Härmed diverse anteckningar om Ernst Jüngers "I stålstormen". Originalet kom på tyska 1920. Detta baseras på Urban Lindströms svenska översättning från 2008. Detta är alltså Jüngers dokumentära skildring av livet som frontsoldat på västfronten under VK1. Det är förvisso mycket som skymtar fram på bokens sidor, omisskännliga jüngerismer och guldkorn. -- Edit 2020: sedan ett bra tag finns min biografi över Jünger utgiven: Ernst Jünger -- A Portrait. Den kom 2014. -- Edit 2022: nu finns min Jüngerbok även på svenska.
Guldkorn finns det minsann. Som när man förflyttas efter våroffensiven 1918, man åker lastbil och passerar en berömd plats: "Jag blev melankolisk då jag passerade Jeanne d'Arcs stuga, av vilken man knappt kunde urskilja grunden." Det där är bara en sidoreplik, men visar ändå att den unge Jünger var den gamle lik, en herre med "stor lärdom, lätt buren". På andra ställen nämner han Ariosto, Götz von Berlichingen, Schiller och annat som översättaren måste sätta förklarande noter till (jag läser franska utgåvan, översatt av Henri Plard). Jag vet ingen annan frontmemoar som har denna bildningsnivå.
Esteten Jünger var även på plats vid denna tid. Under "Det stora slaget" ser han till exempel denna syn:
Över den molnfria kvällshimlen flög en eskader, utrustad med signalflaggor i svart-vitt-rött. Solens sista strålar, som redan försvunnit bakom horisonten, färgade den läckert rosa, som om den varit en flock flamingos.
Detta kan påminna om när han i Paris 1944 såg en bombeskader överflyga staden, och han lät betrakta den genom ett vinglas i vilken han mosat några jordgubbar. Detta må vara en lite magstark bild, men att å andra sidan bara skildra kriget i grått är lika falskt. Blodsutgjutelse på blommande ängar, det är den motsägelse man får leva med. En oxymoron.
- - -
Vi vet alla att Jünger är symboliskt lagd: han läser naturen hieroglyfiskt, fångar sinnebilder. Detta visar han i kapitlet "Engelska framstötar" där man vid ett tillfälle grupperar bland stridsvagnsvrak:
Vissa bar skämtsamma, hotfulla eller lyckobringande namn, och symboler och krigsmålning; där saknades varken fyrklövern, lyckogrisen eller den vita dödskallen. --- Vistelsen i stridsrummet, trångt och skadat av granater, med sitt virrvarr av rör, vevstakar och ståltråd, torde ha varit väl så påfrestande även utanför striden, i vilken dessa kolosser, för att undvika granatträffar, kravlar fram över dödens fält på en krokig kurs, att likna vid fumliga jätteskalbaggar. Jag kom att tänka på israeliterna i ugnen.
Den sista liknelsen blir en typisk jüngeriansk fotparad, en mytanspelning som höjer passagen från det vardagliga till det exklusiva.
Jünger överraskar alltid. Innan jag läste boken trodde jag att här skulle man få en tajt stridsskildring och inget mer. Nåväl, hade han bara gett oss stålregn och skyttegravar så hade man inte kunnat klaga, för boken är exemplarisk i detta avseende. Det är en frontrapport som levererar. Men som jag försökt antyda så innehåller boken så mycket mer, som reflektioner, symbolismer och iakttagelser av första rangen. Man är inte precis förtrollad av någon poetisk prosa, av översvallande passager, men detaljarbetet är förvisso utmärkt. Det är det som får en att vilja återvända till boken.
Boken "In Stahlgewittern" utgav Jünger 1920, på det egna förlaget Gibraltar. Denna moniker kom från namnet på hans regemente, 73:e infanteriregementet, som räknade sina anor från det hannoveranska gardet till fots. Åren 1779-1783 försvarade man Gibraltar mot franska och spanska angrepp; klippan togs ju av engelsmännen tidigare under 1700-talet, och Hannover var i personalunion med England vid denna tid. När unionen bröts behöll regementet ifråga sitt namn och ett visst blått band, ett band som även prydde bokens nedre hörn i sin första utgåva.
Den svenska utgåvan av denna bok är som sagt på väg. När jag googlade titeln kom jag till en hemsida för "Das Begleitbuch zu Ernst Jünger 'In Stahlgewittern'", skriven av Nils Fabiansson. Det såg ju vederhäftigt ut. Kanske kan denna bok bidra med kartskisser och bakgrunder för de operationer som skildras. På sajten nämndes även andra VKI-memoarer, bland annat "Kapten Bölckes stridsrapporter". Jag har läst denna flygarmemoar, utgiven på Bonniers 1917, av en flygare som stupade 1916. Här kan man tala om preussisk stil när den är som sämst, bara korta dagboksanteckningar. Jünger himself förde också korta noter i fält, men sedan utvidgade han dem till den bok vi talar om.
Det är med andra ord skillnad på preussare och preussare.
- - -
Fabiansson nämner även Manfred von Richthofens "Den röde flygjägaren" som kom på svenska 1917. Jag har läst en svensk biografi som citerar ur denna, och det är samma sak här: telegramartade notiser. Richthofen är intressant i sammanhanget, för när Expressen intervjuade Jünger 1985 sa han att skrev med ett porträtt av von Richthofen på skrivbordet: "Jag får sådan inspiration av hans ansikte!"
"I stålstormen" överraskade mig som sagt, där fanns mer än blotta ryktet, mer än blott en stridsskildring. Man finner här Jüngers
persona fix och färdig,
stilen Jünger är etablerad redan i debutverket: korta meningar, en smula pedanteri men fastmer djupsinne och reflektioner av överraskande slag. Den filosofiskt lagde Jüngerdyrkaren
kan så klart hoppa över denna, den är ingen Marmorklippa, Eumeswil eller Heliopolis, med symbolisk förkroppning av perennial, vitalistisk natur, men den är bra mycket. Den är en krigsbok man får lust att läsa om - och för mig, som läst tillräckligt många krigsböcker och får lust att röra sig mot nya fält, är detta ett gott betyg. Kort sagt: Jünger överskrider genrens gränser, boken är mer än bara en stiliserad frontmemoar. Den är en klassiker.
Så ännu en stilblomma, en naturscen ur kapitlet "Mot indier":
Skymningen var så pass framskriden att åkervallmon på fälten tecknades i höstens klargröna ton, rik och obestämd. Under det sjunkande ljuset framträdde min favoritfärg med växande styrka: det är det röda som övergår i svart, som gör en både ivrig och melankolisk.
- - -
Mer kan sägas i ämnet "I stålstormen".
Som att se på bokens skildring av slaget vid Somme 1916. Då nådde kriget en högre intensitet. Symboliserat i stålhjälmar och flera timmar långa artilleribombardemang.
Man kan säga: borta är då fransmännens
pantalon rouge, borta är kavallerister och lansiärer. Och borta är hoppet om en snar seger. Glöm det där med "home before the leaves fall"...
Det är nya tider. Det är taktiska flygstyrkor, timslånga bombardemang och ständig patrullverksamhet. Och det är, för den tyske soldaten, adjöss till pickelhuvan och dags för
stålhjälmen: det är på hösten 1916 då man kommer till Guillemont, man marscherar i natten genom ett öde landskap, i fjärran hörs granatkrevader - och en vägvisare man får blir den första soldat Jünger ser i stålhjälm, en slående anblick gentemot pickelhuvans wilhelminska profil. Det är som vore denne nye soldat "innevånare i en ny, hårdare värld".
Inte så att kriget dittills varit någon picknick. Tusenden har mejats ner av kulsprutor, granatregnet har skördat och försöken att nå genombrott har strandat på taggtråden. Jünger himself har sårats, men han har haft tur och kunnat återvända till fronten efter någon vecka eller månad. Ja, han skulle nog själv anse sig lycklig där vid västfronten; det är sakliga memoarer detta, ingen chauvinism av det ena eller andra slaget, men att han var som en fisk i vattnet kan utläsas mellan raderna. Och ibland rent ut: när kriget började ville han genast anmäla sig frivillig, "vad som helst utom att bli lämnad hemma" säger han i första kapitlet. Han ville ha det äventyr han snuvats på i främlingslegionen (q v "Afrikanische Spiele"). Och i sitt första stora anfall, i kapitlet "Les Éparges", frågar han en veteran om granatelden kan jämföras med den vid Perthes, en legendarisk strid för det 73:e regemente man tillhör. När veteranen äntligen, efter upprepade frågor, erkänner att "nu är det inte långt ifrån!", då vet Jüngers glädje inga gränser, det erkänner han öppet.
- - -
Han erkänner det! Han är en fisk i vattnet, en äventyrare i grå uniform. Han är en samuraj på västfronten, en mönstersoldat som klarar utmaning efter utmaning: sitt elddop, sin upphöjelse till befäl, segheten i frontlivet, uppgraderingen till tungt infanteri, till stöttruppsanförare och kompanichef. Visst finns det också mörka stunder; en av de mest gripande är när han möter brodern Friedrich Georg, liggande sårad i ett eländigt blockhus vid Langemarck. Han sänds bakåt efter att Ernst enrådigt avdelat fyra bärare, som förvisso behövdes vid fronten, och hans skadade arm och lunga läks någorlunda. En annan mörk stund är vid våroffensiven 1918, då det jüngerska kompaniet i väntan på attack sitter i ett stort granathål, och träffas av en välplacerat granat som slår ut halva styrkan. Löjtnant Jünger ser ner i häxkitteln av sotiga, blodiga, skrikande män och rusar därifrån, bort till varje pris. Men så kommer han på sig med vad han gör, en inre röst säger åt honom att det ju är
han som är kompanichef. Så han återvänder och börjar styra upp situationen.
Denna Jüngers lilla flykt är enda gången han bryter samman under dessa mer än 400 sidor. Kanske blott en detalj, blott en tillfällig palaver, men den ger relief åt hela boken. Även stridsmaskinen Jünger är mänsklig.
Där och på andra ställen visar "I stålstormen" vad det innebär att leda, att ha ansvar. Det är en bok om strider och att leda dessa; det är inte bara ett förvirrande, elementariskt skeende som i "På västfronten intet nytt", ett kaotiskt springande hit och dit. "I stålstormen" ger oss metod i galenskapen, visar vad som sker i det som synes ske. Någon sa till Jünger att han lärde sig mer av dennes bok än av två år på krigsskolan. För den skull förekommer inget pedantiskt återigivande av order och planer, nej allt drar förbi sömlöst, interfolierat med naturscener, reflektioner och omisskännliga jüngerismer: det finns en Gud, döden är inget slut... Inte vad man förväntar sig att läsa i ett västfrontsepos, men Jünger är ingen vanlig författare.
- - -
Vad gäller just befälsbiten finns det några punkter som visar på vad det krävs att vara frontofficer. Man kan ta detta som exempel, i kapitlet "Reträtten från Somme", där man försvarar en framskjuten ställning, ett riktigt "himlafärdskommando". Granaterna regnar och engelsmännen trycker på, och efter några timmar kommer några soldater från en viss svacka och säger att vi klarar 'et inte längre, låt oss slippa... Jünger lyssnar men läget är tajt, han har inga reserver - så han säger åt dem att återvända, att hålla ut. Han gör det med tungt hjärta - men så är befälslivet, man måste ta tuffa beslut. Kort sagt skulle Jünger ha hundflängts av bataljonschefen om han låtit mannarna evakuera just detta svåra avsnitt, vilket kunnat äventyra hela ställningen.
En viktig episod detta. Som befäl tänker man kanske "låt gå", man vill vara bussig med sina mannar, men det gör man bara en gång under sin karriär. Schwarzkopf sa till sina soldater i Vietnam: "Jag är inte här för att vinna någon popularitetstävling." Jünger tycks ha ansett detsamma. Och just därför blev han populär bland manskapet. Detta nämns en á två gånger i boken, och sånt ljuger man inte om.
Nåväl, i denna bok strids det, vi vet det. Det är granatregn från första sidan till sista närapå. Det är ett diaboliskt crescendo i "Det stora anfallet" och de följande tre kapitlen, utspelandes sig vår och sommar 1918. Det är kartescher, spränggranater, marinpjäser, minor och handgranater, det är blessyrer av alla möjliga slag. Inget förtigs, allt täcks in. Men det är också en levande stil, en tajt men ledig berättarton och belysande detaljer här och där. Det är en morgon i en skog som står i sin första grönska, det är kokarderna på engelska flygplan som liknas vid ögon i en påfågelsstjärt, och det är ett visst granatljud som påminner om skärande sågklingor. Det är en handboksmässig inledning i kapitlet "Langemarck" om staden Cambrai och dess sevärdheter; staden pryds bland annat av en staty av Louis Blériot får man veta. Det är officerare och soldater, sjukvårdare och trossfolk, civila och fiender, tillfångatagna under striden.
- - -
Vad gäller dessa fångar finns en intressant passage. Det är i kapitlet "Mot indier" där man strider mot ett indiskt regemente, som engelsmännen med sitt imperium kunnat sätta in på västfronten (indierna själva torde ha resonnerat som så, att den egna självständigheten skulle bli lättare att uppnå om man gick med på denna mobilisering). Man tillfångatar några soldater ur detta
the 1st Haraina Lancers, och de är skräckslagna: de har fått höra ett och annat som "hunnerna" skulle göra med dem om de ger sig fångna... Så Jünger lugnar dem och frågar några vad de heter; en säger sig heta Amar Singh.
En detalj bland många - och en fin gest. Har man sträckt vapen är man inte på topp, så allt som tar en upp ur denna svacka är välkommet. Det får mig att tänka på några sydstatare som gett sig fångna efter ett slag, men i sitt elände fick de se segraren U. S. Grant rida förbi
och lyfta på hatten åt dem. Detta var en ovärderlig gest sa en av dem, man kände sig åter som människor. Jünger åter var alltså här synnerligen human, han visade prov på detta att vara officer och gentleman. Jag undrar hur många i vår moderna, högtekniska, proffsiga armé som vet vad det är...
Finns det då inga nackdelar, inga minustecken att sätta på denna bok? Det skulle i så fall vara landskapets något enformiga natur: alla strider försiggår i skyttegravar på slättland, men det kan ju inte Jünger lastas för. För övrigt måste denna bok vara precis vad dagens bokläsare vill ha: den är ju så tjock, 439 sidor i den franska utgåva jag konsulterar. Tegelstenar är vad som går hem på dagens marknad, så Augusti förlag som har lovat att boken ska komma nu i sommar vet vad de gör. På de stora europeiska språken har boken sålt i stora upplagor. Äntligen ska alltså den svenske läsaren få läsa om tung infanteristrid.
Detta är vad folk behöver idag. Krigets metafysik är mycket speciell.
Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi (2021)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Äventyrshjärta
Soldat i framtiden
