Tolvårsjubileum

Denna blogg startades för idag exakt tolv år sedan.

Det råkar vara så -- att denna blogg -- startades 22 november 2007.

Och idag är det 22 november 2019.

Med andra ord är det idag tolvårssjubileum för bloggen.

Så trevligt...

- - -

Bloggen har gått genom eld och vatten under dessa tolv år. Men essensen förblir: texter som jag LS känner för att publicera.

Allt genomsippras av stilen som är jag.

Så detta är något av en egotripp.

Men det är inte bara att dra åstad och köra när man skriver inlägg.

Bloggen kräver en viss inlevelse av en viss typ. Den har sina egna villkor, sin egen form.

Dvs., till vardags är jag skribent i tidningar etc.

Men bloggen får i kontrast till det inte bara bli lek och avkoppling.

Man kan säga: "inget är gratis". Vill man ha en blogg med atmosfär att tala om, en blogg med inlägg som attraherar läsare, måste man lägga ner lite möda.

En bokrecension som citerar och granskar sitt objekt; ett resereportage; en epokgörande novell. -- Texter som dessa kräver en del ansträngning av dig som skribent. Men det betalar sig vad gäller bloggens renommé. Det är texter som går att promota långt efter det de publicerats.

Bloggens hela väsen, dess under åren uppbyggda stilvärld och atmosfär, förpliktar. Man måste som skribent matcha plattformen och nå upp till den stil som Galaxen kräver.

Men det får inte bli för hårda krav. Det måste finnas lättillgängliga inlägg jämte de tyngre posterna. Annars kan det bli trögläst.

Jag vill hävda att jag under åren lyckats balansera mixen i denna blogg rätt väl. Korta (men i sig välmotiverade) inlägg har varvats med längre och mer genomarbetade. Och ämnesområdena skiftar från sf och annan litteratur över historia och esoterism till nationalism och porträtt.

- - -

Härmed några nedslag i bloggens arkiv av inlägg. Slumpvist valt, mer eller mindre:

. 2017: mina minnen av tiden som sf-fan på 80- och 90-talen.
. 2013: en titt på läget i utgivningen av svenska vecko- och månadstidningar.
. 2011: recension av Hassels Döden på larvfötter.
. 2010: en reflektion över att hantverk inte ska bedrivas för perfekt, perfektionismen får inte härska oinskränkt.
. 2010: en skiss över rockgruppen Judas Priest.
. 2009: en hyllning till bilföretaget Koenigsegg.
. 2008: en titt på Bertil Mårtenssons sf-kritik.
. 2008: en samling stories om typer i vårt avlånga land.

- - -

Jag har ett gott öga till traditionella aspekter på Sverige. Nationalism helt enkelt. Härmed lite av den varan på bloggen.

Vi börjar med "Reflektioner på nationaldagen 2017". Det handlar bland annat om varför Gustav Vasa är så viktig för oss, än idag.

Och här har vi en recension av Per Engdahls Fribytare i folkhemmet. Nationalisten Engdahl (1909-1994) hade sina poänger när det gällde en alternativ, traditionellt förankrad syn på detta land (låt vara att jag inte är 100%-ig anhängare av allt han ansåg).

Här är ett referat av en recension som förekom i Nya Tider i våras. Det gällde min bok Ett rike utan like. Och recensenten tycks ha gillat den.

Och härmed en följetong, en politisk thriller. Den handlar om Melina Starr, agent i befrielsen av Sverige.

- - -

Härmed några fler länkar till bloggens förflutna. Först fyra inlägg om mina böcker:

. Science fiction från höger.
. "Actionism" -- presentation på svenska.
. "Eld och rörelse" åter tillgänglig.
. [på engelska:] "Redeeming Lucifer".

Härmed fyra texter om svensk kulturhistoria:

. Reportage: kyrkogården här i stan.
. Edith Södergran: krigiskt sinnelag.
. Bertil Malmberg hedras i Härnösand.
. Boye: Kallocain (1940).

Slutligen dessa fyra inlägg om diverse, speciellt utvalda av mig eftersom de representerar bloggen ganska bra:

. Det blir inte storkrig: debattinlägg från 2013, ännu aktuellt i den krigsnoja som tycks råda...
. Äreminne över Starship Troopers, en radikalhögerbibel för vår tid.
. Esoterisk krönika kring det gamla Egypten.
. Ett reportage från när jag besökte Leningrad 1987.

- - -

Mer finns att länka till på denna blogg. Men då fick jag hålla på länge.

Jag nöjer mig därför med det ovan sagda. Och hälsar er välkomna att följa bloggen även i fortsättningen.




Relaterat
Botniabanan
Lindbohm: Frostens barn (1980)
Ett rike utan like
Redeeming Lucifer

Bild: Robert Svensson

Botho Strauss: "Vi måste återupprätta Eros och Soldaten"...

Botho Strauss (1944-) är en tysk författare.

Det var i början av 90-talet. I Tyskland fanns det en författare vid namn Botho Strauss. Han var relativt uppburen inom facket "finkulturell, kvasireligiös författartyp". Dvs. typen som kommer ut på finförlag och recenseras i systemmedia. I bagaget hade han titlar som Tillägnan och Buller, sparsmakad men innebördsrik efterkrigsprosa av gråväderstyp.

Men så, i nådens år 1993, blev han mer än bara en erkänd författare. Han blev kontroversiell. För i och med stridsskriften Anschwellender Bockgesang tog det hus i helvete. Han sa bland annat att dagens kulturliv var urvattnat och nihilistiskt, inriktat på materialism och banalitet. Det behövde en injektion av allvar, av uppriktighet, av traditionalism.

Gott så. Men att säga det var inte lätt. Ty för vänsterismen i den tidens tyska kulturliv var detta lika med hädelse.

Så Strauss blev sedd som en paria. Men han fortsatte att ge ut en eller annan bok på finförlag. Såsom Kopistens misstag (2000), en rapportbok från hans vardag på forna östtyska landsbygden, med fortsatt kritik av Tyskland moraliska och kulturella elände.

- - -

I sin debattskrift från 1993 sa Strauss bland annat: "Vi måste återupprätta Eros och Soldaten". I denna riktning åberopades bland annat Ernst Jüngers skrifter om striden som mental höjare och katharsis.

Och i all blygsamhet har jag själv lyft Eros och Soldaten i mina skrifter.

Eros har fått sitt i alla mina romaner, kanske mest i Antropolis, Till Smaragdeburg och Redeeming Lucifer.

Och Soldatens filosofiska innebörd ligger till grund för både Eld och rörelse och Burning Magnesium. Och den speglas en del i biografin över Ernst Jünger.

- - -

Som ni kan se har artikeln nu, i stort sett, slutat handla om Botho Strauss.

Den fortsätter istället på vad han sa om Soldaten... den fortsätter alltså på temat Soldatenleben.

Texter om soldater... Det finns förvisso andra soldatiska författare i det här landet. Jag kommer bland annat att tänka på Staffan H. Westerbergs Fågelbröstet (1995). Den skildrar en svensk som går med i Airborne Rangers och sätts in på Grenada 1983. Det är OK skildrat men något i sak nytt har han inte att komma med. Det där filosofiska djupet finns inte. Men visst, boken levererar i stort sett litterärt.

Fler svenska fictiontexter om krig kommer jag inte på. Olov Jonasons Parabellum (1947) är nog bra i sin art, i genren "stilmedveten kortprosa". Det är svensk beredskap 1939-1945. Men det är ingen soldatisk zenbuddhism vi får.

För rena krigsmemoarer, nämnvärd svensk sakprosa, har vi såklart en sådan bok som När Finlands sak var min av Orvar Nilsson (2002). Skildringen av de hårda striderna i Finland 1944 är "över medel".

Vi har även Det röda massanfallet (1951) av Gösta Borg. Borg spränger ställvis gränserna för sakprosa och ger oss östfronten i impressionistiska bilder.

Soldaten är i detta verk återupprättad, vill jag mena.




Relaterat
Eld och rörelse
Jonason: Parabellum
Burning Magnesium recenserad på Motpol
Det röda massanfallet
Min bok om Ernst Jünger
[På engelska:] Redeeming Lucifer
[På engelska:] War as Being

Fire: Some Informal Remarks

"Fire, I'll take you to burn / fire, I'll take you to learn..."

Fire yoga... to be willfully consumed by the fire from within.

This is about burning up, leaving no trace. Like the seers of the magic ring Castaneda belonged to.

These Amerindian seers could choose the moment and the way of departure from this world. How? -- By being “consumed by a fire from within”. They mysteriously vanished from the face of the earth in this way (Castaneda, The Fire from Within, 1984, p 13).

With willpower-and-vision they evoked the interior flame, burning their bodies to ashes, freeing the soul.

- - -

The old Hindu hero Dhṛtarāṣṭra also perishes in this way, by internal fire. This we read in Bhāgavata Purāṇa, 1.13.

As a meditating recluse this king has gone through all the stages of dhyana yoga. Primarily, this means withdrawing your senses from the world. It also means meditating on the nature of God, fusing your soul spark with the eternal light.

Finally, the king burns his body to ashes by a willfully evoked magic fire – from within.

- - -

Merge with the sacred fire! Meditate on the hidden flame in the heart!

Akin to this might be the Buddhist method of kasina tejo. Kasina means method, tejo means fire.

According to a friend this is about concentrating all one’s thought on the concept of fire. Then, a fire should arise in the body which literally could consume you.

- - -

In other words, I guess you could say: I am the fire from within, burning up this mortal coil... / I am the eternal golden flame, burning all materialism to ashes – / consuming everything, leaving nothing behind, / blown away, outta sight, in one stroke... / Matter is energy, E=MC2.

- - -

My nature is fire. Details aside, I'm kinda flaming, shiny, ardent.

Like: my debut in 2007 was entitled Eld och rörelse, meaning Fire and Movement [link to Swedish post].

Then it was Burning Magnesium (2018).

And this year, 2019, I published the poem I Am the Holy Flame (in We've Seen the Same Horizon, the Red Salon anthology of 2019):

I am the Holy Flame,
I am the Holy Fire...

I am the flash in the firepan,
fire and movement preaching man.

Burning all materialism to ashes.

I will burn it to ashes, then burn the ashes.

- - -

Fire is my favorite element.

Fire is my element.

My star sign is Sagittarius. Whose characteristics are fire and movement. It is a mutable fire sign.

William Blake was also Sagittarius. And in his art there was a lot of flames and movement.

- - -

One of the first pop songs I remember hearing was Fire with Arthur Brown (1968):

Fire, I'll take you to burn
Fire, I'll take you to learn
I'll see you burn

You fought hard and you saved and earned
But all of it's going to burn...

This haunting song made an impression on the young me.

Or, you could say: I was already aflame. The song spoke to my latent, fiery nature. It confirmed my fiery being.




Related
Castaneda: Words and Concepts
Burning Magnesium
We've Seen the Same Horizon
In Swedish: Eld och rörelse

Painting: Robert Svensson

Intervju med mig i Nya Tider

In Swedish. -- Det finns nu en intervju. Med mig. I Nya Tider. Ämnet är Ett rike utan like. Dvs. historien om Sverige som de etniska svenskarnas land. En bok med detta upplägg är som alla förstår helt unik i dagens kulturklimat. Du finner intervjun här.

Jag minns det som igår. Tidigt 2010-tal. Svenskfientligheten grasserade. Antivita krafter härjade.

Det var dags att göra något. Säga stopp! Säga att vi svenskar existerar och har rätt till detta land.

Jag satte mig därför ner och skrev. En historia. Och inte vilken historia som helst. Nej, en SVENSK historia skulle det bli.

Med tiden var manuset klart. Och 2017 gavs boken ut av Logik.

Mer om min bok, vad den betyder och varför du som pro-aktiv svensk bör läsa den, kan du inhämta i en intervju i Nya Tider.

Ett smakprov ur intervjun:

Svensson säger att han som författare vill försöka ge liv åt historien:

– Jag vill ju att det ska vara inspirerande att läsa. Jag har ena foten i akademiska världen. All historia vilar ju i mångt och mycket på torra saker och rapporter, men man ska inte göra det för långt. Jag har skrivit från mitt hjärta. Vad är det som får mig att bli inspirerad av Sveriges historia? Det är krigshistoria, kungar, inspirerande personligheter inom litteratur och konst... Jag har gjort ett egensinnigt urval. Jag tycker att det är en bok som står sig läsmässigt. Läsvänligheten får avgöra ibland vad man fokuserar på och inte, vad man tar med och vad man utelämnar.

Du finner intervjun här.




Relaterat
NyT:s intervju med mig
Mer om boken
Edith Södergrans sinnelag
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)