanterister skulle ha samma uniform. Dittills hade varje regemente sett annorlunda ut i röda, grå, blå och så vidare rockar med stor variation i färgen på fodret. Fodret visades i ärmuppslag och skört. Rockskörten veks undan för att underlätta marsch.

Uniformsrockens sedvanliga kläde, alltså tättvävd ylle, skulle nu vara blått. Uppslag, foder, skinnväst och skinnbyxor skulle vara gula. Västen var för sin del ganska lång, den räckte till strax ovanför knäna. Den kunde, liksom byxorna, ibland vara av tyg. Byxorna räckte en bit nedanför knäna; därtill bars strumpor som räckte en bit ovanför knäna. De hölls uppe av läderremmar med mässingsspännen. ”Skorna var raka och lika för höger och vänster fot. En del av soldaterna skaffade själva sådana långa stövlar som officerarna brukade bära.” [Alf Åberg, "Karoliner", s 23]

- - -

Halsduk och rundskuren kappa ingick även i munderingen. På huvudet bars en svart filthatt med brättena uppvikta, alltså en trekantig hatt eller tricorne. Pälsmössa eller karpus förekom ibland. I en axelrem bars ett så kallat patronkök med krut och kulor. I en annan axelrem bars en ränsel där soldaten bar underkläder, proviant och småsaker. Över bandolären och vid midjan, bars ett slags livrem i vilket värjan hängde i sin balja; det kallades svärdsgehäng. Alla fotsoldater bar värja. I övrigt var beväpningen musköt eller pik. På musköten kunde man fästa en bajonett som blankvapen. Efter 1709 tycks detta system ha utträngt piken.

Rytteriet bar samma mundering som fotfolket. En skillnad var emellertid att rockarna hade blå uppslag. På fötterna bars kragstövlar, lika för höger och vänster fot. Ryttarna var beväpnade med värja samt två pistoler eller en karbin.




Relaterat
"Ett rike utan like -- Sveriges historia"
Karl XII:s död 1718 vid Fredrikshald
Karl XII i Turkiet
Min bibliografi

Fakta om Harry Järv: frontsoldat och författare

Edit 2018: i år gav Logik förlag ut min historiska essä över östfronten. Den heter "Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45". Mer info om denna ypperliga bok ges i detta blogginlägg. Boken innehåller mycket, bland annat några rader om den finländske officeren Harry Järv. Följande inlägg återger dessa rader. -- Jag forskar ibland om östfronten. Om de finska och tyska striderna i öster 1941-44. En överbliven faktabit i mina studier är denna om Harry Järv.

Harry Järv (1921-2009) var en legendarisk patrullchef på finska östfronten. Han fick utmärkelsen Frihetskorset tre gånger. Dessutom, enligt uppgift, det tyska Järnkorset. Detta har hans fiender på senare tid lagt honom till last, men förgäves. Får man som finländsk soldat en medalj av en allierad krigsmakt så tackar man och tar emot. Något annat vore ju vansinne. Detta förstår alla utom bolsjevistiska intellektuella.

Järv var ofta ute på patrull. Något skulle man ju fördriva tiden med under det låsta läget från 1942 och framåt. Han var en elitsoldat, en som kunde det här med patrullverksamhet och närstrid. Se till exempel ”Permanent patrullverksamhet” (2000) och ”Oavgjort i två krig” (2006).

Filmen "Framom främsta linjen" (2004) bygger på Järvs fronterfarenhet.

- - -

Under en patrull i september 1943 sårades Järv i benet så att det måste amputeras. Då var det slutkrigat för ”Järven”. Men han var även en boksynt, lärd man som omsider blev bibliotekarie på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Han gav ut flera litteraturhistoriska verk och studier, bland annat ”Klassisk horisont” (1960), ”Introduktion till Kafka” (1962) och ”Läsarmekanismer” (1971).

- - -

Som skribent torde Järv kunna kallas bildningshumanist och kulturliberal. Han var inte på långa vägar någon bolsjevik-vänster. Han var solitt borgerlig. Han kunde sina saker som bibliotekarie och Kafka-kännare, bland mycket annat. Den ovan nämnda "Oavgjort i två krig" analyserar också Finlands utrikespolitik 1939-44 och försvarar den politik som fördes.

Jag lyfter på hatten för "Järven". Han försvarade västerlandets ideal både som soldat och skribent.




Relaterat
Trotylstorm i öster (2018)
Kluge: Slaget (1964)
Sinerma: Adolf Ehrnrooth (1983)

Nollpunktsenergi och kristallteknik: vad är det?

Två centrala begrepp inom ny teknik är 1) nollpunktsenergi och 2) kristallteknik. Härmed något om detta.

För ett tag sedan skrev jag en tidningsartikel. Den handlade om vår tids politik, om den globala utvecklingen på alla plan.

En redaktör tittade på artikeln. Han reagerade över att jag i en bisats nämnt "nollpunktsenergi och kristallteknik". Så dessa två ord ströks. Men for the record frågade han mig vad jag visste om dessa saker så jag forskade lite privat om det hela. Och detta var vad jag, mellan tummen och pekfingret, fann.



Nollpunktsenergi

Först en titt på nollpunktsenergi. Det engelska begreppet "zero point energy" brukar bl.a appliceras på idéer av den amerikanske fysikern Nikola Tesla (1856-1943). Han sa bl.a: "Electric energy is everyhere present in unlimited quantities and can drive the world's machinery without the need for coal, oil or gas". En länk till debattforumet Above Top Secret som diskuterar Teslas idéer om detta är denna.

Idén med gratis energi enligt detta koncept har även tagits upp av debattfilmen "Thrive". Jag vet inte så mycket mer om detta projekt än att det är igång. Det är, vad mig beträffar, en teori möjligen värd att granska. Länk.



Kristallteknik

Så vad gäller kristallteknik. Man kan säga så här: två märkliga fenomen i mineralriket är magneter och kristaller. Hittills har vi t.ex lagrat data med magnetiska medel. Kan man även göra det med kristallinska? Kanske. Här är en artikel i Scientific American om datalagring av ljus (= fotoner) med hjälp av kvantminnen som arbetar med kristaller. Länk.

Man kan säga: ljus är information (och mörker är frånvaro av information). Den partikel som förmedlar ljus är fotonen. Men fotonen är snabb (300.000 km/sek) och försök att hejda den och lagra den tenderar att förstöra den. Men med kristaller kan man sakta ner fotonen och avkoda den dess information. Så ungefär skriver Scientific American om detta.

För övrigt är laser ett exempel på kristallteknik. Excitering av en rubinkristall ger dessa synkade ljusvågor.

EDIT 14/2 2014: Idag läste jag detta i ämnet, om Hitachi som tagit fram en liten skiva glaskvarts med märkliga datalagringsmöjligheter.




Relaterat
Omstridda fenomen: Loch Ness osv.
Melinas resa
Modern asatro
Project Montauk

Skeppsbron, Härnösand