En gång i tiden sålde jag Christina Lindberg en artikel

Härmed en berättelse ur frilansandets verklighet.

Det här hände våren 1997.

Jag bodde i Uppsala på den tiden. Och på bibblan fanns ett tidskriftsrum jag brukade besöka. Och där hade de flygtidningen Mach.

I Mach skrev redaktör Olsson en gång en artikel om andra världskriget och dess stridsflyg, om striderna kring D-dagen och liknande. Det var intressant och samtidigt något jag kunde skriva om, tänkte jag. Jag hade lite koll på liknande saker. Bland annat om situationen i Stilla havet.

Så jag gick hem och kollade mina böcker om kamikazeflyg. Jag tänkte att detta kunde man kanske brassa ihop till något. Det gjorde jag också, en 30-sidors artikel med dubbelt radavstånd blev det.

Olsson fick omsider artikeln och tyckte den var bra.

Men så gick Mach i konkurs i denna veva.

Och jag -- ja, vad gjorde jag?

Jag sände artikeln till konkurrenten Flygrevyn så klart, chefad av Christina Lindberg, se bild.

I parentes sagt var det hon som en gång var utvikningsbrud. Och som spelade i filmer som "Rötmånad", "Anita" och "Was Schulmädchen verschweigen".

Hon köpte i alla fall min artikel och slog upp den på fyra sidor i nr 3/97. Illustrationerna gjordes av min bror Robert. Det är alltid roligt att bli publicerad och här var det med en genuin berättelse -- en historisk sådan men likafullt en story, en som har den där auran av "berättelse i brasans sken".

Den yttre formen är "historisk faktaartikel" men innebörden är myt och legend. Tidlös heroism. The divine wind...

Det var verkligen en gudomlig vind som svepte fram där över stillahavsvidderna 1944, en senkommen avläggare till den storm som fick den mongoliska flottan mot Japan att gå i kvav 1279. Så nu dök de från skyn, alla tillgängliga japanska plan med beslutsamma piloter vid spakarna, pannband om huvudet och "dö för kejsaren" på läpparna.

Ett smakprov på den odödliga stilen i Flygrevyns Svenssonartikel:

Klockan 10.40 befann de [= planen ur den första kamikazedivision som sattes in] sig över Leytebukten. Sikten var perfekt. De amerikanska fartygen där nere tillhörde Spragues eskader. De hade retirerat under striden mot Kurita och sökte nu skydd i bukten. Kurita hade ångat iväg en knapp timme tidigare. När de amerikanska sjömännen upptäckte planen trodde de att faran redan var över.

Klockan 10.53 dök löjtnant Seki. Han rammade eskorthangarfartyget S:t Lo i förstäven. Ett stort hål revs upp i fartygssidan. Så kom ytterligare ett plan. Det träffade på samma ställe. En explosion skakade skeppet. Lågorna steg 300 meter upp i luften. S:t Lo gick till botten.

Detta är historiskt, detta står sig för tid och evighet: att med två bräckliga plan, bestyckade blott med 250 kg bomber, få ett hangarfartyg att gå till botten.

Det är David mot Goliat i modern form.

Det kan inte bli mer mytiskt än så här. Och det var detta mytiska skimmer som fick mig att intressera mig för ämnet i förstone. Mina källor var A. J. Barkers "Självmordvapen", Inoguchi/Nakajimas "Kamikaze" samt i viss mån "Jag var en kamikazepilot" av Ryuji Nagatsuka.




Relaterat
Dröm: "Heil dir im Siegeskranz"
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)

Nu är hon jordad

Det var i fredags. Det var en grå dag: grå, fuktig och kall. Vi skulle begrava min mamma, född i oktober 1934 och död i januari 2011.

Om kyrkceremonin, i korthet och med nyckelord:

Värdiga former, fin orgelmusik, tårar, "Gläns över sjö och strand", formsäker präst i vit skrud och gyllene stola, tårar, många gäster, prästen som berättade koncist om mammas liv, psalmsång, vit kista, blommor, tårar.

Jag grät. För mig och mamma men inte bara för det, jag grät även för mänskligheten. Det må låta märkligt men jag gjorde det. Det var när vi sjöng "Härlig är jorden", det fick mig att tänka på när man har korum i "Okänd soldat" och denna psalm sjunges. Finland ska ut i krig 1941 och nu, i Arnäs kyrka 21/1 2011, kom allt över mig: tankar på krig, på framtiden, på krisernas år, på Mayakalender och allt. Svenssonska tårar på mammas begravning, tårar om allt och inget.

Inte så att jag låg rödgråten på golvet. Det var ungefär som jag väntat mig. Vissa sägs bli galna när det är begraving (som Ozzy Osbourne, q v Sue Crawfords biografi) och andra måste ta lugnande medel. Själv hade jag hade viss fattning ifall ni undrar. Jag har varit på begravning förr. Men man grinar vare sig man vill eller inte: ateist eller from, mystiker eller vardagsmänniska, alla drabbas.

Sedan gick vi till Församlingshemmet för kaffe och tårta. Jag höll ett tal:

Hej då mamma, farväl Kerstin -

Nu har du vandrat vidare; ja, du har som man säger vandrat vidare. Jag föreställer mig nu att du går i ditt älskade Sörbyn, din norrbottniska barndomsnejd och plockar blommor.

Du har fått komma hem, du har fått träffa dina sörbynska släktingar och vänner - som du så ofta talade om. Och nu är du som sagt där, nu går du där och plockar blommor på ängen. Och nu ser jag något märkligt - jag ser hur ängen liksom sträcker sig oändligt, upp i skyn - och nu ser jag dig vandra bort på den ängen.

Hej då mamma, farväl.

Min ambition var att fånga något esoteriskt utan att nämna Gud för mamma var inte religiös. Och utan att förhäva mig kan jag säga att talet blev uppskattat. Vad gäller sessionen i sig så hade jag det trevligt, det var prat med allehanda kusiner och släktingar jag inte träffat på länge. Jag mötte även en del lokala människor som mamma känt, okända för mig men de ville alla trycka min hand och det fick de gärna. De ville symboliskt beklaga sorgen och, gissar jag, få en sista kontakt med Kerstin via mig.

För att summera mammas sjukdom (jag var hemma i december då hon låg inlagd) och begravningen nu, kan man säga: Jag har träffat människor. I processen av mammas borttynande mötte jag sjuksköterskor, en läkare, en kurator, vårshemspersonal osv: förträffliga människor. Och nu på begravningen träffade jag kända och okända människor, folk jag gärna växlade några ord med. "Jag deltar gärna i människornas liv" skriver Jünger någonstans och detsamma gäller mig i fall som dessa.

Mamma är död men hennes själ har vandrat vidare, sådan är min esoteriska övertygelse. Hon har lämnat oss och den senaste tiden har varit lite intensiv, men: under sorgen och oron så har jag mött människor.

(Arnäs kyrka, högaltaret)

Min mamma dog nyss

När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.

Göran Tunström skrev dikten. Min egen mamma har nämligen dött nyss efter en tids sjukdom.

Jag var hemma över jul och nyår, besökte henne på sjukhuset och såg henne bli sämre och sämre. Vården var bra, ingen tvekan om det. Hon hade eget rum största tiden. Men nu är hon död.

Det har varit tårar. Och lugn. Ja även ett slags lugn. "Jag har tagit det med fattning". Men vi får väl se framöver hur lugn jag är. Begravningen är nästa vecka. Kanske bryter jag ihop då. Nej det ska jag väl inte, jag får samla mig och ta hand om pappa.

Pappa: han hade ju sin incident i maj. Han överlevde. Och så nu det här.




Relaterat
Vid min mammas grav
Bildreportage: Härnösands kyrkogård
Mitt liv i Åsele 

Fantastik som nödvändighet

Har mainstreamförfattare rätt att skriva sf?

Jag tänker här på en viss typ av sf, fantastik, framtidsfiktion och liknande, fantastik som inte är så genremedveten men ändock hör till genren. Jag tänker på sf skriven av folk som inte vet vad sf är.

Har de då rätt att skriva sf? Måste man inte gå en grundkurs där man får lära sig om Wells, Heinlein och Dick, om extrapolation och trovärdighet? 

Det kanske många sf-vänner skulle önska.

Men i konst fungerar det inte så.

Dvs: en konstform ska i princip stå öppen för alla och envar. Bra är förstås om författarna är medvetna om vad de ger sig in på, om, säg, en författare som gestaltar ett "2050" vet med sig att konstruera en framtid trovärdig på de premisserna.

Men man bör inte se det hela alltför genrespecifikt. Frågan för de författare jag här tänker på är snarast: "Jag har kunskap och åsikter om vissa samtidsfenomen men av politiska och andra skäl kan jag inte skildra dem som samtid. Alltså skildrar jag det som framtid." Det tycker jag är en helt okej strategi, om än resultaten inte alltid är så litterärt lysande.

- - -

Vad det handlar om är alltså: har man något kontroversiellt att säga kan science fiction ofta vara vägen att gå.

Jag menar, ta en politiker som vill skriva något bitande i skönlitterär form, något giftigt om vårt land och dess politik, dess institutioner och skandaler. Iscensätter han det i Sverige i samtiden uppstår en massa problem - han kan bli stämd, han kan bli utfryst ur sitt parti. Dock, säger han "detta utspelas 2020" så är han på säkrare mark, då kan han måla på lite friare duk. 

Jag tänker här på Thomas Bodström (s) som nyss skrev en deckare som utspelas i framtiden: "Lobbyisten". Den utkom förra året, 2010, men den utspelas helt frankt år 2014. Så det är formellt sf detta, det är framtidsfiktion och jag tycker det är en okej litterär strategi, om än Bodström inte ansträngt sig att skapa en trovärdigt extrapolerad miljö med teknikutveckling osv. 

- - -

Politiker skildrar sin samtid i lätt förklädd framtid: tänk här också på 70-talspolitikern Per Ahlmark (fp) som ogillade Olof Palme. Denne porträtterades så i Ahlmarkdikten "Eminensen -- tal till en politiker år 2000" (dikten skrevs 1980 och finns i samlingen "Överleva"). Skarpögda läsare ser att det är Palme som åsyftas (till exempel raden "bord duka dig - med Svenssons frestelse" anspelar på "det dukade bordet" som Palme sa att borgarna kom till 1976).

Detta är som antytt ganska billigt rent gestaltningsmässigt: man bara sätter etiketten "framtid", "år 2050" osv och skildrar sedan sin mer eller mindre samtid. Men det är så science fiction funkar, det kan vara ett instrument även för en enkel författare. Det måste inte vara Frank Herberts "Dune" hela tiden.

- - -

En liknande sak jag slås av i sammanhanget är detta: Håkan Nessers van Veeteren-romaner. Nesser är ännu en schablonartad typ utan något att säga, han är hyfsat habil och så men originell är han inte (och hans stil är så där lagom tillkrånglad för att verka "bildad" -- nog sagt). Dock får jag för mig att han skapat sina van Veeteren-romaner, med sin vaga iscensättning i något "land som påminner om Holland", för att slippa skildra svensk vardag på 2000-talet med alla PK-krav på att ha radikala åsikter i intrigen, vänsterism osv. Åsiktshegemonin idag är vänsterliberal och den som avviker från detta får problem, blir "kontroversiell", mer så idag än förr vill jag hävda.

Medvetet eller omedvetet kan Nesser ha tänkt så. Jag gissar att han bara vill skriva kriminalromaner, konstruera brott och skildra polisarbetet kring det hela, och slippa "karsk feminist som kan skjuta och köra bil lika bra som männen", "hemsk fascist" mfl stående inslag i svensk normaltypsdeckare. Jag kan ha fel. Men att skriva samtidsberättelser om Sverige 2010 låter sig svårligen göras såvida man inte lobotomerats och fått hjärnan ersatt på Aftonbladets kulturredaktion.

- - -

Jag minns någon gammal recension i Summa av "framtidsroman av mainstreamförfattare", där den enda markören att det var framtid var "treglasfönster"... Sådant ska man som sf-fan naturligtvis peka på, man bör kräva viss extrapolation av framtidsförfattare. Men principiellt bör man inte förbjuda den genomsnittlige författaren från att skriva fantastik/framtid/berättelse i fiktivt land bara för att han inte läst 100 sf-romaner med den vinkeln. Cut some slack och bejaka att det finns en ventil även för realistiska samtidsförfattare, en flyktväg att ta till när samtiden blir alltför påträngande -- en utväg som heter sf.

(Foto LS)

Den esoteriske tenngjutaren

Jag är en fullfjädrad esoteriker. Det mesta jag säger och gör har någon bäring på det metafysiska.

Ta bara min tennsoldatssamling. I en vitrin i mitt vardagsrum har jag tennsoldater. Men jag har inga Karl XII eller Mannerheim, nej jag har sådant som karolinsk infanterist och Nylands dragon.

På så sätt blir det mer arketypiskt...

Det blir lättare att projicera sin privata sinnebild på denna i och för sig omärkliga figur, en figur som bara föreställer sig själv, än på en mer eller mindre porträttlik Karl XII eller Mannerheim.

Tennfigurer som föreställer kända män är förresten aldrig porträttlika, det är bara ett fåfängt försök till avbildning. Bättre då att vara ”tennsoldaten Tennsoldaten”, soldaten som är alla och ingen, som är den arketypiska soldaten. Soldatens urbild. En leksakssoldat bland andra, namnlös och odödlig.

- - -

Jag är konstnär, diktare. Om jag skriver om ett träd så är det Det Typiska Trädet, skildrar jag en gata så är det En Typisk Gata. Förebilderna hittar jag här i staden och jag avbildar dem så gott jag kan, men jag ser samtidigt motivet med mitt inre öga, söker något intuitivt bortom Bortom.

Jag lägger till något av mitt eget också, jodå, helt objektiv kan man inte vara, då blir det för tråkigt. Men essentiellt är det frågan om ett skådande varmed jag uppnår det tidlösa, det speciellt ospeciella. Jag approcherar den transcendentala förebilden, urbilden; likt Goethe ser jag Idén oförmedlat.

Det där behöver inte vara medvetet. Jag har inget emot att vara Han Som Fångar Staden I Realistiska Bilder. Men något annat får gärna flyta in, en gnutta känsla eller humor eller personlighet. Den som däremot tror sig objektivt avbilda Vardagsverkligheten Eftersom Den Är Allt Som Finns, han bedrar sig själv. Han lurar sig själv likt en Sippen Brago som inte kan se det transcendentala i ett sådant begrepp som ”jag”.

Målar jag av en fågel är det inte bara en fågel vilken som helst. Det är fågelns urbild, fågeln-som-är-alla-fåglar.

Detta med urbilder går igen på flera områden. Ta bilar till exempel. På Härnösands gator står det bilar parkerade, vissa av dem snygga, blanka och skinande, vissa fula och nergångna, tärda av vägdamm och rost. Men i en viss dimension lever bilens former för evigt – och det är på filmduken. Där kör de runt i evig kromglans, där lever deras urbilder oanfrätta av det timligas påverkan.

En gangstercittra i en film med Jean Gabin har sin lyster för evigt, den åldras inte. Den blir idealet, sinnebilden för hur en sådan Citroën ska se ut. Bullitts Mustang GT behåller för evigt polityren i sin gröna lack. Och Bergmanfilmer hade alltid Volvobilar i undanskymda men dock roller: en Vovlo 144 i ”Scener ur ett äktenskap”, en Amazon Kombi i ”Persona”. Den senare körs av Bibbi Anderson över en gotländsk hed och där kör den än idag så vitt jag vet: i våra minnen av denna film far denna Amazon fram som en gudarnas vagn, bortom jordisk påverkan som rost och vägdamm. Den lever för evigt som sinnebild för Volvo Amazon Kombi eller varför inte bilen, bilen-som-är-alla-bilar.




Relaterat
Actionism -- How to Become a Responsible Man (2017)
Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man (2015)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Ett rike utan like -- Sveriges historia (2017)
Richard Wagner -- A Portrait (2015)
Science Fiction Seen From the Right (2016)

Fejkdokumentärer

Härmed en titt på medvetet förfalskad sakprosa. Det är litteraturens motsvarighet till TV:s fejkdokumentärer.

H. P. Lovecraft berättade ofta om Necronomicon, en svartkonstbok som skulle innehålla diverse hemskheter. I Lovecrafts paniska världsåskådning skulle man såklart bli galen av att blott läsa den: viljestyrka och djävlaranamma är inte så vanliga drag i HPL:s credo. För varför skulle man bli galen av en bok? "Människan är ett det svagaste rö, men ett tänkande rö" som Pascal sa. Man måste stålsätta sig mot farorna, får inte låta demonerna vinna på walkover!

Necronomicon förekom inte bara i Lovecrafts noveller, nej den gavs en veritabel historik också, en fejkdokumentär i form av en essä. Författare till Necronomicon uppgavs där vara en viss Abdul al-Hazred (det borde vara "Abd al-Hazred" har jag fått veta, Lovecraft kunde inte arabiska); denne skrev sitt opus på 700-talet efter Kristus. Originaltiteln var "Al-Azif" vilket ska ha varit en onomatopoetisk efterbildning av gräshoppslåt, tolkat som ropet från de döda i dåtidens Främre orient.

Verket översattes sedan till grekiska av en Theodorus Philetas i Konstantionopel, det var på 950-talet, men hundra år senare brändes det av patriarken Mikael. Titeln var nu den som blivit den gängse, Necronomicon: "Om namnet (nomos) på de döda (nekros)." Nominalsuffixet "-icon" tolkade Lovecraft som "bild" men det var fel. Visst hittade han på detta själv, det är vanskligt att slå honom på fingrarna här, men givet grekisk nominalbildning så var detta ett suffix och inget annat.

En latinsk översättning ombesörjdes 1228, men den svartlistades fyra år senare av påven Gregorius IX. Översättaren var Olaus Wormius, Christian IV:s av Danmark hovastrolog.

Allt detta enligt Lovecrafts fejkhistorik som hette "A History Of The Necronomicon". Det har ju sin charm att ljuga ihop historier av det här slaget, efterhärma sakprosa och låtsas att det är på riktigt. Fler saker i denna genre jag osökt kommer att tänka på är "Frankensteins dagbok" av Pastor Hubert Venables (svensk utgåva 1980), illustrerad med Dr. Frankensteins "autentiska" skisser och med foton av dennes föräldrar. Och med text i form av doktorns arbetsanteckningar: hur jag experimenterade med att återuppväcka djur, idén att övergå till människan, hur jag skaffade ett lik och så vidare. Denna bok blir ett slags "reverse engineering" av Frankensteins projekt, en gissning hur det kunnat te sig i anteckningar och skisser om doktorn funnits på riktigt. Som vi alla vet var ju Frankenstein en litterär figur uppfunnen av Mary Shelley.

Här kommer man även att tänka på Aldiss' "Frankenstein i frihet", en roman om Shelleys skrivande av boken samt själva romanskeendet plus berättarjagets resor mellan dessa poler. Också detta må kallas fejkdokumentär i litterär form. Lyckat? Ja, man måste ju älska Aldiss, denna bildade popfarbror, denna fanniske feting, denna sf-historikens okrönte kung (q v "Trillion Year Spree" där han ju vältaligt hyllade "Frankensteins monster" som den första sf-romanen).

Mer i samma doku-genre kunde vara P. J. Farmers "Phileas Foggs hemliga dagbok", om vad denne Jules Vernes globetrotter egentligen hade för sig: kontakt med bläckfiskmonster ("Great Cthulhu"?) och annat. Sweet.

Farmer var rätt duktig i den fejkade dokugenren. Ett av hans alias var till exempel Kilgore Trout, en usel sf-författare som vid något tillfälle gavs en egen biografi av sin skapare. Trout ska till exempel ha levat i en bensinstation, spelat kazoo i ett skiffelband och ha varnat folk för speglar; de var farliga sa han, de kunde föra en till en annan dimension...

Det om fejkade dokutexter, sf-varianten. "Rekursiv sf" kan det kanske kallas idag. Sf om sf. Kreativt? Tja, kanske inte så originellt. Men kul. Så låtom oss alla skriva romaner om romaner, låt oss stoppa in Heinlein och Asimov som romanhjältar, låt H. P. Lovecraft besöka Sverige 1932 för att bese de gåtfulla grottorna under Skuleberget, halleluja kul.




Relaterat
Sf från höger
Clark Ashton Smith
Lord Dunsany

Här skriver jag om seriealbumet "Vårdagjämningens hjältar"

Man har vissa följeslagare på sin bana genom livet. Det är klassikerna, de där verken man kan läsa igen och igen utan att tröttas. Man hittar nya saker i dem varje gång. "Vårdagjämningens hjältar" av Christin och Mézières är ett sådant verk.

Planeten Simlane har en åldrande befolkning. Den kan föryngras om fyra hjältar beger sig till Ungdomens Ö, Filena, och där genomför olika prov. De som väljts ut till provet är bland annat Valentin från Jorden och ”Irmgaal från Krahan”, en arkaisk krigare med brinnande svärd. Denne är medvetet en parodi på sword&sorcery, chauvinism och fascistoida hjältebilder, men parodin är så subtil - konstverket är så fulländat - att man likaväl kan läsa det som en hyllning till heroism. Det gjorde i alla fall jag när jag läste albumet första gången, jag var 15 år då, även om jag förstod att det var en parodi. Också.

Det rör sig om albumet ”Vårdagjämningens hjältar” med Linda och Valentin. Tecknade gjorde J-C Mézières och skrev manus gjorde Pierre Christin. Originaltiteln var ”Les héros de l’équinoxe” och det kom 1979.

Detta album påminner om Spinrads ”The Iron Dream” jag skrev om här. Det är parodiering av fascism men aktuell konstnär är så skicklig att verket står på egna ben, parodi eller inte. Och därmed finns läsare som ”missförstår” och läser utan rätt tolkningsmekanism, utan den tolkning som författaren vill ska gälla. Men författaren kan inte bestämma hur hans verk ska tolkas när han väl publicerat det, hur mycket han än vill det. Det måste man ju fatta: på det beror hela konstnärsskapet. Man gör sitt verk så bra man kan, sedan får läsarna skapa vidare på det med all den olika tolkning de kan ha.

Albumet jag pratar om har mycken politisk inkorrekt heroism under den sockrade ytan av parodi. Sagde Irmgaal talar till exempel om ”eld och blod och den starkes plikt”, han ska göra Simlane ”till en fyrbåk för universum”. Om han får råda ska ”ett nytt släkte... framträda (som gör) dess folk till rymdfarare – och sedan ska det färdas ut i rymden och överallt sprida den storslagna kultur det byggt upp”, allt illustrerat av facklor, Nürnbergaktiga parader, rymdskepp som blästrar skyn och främmande arter som besegras. Under sina prövningar på Ön får så hjälten nedlägga monster och korsa floder av eld, och på kvällen när han slår läger grillar han kött på sitt flammande svärd... Det där sista ska ses som ”avväpnande parodi” men det stör inte en heroisk läsare, det piggar bara upp.

Så nog står sig denna episod som ett fint landmärke i fascist-sf på svenska. Det roliga med albumet är att där även parodieras andra attityder, som industriell kommunism och new age. Det sista representeras av ”Blimflim från Malamum”. Denne säger bland annat:

Ord är bara falska snaror och det enda som betyder något är den inre friden, den subtila harmonin som härskar över varelserna och tingen i den eviga form som givits dem av det oändliga världsalltets heliga lagar...

Det är återigen menat som parodi, här av österländsk filosofi, men citatet i sig är inte fel på något sätt, jag skriver under även på det! Jag gillar även dennes framtidsvision av upplysta mästare som undervisar folket; städerna vänds ryggen och ett friskare liv i jordbrukets hägn ska göra Simlanes folk till harmoniska gudsmän.

Så idag, som 45-åring, har jag snarare Blimflim som hjälte. Och det kan man kalla ett smart konstverk som förmår tilltala en på olika plan i olika faser av livet. Det är som sagt fulländat, ett ypperligt seriealbum som kan läsas igen och igen. En klassiker! Med en spoilervarning kan nämnas att segrande ur kampen går Valentin som inte har någon ståtlig filosofi, han vill bara att Simlanes befolkning ska få utvecklas som de vill – och detta är miljondollarsvaret, han vinner provet och får befrukta Filenas Stora Jordemoder. Det är en rätt snygg dragning. Så det hela blir ännu ett bevis på hur man åskådliggör och diskuterar idéer inom sf:s ram.

Finurliga sf-berättelser som denna finns det många. Men denna når som helhet än högre nivåer genom stilen på illustrationerna – genom übertjusiga miljöer, klassisk-men-fantastisk arkitektur, eld och is och elementens uppror och lite till, vilket resulterar i ett av Linda och Valentins största ögonblick. Pierre Christin var helt klart en vänstermupp (se ”Härskarens fåglar”, ”Stjärnlös värld”) men ibland svepte transen med honom, han invecklades i skapandets högre nivåer där åsikt och läggning inte spelar någon roll. Han lät i och för sig sina PK-åsikter råda på ETT plan i detta äventyr, det parodiska planet, men på det stora hela (inte minst tack vare Mézières lagom realistiska, lagom fantasirika teckningar) så nåddes en alkemisk blandning som helt enkelt är BRA, det är KONST, det FUNGERAR.




Relaterat
Sf från höger

Lennart Svensson: Galen polis (kortnovell)

Det händer att man skriver kortare noveller ibland. "Flash fiction" kallas de visst, saker på mindre än tusen ord. Här är ett försök av mig, tidigare publicerad i samlingen "Eld och rörelse".




En viss kriminalkommissarie Rimhede levde och verkade i Sålunda, en stad i Sveriges hjärtland. En gång var det så att Rimhede undersökte ett mordfall - men tyvärr blev han galen på kuppen, stackars man, så en annan kommissarie, Mullebo, tog över fallet. Denne försökte tyda Rimhedes virriga anteckningar, spanade vidare och fann omsider ett spår som ledde till en villa på Granvägen 3. Där skulle mördaren, en viss V. Hosacka bo. Mullebo tog sin bil och åkte dit.

Mycket riktigt stod adressen "Granvägen 3" angiven på den brevlåda som den aktuella villan hade bredvid sin garageinfart. Men när Mullebo gick runt gathörnet fann han där ännu en brevlåda, en bredvid plattgången som ledde till samma hus' huvudentré. Här var adressen Klossgatan 9. Det var i och för sig logiskt för det var ju olika gator och huset låg i ett gathörn - men varför två brevlådor till samma hus?

Mullebo gick och ringde på vid huvudentrén. Öppnade gjorde ingen mindre än Rimhede, den galne polisen. Efter ytterligare spaning drog Mullebo slutsatsen att Rimhede, under pseudonymen "V. Hosacka", han som alltså bodde "om hörnet" fast i samma hus, var mördaren.

"Minsann", sa sig Mullebo när fallet var löst och han satt på sitt tjänsterum och tände sin segercigarr, "det var ett märkligt fall. Man skulle kunna kalla det hela: en kriminalvariant med psykopatologiska undertoner (schizofreni), på temat "brandman som också är pyroman". Här handlade det ju om en polis som var kriminell, själve min kollega Rimhede."

Mullebo drog ett bloss, lät röken simma i munhålan och blåste sakta ut. Man ska inte dra halsbloss med cigarrök, nämligen.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Topp 5 regler för en författare

Alla bloggande författare brukar förr eller senare ha inlägg om Hur Man Skriver. De har Skrivarskolor och Brorduktiga Råd För Blivande Författare och allt. Jag har länge planerat en dylik text och nu kan jag inte kan stå emot längre. Även jag vill magistralt säga er Hur Det Är i denna fråga, hur man blir skönlitterär författare. Men för att lyckas måste man bara följa dessa fem regler.

1. Skriv

Sitt inte på fiket och snacka om den roman du ska skriva En Vacker Dag. Istället ska du dricka upp, betala och gå hem och börja skriva - nu.



2. Skriv färdigt det du påbörjat

Gör färdigt det du påbörjat, då kan du bedöma verkets värde mycket bättre än om du bara lämnar en halvfärdig ruin efter dig.



3. Skicka in det du skriver

Det är sant att förlagen blivit strängare mot "lovande debutanter" nuförtiden, men försöka duger.



4. Ändra aldrig annat än på redaktionell uppmaning

En regel given av Heinlein (liksom regel 1-3, kan jag erkänna). Är ditt verk klart, håll inte på och peta i det även om du möter refuseringar. Det tar förstås en tid innan man lär sig "när verket är klart", men här kan ett tips vara att låta verket ligga till sig ett tag innan slutversionen skrivs ut.



5. Vill ingen förläggare ha dig, publicera dig själv

Om du sedan väljer att ge ut ditt verk i pappersform eller som e-bok bestämmer du.



- - -



Där har ni reglerna, svårare än så är det inte. Regel 1-4 fick jag som antytt från Heinlein. Det var i talet "Roadmarks". Det där med att man måste skriva samt fullborda det man gjort är de bästa råd jag fått, enkla men genialiska. Alltför många författarråd går in på teknikaliteter som första eller tredje person, hur man beskriver miljö osv. Men sådant lär man sig snabbt; det viktiga är att ha en vision och fullborda den.

Fullborda dina verk! Plastmodeller man bara byggde halvfärdigt orkade man ju sällan fullborda, och detsamma sker med noveller som fått ligga för länge på hårddisken. Förbehållet är förstås att texter, som antyddes i punkt 4, mår bra av att ligga till sig innan slutversionen görs. Men nödvändigheten av en sådan mognadsprocess ska för den skull inte göra lättjan till en dygd.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Métrostationen Arts et Métiers, designad av serietecknaren François Shuiten.

Min privata Operation Barbarossa

En gång pratade jag med en kompis. Han sa att Armégrupp Nord, som 1941 anföll Leningrad (S:t Petersburg idag), tänkte ha sin segerbankett på Hotell Europa. Detta fäste jag mig vid: det blev som en symbol en förlorad dröm. Man intog ju aldrig staden.

Dock intog jag själv staden under en resa 1987. Jag besåg bland annat Isaakskatedralen, en rundkyrka i klassisk, europeisk stil. Nu har jag länkat det med diverse andra intryck och det har resulterat i denna dikt, som jag kallar "Min privata Operation Barbarossa":

Jag går in i en jättesal
och dricker ur Den Heliga Graal,
vin ur en gyllene pokal
i Isaaks katedral...

Jag dricker segerskål
för jag har vunnit, jag
har fullbordat mitt korståg,
min privata Operation Barbarossa...
jag har besegrat negativism och
mörka tankar, jag har funnit
Gud inom mig... och målet –
Den Heliga Graal – i Isaaks
katedral...

Nu går jag fridsäll på gräsmattan
framför denna Leningradkatedral...
jag dricker solljus, badar i
gyllene ljus i kvällningen...
en liten promenad på Vasilijön
bara, längs Neva innan kvällens
segerbankett på Hotell Europa –
där jag ska hålla hov – som
norrlänning, svensk, europé...

Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

"Tempel" - en finurligt illustrerad poesisak

Jag går genom tempel och trädgårdar, jag
ropar till Jesus under ekande valv -



Under Polstjärnan och Orion är min gång,
i flygande fläng jag sjunger min sång -



Vad månde jag se, ja me oh my,
Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ -



Tempel. Jag gillar tempel. Jag vandrar i
kyrkor, bor i kyrkor, sover i kyrkor -

Jag bloggar om tempel lite då och då,
klicka på länken så kan ni förstå...

Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

På Tempelberget (svit)

Härmed en något längre dikt. Jag väljer att kalla den - "På Tempelberget".
Den är tung, den är lätt, den är lång, den är kort - och den är min, mitt uttryck för en evangelisk fosterlandsstiftelse.

1.

Jag bad i drömmen, bad till Gud
och det lät så här, jag minns det så:
”Plocka mig upp – och placera mig på mitt berg.”
Jag bad denna bön. Och när jag vaknade
var jag på BERGET, mitt berg, Tempelberget.
Det var en höjd, en hel kulle med tempel
och palats, dammar och trädgårdar.
Jag gick mot ett tempel, ett dunkelt kloster,
en gotisk kyrka där ljuset sken inifrån. Jag föll på knä
och tackade Gud för att han placerat mig här,
på Tempelberget, mitt sanna hem, min religiösa
tillflykt i en sinnesslö, timlig värld. Nu skulle
det bli andra ord i spelet, andra toner i trilogin.




2.

Jag vandrade i trans mellan husen och blommorna,
insöp dofterna, hörde humlornas surrande. Jag
tog ett äpple från ett träd, satte mig i en lund och
åtnjöt det hela, tog en slurk vatten från en
källa, vaggades till sömns av vattnets porlande.
Sedan vaknade jag. Igen. Men jag var ännu
på berget, på Tempelberget. Jag gick runt
i templen, sjöng i valven, hyllade solen
bland murar och torg, statyer och brunnar.
Berget var övergivet, husen stöd öde, fåglar
kvittrade i kyrksalarna.




3.

Jag såg guld överallt, guld på korsen,
på inskriptionerna, på ljusstakarna,
i fönstren och på taken – överallt guld, Ofir och
Atahualpa, solens gyllene äpplen. Jag kvad:
Jag är guldet på domkyrkans kors,
guldet på Broder Nathanaels kors,
guldet på Födelsekyrkans kors –
jag är guldmaskinen, alkemisten, den
som gör varje dag till sol, varje ögonblick
magiskt, varje ögonblick värdefullt när
jag åkallar min Gud. Jag vänder mig
till Gud som en blomma vänder sig till solen.




4.

Sådant är livet på Tempelberget: jag sjunger
för min Gud, hyllar honom så ofta jag kan.
En religiös fantast med huvudet bland molnen,
det är jag – för jag har ett mantra inom mig,
en ständig ramsa – och den är – JAG ÄR –
JAG ÄR – JAG ÄR. Sådant är livet här,
och om du vill kan du besöka mig här,
bara gå över nejden, följd den inre lanternan –
eller gör som jag, be till Gud i drömmen att
han plockar upp dig och placerar dig på
berget, Tempelberget, ljuva psalmodiers kulle.
Och väl här kan du, om du vill, be med mig.
Vill du det? Inte? Då får du gå. Men om
du vill så bed min vän bed, världen må vara vred –
men med intoning på Skaparen din gud kan
du ändra allt, du kan ändra dig själv: ”I’m
looking at the man in the mirror, just look
at yourself, now, there’s a change”...




5.

Jag bor på mitt Tempelberg, är religiös som få
och det skrämmer er kanske. Religion och
dogmer, det formella och etablerade:
så hemska saker... Nej hellre då
vara vardagsman som frossar i det världsliga,
som är sekulariserad och dann. Ja – men
ändå finns det mycket religiöst i det synbarligen
världsliga, i poplåtar inte minst. Ta bara HEY JUDE,
ta A SAUCERFUL OF SECRETS, ta Enyas album,
ta vad ni vill: här och där finns HYMNERNA, det sant
sakrala utom till namnet. Och ibland når det formellt
religiösa även in i texterna, som i Judas Priest och
deras SOLAR ANGELS, i Procul Harums A WHITER
SHADE OF PALE, i Jimi Hendrix ”electrical church
music”. Så ni kommer inte undan, det religiösa
finns överallt. Ta bort allt religiöst, allting fromt och
hängivet, allt esoteriskt och himmelshyllande ur
kulturen och kvar blir aska, grus och mull. De säger att
”djävulen har alla bra låtar” men det är fel, så fel.
Vad är ”Party till you puke” mot ”Well the world
it keeps on turning / people keep on learning / it’s
crazy to be earning / all the money that you’re burning”...
Det är David Coverdale det där, ”Money To Burn”.
Nu vet ni det. Gud välsigne er.




6.

Jag lever på Herrens måltid och tror på Heligheten.
Och du? Äter piller och tror på Förintelsen?




7.

Du tror på förintelse och äter piller – 

du lever i aska i din bedrövelse. 

Jag tror på föralltelse och skådar upp mot stjärnorna;

du gråter. Men du måste inte gråta.
Kom till Tempelberget
så ska jag visa dig Gud.
Men om du inte vill –
så ska du veta –
att dörren står alltid öppen –
för dig – min bror.
Min dörr står alltid öppen
för en Förlorad Son.




8.

Tänk "ljus" och du ska få
ljus. Tänk shânti, peace,
samâdhi-stha -- na hanyate hanyamâne
sharîre... Templet på berget väntar,
dörren är alltid öppen, för enskild
meditation tages ingen entréavgift --
det sa de i Stockholms domkyrka när jag
var där sist, jag uppskattade det, detta
är den fädrens kyrka jag lever i --
vare sig jag är i templet eller inte,
vare sig jag vaknar upp på Tempelberget
eller i mitt condominium i Byzantium --
där jag går från rum till rum, tänkande
på ett mysterium, gåtan Universum.

Relaterat
Wilcock: The Source Field Investigations
Melina Starr, 35, kriminalpolis
Melinas resa
Castaneda: A Separate Reality (1971)
Castaneda: citat
Castaneda: The Eagle's Gift (1981)