Eftermiddag i Antropolis

This is a post in Swedish presenting a picture of "Antropolis," my fictitious city.

Antropolis är staden som är alla städer. Den är belägen i astralvärlden, i drömtidens icke-tid.

Bilderna visar Avenyn i Antropolis någon gång, någon dag i denna icke-tid.




Relaterat
Köp Antropolis på SF-Bokhandeln
Mer info om romanen
Antropolitansk profil 1: Hadar Lacq
Antropolitansk profil 2: Elander Lysion
Antropolitansk profil 3: Gotsis Fripp

New Book in the Pipe

Acclaimed author Lennart Svensson has written another ground-breaking work.

If everything goes according to plan, the next title by Lennart Svensson will be Actionism -- How to Become a Responsible Man.

The publisher is Manticore Press, Australia.

The new title, Actionism, is a moral statement and a selfhelp guide, teaching you to sum up your will and become a Responsible Man.

Actionism is a perennially footed, esoterically oriented selfhelp guide. It's a vortex of erudition and experience, an ethic for the active and educated man and woman.

Read more about it in this post.




Related
Actionism
Borderline (2015)
Secular Hymns

"Science Fiction Seen from the Right" Reviewed

An important thing for a published book is to be reviewed. This is part of the reception of the book. And now the first review of Science Fiction Seen from the Right has been published.

The first review of Science Fiction Seen from the Right has seen light of day. James O’Meara of Counter-Currents has meticulously read my essay, and meticulously pointed out this and that in the case. Read the review here.

You could say that the review is about 51% positive about the book. The later part of the review has some praise for it. With that in mind, there’s also some criticism aired.

As for instance regarding the traditional angle of the book.

O’Meara intimates that the book isn’t really covering traditional strains. For instance, he says that Herbert’s Dune would be “pretty much the only – book/author that fits” the traditional costume.

To this, I, as the author of the book, say: with the method employed by O’Meara, not even Dune would pass the traditionalist test. For in book 2 of the series, Dune Messiah, Herbert reverses everything heroic and grand about book 1, Dune. And God Emperor of Dune (book 4) can be read as a scathing criticism of monarchy, feudalism, religion and all. As I say in my study, Herbert had this “bipolar” strain and it’s all over the Dune series. It has instances of “anti-tradition” throughout, along with the glorious archaism and traditionalism.

The thing of it is, to find 20th century authors showcasing traditional ideals isn’t easy. There virtually aren’t any thoroughbred traditional fiction authors nowadays. Examine them closely and out comes a man that might seem like a flaming liberal in many cases. True, we do have essayists like Evola and Guénon stating what tradition is and is not. However, when looking at 20th century fiction, I find it more fruitful to examine authors who may not “be” textbook traditionalists, but who “represent” traditional strains.

With this in mind, I think it’s justified to speak of for instance Heinlein and traditionalism. For instance, look at him when he (in Space Cadet) has a general saying that an officer must be “a true and noble knight”. And when he in Glory Road has the hero giving a beginner a lecture on how to be heroic. In modern literature it doesn't get any more traditional than that.

Further, it’s justified to speak of traditionalism when looking at Tolkien and C. S. Lewis with their worlds imbued by “the feudal spirit” and faith. It’s justified to examine the authors the way I do because — again — maybe they would fail a traditionalist exam — but, the important thing is what they in critical cases “represent” — and that, to me, is traditionalism. They acknowledge eternal values like duty, honor, courage, faith and justice.

That is why my general outlook still holds, I figure.

True, in some instances I might profit from what O’Meara calls “minuscule Tradition” along with the defining, “majuscule Tradition”. The attitude of fleshing out the study with “ordinary conservatism” along with the cutting edge, archaic Traditionalism. However, this I put up on the “grey area” account. And maybe I should have supplied some disclaimers regarding this in the introduction. You can’t have too many disclaimers these days, I’ve noticed.

However, I do have disclaimers in the book. Like regarding Heinlein. Which I both give pride of place in the book, giving him chapter 1 to shine in plus a major part of the last chapter. To me, he is the “iconic” right-wing SF writer because he gloriously represents the conservative, traditional mindset in SF garb. Then, of course, he also had liberal and libertarian attitudes and this I note. I do “disclaim” Heinlein as a Traditionalist stalwart through and through. Yet, in many a good book he represented conservative attitudes and for this he will, to me, remain the iconic SF rightwinger for ever and ever amen.

Another thing. The book is not a translation, as O’Meara intimates. It was written in English, by me, from start to finish.

The review is critical. Some criticism is delivered...! But — as hinted, there’s some praise too. In all, it’s a fine text doing the book some justice. Do read it, I say.




Related
Svenssongalaxen Presentation of the Book
Buy the Book on Amazon
Buy the Book on Adlibris
Counter-Currents Reviews my SF Essay

November Poems

Hereby some poems by Lennart Svensson, author of several modern classics.

I will now publish some choice poems, creations of timeless beauty and wisdom. The first poem is called Obey the Bey.

Badilidam, badilidoo,
I'm a singer and a poet, I sing as I go.
Dig-a-loo, Waterloo,
that's what we sing in Sweden
in Eurovision and so.

Summer breeze, makes me feel fine,
oh yes, oyez, you'd better obey --
obey The Bey, Ardath Bey,
the wise ol' Egyptian,
the adept and scholar,
the mystic, the rustic,
the king of it all.

I sing for fun, I blog on the net,
writing my poesy for all and sundry.
This blog fares well, there are readers
and stuff, visitors in the night.
It all fares well -- so I bid you,
for now, farewell!

You've just read a poem by me, Lennart Svensson, the editor and proprietor of this blog. There seems to be some visitors to this site and for that I'm glad. I mean, currently I'm not so eager to push it among people. The readers come anyway.

By the way, the pic above is of the Temple of Debod, Egypt.

- - -

Now for the next poem: The Sun in the Dark.

The sun shines in the dark
beaming through space, illuminating Earth
lighting my way as I go shopping:

- sunripe tomatoes

- solar grain bread

- mellow yellow bananas

- Solisan vitamin drink


Sol invictus! Triumphant Sun!


The sun burns in the dead of space
boils in 5,000, maybe FIVE MILLION degrees
radiating its heat into the abyss
and reaching our clod of earth
filtering through the atmosphere
sieving through the air
shining through a tree
and shining on me
as I go home from the store
with solar bread in my basket.

I'm a legend in my lunchtime, a poet and a pundit, a king and a clown, for ever seeking Harmony, Beauty and Spiritual Passion.

I seek and I find, the journey's over, I've arrived. "Home is the sailor, home from the sea / and the hunter is home from the woods" as Stevenson put it. Or, as I myself am putting it in the next poem, called Flower in the Desert.:

The Pilgrim went out into the desert
and there he found a flower,
who said "pick me, I'm nice".
So the Pilgrim picked it and
right then he just knew
this was the Flower of Sun.

Shall I stay in this desert, he mused
or shall I bring this Flower of Sun
to the people, let them rejoice
in its beauty and marvel at the colors?

From desert plains I bring you love...
From desert plains I bring you love...

With these lines from Judas Priest,
those Metal Gods of yore,
the Pilgrim went along and headed
for The Great City, whose lustre
shone ever so brightly beyond the horizon
of the nocturnal desert.

(The rather fine picture is "Desert Flower" by alien9875.)


How sweet it is...! Oh I dare say.

What then, do I say? I say: how sweet to express yourself in poetry. It's so tight, so dense, so full of information in the tiniest space possible.

So enough of my yakking, whaddaya say, let's boogie -- with the next poem -- the fourth and last -- called, Searching:

Searching for tomorrow,
searching for a read,
searching for a blogpost,
searching for some fun...

So how 'bout that apatia they talk about:
enjoy the silence, enjoy the nothingness,
shûnyatâ... how is it done, how...?

Just sit down and dream, la-la-la...
think about nothing, the nothingness now...
I am nothing, I am void, space, infinity...
extinction -- and expansion, evolution:

I have become Cosmos, the galaxy whirl:
"sarva-loka-pravriddha", dance with me Shiva...

Related
The Not-So-Good of Philip K. Dick
Details

Nioårsjubileum

This is the nine-year jubilee of this blog, presented in Swedish. -- Det är alltså nioårsjubileum för Galaxen idag. Det första inlägget postades 22/11 2007. Det var en annan värld då, tänk vad tiden går.

Bloggen fyller nio år idag. Tjoho.

Jag har inget särskilt att säga om bloggens förflutna just nu. Annat än att denna blogg har varit en trevlig hobby under dessa år. Från november 2007 till idag.

Jag har genom åren bloggat om ditt och datt. För att ge ett slags tvärsnitt av eländet denna jubileumsdag, härmed några länkar till personer jag bloggat om.

Ska vi börja i Sverges samtid kan man ju nämna detta inlägg om David Nessle. Nessle är en serietcknare och kreatör som kan förtjäna några rader.

Och en figur som vagt påminner om Nessle är Leonard Borgzinner. Denne norrman avled 1990 och förtjänar också några rader. En kreativ, särpräglad man, allt annat lika.

- - -

Det handlar om människor på min blogg. Går man till andliga storheter finns det ju några stycken. Men jag inskränker mig till de mer biografiska texterna. T.ex en sådan som den om Vivekânanda. Han var en indisk guru som verkade under början av 1900-talet. Han och hans lärare Râmakrishna hade sina poänger.

Fler porträtt av andliga typer som getts på bloggen, är t.ex denna över Carlos Castaneda. Denna länk går till en recension av hans första bok. Här har ni bloggens hela Castanedatråd.

- - -

Nioårsjubileum idag alltså. Så denna dag är "lite festlig". Men denna feststämning får inte gå för långt. Den ska inte hindra mig från att polemisera om ditt och datt. Som i de länkar jag gett som ibland har lejonklon framme.




Relaterat
David Nessle skrev "Stadsliv"
Leonard Borgzinner
Carlos Castaneda

Rave Review of Borderline

My essay Borderline was published in 2015. The current year, 2016, in April, Heathen Harvest had a review of the book.

The review is written by American poet and author Juleigh Howard-Hobson. Apart from praising the book for being what it was meant to be, a readable overview of perennialism for today's culture, she appreciates the book's style:

Svensson writes with a smooth ease, his words flowing like intelligent conversation flows, meandering here and getting straight to the point there in a natural, balanced manner.

Further, Howard-Hobson says this:

And because Borderline is a supremely well-constructed book, [a certain chapter] concerns the creation of all that shares in the state of being (...) [T]his could be heavy-going, but Svensson manages to punctuate the ponderous with light “unscripted” statements like, “I must have forgotten noting it when putting this down on paper once” (concerning the ultimate source of a creation myth), that make a chapter’s worth of philosophical musings on the beginning of existence lively and interesting rather than deadly and dull.

To this I say: indeed, some effort on style was made when writing the book. I suspected that hundreds of pages of conceptual discussion could be hard to digest, therefore, I aimed at a style of "tight but loose," allowing for passages like the one noted above.

The review continues saying this, also touching on the style of the book:

Svensson gives a quick summation of Vedic Philosophy after this, having dived into it (so to speak) while discussing the creation of everything. It is fascinating to note that when he talks about The Rigveda, “the Upanishads and its successor, the Bhagavad-Gita,” the translations he uses are his own. This is even more fascinating when you realize that the book you are reading is in English although Svensson himself is Swedish, and he still manages to convey both personality and intelligence.

The review says a lot of things, virtually all of it in a positive vein. This paragraph sums up the text rather well:

There are twenty-six chapters that make up the bulk of this two hundred thirty-three-page book, which is also comprised of an introduction, a coda, aphorisms, a list of sources, and an index of persons mentioned. Spanning from Plato to Castaneda, Svensson manages to not only capture the essential spark and esoteric meaning of conjectures regarding ontology—the nature of being—but he also manages to recast these conjectures in a new light, “so that the educated reader of today gains clarity in the matter.” Achieving such a feat is not an easy task, I imagine, but achieve it Svensson most certainly has.

The whole review can be found online here. As such, Heathen Harvest has been online sine 2003 as a site for neofolk, ambient and industrial music plus related literature of the traditionalist kind.




Related
Buy the book on Amazon
Buy the Book on Adlibris
Gangleri/nl Review of the Book
The Book Reviewed by N. M. Phoenix
Sarastus Review
Heathen Harvest Reviews Borderline

The New Improved Sun (poem)

I wrote this poem.

I'm in love with her and I feel fine --
living in this midsummer century --
praying at the watering place of good peace --
under the new, improved sun.

Far-out words, eh, awe-inspiring poesy of the melodical sort, eternally swinging-singing lines for a new era of humanity? Oh, the humanity...

It's a poem about faith and hope, Svensson style. It expresses what I feel today, very much so.




Related
SF Seen from the Right
In Swedish: David Nessle and his Fiction

Pic: a house in CityCity.

Bildreportage: Gustav Adolfs kyrka, Sundsvall

This is Gustav Adolfs kyrka in Sundsvall, Sweden, built in 1894. The pictures were taken by me at a recent visit. Enjoy.

Related
Gideå kyrka
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Lindbohm: Jagets eld
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
Frostens barn

Nya Tider och samtidsdebatten

This is about a Swedish weekly, Nya Tider. -- Veckotidningen Nya Tider befinner sig just nu i en brännpunkt.

Alla som hänger med i debatten vet det: tidningen Nya Tider spelar roll. Dess medverkan på bokmässan i Göteborg 22-25 september 2016 blev en katalysator för mycket. Det fick PK-Sverige att gå i taket.

Hur ska man då sammanfatta det hela? En bra sammanfattning av turerna gavs för sin del av postaren "Emanuhabb" på Flashback. Det var i tråden "Janne Josefsson och Jan Helin debatterar SVT:s oberoende":

1. Nya Tider får inte vara med på Bokmässan.
2. Nya Tider får vara med på Bokmässan.
3. Diskussioner uppstår om huruvida det var rätt att Nya Tider fick vara med på Bokmässan.
4. TV-inslag med Vavra Suk och Henrik Arnstad, där Arnstad vägrar debattera, och inslaget därför i stället blir en intervju med de båda.
5. Jan Helin säger på ett redaktionsmöte på SVT att människor som företräder ”extrema åsikter” (enligt vems bedömning?) inte ska få deltaga i debatter i SVT.
6. Jan Josefsson och Nike Nylander debatterar med Jan Helin i Aktuellt-inslag. Helin gör ett något förvirrat intryck; han tycks inte ha begripit vad inslaget handlar om, avbryter upprepade gånger för att byta samtalsämne, och pratar ensidigt om människors värde, vilket inte alls var ämnet för diskussionen.
7. De som sett Aktuellt-inslaget inser att Helin är en dolsk aktör som försöker begränsa yttrandefriheten, och är synnerligen olämplig som chef på SVT.

Som sagt, vad Nya Tider gör spelar tydligen roll. Denna (förhållandevis) lilla veckotidning driver det svenska etablissemanget till vansinniga krumbukter.

Varför sker då detta? Vad gör denna tidning som är så nämnvärt?

Man är ju bara en oberoende tidning som skriver om nyheter som MSM ignorerar, såsom invandrarbrott och problem med mångkultur. Därtill är det debattinlägg om en rad inrikes och utrikes frågor, det är vetenskapsnytt och reportage om krig i MENA, vissa av dem på plats av utsända reportern Sanna Hill.

Summa summarum lever NyT och har hälsan. Gå hit för att prenumerera. Till exempel kostar det 293:- för ett halvår.




Relaterat
Prenumerera på NyT
Min Jüngerbok

This Post

You are now reading This Post.

The other night I dreamed of an attic with two coffins in it. The light was sharp and the lids were open. It was vaguely unsettling as such -- but -- I sometimes like to return to images like these, they calm me down in an odd way. Not that I indulge in weirdness, though. It's about embracing, not indulging.

- - -

Trying to capture Leviathan, the Midgard Serpent, something elusive: that's the process of art. Hereby a sample in critcal contemporary style, attempting to describe a certain feeling.

It was a metal harsh reality, a bronze shimmer on a statue, the deep sapphire blue of the sky and a twilight luster over the things. It was a pathos-filled existence, neither “good” nor “evil”. Arno had long since left dualism behind. He wasn’t a saint but he was a man who strove towards liberation from indignation, indulgence and bitterness. Patrol with an SPW and a rifle squad, scout over A to B, getting to grips with the enemy, observe and report... this was Arno’s reality and he affirmed it fully. -- One word summed it up: elegy. And “elegy” for its part isn’t equal to “lament,” not exclusively. It’s a mixed feeling of euphoria, longing, passion and something undefined thereto, possibly the “apateia” of stoics. [a quote from page 58 of this novel]

- - -

I'm thinking about making a casserole. It will be based on red lentil purée, Chinese cabbage, onion, celery, broccoli, all fairly chopped / minced. At the end addition of minced (and peeled) tomato. To this some pasta. At the beginning some rapeseed oil and salt, no more seasoning required, it's in the ingredients. It's alchemical.

- - -

Iconic cars I've driven: (1) Saab 900 1985: practical and sporty, best Swedish car ever (2) Fintail Mercedes 200 1965: under-motorized yet impressive by its sheer gestalt. (3) Volvo 240 Combi 1984: barring the primitive rigid rear axle, in every other aspect the ultimate estate car.

- - -

The quotable element of prose is poetic and the quotable element of poetry is prosaic. Like, some poetic prose description from the former and some wise words from the latter.

- - -

Hereby a telling excerpt from a Svensson fantasy. Maybe it speaks for itself, maybe not, I dunno. Anyway, here it is:

Later that day, the Ledung camped on Crow Field, a savannah of dry grass and the odd shrubbery. In the distance they clearly saw the Vortex in the sky, the eye of evil sucking the life blood out of Ballisto and the whole Earth Kingdom, the symbol of Magador’s still negative presence. And below the vortex, on the southern tip of Ballisto, fully discernible from the Ledung deployment, the castle of Rohoosanna rose, a dark structure looming as a portent of evil, a dense gathering of towers, vaults, pillars, bridges and domes, a veritable castle-as-a-town, a hard to grip structure of structures. -- Dondelion called for Spacius. When his guru had arrived he asked him: ”Now what?”

- - -

As intimated by Jünger you shouldn't say things like, “I wasn’t made for these times.” Instead you should positively change the times, shape the zeitgeist with your Will and Thought.




Related
Svensson's Biography
Ernst Jünger -- A Portrait
Science Fiction Seen From the Right (2016)
Burning Magnesium

Shunter on Övik Central Station

SF-Bokhandeln rear ut Antropolis för 38:-

Summary in English: this is info about a Swedish novel I've written.

Priset på min roman "Antropolis" är 300:-. Detta kostar den vid köp från mig. Men på SF-Bokhandeln kostar den 38:-. Man rear ut den.

Fakta: jag har inget inflytande på SF-Bokhandelns prissättning.

Så vill du ha "Antropolis" till reducerat pris, gå hit och beställ. Kanske lägger man på porto utöver de 38 kronorna, det vet jag ej. Men ett fynd är det nog oavsett.

Kanske har de nu sålt alla sina Antropolis-ex. Men jag har ex kvar. För 300:-/styck. Mer info här.

- - -

"Antropolis" skildrar annars en maktkamp i en stad i framtiden. Jenro Klao har byggt upp Antropolis från ruinerna. Men allt är inte frid och fröjd. Staden slits itu av idéer om teknokrati kontra andlighet. Ska Jenro Klao lyckas ena fraktionerna, ska Antropolis kunna leva som en kultur byggd på konst, vetenskap och kristallteknik?

"Antropolis" har gillats av sina läsare -- höger såväl som vänster, sf-läsare såväl som traditionalister. I Nova SF nr 20/2008 skrev Mats Linder detta om romanen:

Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll.

Och i maj 2014 skrev Joakim Andersen detta om boken på Motpol:

Sammantaget är det alltså en fascinerande och läsvärd roman, en kombination av idéroman och framtidsvision. (...) Författarens bildning lyser igenom i romanen, och bidrar till upplevelsen. Den centrala roll mat, dryck och rökning spelar är gissningsvis också kopplat till författarens personlighet, liksom den betydelse det musiska har. Så är det ingen slump att Antropolis grundas efter att Klao börjar spela på en gammal orgel i kyrkoruinen. de Maistre menade att varhelst man finner ett altare, där finns civilisation, men där det finns en orgel finns förmodligen också Antropolis. -- Antropolis rekommenderas i varje fall varmt, det är en läsupplevelse på flera plan och en unik sådan.

- - -

Vidare i pressrösterna. I mars 2014 skrev Thomas Nydahl detta om "Antropolis" på sin blogg:

I Lennart Svenssons roman glider verkligheten och drömmarna in i varandra, utopierna och idealen blir ett med den skröpligaste tillvaro. Känslan av att inte stå på fast mark håller kvar mig i läsningen. Jag tycker mycket om detta, kanske mest av allt för att det är något för mig helt nytt och främmande. Ett spår i läsningen som jag aldrig tidigare befunnit mig i. Så det är klart att jag rekommenderar Antropolis!

Nyss återgavs en skribent på den radikalkonservativa sajten Motpol. Ännu en Antropolis-recension finns i mars 2016, för då skrev Robin Carell detta om romanen:

[Språket i romanen] ingjuter sannerligen en feelgood känsla. (...) Eftersom Antropolis speglar viss hinduisk tema så avslutar jag med att säga följande: Antropolis är ett stort AUM. Den är en skapelse, ett bevarande och en destruering. När vår civilisation går under i kali yuga så kommer ett Antropolis att resa sig i satya yuga.

Slutligen, i november 2011, skrev Peter Öberg några rader om "Antropolis" på bloggen Spektakulärt (bloggen tycks numera vara raderad):

I boktitelns stad befinner sej den filosoferande Jenro Klao, stadens grundare, eller återupptäckare om man så vill. Han blir vittne först till stadens förvandling till "städernas stad", sen till kampen mellan teknik och ande representerade av två fraktioner i staden. (...) Språket är skönt, präglat av ett behagligt om än kanske för jämnt tempo, och fyllt med allehanda funderingar samt referenser och fina ord som undertecknad inte är bekant med men som vittnar om författarens bildning.

Boken är i hårdpärm med skyddsomslag. Se bilderna nedan för den fiffiga layouten och det läckra, gröna klotbandet. Sidantal 205. ISBN-nr 978-91-633-3887-8. Köp boken här, från SF-Bokhandeln.

Med andra ord, vill du ha en roman som sammanfattar människans ödesfrågor idag, ta och läs "Antropolis". Sedan romanen skrevs 2009 har den bara blivit mer aktuell. Det handlar om idealism kontra nihilism, kultur kontra titanism.

Relaterat
SF-Bokhandeln säljer Antropolis
Mer info om romanen
Antropolitansk profil 1: Hadar Lacq
Antropolitansk profil 2: Elander Lysion
Antropolitansk profil 3: Gotsis Fripp

Nya Tider 37/2016 har kommit, där skriver jag om svensk sf

This is about a Swedish weekly. -- Nya Tider är en svensk veckotidning.

Nya Tider har varit i ropet på sistone. Det började med planerna på att närvara vid Bokmässan i Göteborg 23-25 september. Sedan avstängdes man för att man ansågs för kontroversiella. Sedan drev NyT saken vidare och hävdade att denna avstängning var rättsvidrig. Då gav Bokmässan med sig, NyT får närvara med bokbord för försäljning av Stefan Torssells bok om Estonia mm. Boken heter M/S Estonia -- svenska statens haveri och går noggrant igenom Estonias haveri. Den är utgiven av AlternaMedia som ger ut NyT.

Nya Tider är en vecklig nyhetstidning. Chefredaktör är Vavra Suk. Tidningen är oberoende och skriver om det som MSM struntar i att ta upp. Såsom problem med invandring och mångkultur, försummade medicinska och vetenskapliga perspektiv, internationell politik ur ett perspektiv kritiskt mot globalism etc. Jag skriver själv i tidningen ibland. Och i senaste numret har jag en recension av två svenska science fiction-böcker från 2015, C. H. Wahlunds roman Tre avtryck av himlen och Johan Fricks novellsamling Enkel biljett till nattens ände.

Vad jag anser om böckerna får ni läsa i tidningen. Det kan räcka med att nämna att jag tyckte de var intressanta. För prenumeration på NyT, gå hit. Till exempel kostar det 293:- för ett halvår.

- - -

Det aktuella numret, 37/2016, innehåller en hel del. Som Karl-Olov Arnstbergs debattinlägg om islam och västvärlden. Och Roger Sahlströms reportage från Borlänges synnerligen allvarliga mångkulturproblem. Och besök på Gunnes vikingamarknad i Uppland, som hålls denna tid varje år. Samt artiklar om Trump, Kina och en del annat, in alles 16 sidor. Jag är som medverkande "part i målet" men tidningen är välgjord, artiklarna är väldokumenterade, korrläsningen är noggrann och profilen som "alternativ tidning, skriver om det som MSM ignorerar" är uppfriskande.

NyT är veckotidningen för den regimkritiske Sverigevännen, helt enkelt.




Relaterat
Prenumerera på Nya Tider
Nya Tider 35/2013 och min medverkan i den
Min Jüngerbok

Motpol recenserar "Eld och rörelse"

"Eld och rörelse" fortsätter sitt segertåg.

Min novellsamling från 2007 finner ännu sina läsare. Nu senast är det Robin Carell på Motpol som läst "Eld och rörelse" och recenserat den. [Edit 1/3 2019: texten finns inte längre online.]

Vad gäller Carells recension av min bok så inleder han bland annat med att säga:

Det är alltid en fröjd att bekanta sig med Lennart Svenssons böcker. (...) I Eld och rörelse målas en skiss upp av andlighet, dygd, öde, nu och då. Alternativa tidslinjer möter den vi har erbjudits. Vi blir introducerade en spännande resa i Svenssongalaxen, som garanterat tilltalar majoriteten av Motpols läsare. Eld och rörelse är Lennart Svenssons första bok som lämnar den pedantiske i ett moln av damm och bråte.

Vad gäller de enskilda texterna i boken säger recensenten ett och annat. Till exempel om "Den svenska stilen" sägs att detta är ...

... texter som pumpar nytt liv i välbekanta svenska författare, och fångar upp vitala delar av deras åskådning. Bland annat nämns August Strindberg, Vilhelm Ekelund och Vilhelm Moberg. (...) Den svenska stilen är en trevlig läsning med ironiska förtecken, samtidigt som den är lättsmält.

Om novellen "En stad vid havet" sägs detta:

Svensson tar oss från krig vidare till landsflykt för att sedan landa i en stad vid havet. Karaktären vi följer kan inte fånga upp sin nya atmosfär trots hans försök till assimilering, vilket för mig blir en berättelse som tar en tur i arketypernas gåtor och identitetsbegrepp. I det moderna biblioteket är En stad vid havet kontroversiell (speciellt för novellens klimax) och för Motpols läsare ytterst intressant.

Och om titelberättelsen, själva "Eld och rörelse", sägs detta:

Eld och rörelse är bokens sista novell, och även den längsta. Vi följer med Sergeant F. under ett fälttåg i krig. Två stridande arméer ställs mot varandra och Sergeant F. tillhör den anfallande. Berättelsen består av tre delar: Skogen, Punkt 567 och Staden. Direkt i första delen fick jag samma känsla som uppstod när jag läste Ernst Jüngers Sturm. Trots Svenssons och Jüngers erfarenheter och fältkunskap inom ämnet skiljer sig markant så målar Svensson upp kriget på ett slående vis.

Detta framhåller Carell. Och sist av allt säger han detta:

Det är en känsla av att man befinner sig mitt i händelsen och går bredvid sergeanten genom kulregnet. Miljön beskrivs på ett kärnfullt vis, tillsammans med de actionfyllda scenarion. Eld och rörelse har en väldigt bra, smygande inledning som gör att man får en kick av adrenalin när stridsropet äntligen ljuder. Från stridsropet och framåt väcks sannerligen krigarkastet inom en till liv. Vill man ha en bra motreaktion till hipsterpacifismens bokhylla så står Eld och rörelse högt på listan.

- - -

Efter denna tämligen uppskattande recension finns ju inte mycket annat att tillägga än "tack och bock".





Relaterat
F. G. Granlund om boken
Fler reaktioner

Dikt: Tomma rum i tomma hus

Hereby a poem in Swedish. The poem is written by Lennart Svensson, depicted above.

Jag går genom tomma rum i tomma hus,
döda rum i döda hus, gröna rum i gula
hus och vita rum i gult hus,
rum i fil, från rum till rum i
detta condominium i Byzanthium,
tänkande på calvarium och Christum.

Jag är ett conundrum av ord, ett
korundum av ljus, en rubin av passion
i en död kultur -- en kultur där alla stirrar
mot horisonten efter svampmoln, i nyheterna
efter elände, de vill ha sitt ångestknark, de vill
prata om det, dela det, sitta i grupp
och ångestrunka.

Jag går ut på fälten, upp i bergen, ser
örnen flyga. Jag predikar en ny kultur
för en stelnad mänsklighet, en guru
för liv och blod i en värld av sten och mull.
Jag går från rum till rum och predikar ljus
och liv i en gråmelerad parodi på kultur.

Jag predikar liv för de levande,
inte död för de döda.

Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf
En Jüngerbok från 1949
Saabs bilar

Bloggpolicy

Här berättar jag om de riktlinjer jag har för denna blogg.

Välkommen till Svenssongalaxen. Dagens datum är torsdagen den 14 juli 2016. Bloggen skrivs som alltid av mig, Lennart Svensson. Härmed några ord om mina riktlinjer för bloggen framöver.

Bloggen startades för sin del i november 2007. 22/11 var det närmare bestämt. Målet med sajten var:

. att pusha för mina böcker
. att blogga om Carlos Castaneda
. att blogga om Ernst Jünger

Dessa mål kvarstår i stort sett. Vad gäller punkt ett så använder jag alltjämt bloggen för att göra reklam för mina böcker. Ni som inte, uppblandat med övrigt material, vill läsa info om mina böcker, vad de innehåller och var man köper dem, uppmanas sluta besöka denna blogg. För jag "är" mina böcker. Det är hart när omöjligt för mig att inte nämna mina böcker. Varje inlägg ska förstås inte handla om en Svenssonbok. Men ni fattar, mitt väsen är oupplösligt förknippat med vad jag publicerat i bokväg.

Jag bloggar om mina böcker. Vad gäller de övriga punkterna jag listade nyss så har jag inget att tillägga om Carlos Castaneda just nu. Dels har vi de 22 inläggen i tråden om honom, dels har vi "Science Fiction Seen From the Right" som har ett fett kapitel om mannen.

Bloggandet om Ernst Jünger har också peakat i så måtto att jag 2014 gav ut denna biografi över honom, en essä som sammanfattar allt jag har att säga i fallet. Annars så kan man säga: Castaneda och Jünger är författare och bloggen har inslag om många andra författare, det är recensioner etc. och sådant lär väl fortsätta att förekomma här på Galaxen i rimlig mån.

Kanske kommer det även att, som förr, dyka upp noveller på bloggen. Jag är skönlitterär författare jämte mina essäer och "Antropolis" och "Eld och rörelse" är prov på detta. Kanske kommer det framöver att postas en och annan novell här på bloggen. Kanske kommer de att vara på engelska.

- - -

Vad gäller engelska som bloggspråk så har jag detta att säga. I början var bloggen enbart på svenska. Efter 2014, då jag med Jüngerboken som portalhändelse började skriva böcker på engelska, började jag även med engelska bloggposter.

De engelska bloggposterna kommer att fortsätta. Man kan säga: även om jag inte skrev böcker på engelska så skulle jag nog ha enstaka engelska blogginlägg. Till exempel: recenserar man en bok skriven på engelska gör sig en recension bäst på engelska. Med engelska som recensionsspråk flyter till exempel citat in lättare.

Sedan vad allmänt gäller denna blogg, vad gäller random blogginlägg, så kanske jag kommer att öka mängden svenska blogginlägg framöver. En viss återgång till svenska som "normalspråk" för bloggen alltså. Majoriteten av läsarna är förvisso svenskar. Det gissar jag baserat på de googlingar man ser på en sida i redigeringsfunktionen. Ty det är mest svenska googlingar som för folk hit.

- - -

Bloggen fortsätter. Det är målsättningen. Jag kan för min del inte förstå folk som raderar sina bloggar. Om jag får råda kommer denna blogg att finnas kvar, oavsett min uppdateringstakt. Jag är författare och skrivandet kommer lätt för mig, så i bloggen och så i övrigt. Nu lovar jag inget men generellt så har jag ett gott öga till denna sajt kallad Svenssongalaxen.

Jag har mitt väsen här, bloggen har sitt eget liv -- mitt liv, sparat online. Det är ju så att jag skrivit lite här och var på nätet förr -- och det var kul -- men fokuset för mitt onlineskrivande, högprofilerat (dvs bortsett från Facebook och Flashback), är Svenssongalaxen.

Vad gäller nyssnämnda sajter kan ni väl kolla in min Facebooksida om ni vill.

Och på Flashback har jag nicket lampros. Det är ingen hemlighet.

Bloggen fortsätter. Den är sedan länge en realisering av den vision jag fick när jag bloggat ett tag, nämligen att vara en sajt med en mix av dagbok, recensioner, talarstol, noveller och fånerier. En galax av intryck och narrativ, scener och åsikter: en Svenssongalax.

- - -

För att repetera om den allmänna kursen framåt för bloggen:

. noveller på engelska kan komma att publiceras
. om jag ger ut en bok skriven på engelska kommer den att presenteras på engelska
. annars kan det möjligen bli något fler nya, random poster på svenska framöver




Relaterat
Kluge: "Slaget"
Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige
Castanedas värld: en ordlista
Recension på svenska av Jüngers "Der Kampf als inneres Erlebnis"

1. Riksbron med Riksdagshuset. 2. Tennsoldater jag gjutit. 3. Utsikt över UD och Operan; snubben i bilden kom med oplanerat, jag vet inte vem det är, "The Man of the Crowd" liksom, dock bidrar han ikonografiskt till helheten, han balanserar upp bilden så därför publiceras den.

HPL

Hereby some notes about an author of fantastic tales.

He was totally out there. His imagination was 3-D, 4-D, you name it, gleaming in every possible and impossible color of this world and the next.

I am talking about H. P. Lovecraft (1890-1937), an American author of deathless renown. One fine example of his prose is "The Festival," a short story. Here we have a narrator visiting a village where a certain Festival is about to take place. They dress in gothic robes, they gather at the church, they chant Hum-A-Drum-Drum and then descend a stair into a neglected cave.

Yea, verily. And finally there, in the murky depths of that cave, what do they see? They see this:

Out of the unimaginable blackness beyond the gangrenous glare of that cold flame, out of the tartarean leagues through which that oily river rolled uncanny, unheard, and unsuspected, there flopped rythmically a horde of tame, trained, hybrid winged things that no sound eye could ever wholly grasp, or sound brain ever wholly remember. They were not altogether crows, nor moles, nor buzzards, nor ants, nor vampire bats, nor decomposed human beings; but something I cannot and must not recall. They flopped limply along, half with their webbed feet and half with their membraneous wings; and as they reached the throng of celebrants the cowled figures seized and mounted them, and rode off one by one along the reaches of that unlighted river, into pits and galleries of panic where poison springs feed frightful and undiscoverable cataracts.

A man writing stuff like this this can't be sane, he must have some extraordinary quality of seeing things, a glorified third eye hooked to the grotesque and the arabesque.

More about H. P. Lovecraft and other conservative sf and fantasy authors can be read in "Science Fiction Seen From the Right". This 378 page essay is published by Manticore Books this year, 2016, and is to be bought on Amazon, Adlibris etc. Check it out in this Svensson Galaxy blogpost.




Related
Borderline
Heathen Harvest reviews Borderline
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen From the Right

Infantryman of the Future: Equipment

It's true that I don't believe in a major war erupting. However, that won't stop me from wondering how a future soldier would be equipped. Hereby some deliberations on future infantry equipment.

Sometimes I speculate on the weapons and equipment of future wars. For instance, what would a battle suit in a war with laser guns look like? My suggestion is the following -- so I give you, the infantryman of the future.

. The battle suit itself would be made of a nanotechnical fibre (= coal nano fibre). The fabric can be sealed against splinter and gas. The coal nano fibres can also be made to change color, thus enabling different camouflage patterns at the touch of a dial.

. With a generator (powered by, let's say, a micro turbine) the suit is constantly held at comfortable temperatures, enabling the soldier to fight anywhere from Sahara to Antarctica.

. A force field (powered by the same turbine as in previous point) guards the bearer from being hit by hostile laser beams.

. A comlink on the wrist of the soldier serves as battle computor and radio control.

. The helmet has a built-in radio (and microphone and earphone) and a vizor with functions like infrared, nightvision and binoculars. A hearing valve enables the hearing of sounds from the environment.

. The laser carbine would be carried separately and powered by batteries.

Other than that it could be said: the suit in question is not pressurized. And the helmet, though fairly hermetical, has no oxygen feed. The soldier would breathe normal air from the atmosphere. However, in times of chemical hazard the helmet can be sealed and, with a filter, function like a gas mask. For longer periods of fighting in gas-infested environments some spare oxygen could be needed. And a sealed, pressurized suit.

Now then, how would units of these soldiers function? How to lead them? What would their support be? These are interesting questions, no doubt, but they would take an entire essay to answer. So this piece ends here.




Related
Commanders
[In Swedish:] Det moderna slagfältet
No Risk for Major War
My Jünger Bio
Swedish Mystique

Al Williamson: Flash Gordon

Science fiction: indelningsgrunder

Här tänkte jag ovetenskapligt rada upp några olika subgenrer av science fiction. Vad är ”science fiction” i sig då...? — Det kan sägas handla om framtids-, rymd- eller parallellvärldsberättelser. Ibland är gränsen till fantasy / magisk realism diffus men fokuset i detta inlägg ligger på ”make it new”-fantastik, baserad på nya landvinningar inom samtida vetenskap, dvs. texter fokuserade kring ett s.k. novum.

1. ”Scientist Fiction”

En intressant subgenre av sf är ”scientist fiction” = sf med vetenskapsmän i huvudrollen. Män i vita rockar i laboratorier och observatorier, ställandes frågor till naturen och utvärderande svaren; det är som jag ser det huvudfåran i denna sorts sf.

Exempel på subgenren kan vara ”The Gods Themselves” (1972) av Isaac Asimov, ”Timescape” (1980) av Gregory Benford, ”Contact” (1985) av Carl Sagan och ”The Black Cloud” (1958) av Fred Hoyle.

Sagans bok är för sin del ganska rafflande. Och hans porträtt av Eleanor Arroway som radioastronomen som får kontakt med aliens, det har sitt värde. Hoyles bok, om kontakt med ett intelligent intergalaktiskt moln, är också bärkraftig. En "minor classic", ännu fullt läsbar.




2. Krigisk sf

Krigs-sf uppstod för sin del som genre i slutet av 1950-talet. Det var dels Heinleins ”Starship Troopers” (1959), dels Gordon R. Dicksons ”Dorsai!” (1960), som drog igång det hela.

Heinleins bok har sina goda enskildheter, den är programmatiskt intressant med sina diskussioner om politik etc. Men Dicksons bok är mer konstnärligt övertygande. Dvs, den har samma trovärdighet vad gäller den strategiska, krigiska grunden men den har något mer polityr i stil och disposition.

I "Science Fiction Seen From the Right" skriver jag detta om "Dorsai!":

With its brainy reflections, its elaborations in a tight but eminently readable framework, "Dorsai!" is an alltime lodestar, not just of military SF. It’s the novel to read for the executive, responsible mind. Also, "Dorsai!" portrays a human interstellar culture (= no aliens), thus forming a conceptual chessboard of grand-scale politics, strategy and technology. -- "Dorsai!" burns with a quiet fire, a "Dune" before Dune, an Asimov with a sense of urgency.
[p 339]

Ännu en nämnvärd krigs-sf-roman är ”The Forever War” (1974) av Joe Haldeman. Haldemans roman är ungefär som "Starship Troopers med Vietnamkriget i bakhuvudet", dvs. mer nertonad i jargongen.

Slutligen något om ”Janissaries” (1979), ”West of Honor” (1976) och ”The Mercenary” (1977) av Jerry Pournelle. Pournelle har den egenheten att han skildrar en framtid där alla vapensystem är av 1950-talssnitt, av den typ han själv lärde känna i Koreakriget. Det gör hans romaner konceptuellt sett till kuriositeter, även om han i övrigt förstår sig på militärvärldens essens i form av ”duty, honour, country” och strid som krisverksamhet.




3. Tidsresor

Nämnvärda tidsreseberättelser är för sin del dessa: ”The Time Machine” (1895) av H. G. Wells, ”Up the Line” (1969) av Robert Silverberg och ”Lest Darkness Falls” (1941) av L. Sprague de Camp.

Nåväl. Wells skrev om en resa till framtiden, de andra två behandlar resor till det förflutna. Men dessa båda — Silverberg och de Camp — kan sina ämnen (500-talets Konstantinopel; 500-talets Rom) så de kan verkligen rekommenderas. De kompletterar läsandet av riktiga, historiska skildringar kan man säga. Entusiasmen för respektive miljö är påtaglig.




4. Andlig sf

”Andlig sf” är en för mig kär subgenre. Böcker som säger något substantiellt om individens esoteriska utveckling, allt inscenerat i en spekulativ fiktionsram. Då kan man nämna verk som Doris Lessings ”Shikasta”-cykel (fem böcker från 1980 och framåt, ibland läsbara också), C. S. Lewis’ ”Out of the Silent Planet” (1937, lite facil men överlag uppiggande), Philip K. Dicks ”VALIS” (1982, en sf-gestaltning av den teofani Dicks haft IRL några år innan) samt Robert Silverbergs ”A Time of Changes” (1971).

Den sistnämnda handlar om hur det är att leva i en kultur där ordet ”jag” är förbjudet. Och kan man inte säga ”jag”, ”jag är” osv, då är det förvisso svårt att utveckla någon som helst andlighet. Dvs: ”A Time of Changes” är en roman som får oss att inse värdet i att vara en individ, ha ett ”jag”.




5. Planetär sf

”Planetär sf” är sf som utspelas på främmande planeter. Stilen var populär på 1970-talet. Detta kan vara alltifrån äventyr som Jack Vance’ ”Star King” (1970) och Poul Andersons ”The Rebel Worlds” (1969) till Bertil Mårtenssons ”Samarkand 5617″ (1975) och Silverbergs nyssnämnda ”A Time of Changes”. Ni ser, vissa verk är svåra att kategorisera, de spänner över fler än en subgenre.

Fördelen med planetär sf är att man, som författare, kan skapa en helt ny värld och befolka den med väsen och kulturer så som man vill.




6. Passiv nihilist-sf

Ni kanske undrar vad ”passiv nihilism” är. Det ska jag nu berätta.

Passiv nihilism är ett credo som säger: ”ingenting går, inget fungerar, allt är hopplöst; allt som människan företar sig är futilt ty naturen regerar och elementen härskar, halleluja”.

Och detta är så vitt jag kan se det budskap Harry Martinsons sf-epos ”Aniara” (1954) förmedlar. Passiv nihilism hela vägen.

I jämförelse med detta så är ”aktiv nihilism” en lära som säger att universum kanske är en ödslig plats men människan har dock sin vilja, hon kan företa sig bra mycket i sin levnad. Nietzsche var en aktiv nihilist av detta slag, kan man säga. Julius Evola likaså.

– – –

Martinsons ”Aniara”: rymdskeppet Aniara kommer ur kurs. Sedan går allt söderut. Ingen hjälp finns, inget besättningen kan göra ändrar ur-kurs-kommandet. Och Jorden sprängs samtidigt: totalt ödeläggande kärnvapenkrig. Ingen hjälp kan komma därifrån.

Ett sådant upplägg speglar, enligt mig, sinnesförfattningen hos en passiv nihilist.

Passiv nihilism är en hel subgenre i sf. Som P. C. Jersilds ”Efter floden” (1980), ”On the Beach” av Nevil Shute (1961) och J. G. Ballards fyra första romaner (”The Drought”, ”The Burning World” etc, jorden går under på fyra olika sätt). Allt detta är med andra ord exempel på sinnessjuk sf, defaitistiska texter av dårhusmässigt slag. Jag menar, nog ska man få skriva tragedier men den enkelspåriga, energisugande pessimism som dessa texter förkroppsligar är sjuk.




7. ”Artefakt i rymden”-sf

1968-1980 skrevs ett flertal sf-romaner på temat ”möte med gåtfull artefakt i rymden”. Upprinnelsen var Arthur C. Clarkes ”2001” (1968), en romanversion av Stanley Kubricks film som ju Clarke skrivit manus till. En gåtfull artefakt upptäcks utanför Saturnus och en expedition utrustas för att undersöka den. Vad man finner överträffar människans vildaste spekulationer; questen bortom den stjärnport som artefakten visar sig vara, höjer vad det lider människan till en högre nivå.

Detta gav sedan upphov till fler romaner på temat, var och en mindre drabbande än ”2001” men mäktiga ändå. Det är texter som Nivens ”Ringworld” (1970), Clarkes egen "Rendezvous With Rama" (1973), John Varleys ”Titan” (1979) och Bob Shaws ”Orbitsville” (1980). Alla är exempel på svindlande perspektiv och häpnadsväckande konstruktioner, fria fantasier inom teknisk-vetenskaplig ram — spekulativa texter gestaltande nya och sedan dess odödliga arketyper, för evigt existerande i vårt kollektiva sinne.




8. Två typer av fantasy

Jag sa inledningsvis att jag skulle fokusera på sf. Men så här avslutningsvis nämner jag kort något om fantasy: dvs fantastik med arkaisk prägel, ”episk fantasy”. Och här kan man lätt urskilja två typer: dels den som börjar och slutar i en fantasivärld, en värld man måste acceptera på dess egna premisser, samt den där en människa från vår värld kommer till fantasivärlden och får ett dubbel-aspekt-synsätt på det hela. Personen lär sig den nya världens natur genom jämförelser med den han lämnat.

Typexemplet på denna sistnämnda typ av fantasy är ”Bröderna Lejonhjärta” (1974) av Astrid Lindgren. Där är huvudpersonen ena stunden en lungsjuk stackare i gamla tidens Sverige och i nästa ögonblick, sedan han dött, kan han magiskt vakna upp i Nangijala, lägereldarnas och sagornas värld.

Fler exempel på ”fantasivärld man beger sig till från vår värld” är C. S. Lewis’ Narnia-svit, Moorcocks Erekosë-roman ”The Eternal Champion” (1970), Lovecrafts ”The Dream-Quest of Unknown Kadath” och Heinleins ”Glory Road” (1966). Exempel på ”fantasivärld fix och färdig = man är där från början”, är Tolkiens trilogi, LeGuins ”A Wizard of Earthsea” (1968) och Moorcocks Elric- och Corum-sviter.




Relaterat
Presentation på svenska: SF Seen from the Right (2016)
"Möte med Rama"
Dénis Lindbohm

Depicting the Crane in its Orbit

Hello.

In Sweden these days we have an early summer heatwave. 20 centigrade in the shade or so.

Therefore, I post this February picture to cool you off. It's taken from Övik Central Station. A tower crane is seen rotating over the buildings of the city. As it were, the photo is "depicting the crane in its orbit," referring to a song on the Cosmos Soundtrack from the early 80s.




Related
New Book
The Poetry and Purple Prose of Clark Ashton Smith
Ascended Masters: Some Info
Caza: The Ark

Four Pagan Poems

Programmatically, I'm not a pagan. However, as an artist I explore pagan symbols and narratives. I acknowledge the pagan world. And the following poems are an example of all this.

The Glory of Hyboria




In the glory of Hyboria
four rivers fell into the abyss of Hel,
the Inner Earth of eternal reality.

Hyboria is gone, Middle Earth is no more,
crumbling in the upheavals of Ragnarok –
gone with its rivers, lands and circumpolar abyss.

Hyboria is gone but the sons of Arya live on,
migrating from the sinking Midgard
to the Scandinavian lands,
there to thrive for generations
into our day and beyond.

Behold, it's a fine day
behold eyes of blue
mirroring the heavenly blue...

Hyboria is gone but Arya lives on.








Palearctic Grandeur




There is power in this song.
There is power in this song.

I drank wisdom from Mimir’s well
I drank beauty from Hvergelmer’s well
I drank compassion from Urda’s well.

I roamed Jotunheim and Vanaheim,
I searched Midgard and Svithiod the Great
for the Impossible Freedom, I read runes of
the future in Baldur’s Breidablick.

I wake at night in the peace of 62 degress north.
The moon speaks in silvery runes about the
coming grandeur of the Nordic regions,
the palearctic zone and beyond.

See the moon rise over Nornaskog. See the sun
shine on the pine trunks in the evening,
turning them to gold, pure gold.
Justice, willpower and drive shaped
the Nordic lands back in the day
and will shape them in times to come.

There is power in this song.
There is power in this song.








Vittra




My grandmother told me about vittra,
shiny, silvery people roaming the Norrland woods.
They were not men; they were superhuman, they
were of elven kin, demigods ruling the land
along with the devas of vegetation.

My grandma left me a map and one day I will
venture out into the woods, follow the secret
path to Vittra Land, seek out the shiny people
and let them teach me the language of the plants
and the way to bliss beyond the Beyond.

And using a secret means to entrap one
I might find me a vittra maid and we’ll go
walking over the moors and admire the moon
mirroring itself in a tarn, reciting poetry and
dance to the rhythm of troll drums –

beyond the doldrums, in the lively
climes we’ll skip the light fantastic,
”come on and join the elven’s dance,
their wizardry and wild romance” –
the vittra leitmotif of eternal glory.








The Valkyria




The valkyries talked about weapons and horses,
horses and weapons... and battle arrays,
adventures and treasures, scudding clouds,
surging waves and a deserted moor with a
lonely tree under a grey sky.

The valkyria is no more and the age of war
is about to end – but the valkyria mindset
lives on as a paragon for women
living ”action as being” – for women
seeking rest in action, women
conducting operations to gain knowledge,
movement as a state of mind,
action raising you mentally.

The valkyria is gone but her mindset lives on.




Related
Son of Sweden (poem)
Heathen Harvest reviews Borderline
In Swedish: Peter Madsens Valhalla
In Swedish: Asatro idag

Illustration by my father

Svensk fantasy

Summary in English: this is a post about some Swedish fantasy authors.

Åke Ohlmarks var den förste svenske översättaren av Tolkien. Han var den störste...! Och den förste -- och den siste. Han var den siste swashbucklern, en fejdande man och en resande man. Han visade mer än någon annan vad det är att ha personlighet och förmedla den i sina texter.

Ohlmarks saknade viss konstnärlighet. Han var något av en bulldozer. Dvs, nog hade han ett stort ordförråd men han var liksom inte någon stor fictionförfattare. Men han skrev de facto fiction, som "Sagan om Nibelungarna" och "Konungariket Skåne". Dessa var dock inte fantasy i egentlig mening, endast omdiktning av myt respektive historiefiktion.

En svensk fantasyroman som ännu lever är annars "Maktens vägar" av Bertil Mårtensson. Den är en trilogi med heroiska förtecken men skiljer sig ändå från Tolkien i sitt direktare tilltal, sin svenskhet och elegans. Värd sitt salt är den nog.

Mårtensson för mig osökt in på ämnet svensk fantastik idag. Vill ni veta något om Granström, Alf Yngve och Bjällerstedt-Mickos ska ni klicka på den länken. Det skrivs ännu en del fantasy i detta land.




Relaterat
Clarke: 2001 -- en rymdodyssé (1968)
Clarke: Möte med Rama (1973)
Boknytt: Science Fiction Seen From the Right

Minnen av Robert Svensson, min bror

This is the Swedish version of the Robert Svensson bio. An English version of the text is to be found here. -- Detta är alltså mina minnen av Robert Svensson. Han var min bror och han var konstnär.

1.


Som alltid skrivs denna blogg av mig, Lennart Svensson. Detta är min dödsruna över min bror. Och min bror Robert Svensson föddes i maj 1963 och dog i mars i år, 2016. Han var 52 när han dog.

Begravningsceremonin hölls 28 april i Kärlekens kapell vid Arnäs kyrka. Det var en grå dag men halvvägs in i ceremonin sken solen in. Och det var ingen slump, säger jag som den mystiker jag är.

Robert var konstnär, en målare i akvarell och olja. Dessa verk sålde han ibland på utställningar. Mer privat var han verksam som tecknare (blyerts, tusch). Han utbildades vid konstavdelningen på Wiks Folkhögskola i två omgångar (1984-1985, 1986-87). Under 1990-talet hade han utställningar på Galleri Dombron, Uppsala, på Café Mannaminne, Nordingrå och på sitt eget Galleri Söråsele, Åsele, för att nu nämna de viktigaste utställningarna.

Han var en konstnär par preference, en född skapare av bilder. Det är sant att han också var en ganska bra skribent; till exempel när han studerade vid Uppsala universitet under 1980- och 1990-talet så gick skrivandet av uppsatser och PM lätt för honom. Man kan säga: skrivandet var en lek för honom men detta att skapa bilder var allvar. Han levde och andades alla aspekter av målning och teckning, som att begrunda nyanser och färg, färgen på himlen, färgen på skuggorna etc. etc., liksom olika sätt att teckna serier, att komponera scenografi i filmer et cetera. Till exempel nämnde han en gång att David Lynchs tv-serie Twin Peaks spelades in i studior med tak, innertak, vilket gör scenerna mer hemtrevliga, en aspekt som saknas i alla andra tv-dramer och komedier sedan långt tillbaka.

Ett sådant särdrag, att titta på TV och notera hur scenografin var gjord, kunde sysselsätta honom oändligt. Han var något av en glorifierad dagdrivare och släntrare, hade svårt att komma igång med vissa projekt. "Jag ska ta tag i det, nästa dag, jag lovar" kunde han säga. Och ändå levererade han, som omslagen han gjorde till mina romaner Antropolis och Till Smaragdeburg. Jag hade en vision för layouten och han implementerade den genom att texta snyggt och lägga till bilder.

Han hade sina lata drag men han var också en "go-getter", en som tog befälet. Såsom ledare för sitt rockband The Neurones på 80- och 90-talet. De uppträdde live här och där och gjorde några demos och inspelningar, som att ha en låt på ett spanskt antologialbum. Jag kan just nu inte hitta det på google. Poängen är i alla fall att när han ledde sitt band kunde han "peka med hela handen" och vara en musikalisk inspiratör och ledare samtidigt. Han spelade gitarr och sjöng och karriärmässigt kanske det inte ledde så långt men de demos de gav ut (jag har fortfarande kopior av dem, in alles bortåt 10-15 låtar) hade snits och sväng. Han var en musikalisk man, en man som leddes av musorna, de grekiska gudarna för poesi, sång och konst.

Han gillade också att läsa (Tolkien, en del sf, folksagor, böcker om konst, serier) men hans stora intresse jämte konst var musik. Med utgångspunkt i new wave, rock och pop kunde han även gilla jazz, ambient och allt, även en och annan dansbanslåt och hårdrockslåt. Livnärande sig på tidningsutdelning kunde han "slösa" bort sina dagar genom att spela skivor, dricka kaffe, teckna...




2.

Vad gäller mig och Rob (som han kallades) stod vi ganska nära varandra från vår tidiga barndom och fram till omkring år 2000. När vi var barn lekte vi med cowboys och indianer och leksaksbilar, vi ritade och spelade spel, vi byggde plastmodeller, alltihop med en omisskännlig estetisk touch, som att uppskatta layouten och den allmänna känslan i spel, eller att bygga dioramor och ge en illusion av verkligheten, ett konstant konstprojekt som pågår än -- i så måtto att jag personligen fortfarande sysslar med det, genom att skriva romaner som är någon form av konceptuella dioramor.

Vi bodde i Övik, Ångermanland där vi gick i skolan, och därefter, i slutet av 80-talet, återsågs vi i Uppsala där vi båda studerade och hade våra respektive studentrum. Mötena vi hade under dessa år kunde vara ganska långt ifrån varandra men de var ändå viktiga per se, vi inspirerade varandra med det eller det citatet eller faktumet. Sedan, efter millennieskiftet, gled vi isär. Inte för att jag ska kritisera honom men i slutet blev han något indolent, som att han inte svarade på brev.

Han dog av en stroke och han upplevde en liten stroke förra året också, detta kan vara en indikation på hans allmänna tillstånd. Jag skulle inte säga att han bleknade bort, han jobbade med tidningsutdelning till slutet, distribution av morgontidningar hem till folk med sin cykel och för detta behöver man viss kondition. Men han blev lite "aloof", lite "beyond the beyond" mot slutet.

Jag tänker fortfarande på honom varje dag, så som jag nästan alltid har gjort. Men vi ska träffas igen, det är logiken i iden om reinkarnation, en idé jag stödjer. Och den kan uttryckas som: "inget möte är det första, inget farväl är det sista", sagt av Dénis Lindbohm. Själen är energi och energi kan inte förstöras, bara omvandlas till ett annat fysiskaliskt tillstånd.




3.

Robert gillade westerns, vilda västern-myten som ett bildmässigt fenomen; för oss som föddes på 60-talet var westerns något av en stapeldiet i form av serier, filmer och tv-serier. Till exempel var hans favoritserie Lucky Luke, en fransk komisk westernserie. Och när jag ärver Roberts Britains Deetail figurer, 54 mm cowboy figurer, kommer jag att tänka på honom. De kommer att vara ständiga påminnelser om hans väsen, ett slags minnesstatyetter.

När vi byggde plastmodeller förderog han plan, plan från andra världskriget. Elementet luft låg för honom ty förutom detta skrev han sin fil kand-uppsats om fågelmålningar av konstnärerna Lars Jonsson och Gunnar Brusewitz. Och min far sa att i sitt sista telefonsamtal med honom, den 26 mars, sa Robert att han skulle gå ut senare och titta på fåglar. På våren återvänder flyttfåglarna, det blir barmark och det torkar upp och i dessa ängder kan det vara en del fågelliv på Uppsalaslätten.

Han står på Uppsalaslätten och tittar på fåglar... det är en värdig bild av den man han var. "I'm far, far away, with my head up in the clouds"...




4.

Roberts favoritpopband var Echo and the Bunnymen. Och Beach Boys med Brian Wilson.

Hans favorit bland svenska serietecknare var Jan Lööf.

Han gillade memoarböckerna av konstnären Peter Dahl. Robert var inte så mycket för Dahls konst i sig, men han gillade hur han berättade om sitt konstnärskap i böcker som Kanske konstnär etc. Speciellt uppskattade han Dahls livslånga projekt för att skapa ett fantasiland med sina tennsoldater, leksaksbilar, modelljärnväg och modellhus, landet "Caribanien". Detta, menade Robert, var Dahls mästerverk (i genren konceptuell konst) medan hans oljor och litografier inte var så minnesvärda.

Robert var en blond, nordisk typ, omkring 178 centimer lång, av en något kompakt uppbyggnad. Han var en man av den "pykniska, atletiska" typen, inte "leptosom, smal" typ som jag. Vi såg, som sig bör, besläktade ut men vi var av olika somatiska modeller.

Jag nämner hans utseende eftersom min roman Antropolis (2009) har ett kapitel där huvudpersonen möter konstnären Tim Parill. Parills utseende är skapat för romanen, han är en fiktion som sådan, men hans beteende som en disträ konstnär som tar emot en gäst i sin studio bygger mycket på Robert:

I ett av segmenthusen bodde Parill. Väl uppe på dess fjärde våning gick jag in i ett ljust, högt ateljérum, en riktig ateljé till skillnad från min egen som ju bara var övervåningen i mitt hus. En doft av terpentin och olja slog emot mig. Jag fann mäster himself sittande vid ett bord läsandes Antropolis Nyheter. -- Jag bugade lätt och slog mig ner, Parill nickade och reste sig. (...) Han bjöd på vin, skålade för mig och frågade om jag skulle köpa något – men när jag sa nej fortsatte han att läsa sin tidning. Jag tog tillfället i akt och såg mig omkring i ateljén, rymlig lokal med takhöjd på tre meter. Fönster endast mot norr; så ska det vara för målare, det visste jag, eftersom norrljuset var jämnare än det feta, flödande, sig–hela–dagen–flyttande söderljuset. Överallt stod dukar; det var både landskap och abstraktioner och något enstaka porträtt, alltsammans omisskännligt Parill. Det var kolorism och pastosa lager, det var spelande former, det var kraftlinjer som möttes och skildes, skummande bäckar, mörka djungler och psykedeliska ängar.

Efter en beskrivning av de märkliga föremål som pryder studion får vi denna bild av konstnären själv, "väldigt Robert" om jag får säga det själv:

Parill satt och stirrade ut i luften. Dammpartiklar for runt i en solstråle. Så reste han sig plötsligt och gick bort till sitt staffli. Från en hängare tog han upp en målarrock, svart och full med färgfläckar i skön slumpmässighet. Han torkade av fingrarna på den medan han målade. -- Jag sneglade på motivet, ett landskap med några hus intill en sjö, och en sol över några berg på andra stranden. (...) Man såg gula fält och skuggiga hus, koppargrön sjö och blåbärsblå himmel. -- Parill tryckte ut färg på paletten och verkade ha glömt min närvaro. Han tog upp en pensel, approcherade tavlan och började arbeta på skuggorna som husen gjorde. Han la på grönt och blått, korsade penseldragen och fick färgerna att nästintill blandas. "Skuggor är aldrig svarta," sa han. Jag instämde med denna visdom, bugade mig och gick mot dörren.

[kapitel 16, "Konstnären"]

5. Utställningar

Robert hade en del utställningar med sina tavlor under det han levde. Härmed ett urval:

Genebiblioteket, Domsjö 1992
Konstfest 92, Övik 1992
Norrlands nation, Uppsala, 1993
Mannaminne, Nordingrå 1994
Pharmacias konstförening, Uppsala, 1995
Sjöbodarna, Docksta, 1996
Galleri Dombron, Uppsala, 1997
Arnäs hembygdsgård, 1997

Edit 2020: Jag LS ordnade även en retrospektiv utställning över Robs tavlor. Det var i Sundsvall i april 2017.




Coda

Robert var en fascinerande typ och jag kunde fortsätta att berätta om hans särart. Men i ljuset av vad som redan sagts tror jag en exposé av några av hans konstverk är det bästa sättet att teckna ett porträtt av honom. Han var min bror och han är ännu levande för mig, så som jag antytt ovan. Och nu antyder jag det igen. Och förutom det så lever han vidare genom sina tavlor. Se själva.

(Alla tavlorna nedan är i privata samlingar. Man kan klicka på varje bild för att få en förstoring.)

"Riddaren och bäcken" (oljemålning av en medeltida riddare som kommer till en bäck i skogen).

"Nonfigurativ" (nonfigurativ oljemålning som undersöker färg och form per se).

"Stilleben" (oljemålning av blommor, tämligen åt det impressionistiska hållet).

Omslaget till "Antropolis," utfört av Robert.

"Söråselesommar" (oljemålning av Söråselesjön, södra Lappland).

"Saltoluokta" (oljemålning av sjön Langas och omgivande berg i norra Norrbotten).

"Sommarhimmel" (akvarell av Söråselesjön).

"Solnedgång" (oljemålning av norrländskt hus, motivet i sig ihopfantiserat och ej en avbildning av något IRL).




Relaterat
RS-retrospektiven 2017
Andlig glädje
Antropolis
Vid min mammas grav
English version of this obituary

Den översta bilden föreställer Robert någon gång under 1990-talet. Nästa bild visar honom under hängande av bilder på Genebiblioteket i Övik, samma decennium.