Åsa Linderborg: "Lenin öppnade för en ny kultur"

Åsa Linderborg är en svensk författare, skribent och metapolitisk aktör. Som kulturchef på Aftonbladet har hon bedrivit kampanjer och höjt tonläget i den svenska debatten. Svenska nationalister tycks vara hennes stora motståndare. Själv hyllar hon diktatorn Lenin.




Åsa Linderborg (1968-) har sin bakgrund inom vänstern. Som ung gick hon med i dåvarande VPK:s ungdomsförbund. Hon har även haft förtroendeuppdrag för Vänsterpartiet i Uppsala kommun.

Linderborg är fil dr i historia (hon disputerade 2001). Hon har skrivit memoarboken ”Mig äger ingen” (2007). Från sommaren 2009 är hon kulturchef på Aftonbladet.

Linderborg tycks vurma för Sovjets förste ledare Vladimir Ilitj Lenin (1870-1924). I maj 2012 skrev hon till exempel om Lenins insats som visionär. Lenin och den förrevolutionära arbetarrörelsen ville befria människan, tycks hon mena. Det följande är ur krönikan ”Schack med Lenin” i Aftonbladet 16/5 2012:

[R]yska revolutionen var ett emancipatoriskt projekt med gemensamma referensramar till upplysningen och franska revolutionen. Målet var att förändra samhället på alla nivåer: socialt, politiskt och kulturell.

Nog fanns dylika ansatser på papperet under ryska revolutionen. En Majakovskij skrev revolutionär lyrik som ännu är gångbar. Lenin var dock inte alltid så road av Majakovskijs texter. År 1921 skrev poeten till exempel ”150.000.000”. Titeln syftar på det ryska folkets sammanlagda antal. Majakovskij hade där gått sina kommunistiska kritiker till mötes. De brukade säga att han var för individualistisk. I den nya dikten sa därför Majakovskij: ”150 miljoner är författare till dessa rader”... Men Majakovskij, som beundrade Lenin, blev förkrossad när han fick veta att det store ledaren ogillade dikten. Lenin skrev dessa rader till kulturministern Lunatjarski: ”Strunt, dumt, monstruöst dumt och pretentiöst. Enligt min mening skall man bara trycka 1 av 10 sådana saker och inte mer än 1.500 ex för bibliotek och kufar.” (Källa: Bengt Jangfeldts förord till Majakovskij-samlingen ”Jag”, W&W 1985).

Linderborg har i alla fall Lenin som hjälte. Vidare i aktuell krönika skriver hon:

Min poäng är att Lenin öppnade för en ny kultur, att han inledningsvis försökte skapa en dialog mellan alla radikala kretsar. Konstnärer, författare, skådespelare, pedagoger, arkitekter... deltog i samtal om hur revolutionen skulle genomföras och förvaltas. Socialismen, förstod han, skulle aldrig lyckas utan kulturarbetarna.

Så var det kanske. Oavsett graden av Lenins välvilja mot kultursektorn så hade hans bolsjevikparti stöd av många intellektuella och konstnärer. Men Linderborg förenklar grovt när hon skyller all den repression och hårdare partilinje som därefter blev rådande inom kulturlivet, på Stalin. Visst stod hans regim för en ökad repression (Lenin dog 1924), men även Lenin var en hård man. Han var ingen vänlig proggfilosof som sa ”låt alla blommor blomma”. Han hade med våld tagit över en stat i krig och fick de följande fem åren utkämpa ett inbördeskrig för att försvara den regim han kuppat åt sig.

- - -

Om Linderborg vill ha Lenin som idol, OK. Man skulle bara önska att hon skrev mer om Sovjet under hans styre, att hon berättade om repressionen och enkelriktningen som rådde redan under honom. Nåväl, hon medger i sagda krönika att hon har viss medkänsla med både radikaler och konservativa som landsförvisades då. ”Historien är komplex” säger hon. Bra. Men man frågar sig om någon som i dagens svenska kulturklimat utmålar Julius Evola eller Ernst Jünger som hjältar kommer undan med att säga ”historien är komplex”. För dem väntar fasciststämpeln.

Lindeborg hyllar vänstern, revolution och radikalism enligt gammalt mönster. Hon säger sig i krönikan inte ha någon önskan ”att rent fysiskt skada borgarklassen”. Det var ju skönt att höra. Men hon vill ”organisera samhället på ett annat sätt än vi gör nu.” Hurdå? Kanske genom att avskaffa fraktionell bankverksamhet? Motverka materialism och öka det andliga intresset? Främja folkens existens i samnationell yra, utan tvånget att leva under massinvandringens välsignelser? Det låter ju bra tycker jag. Det är sådant även jag stödjer. Är även du med på det, Linderborg? I så fall: sjung ut, syster...!

Ett nytt emancipatoriskt projekt behövs onekligen. Emancipation är lika med frigörelse. Vi lever inte idag i frihet. Vi lever i en diktatur. Den som kritiserar massinvandring uppmanas hålla käften. Annars väntar rasiststämpeln, från Linderborg och hennes gelikar. Därför skulle man önska att Linderborg la undan rasiststämpeln innan hon pratade om befrielse.

För rasiststämpeln använder Linderborg ofta. I november 2012 ville hon till exempel polisanmäla sajter som Avpixlat och Fria Tider för förment rasism. Och i helgen 23-24 mars skulle hon ha deltagit på ”Antirasistiskt forum” i ABF-huset med organisationerna AFA och Expo (hon fick enligt uppgift förhinder). Även jag motsätter mig rasism. Samnationalism är min agenda. Men Linderborg använder rasistkortet som härskarteknik mot alla högeraktörer. Som till exempel Fria Tider ovan, som ju är en paleokonservativ sajt.

Därför kan Åsa Linderborg inte tas på allvar då hon säger sig vurma för frihet. Hennes frihet är nämligen slaveri för regimkritiker och oppositionella, för folk som motsätter sig den massinvandringsregim hon är en del av.

- - -

Edit 3/6 2013: igår 2/6 skrev Linderborg en krönika i Aftonbladet. Där sa hon att hon förstår den stenkastande pöbeln i Husby. Men bara om den kastade sten mot polisen. Den är ju repressiv och förtryckande. Brandkåren däremot ogillade hon att man kastade sten på. Den är ju nyttig och reproduktiv.

Linderborg är alltså emot att polisen gör sitt jobb? Så om pöbeln kommer för att krossa Aftonbladets Klarakontor och polisen skyddar det, försöker hindra pöbeln, då är det rätt att bekämpa polisen? Då kommer Lindeborg att stå i sitt fönster och heja på pöbeln?

Bra, då kan vi jämna Aftonbladets redaktion med marken och kalla det etiskt korrekt. Det har jag i och för sig länge ansett att det är, men nu håller visst Linderborg själv med om det.




Relaterat
Jan Guillou hade samröre med KGB
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln
"Burning Magnesium" (2018)

Svenskfientligheten och antivitismen är passé, det bevisas av Zolfagarys, Miris, Baksis och Khemiris tystnad

Det lönar sig inte att hetsa mot svenska män längre. I varje fall inte på Facebook. Kawa Zolfagary har fått stänga ner sin Facebooksida "Vita kränkta män".




Detta meddelade SvD i februari, 20/2. Det visade sig att Zolfagary fick för många kritiska kommentarer. Och Facebooksidors kommentarsfält går inte att låsa.

Jag kan inte länka till SvD-artikeln ifråga. SvD tillåter ju inte pingbacks längre. Så varför ska jag ge dem trafik när de inte ger mig trafik? Vila i frid, "svenska" dagblad.

Denna affär visar i alla fall att en av elitens gamla sysslor, att defamera vita på basen av deras etnicitet, inte längre är en framkomlig väg. Folk, i form av kommentatorer, har satt ner foten och sagt nej.

Svenskfientlighet och antivitt sentiment är passé. Och jag tror inte det blir rusning efter den självbiografi som Zolfagary sägs arbeta på.

Zolfagarys nederlag i medakriget är del av ett mönster. Vi svenskar har ju länge fått leva under den virtuella stöveln på stöddiga MENA-människor som läst läxan för oss och stämplat oss som rasister. Två andra sådana aktörer var Behrang Miri och Kurdo Baksi. Miri blev hösten 2012 berömd som den Kulturhusbyråkrat som skulle ta bort Tintin ur hyllorna. Den var ju så rasistisk. Det var av helt avgörande betydelse för Miris verksamhet på Kulturhuset att en 75 år gammal tecknad serie skulle rensas ut. Men han fick backa.

Detsamma tycker jag Kurdo Baksi gjort. Mer än så: han tycks helt ha försvunnit ur debatten. Förr skulle han alltid anlitas när antivita och svenskfientliga uttalanden var av nöden. Han var en mediaguru, en Expo-operatör som visste besked: svenskar är rasister. Varför har inte han fått komma till tals i till exempel debatten om näthat? Och har han det, har han min själ knappast gjort något större väsen av sig.

- - -

Kanske är det så att Sverige håller på att bli friare. Vi skuddar det mångkulturella oket av oss. Nämnas ska att jag har inget emot Zolfagary, Miri eller Baksi som privatpersoner. Men som "antirasister", som ska trycka ner svensken på basen av dennes etnicitet, har de gjort sitt. Detta är, så vitt jag kan se, en bestående seger i mediakriget om mångkulturen. Det är en lika bestående seger som att Mona Sahlin är passé och att hennes systemimmanenta svenskfientlighet inte längre är gångbar.

Svensken lyfter huvudet fritt. Han existerar åter. Detta kan bara beskrivas som nationalism. ”Natio” är latin för född. Vad är vi födda till? Jo som svenskar, en grupp i den germanska folkstammen. MSM, politiker och universitet har gjort allt för att förneka detta. Nu, när detta inte går längre, försöker man istället smutskasta gruppen. Universiteten har till exempel börjat ge kurser i "kritiska antivithetsstudier". Det är så dags nu.

Det är den klassiska ordningen för hur ett kulturkrig förlöper: först ignoreras man, sedan bekämpas man. Nu är det en sådan kampfas. Metapolitiskt står striden huruvida traditionella svenskar är en positiv kraft eller om detta folk, som Carina Rydberg och Noel Ignatiev tycks anse, ska konceptuellt utrotas.

Men bladet vänder sig. Svensken, "mannen på gatan", har vaknat. Svenskfientlighet är inte gångbart längre. Sedvanerätt och känslan för den egna kulturen ser en ny dag gry. Kulturen i Sverige vilar på traditionell grund och nu torde eliten börja inse det. Eliten torde även, i tysthet, ha insett att det är bortkastade pengar att "grooma" en ny Behrang Miri, Kawa Zolfagary eller Kurdo Baksi som ska spela offer samtidigt som han rasiststämplar svensken. Visst seglade Jonas Hassen Khemiri upp som en sol i mars i denna genre, men han tystnade snabbt. Han följde inte upp sin attack med fler svenskfientliga utfall. Det hade ju annars varit som upplagt för det.

Något har hänt i mediakriget. Sahlinismen är död, så även Baksismen.




Relaterat
Svensk radikalvänster: historia
"Svensk" är ett fungerande sedvanebegrepp

Alex Kurtagic om vänstern

Ibland hittar man ett bra citat. Ett citat som säger ALLT.




Dagens vänster är en negativ kraft. Vänstern av idag är lika med kulturmarxism. Och Alex Kurtagic, författare till romanen "Mister" (2009), har formulerat allt detta koncist och bra:

The world of the Left is a dead world -- a world of dead matter and lifeless abstractions. It is an anti-human, anti-natural, anti-aristocratic, anti-freedom, anti-beauty, anti-metaphysical, anti-truth, anti-life, reductionist, immoral, hateful, genocidal, necrophiliac, mendacious, predatory ideology that has sown death everywhere it’s gone.

Jag kan tillfoga att "mendacious" betyder lögnaktig.




Relaterat
Att bekämpa kulturmarxismen
På marmorklipporna (1939)
Borg: Det röda massanfallet

Trädgårdsgatan, Härnösand

Så här ser en fil kand ut

Jag är fil kand.

Härmed en titt på det intyg på fil kand-examen jag själv, Lennart Svensson, innehar.

Fil kand-examen kan tas inom universitets filosofiska fakulteter. Det vill säga inom humaniora, naturvetenskap eller samhällsvetenskap (andra fakulteter har jur kand, teol kand, med kand). Jag tog min examen 1998. För att få en fil kand måste man då ha 120 poäng varav 60 poäng i ett ämne. Mitt ämne var indologi, lika med sanskritik. Det betyder studier i det fornindiska språket sanskrit. Mer om det här och här.

För fil kand behövdes som sagt 60 poäng i ett ämne. Det betydde på min tid fullgjord C-kurs. Sedan gick jag D-kursen också. I dessa kurser ingick varsin 10-poängsuppsats. C-uppsatsen jag skrev hette "Upâyas och olika sätt att använda dem". D-uppsatsen hette "Översättning av Agastîya Rathaparîksha". Den sistnämnda ventilerades 1997 under ledning av professor Gunilla Gren-Eklund. Opponent var docent Klas Hagren.

Indologi var som sagt huvudämnet i min fil kand-examen. Mina övriga ämnen var hindi, grekiska och statskunskap.




Relaterat
Sanskrit för nybörjare
Evola: Ride the Tiger
Evola: Metaphysics of War

Här för att stanna: begreppet "etnisk svensk"

Begreppet etnisk svensk är här för att stanna.




Svensken lever. Det är ett faktum. Man kan inte längre ignorera detta med ”svensk, traditionell svensk, sedvanlig svensk”.

Etnisk svensk är ett begrepp som är lyft. Det är här för att stanna. Se här på till exempel Norge. Där sa statsminister Stoltenberg 2011 att "Breivik är etnisk norrman men alla etniska norrmän är inte mördare". Även det var ett sätt att positivt lyfta majoritetsbefolkningen. Det är, som Reinfeldts omnämnande av ”etniska svenskar” 15 maj 2012, ett erkännande av vitas existens. ”Etnisk svensk” kommer hädanefter att leva som sedvanebegrepp, som formellt svårdefinierat men för envar lättförståeligt begrepp. "Man känner igen en etnisk svensk när man ser honom" är till exempel en sedvanedefinition på etnisk svensk.

Så eliten ska inte kunna lyckas dribbla bort de etniska svenskarna. År 2012 kallade någon Loreen etnisk svenska. Men det var det ingen som gick på. Snarare (om jag har fakta rätt i fallet Loreen): "etnisk berb, född av berbiska föräldrar i Sverige, svensk medborgare, naturaliserad svenska". Det är närmare sanningen. Lagom inklusivt och så, men etnisk svenska -- nej. ”Fakta måste vara korrekta” som Wolodarski sa, denne etniske liberal...!

- - -

Låt oss nu, för jämförelsen, ta en titt på USA. Det landet är mer etniskt heterogent, inte nödvändigtvis helblandat (= man har i mångt parallellt existerande folkgrupper). Men visst, man har en mer blandad genpool än Sverige. Ty Sverige är ännu relativt etniskt homogent, från Hedenhös ända till 1950-talet, erkänt av bland annat Tage Erlander. Och än idag är etniska svenskar i betryggande majoritet, cirka 7 miljoner mot, säg, 1,5 miljoner ”andra”. Den sistnämnda siffran är hög den med. Men en sak i taget nu.

Detta hör till sedvanedefinitionen av "etnisk svensk": någon med rötter i det germanska folk som under merparten av Sveriges historia varit majoritetsbefolkning. Det är det vi bygger vidare på 2013 sedan de etniska svenskarna magiskt väckts ur sin 40-åriga dvala. Jo, så var det: vi försvann liksom när Olof Palme slutade säga "svenskar" till förmån för "människorna i det här landet". Men med Reinfeldts omnämnande av etniska svenskar började vi åter finnas.

- - -

Detta är oerhört viktigt. Jag har sagt det förr på denna blogg och jag säger det igen. Innan maj 2012 gällde ju mer eller mindre "svenskar finns inte, svensk kultur finns inte, svenskar är inget folk, all kultur är importerad, svensk särart är en chimär"... Detta var så klart led i processen att ta ifrån oss traditionella svenskar vårt land, ungefär så som man gjort det med polacker och tjecker 1939. "Hur kan ni svenskar säga att vi tagit erat land då ni inte existerar som folk...?"

Ruggigt. Det var nära där ett tag -- detta att vi formellt bortdefinierades. Vi svenskar höll på att utsättas för virtuellt folkmord. Målet var att ta ifrån oss vårt land och ersätta oss med en ersatzbefolkning, berövad all koppling bakåt i historia och tradition, drogad av media och hjärntvättad av stat och skola.

Men nu gick det inte...! Projektet havererade. Tack och lov. Etniskt har svensken nu så sakteliga vaknat. De etniska svenskarna existerar -- genom ett i folkdjupet tyst erkännande av begreppet "etniska svenskars" bärighet och relevans. En Helle Kleins ljudliga protest mot att detta med etniska svenska vore ett "oerhört farligt språkbruk", det var talande. Hon ansåg det farligt, vissa andra elitfigurer som Maria Wetterstrand ansåg det galet. Men folket i gemen tog väl emot detta att åter erkännas som ett folk. Det är min tolkning.

Jag har sammanfattat mina reflektioner om svenskar, Reinfeldt, Klein, Loreen och allt här. Det var mitt tal på nationaldagen förra året. Det fanns en del att snacka om!

- - -

Det handlade om metapolitiska realiteter i vår tid. Och då kan man fråga sig: hur blir det framöver? Vad ska mediakriget om mångkulturen nu ta för riktning? Och då kan man konstatera att fokus nu är flyttat från mångkulturkramande och självhat, från pseudofrågor som "hur ska vi få integrationen att bli effektivare", till frågor kring en mycket viktigare kultur i sammanhanget, den hos landets majoritetsbefolkning: svenskarna.

Jag menar, ska minoriteterna få odla sin särart och kultur följer med nödvändighet att även svenskar ska få göra det. Eliten gör ännu inte denna självklara koppling, men mannen på gatan torde göra det. ”Elitens” liberaler erkänner inte svensk kulturs existens. Men "gräsrotsliberaler", som random snubbe med i och för sig svag nationalkänsla, torde ändå erkänna svenskens rätt att få odla sin särart. Som ett uttryck för rättvisa, för likaberättigande. Likhet inför lagen, likabehandling i kultur- och arbetsliv. Det är rätt och billigt...!

Mångkulturismen är död, strategiskt död. Någon form av nationalism är framtiden. Nationalism blir del av den mosaik som heter ”framtiden”. Så det är en, på riktigt, skön ny värld vi ser stiga inför våra blickar: "Bless was it that dawn to be alive, but to be young was very heaven" som Wordsworth sa om franska revolutionen. Fokus är nu flyttat i kulturkriget, spelplanen heter numera nationalism, identitarism och särart, däri inbegripet även svensk särart. Och det är ytterst en fråga om symmetri och rättfärdighet, om redlighet som Kierkegaard skulle ha sagt.




Relaterat
Vad jag sa på nationaldagen 2012
Ett rike utan like (2017)
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska

Bilden har tagits av mig på ett besök i Mannaminne, Ångermanland

Att bekämpa kulturmarxismen

Nu skriver jag om kulturmarxismen. Vissa, som DogDylan på Flashback, kallar den postmarxism. Men jag och Paul Gottfried använder termen ”kulturmarxism”.




Kulturmarxism är en bra term. Den täcker in detta med den Frankfurtskola vars negativa agenda vi idag lider under, den agenda som kallas Politisk Korrekthet. Detta syndrom som motverkar trygghet och traditionell tro, och som fanatiskt hävdar feminism, queer och antinationalism.

"Frankfurtskolan" är i vid mening en negativ analysmodell. Den går ut på att skuldbelägga vita, ge dem skulden för kolonialism och nazism. Den ser den vite mannen som skurken. Och övriga grupper, som kvinnor, invandrare och minoriteter, är dennes offer. Offren ska göra uppror och befria sig, oväsentligt hur: de ska skudda av sig det upplevda förtrycket av vit överhöghet, andlighet och ordning, och istället leva i hedonism, materialism och sinnesslöhet. Det är sant...! "Kritisk teori" är så här: negativ mot allt som gör livet värt att leva: heroism, esoterism, ledarskap, europeisk etnicitet, hierarkier.

- - -

Frankfurtskolan är en vänsterfilosofi inspirerad av vissa drag i marxismen (som "kapitalismens förtryck") men frikopplad från den ekonomiska analysen. Och det är typiskt: för Marx per se beskrev kapitalismen rätt OK. Han kan ännu användas för att förstå 1800-talsekonomins struktur och problem. Men Horkheimer, Adorno och Marcuse, Frankfurtskolans hjärntrust, gav sig ut i det blå när de skapade sin negativa agenda. Man åstadkom en kryptoreligiös frälsningsväg som blev hippierörelsens ledstjärna när den gjorde uppror mot västvärldens tro, trygghet och tradition.

Denna kulturmarxism måste man alltid minnas när man ser på det svenska debattklimatet av år 2013. Varför är vänster och höger förenade mot traditionalism och radikalkonservatism? För att de är kulturmarxister. Varför motarbetas vita människor? För att kulturmarxism är rådande statsideologi. Varför drivs hedonism, porr och materialism i varje film, varje bok, varje tidning? För att kulturmarxism är religion för dagens ”elit”.

Men det finns alternativ. Alla dagens store är inte lobotomerade av Frankfurtskolans negativism. Vi är några i det här landet som ännu gör motstånd. Som jag. Mina böcker finner du här.

- - -

Kulturmarxismen vilar tung över landet. Mångkultur och massinvandring bedrivs 24/7. Och alla vet att vi har massinvandring. 15% utrikes födda säger Erik Ullenhag. Även en sådan som Nathan Sachar använder begreppet. Ingen förnekar att massinvandring förekommer. Vilka är då för detta, vilka är emot? Sjuklövern är för, SD problematiserar den, SvP och ND är emot. De flesta debattörer är för, enstaka (som Lena Andersson, Sören Nordin, Ulf Nilsson) problematiserar den. Emot den är internethögern vilket kan uttydas som Motpol, Nationell Idag, SD-bloggar, Avpixlat, Realisten, Exponerat och Fria Tider. Samt, i pappersform, Dispatch och Nya Tider. Heder åt dem alla. De har tagit ställning för sans och måtta och sedvanerätt. Och det gör man inte ostraffat i dagens Sverige.

Sveriges idévärld 2013: här har vi i övrigt en massa fence-sitters som inte bekänner färg. Nog för att anonymitet kan vara förståelig i vissa fall. Men om fler ger sina åsikter ett ansikte ökar kraften i regimkritiken. Det är som detta med etniska svenskar: vi är sju miljoner i detta land men endast få definierar sig som det i politisk, agitatorisk, självmedveten mening. Endast få står upp och säger: jag är etnisk svensk, har du problem med det?

Men det är vad vi traditionella svenskar måste göra. Genom att slå vakt om vårt eget kan vi, bland annat och att börja med, knäcka kulturmarxismens hegemoni och få massinvandringen att upphöra. Vi måste ha sådant som totalt moratorium för invandring, på sin höjd emottagande av kvotflyktingar enligt FN:s norm. Samt ett blottläggande av de antivita strukturer som präglar vårt samhälle av idag. Dessa måste blottläggas så att folk får upp ögonen för den negativism vi lider under.

- - -

Kampen går vidare. Och det är inte helt mörkt. Som jag brukar säga så var Fredrik Reinfeldts bruk av begreppet "etniska svenskar" en vattendelare. När Helle Klein fick frispel av detta och sa att det var "ett oerhört farligt språkbruk", då gjorde hon motståndet mot oss tydligt. Hon synliggjorde den antivita maktordning som råder. I så måtto var det bra. Hellre hårt motstånd än jolmligt åsiktspiss som att vi är alla människor, Sverige är bara en konstruktion osv. Att säga att svenskarnas existens är farlig att erkänna - det är en smärre seger, ett formellt erkännande av att vi finns, ett tydliggörande av frontlinjerna.

För eller emot svenskars rätt att existera, för eller emot svenskars rätt till sitt eget land, för eller emot massinvandring. -- det är, om ni frågar mig, vad kulturkriget i Sverige just nu handlar om. Och genom att höja profilen på detta vis ger man kulturmarxismen en match.




Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska

Aktuell författare: Lennart Svensson: intervju

Jag heter Lennart Svensson. Sedan 1997 har jag publicerat texter professionellt. Min bokdebut var novellsamlingen "Eld och rörelse" som kom 2007. Min senaste publicering var översättningen till svenska av Mikael Jalvings "Absolut Sverige" (2012). Nyss fick jag ett mail från en läsare som sa detta om min insats: "Översättningen känns mycket smidig. Väldigt naturligt flöde." -- I detta inlägg intervjuar jag mig själv. Jag ska försöka att göra ämnet rättvisa: vad kan dagens läsare, våren 2013, tänkas vilja veta om Lennart Svensson? Vad kan sägas om mina texter och politiska ställningstaganden? Detta och en del annat, som prat om media, film och musik, avhandlas i denna intervju. "F" betyder fråga, "S" betyder svar.




F: - Kan du nämna lite allmänt vem du är, var du bor och så vidare.

S: - Gärna. Jag heter Lennart Svensson. Jag föddes i december 1965. Alltså är jag 47 nu. Jag bor i Härnösand och jag är diversearbetare.

F: - Inget mer? Inget om uppväxt, värnplikt, studier...?

S: - Jag har denna tråd på bloggen med kapitel om min uppväxt i Åsele och Enköping, lumpen och Uppsala och annat. Det får räcka. Denna intervju bör fokusera på nuet, tycker jag.

F: - OK. Då ska jag fråga så här: var står du politiskt?

S: - Då kan jag säga så här: jag röstade på SD 2010. Jag tyckte och tycker att de gör stor marginalnytta som invandringskritiskt parti. På sistone har partiet kanske överdrivit sitt "renputsande av fasaden", men jag stödjer dem ändå. Om det vore val idag skulle jag nog rösta på dem.

F: - Bortsett från ren partipolitik -- vad vill du politiskt?

S: - Jag sysslar med att lyfta frågor, flytta fokus i debatten, ändra samhällsklimatet -- från svenskfientlighet till svenskvänlighet, från mångkulturism till ett mer moget, traditionellt förankrat kulturliv.

F: - "Svenskvänlighet" sa du. Utveckla.

S: - Att vara svenskvänlig är att lyfta etniska svenskar.

F: - Etniska svenskar...! Så du är inne på rasfrågor?

S: - Inte i bemärkelsen rasbiologi. Men vi svenskar existerar som ett folk med kulturell och etnisk särart, uttryckt i vår historia, vår tro och våra traditioner. Det är vad jag hävdar. Har du problem med det?

F: - Nej.

S: - Då så.

- - -

F: - En fråga om dig som offentlig person. Du blev känd, eller halvkänd, i affären 2011 då du fick sparken från ditt jobb på Mittuniversitetet. Kommentar?

S: - Det hela fick en väldig spin i media måste jag säga. TT skrev ett telegram och tidningarna hakade på - i Sverige och Norge. Och Mittnytt gjorde reportage. Så, all things considered, det var bra att bli omskriven. Hellre ökänd än okänd.

F: - Verkligen?

S: - Ja. För beskyllningarna var så absurda. "Breivikanhängare", oh please. Jag hade från första början, från augusti 2011, tagit avstånd från Breiviks dåd. Så den uppmärksamhet denna affär gav mig gagnade mig som bloggare och författare.

F: - Profit, profit...

S: - Det handlar inte om profit. Det handlar om att som fri man få säga sin mening om komplexa samhällsfrågor. De som var emot mig -- ingen nämnd, ingen glömd -- har ingen som helst moralisk överlägsenhet. De har ju inte med ett ord sörjt Utöyaoffren, vilket jag däremot har. Se till exempel här och här.

F: - Så du sörjer inte att du fick sluta på MIUN?

S: - Om vi säger så här: en och annan person där var nog trevlig. Men det var bara en praktikplats med för lite att göra. Segt ställe, seg atmosfär...

F: - Surt sa räven om rönnbären...

S: - Lägg av. Jag har gått vidare. Jag är framgångsrik skribent med publiceringar här och där. Mina e-böcker har lästs av tusentals människor.

F: - Bra. Men hur är det med pappersböcker då? Kommer det någon ny snart?

S: - Kanske.

- - -

F: - Låt oss tala om politik och litteratur. Om du nu är en "högerförfattare" - hur syns det i dina verk?

S: - Det syns både här och där. Essäsamlingen om antiken -- "Skallet från den kapitolinska varginnan" -- handlar om de eviga värden som hyllades i antikens Indien, Persien, Grekland och Rom. "Drakens spegelbild", en bok om Japan, har också detta fokus på det traditionella; se till exempel texten om samurajkodexen "Hagakure". Vad gäller mina romaner så handlar "Stridsmiljö 2500" om att höja sig andligt genom att leva på gränsen. "Camouflage" handlar om att i stridens helvete finna ett positivt credo. Det handlar om att man, väl vid fronten, inte ska tänka på att desertera utan om att ta Fan i båten och ro honom i land. Och "Antropolis" handlar om att värna tradition och tro i en framtid som må vara andligt upplyst, men lite syrefattig och traditionsfientlig.

F: - Men är detta höger...?

S: - Det är min själ inte vänster eller kulturmarxism. Ingen annan säger det jag säger.

F: - Inte? Vi har ju många författare idag som, likt du, skriver om krig.

S: - Det må vara. Men det är faktaböcker, antingen av vänsterhelgon som Peter Englund och Anthony Beevor. Eller av opolitiska skribenter som Michael Tamelander och Bengt Liljegren.

F: - Så du är Sveriges ende "riktige högerförfattare"...?

S: - Det har jag inte sagt. Inom skönlitteratur har vi namn som Henrik Johansson ("Vattnet under broarna"), Lars Holger Holm ("Provinsen") och Magnus Söderman ("Uppmarsch mot Ragnarök"). Och inom en vidare oppositionell, regimkritisk sfär, med slagsida åt essäer och samhällskritik, har vi namn som Thomas Nydahl, Gunnar Sandelin, Karl-Olov Arnstberg, Mikael Jalving, Julia Caesar och några till.

F: - Så något är på gång...?

S: - Ja, verkligen. Eller säg det så här: Sverige är extremt. Den som förespråkar en promilles minskning av invandringsvolymerna ses som en paria. Det är inte ett sunt samhälle som reagerar så. I Norge och Danmark är man mycket öppnare. Där förs en debatt, här är det locket på. I den atmosfären frodas ändå en rad författare som säger det som inte får sägas. De marknadsförs via alternativa kanaler på internet. De bildar sidestream media.

F: - Och du är också sidestream...?

S: - Kanske. Det är bara en etikett. Men visst har vi en motsättning mellan etablissemang och opposition idag. Det är markant här i Sverige, mer så än i exempelvis Norge och Danmark. Där är debatten förhållandevis öppen och lättflytande. Där kan man diskutera invandring. Här går det inte.

F: - Inte...?

S: - Nej, det går inte. Det finns en låsning i etablissemangsmedia och i partier. Det är helt absurt att vi inte ska få diskutera invandringen! För 30 år sedan debatterade vi för eller emot kärnkraft. Det var en ödesfråga då, massinvandring och mångkultur är det idag. Kärnkraftsdebatten var nog het, men det fanns inte sådana djupa skyttegravar som vi har idag. Idag är det fanatism, det är religiösa, eller pseudoreligiösa känslor som svallar. Det är tabun och pariastämplar. "PK är en gudlös, impulsstyrd religion" som någon sa.

F: - Är du optimist eller pessimist vad gäller samhällsutvecklingen?

S: - Optimist. PK-ismen är borta inom 5-10 år, kanske tidigare. Det handlar ju bara, politiskt sett, om att dra ner på invandringen. Vi har ju liksom inte digerdöden rasande här, vi har inget atomkrig vi ska utkämpa eller sanera efter. Det handlar bara om politiska beslut, knutna till volymen på invandringen. Det är knäckfrågan, den avgörande handlingen. Kopplat till det är sådant som att även etniska svenskar måste kunna ses som offer för Hets mot folkgrupp. Detta är sakpolitik. Jag väljer att inte gå djupare in på dylikt. Men jag är som sagt optimist för den långsiktiga utvecklingen i detta land. Jag är även optimist vad gäller världen i stort. Förra våren sa jag ju till exempel att Syrien inte kommer att utvecklas till ett storkrig. Och jag har fått rätt. Det vill sig inte med intervention, flygförbudszon och annat tjafs. Syrien och Kongo är de enda inbördeskrig av format som rasar nu. Annars är det fredligt. Ryssland må hota oss men det är med övningar och ordkrig.

F: - Verkligen...? Så krigsförfattaren Svensson spår fred...?

S: - Ja. Jag är gammal nog att minnas 80-talet. Då rasade krig i Afghanistan, mellan Iran och Irak, i Angola och i Mellanamerika, och det var Falklandsöarna och Grenada 1983 och så vidare. Den tidsandan är passé nu. Fred är paradigmet, inte krig. Afghanistan och Irak är på väg att avvecklas som krigsteatrar. Syrien blir inte ett nytt Libyen.

F: - Vad ska du leva på då? Som krigsförfattare vill säga.

S: - Vilken fråga... Men OK, det är nog inga problem på den fronten...! Krig som drama, intrig och ämne för böcker kommer att fortsätta finnas. Och, parallellt, tror jag hobbies som re-enactment och airsoft-krigsspel kommer att fortsätta finnas.

F: - Vad är airsoft?

S: - Det är folk i terrängen som bedriver jättelika krigsspel. Man har uniformer och ansiktsskydd och skjuter på varandra med luftgevär. Det hela brukar bedrivas här i faggorna, här i Härnösand på Vårdkasberget 2010, på Rämslemon i Sollefteå därefter och senast i Graninge.

- - -

F: - Vi går till ett annat krig: mediakriget om mångkulturen. Hur ser du på det? Kommer bloggarna att bli det nya mainstream media? Går tidningarna under? Dör vänstern, blir alla svenskar nationalister nu?

S: - Kanske det...! Men det kan ta tid. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad figurer som Åsa Linderborg, Henrik Arnstad och andra hittar på framöver. OK, helt blasé är jag inte. Men jag säger som Fula Gubben på Flashback: kulturkriget är redan vunnet. Sedan kan det ta några år innan det visar sig i partistöd osv. Men att det i maj förra året etablerades att etniska svenskar existerar, det var en stor seger. Det var en irreversibel metapolitisk seger. Detsamma gäller vänstern och kulturmarxismens segermöjligheter: de finns inte. Någon form av nationalism kommer att bli det nya normala i samhällsdebatten. Svenskar existerar. Det är den axel svensk politik kommer att rotera kring på sikt. Någon utpräglad identitetspolitik tror jag inte det blir, raslagar tror jag får svårt att införas. Men att Sverige är svenskarnas land måste underförstått vara normen för svensk politik. Sverige har en majoritetsbefolkning, ett nordgermanskt folkslag påvisat sedan Tacitus sviones för 2000 år sedan. Svenskarnas sedvanerätt till Sverige ska implicit vägleda svensk politik.

F: - Jag nämnde nyss bloggar. Hur ser du på bloggandet? Även om det inte blir medias huvudfåra, vad tror du om bloggarnas framtid?

S: - Personligen tycker jag bloggandet är roligt. Och märkligt: ingen vet ännu vad en blogg är. Vi definierar dess form medan vi bloggar, så att säga. Bloggar som Cornucopia, Oskorei och Gotiska Klubben har vidgat begreppet, flyttat gränserna. Och det har de gjort främst genom att ligga i. Man måste uppdatera flera gånger i veckan. Helst varje dag.

F: - Men du hade ett tvåveckors uppehåll nyss.

S: - Svar ja, mellan 7 och 23 april. Men det finns ändå över tusen inlägg här. Och målsättningen i vår är att uppdatera typ varje dag. Så denna blogg rör på sig som vanligt, kan man säga. Jag har drivit denna blogg sedan november 2007. Och om Gud vill kommer jag att fortsätta med den. Jag har mer eller mindre höjt kraven för texter på bloggen. Jag har märkt: genom att skriva om särskilda böcker, personer eller skarpt avgränsade ämnen, så blir det lättare att få överblick. Och överblick måste man ha med mer än 1000 inlägg. Men -- och detta är min poäng med bloggandets konst -- det tar tid innan en blogg hittar formen. Tiden är medskapare i bloggen. Vissa saker märker man med tiden: det och det fungerar, det och det fungerar inte.

F: - Vad fungerar inte på en blogg då...?

S: - Att ha snabbskrivna inlägg om ingenting, dag för dag...

F: - Har du någonsin haft det då?

S: - Nja, i början skrev man mer lättsinnigt. Det var kul det med, men det går ju inte att klassificera. Man hittar inte texterna. Det blir som att skriva i sand.

F: - Så man ska alltid skriva proffsigt på sin blogg? Hur hinner du det då, om du har böcker och artiklar att skriva samtidigt?

S: - Nog hinns det.

- - -

F: - Jag avslutar med några frågor om musik, litteratur och film. Kan du nämna en bra skiva, bok och film du nyligen konsumerat?

S: - Gärna. Musik får bli låten "Fire Woman" av The Cult från 1989. Jag har länge gillat detta band och fastnade nyligen för denna låt när jag lyssnade om en kassett. Ja, jag lyssnar ännu på kassetter. Och CD:ar och Youtube. -- En bra bok på sistone får bli "Sorcerer's Crossing" av Taisha Abelar från 1992. Hon tillhörde samma trollkrets som Carlos Castaneda. Men hennes bok är bättre än hans. OK, Castandeda skrev nio böcker. Men Abelars bok är mer koncis. Dessutom hade hon turen att ha en lärare (Clara Grau) som kände till ostasiatisk esoterica, så hon kunde översätta de aktuella termerna till sådant man sett i taoism och buddhism. I Castanedas böcker är allt uttryckt med en privat terminologi som är lite frustrerande. -- Ska jag nämna en bra film så får det bli Scorseeses "The Aviator" från 2004. Inom ramarna för en stor, bred, biografisk film, en kostymfilm om en amerikansk ikon, så var den utmärkt.

F: - Precisera.

S: - Den var vit. Alla i filmen var vita. Inte så att jag ogillar négritude, men här var det verkligen utpräglat. Till och med jazzmusikerna var vita. Nåväl, det var implicit whiteness som drev denna film. Dessutom hade Howard Hughes ett händelserikt, energirikt liv. Men det blev aldrig chauvinistiskt. Han hade stil. Romansen med Katherine Hepburn var väl fångad. Och så fanns det en tragik med hans bacillskräck och tvångsföreställningar. Men han behöll kontakten med verkligheten. Och han var en mästerlig verbal duellant mot den där Brewster i senatens utskott.

F: - Vad var det för speciellt med det? Var inte flygscenerna det centrala?

S: - Jo, de bar upp filmen. Men romanserna och politiken, businesssidan av det hela med TWA och flygplansprojekt åt staten som sedan blev undersökta -- Hughes avvärjde stötarna suveränt. Han var gentleman, han förföll inte till att defamera Brewster -- spelad av en grånad Alan Alda -- i utskottsförhöret, utan han, Hughes, attackerade med fakta samtidigt som han höll en belevad samtalston. Så ska debatter föras.

F: - Hur bra var filmen på en skala?

S: - Svår fråga. Så bra som Sean Penns "Into the Wild" var den inte. Penn var där stråt vassare som regissör. Men visst ser man i denna film, "The Aviator", hur Scorseese noga valt ut sina skådisar, som Cate Blanchett som spelar Katherine Hepburn. Och Leonardo di Caprio som var väldigt bra som Hughes. Scorseese har valt dem, castat dem. Och "regi är till 90% fråga om casting" som Polanski sa. Snygg scenografi och ett bra manus kan man alltid hitta. Mer eller mindre. Men att få skådisar som känns rätt, och att ta ut det bästa av dem -- det är regissörens roll. Där har Scoresse briljerat, eller rättare sagt, han är så skicklig att hans konst inte märks. Ars ist artem celare = "konsten består i att dölja sin konst". Denna film imponerar med flygscener och dyra, tidstypiska miljöer. Men människorna i dem är trovärdiga till 100%. Hughes genialitet parad med storhetsvansinne och paranoia - det är mänskligt helt enkelt. Samtidigt var han unik. Ingen annan flygkonstruktör satte sådan prägel på sina plan. Och ingen annan filmskapare heller. Nåja, det fanns många kreativa flygingenjörer och regissörer, men Hughes förenade rollerna till ett veritabelt konstverk -- ett livskonstverk. Scorseeses film fångar allt detta på vita duken.

- - -

F: - OK. Nu tänkte jag fråga några snabba här. Är du med?

S: - Shoot, man!

F: - Favoritfärg?

S: - Grön.

F: - Civilstånd?

S: - Nej.

F: - Favoriträtt?

S: - Kokt abborre.

F: - Favoritplagg?

S: - Min gröna jacka av märket Pinewood. Min svarta Fjällrävenjacka är inte så dum heller.

F: - Favoritprogram på TV?

S: - Family Guy.

F: - Så där ja, nu har jag frågat ett och annat. Jag har faktiskt inget mer att fråga om. Jag ber att få tacka för intervjun.

S: - Tack själv. Det var ett rent nöje.




Relaterat
På ettårsdagen av Utöya
Memoarer
Carlos Castaneda

Nyhetssvepet: Linderborg, Göransson, Arnstad, Lifvendahl

Under denna rubrik, "nyhetssvepet", tänkte jag kommentera en del aktualiteter i nyhetsflödet. I Sverige, våren 2013.




Nyss var Aftonbladets chefredaktör Åsa Linderborg på Publicistklubben. Det var i mitten av april. Hon lovade där dyrt och heligt att aldrig debattera med radikalhögern. Vi får hoppas att hon håller sitt löfte. Inte så att man bör frukta hennes insatser i en eventuell debatt. Men har hon på detta sätt slagit till reträtt så är det för oss inom radikalhögern bara att tacka och ta emot. Ha det bra i din tystnad, Linderborg, må du som privatperson ha ett bra liv...!

- - -

I april var även den svenske författaren Henrik Arnstad i farten. Han har som alla vet nyss gett ut boken "Älskade fascism", om radikalhögerns historiska seger och triumf, om nationalismens framgångar igår och idag. Nu har Arnstad kallat Norge, med sin nationalistiska yra, fascistiskt. Han fick 27/4 svar på tal. Det var i norska tidningen Klassekampen.

Författaren Karl-Ove Knausgård kallade där Arnstad en historielös figur som ser allt i svart och vitt. Knausgård hävdar att norsk nationalism handlar om befrielse från ockupation. Klassekampen skriver [min övers]:

En viktig konsekvens av den norska modellen är att meningsmotståndare – de som är för invandring, och de som är mot – även fortsättningsvis kan tala med varandra, enligt Knausgård:

- I Sverige är temperaturen mycket högre, det haglar beskyllningar om fascism och nazism, och avstånden mellan dem som har ordet och kulturen i sin makt, och dem som inte har det, växer för var dag som går.

Och tillfrågad i GP 27/4 om han vill debattera med Knausgård säger Arnstad nej. Han vågar väl inte. Användaren Tjyvas på Flashback kallade Arnstad träffande för en hund som skäller men inte bits.

- - -

Förre S-märkte kulturministern Bengt Göransson har nyligen (GP 29/4) kungjort en sak: det finns ingen svensk kultur! Detta, anser jag, är ett horribelt påstående. Finns det, herr Göransson, i jämförelse ingen tibetansk kultur? Har kineserna därför rätt att ockupera det som man gjort sedan 50-talet? Finns det ingen afghansk kultur? Ska USA asfaltera landet och införa amerikanism? Finns det ingen iransk, somalisk, italiensk, portugisisk, tysk kultur?

Göransson påminner om ordföranden för Sveriges hembygdsförbund, Jan Nordwall. Hösten 2011, i en debatt med en SD-politiker, förnekade han att det finns en specifik, särpräglad svensk kultur. Men en kurdisk kultur, det ansåg han att det fanns!

Detta är absurt. Det är ren science fiction att, som Nordwall och Göransson gör, ifrågasätta den traditionella svenska kulturens existens. Här är en påminnelse för Göransson och andra om svenskarnas historiskt belagda ursprung och vad som därefter hände.

- - -

Den sista nyheten jag kommenterar idag är denna: Tove Lifvendahl, f.d ordförande i Moderaternas Ungdomsförbund, f.d tankesmedjan Fores, ska bli ny chef för SvD:s ledarredaktion. "Politisk chefredaktör" heter titeln. Föregångaren P. J. Anders Linder går till Axess istället som dess chefredaktör.

Som alla vet har SvD problem. Man sparkar folk, slimmar och har sig. Är det ens någon som läser blaskan längre Lifvendahls nya post på SvD ger mig därför lust att dikta följande saga:

Det var en gång en liten, liten Lifvendahl. Som blev chef för en liten, liten ledarredaktion. Och denna redaktion hörde till en liten, liten tidning, som satt i ett litet, litet hörn i ett hus i Stockholms Klarakvarter.

Tidningen hette Svenska Dagbladet. En gång var det en stolt, traditionsrik tidning som värnade Sverige, tro och tradition. Men vid denna tid, när Lifvendahl blivit chef, stod den bara för kulturmarxism. Hur kunde detta ske? Säg det den som vet.

Lifvendahl blev i alla fall politisk redaktör på SvD. Och så gick det ett tag, och så minskade tidningen mer och mer, och fler och fler fick gå, och till slut var det inget kvar. Men Lifvendahl, och de få anställda som var kvar, de brydde sig inte ty de fick feta avgångsvederlag. Och snipp-snapp-snut, så var sagan slut.

Relaterat
Nya Tider
Mina memoarer
Svenska stories
Novell: Näringsminister Annie L. möter sin överman

Reflektioner kring Thomas Nydahls "Black Country" (2013)

I Nya Tider 6/2013 skrevs det att Mikael Jalving besökt studentföreningen Heimdal i Uppsala. Detta besök ägde rum i februari, den 7 februari för att vara exakt. Han presenterade sin bok ”Absolut Sverige – ett land i förändring” (2012). På mötet talade den danske journalisten om det svenska samhällets tankeförbud mot att diskutera invandring. Så att: han var där, han var på etablerad förening som inbjuden talare. Det borgerliga, formellt fristående Heimdal har ju sedan 1891 varit en plantskola för högerpolitiker som Anders Borg, Gunnar Heckscher och Jarl Hjalmarsson.




Är alltså Mikael Jalving på väg in från kylan? Kanske inte än. Än är Jalving inte framme i finrummet...! Man frågar sig om han väntade den tuffa behandling han slutligen fick av svensk MSM. Att han 2012 presenterade den danska versionen av sin bok på ett seminarium med Nationaldemokraterna togs ju inte väl emot. I 08-elitens ögon passerade han nog en gräns där. Och en svensk förläggare för hans bok var länge svår att finna. I december förra året kom boken i alla fall ut på svenska. Men finmedia tiger. Biblioteken köpte in den danska utgåvan i parti och minut, det var ju en fin bok på ett fint danskt förlag, men den svenska utgåvan är tydligen politisk dynamit. Trots att det är samma bok som den danska, bara klädd i svensk språkdräkt. OK, den har fått ett förord av Lars Vilks också. Det skiljer PCD Ltd:s svenska utgåva från Jyllands-Postens förlags originalutgåva.

MSM tiger ihjäl den svensköversatta Jalvingboken. Men den har recenserats här och där på nätet (i Tidningen Kulturen, Realisten och i Avpixlat; även på Wikipedia behandlas boken). Ytterligare en regimkritiker som nyss gett ut en bok, Thomas Nydahl, har förtigits av MSM men hyllats i bloggosfären. Nydahls senaste bok handlar om mångkulturens haveri i Birgminghamområdet, ”The Black Country”, så kallat pga de gruvor och den stålindustri som traditionellt funnits där. [Själv recenserade jag Nydahls bok i Nya Tider 7/2013. Det jag skriver i detta inlägg är en separat text, en annan text än den som finns där.] Nu är regionen ett never-never-land av postindustrialism, massinvandring och vilsenhet. Nydahl skildrar det i boken ”Black Country” (eget förlag, 2012). Bland annat har hans bok recenserats på Artur Szulc’ blogg. Szulc har för sin del skrivit historiska verk om Polen (”Med förtvivlans mod” 2008, ”I Stalins våld” 2010).

- - -

Szulc gillar Nydahls bok. Han kallar den ”fri essäistik när den är som allra bäst”. Jag kan hålla med om det. Nydahl kan skriva. Han har minst ett dussin sakprosaverk och romaner bakom sig. Han är en oberoende vänsterman som vågar kritisera massinvandring. Det är helt unikt i detta land: helt unikt. Och ”Black Country” skildrar hur samma problem finns i England. Szulc ger en kongenial sammanfattning av ”Black Country” på sin blogg. Nydahl, säger Szulc, fördjupar...

... sig i en samtida problematik som städerna i West Midlands brottas med: gängkriminalitet, skolväsendets totala nedgång, social nöd och de negativa sidorna av multikulturen som skapats av en omfattande invandring.

Nydahl berättar om shariadomstolar, kusingifte, hedersrelaterat våld och vad han kallar ”gatans opposition”, det vill säga English Defence League och brittiska partier på yttersta högerkanten. Det är ingen uppmuntrande läsning Nydahl erbjuder. Helt klart är att multikulturen har lett till skapandet av parallella samhällen med höga kulturella och religiösa barriärer. Moralisk konsensus, medborgaranda, hemhörighet och kollektiv identitet har ersatts av extrem polarisering: splittrande särkrav, gettoisering och direkta motsättningar av religiös och politisk karaktär. Trots den rådande konfrontativa situationen förefaller de styrande vara oförmögna att se sanningen i vitögat och de har intellektuella kretsar på sin sida som gör allt för att minimalisera alla former av kritik mot islamismen (eller multikulturalism generellt). Kritiker utmålas som islamofober och rasister. Även sedvanlig religionskritik, som tidigare ansetts vara en naturlig del i ett sekulärt samhälle, misstänkliggörs. Det kritiska förhållningssättet till alla former av samhällsfenomen är inte längre en självklarhet.

- - -

Detta är Nydahls bok i ett nötskal. Szulc är inledningsvis försiktig i sin recension. Denna bok är dynamit. Szulc tassar från början som katten kring en het gröt visavi en bok som kritiserar annars heliga ting som fjärrinvandring och det traditionella Europas marginalisering. Szulcs berörande av English Defence League ovan är symptomatisk, ett kort en-passant-omnämnande bara. Men Nydahl är i sin bok rätt positiv till EDL:s verksamhet.

Det är en ovanlig hållning för en svensk vänsterman. Szulc förbigår det. Szulc är mer eller mindre ”establishment”. Men han är, tack och lov, inte någon 08-intellektuell som ängsligt lyssnar på alla de senaste påbuden från propagandatelegrafen. Szulc gör Nydahls bok rättvisa. Nydahl ser på mångkulturens vind-för-våg-samhälle i England och säger: det här fungerar inte. Islamismen är den enda starka faktorn här och den vill vi inte ha. Men de styrande blundar eller vill i tysthet ha detta för att söndra och härska. Och Szulc har i sin recension sett samma sak. Sett ur den synvinkeln finns det hopp: Nydahls bok har som sagt ignorerats av MSM (nåja, Kvällsposten skrev ner den) men att folk ute i landet, på nätet, fått upp ögonen för boken, det är tecken på en omisskännlig, kulturell opposition. Andra som gillat den är bland andra Lars Vilks och Anna Brodow. Boken är enligt författaren nästan slutsåld.

- - -

Högprofilerad kritik av mångkulturism är viktig. Jalving är ett exempel på det, Nydahl ett annat. Det är inte så lätt att tysta detta kritiker. Det går inte att skylla på näthat längre. Vi ser här en vältalig, bred kritik som är svår att slå ifrån sig. Den har symbolisk betydelse. Det är, kan man säga, kritik med verkshöjd. Vad har mångkulturismen att sätta emot? Lisa Bjurwald? Qaisar Mahmood? MENA-man åker ut i Sverige och visar sig ogilla det traditionellt svenska? Well, skriv om det då, det är ett fritt land. Men jag har en känsla att Jalvings och Nydahls grundläggande attityd, ”vanliga liberaler, vanliga intellektuella” som aldrig varit i närheten av högerradikalism, men av skeendet de senaste åren tvingats ut i en radikal, fruktbar gråzon där man måste skärpa kritiken mot massinvandring och antivithet för att ens överleva – den attityden torde delas av allt fler tänkande människor i detta land. Det är idag svårt att vara neutral, svårt att vara liberal, svårt att vara taditionell vänster om man inte får ha åsikter om fjärrinvandring. Alla som har åsikter om detta hamnar förvisso ute i kylan. Men Jalving och Nyahl har rett sig varsina bon där och de verkar reda sig ganska bra...! Och detta är bara början. Fler skrivkunniga människor lär följa, folk som med formuleringsglädje och gestalningsförmågan som vapen ger sig på att skildra den sammetsdiktatur vi levat i de senaste tio åren, en diktatur som högtidligt kungjort att ”den som föreslår en promilles minskad invandring ska för evigt tystas”.

Regimen föreföll nyss vara på väg att förbjuda kritik av massinvandring. Den skulle väl i så fall ha stämplats som hets mot folkgrupp. Mångkultur trumfade, tills helt nyligen, allt, inklusive yttrandefrihet. Men det tåget har gått nu. ”Näthatet” är exponerat som en lika stor om inte större aktivitet hos vänstern än hos högern. Och de kritiska rösterna mot mångkulturismen blir allt fler. På nätet och i bokutgivningen.




Relaterat
Spengler: Människan och tekniken (1931)
Tolkien och Jünger
Finland efter 1945

Recension: Pansarchef under Rommel (von Luck 2005)

Edit 2018: i år gav Logik förlag ut min essä om östfronten. Den heter Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45. Där ingår bland annat ett kapitel om den tyske pansarofficeren Hans von Luck. Dvs. i stort sett nedanstående text. -- Hans von Lucks memoarer har sina kvaliteter. Detta är en god introduktion i operativ-taktisk krigföring.




1.

Har du planer på att sätta upp en pansarstridsgrupp? Vill du veta hur man leder en pansarspaningsbataljon? Vill du veta hur det är att strida i öknen, på den ryska stäppen och i Normandie? Då är detta boken för dig.

Hans von Luck (1911-1997) gick in i tyska armén 1929. Han deltog i uppbyggnaden av motoriserade trupper. I Polenfälttåget 1939 ledde han ett spaningskompani i den 2:a lätta divisionen. Sedan ombildades man till 7:e pansardivisionen. Chef för divisionen blev Erwin Rommel, sedermera fältmarskalk och chef för Afrikakåren.

von Luck började fälttåget i väster, 1940, som kompanichef. Han ledde ett kompani i 7:e pansardivisionens spaningsbataljon. Bataljonen hade pansarbilar och var ett slags förtrupp till divisionen, en som gick i täten, utspanade motståndet och kände av detta. Man spanade offensivt: "pansarspanare skjuter sig fram mot fienden" hette det.

Divisionen var med om genombrottet över floden Meuse. Fransmännen togs med överraskning. Sedan, ihop med sju andra pansardivisioner, stötte man österut och isolerade den engelska expeditionskåren i Belgien från huvuddelen av franska armén söder därom. En veritabel pansarkorv bildades, en 50-70 km bred korridor i form av en pansrad offensiv. En motoffensiv skedde vid Arras 20 maj. Engelsmännen anföll pansarkorvens norra flank. Det hela avvärjdes emellertid. von Luck berättar hur detta och mycket annat under fälttåget gick till.

Chefen för pansarspaningsbataljonen stupade den 28 maj. Rommel själv utnämnde då von Luck till ny chef, trots att det fanns i tjänsten äldre kompanichefer i bataljonen. För i pansarvapnet var man oortodox och Rommel sa att så här ska det bli, om någon kompanichef vägra lyda dig så avsätter jag honom. Visst förekommer i strid brott mot så kallad god sed vid befordran, men denna incident torde även generellt belysa pansarvapnets särart. Annat som sas känneteckna dess chefer var, enligt Carlo d’Este som skrivit om de amerikanska pansartrupperna, en tendens hos högre pansarchefer (regemente och uppåt) att ifrågasätta och diskutera order; infanterister gjorde det mer sällan. Pansarchefer var som kavallerister: impulsiva och snara att rycka fram, och mindre hågade att utan diskussion lyda order som de tyckte var operativt olämpliga. Denna oregerlighet gällde som sagt bara högre chefer. För om å andra sidan en underlydande till Rommel opponerade sig och sa att en viss, djärv order var omöjlig att utföra, så ersattes han omedelbart [von Luck s 54].




2.

Efter Arras beredde sig engelsmännen på reträtt sjövägen via Dunkerque, även känd som Operation Dynamo. 7:e divisionen nådde i slutet av maj staden Lille där en fransk division kapitulerade. En ny fransk försvarslinje söder om floden Somme, norr om Paris, skapades: Weygandlinjen. Den var föga mer än ett streck på kartan, men det kunde ju inte tyskarna utgå från där och då. Under en vilopaus i början av juni fick Rommel Riddarkorset av Hitler. Till och med han hade varit orolig under framryckningen. Han tyckte den gick för fort. Enligt von Luck sa Hitler till Rommel: ”Vi var alla mycket oroliga, men framgången visade att ni hade rätt.” [ibid s 52]

Rommel återvände till sin division. Han berättade för sina officerare hur planen i stort var tänkt och hur den utvecklade sig. Detta ger för sin del en intressant aspekt på ”örn-padda”-problematiken: efteråt kan en soldat bilda sig en uppfattning om operationen i stort, man får vara örn, men under utförandet har man bara detaljer för ögonen: man är padda. Rommel berättade om planen att koncetrera pansarkårerna och med dem stöta samlat västerut, samtidigt som armégrupperna norr och söder därom mest band fienden. ”Nu gick det långsamt upp för oss vilken riskfylld framstöt vi hade bakom oss.”

Under viloperioden fick von Luck tillfälle att besöka kompanierna i sin bataljon och tacka dem för deras insatser. I sitt eget gamla kompani hade han sett till att en viss underofficer, en betrodd fanjunkare vid namn Almus, blivit chef. Någon annan kunde inte internrekryteras. Den ende övrige officeren hade sårats i Polen. Kompanier och plutoner kunde alltså redan nu, i början av kriget, ledas av underofficerare. Nog hade man kunnat tillsätta kompanichefsvakansen med någon från officersreserven, men von Luck tyckte att det blev bättre så här. En kompetent underofficer, känd av de meniga och befälen, var bättre än en ny förmåga, formellt mer välutbildad.




3.

Fas 2 av Frankrikefälttåget började: framryckningen söderut. Det hela gick snabbt. von Lucks bataljon beordrades ta en stad vid Engelska kanalen, Fécamp. Strax därefter, i juni, kapitulerade Frankrike. Nästa kampanj för Luck blev anfallet på Ryssland 1941.

von Luck fortsatte i samma enhet, 7:e pansardivisionen. Han blev åter chef för ett pansarspaningskompani. Då var Rommel inte divisionens chef längre. Det var en viss baron von Funk som var en mer gammaldags ledartyp än Rommel. Den nye ”... förde befäl ”bakifrån”, från sin stridsledningsplats, och sökte inte som Rommel kontakt med sina män. Vi enhetschefer anpassade oss i alla fall till honom, desto mer som han inte försökte inskränka vår rörlighet.” [von Luck s 72]

von Luck fick omsider bli chef för pansarspaningsbataljonen igen. Man var på mittersta frontavsnittet, Armégrupp Mittens ansvarsområde. Sedan Smolensk intagits blev nästa mål Vjasma, några hundra kilometer väster om Moskva. Det var under augustis heta dagar. von Luck, som chef för pansarspanarna, skulle i täten för divisionen framrycka norr om Vjasma, inrapportera motstånd och samtidigt, så gott det gick, nedgöra detta. Pansarspanare skulle som sagt skjuta sig fram mot fienden. von Luck ger denna stabsmässigt klara bild av det hela:

Efter omkring 50 kilometer mötte vi hårt motstånd. Öster om en bred dal vid en biflod till Dnepr, några kilometer norr om staden Jartsevo, hade ryssarna byggt upp en till synes stark försvarslinje. De insåg den fara som hotade Moskva. Också längre söderut stötte divisionen på starkt motstånd. Ryssarna hade med sina T-34-stridsvagnar och starkt artilleri besatt höjderna öster om floden. Häftiga pansar- och artilleridueller blossade upp, som varade i dagar. (...) Striderna om Jartsevo varade längre än vi skulle ha önskat. Blixtkriget tycktes vara slut. – Efter förstärkning av våra ammunitions- och drivmedelsförråd inledde divisionen tillsammans med vår pansarkår slutligen ett nytt angrepp. Med avsevärda förluster bröt vi till sist igenom och ett pansarslag avgjorde till vår fördel. [ibid s 81]

Medan divisionen stred vidare fick von Luck order att spana mot nordnordöst på divisionens vänstra, öppna flank. Divisionen var långt inne i fiendeland och man var i okända marker. En gång under denna tid rekade von Luck en flodövergång till fots. För första gången i kriget hamnade han öga mot öga med en fiende, lojt lutad mot ett träd: ”Men då, som i ultrarapid, såg jag honom lyfta sitt gevär och ta sikte på mig. ”Antingen – eller”, tänkte jag, ryckte upp min kulsprutepistol och blev den förste som sköt. Ryssen tappade sitt gevär och föll till marken.” von Luck går fram och ser den andre dö. Nog reflekterar han då över ett och annat, men det är inte för att grubbla han är där. Är man soldat så är man. Den som i strid reflekterar för mycket överlever inte.

Efter att ha avverkat cirka 50 kilometer skogsterräng kom man till en by. En gumma kom fram och frågade om det är krig: ”Vad gör vår lillefar, tsaren?” Här hade tiden stått stilla. Antingen var gumman senil eller så var detta en sedvanlig rysk avkrok. Ingen partifunktionär fanns i byn. von Luck: ”Vi stannade i byn några timmar och försökte förklara vad som hade hänt i världen sedan Ryssland förlorat sin tsar. När vi gav oss av fick jag som gåva från byns ålderman en ikon, med orden. ”Tack för att ni förstår oss. Låt oss leva vidare som förut. Gud bevare er.” ” [ibid s 82] Nog fanns sådana yttringar från ryssarna ännu sommaren 1941, men de skulle snart sluta se tyskarna som befriare.

I södra delen av AG Mitten ryckte Guderian vid denna tid fram mot Kaluga, 200 km söder om Moskva. 7:e divisionen, norr därom, stod också 200 km från målet. Försörjningsläget var svårt och man anade att intagandet av Moskva skulle bli svårt. Vjasma inringades i alla fall till slut, men till stora egna förluster. Och Vjasma-Briansk-terrängen rensades inte tillräckligt. Detta fick följden att den blev ett tillhåll för ryska partisaner ända till 1943, då ryssarna formligen återtog terrängen.




4.

År 1941: offensiven fortsatte. Aktuell pansarkår skulle nu ”rycka fram mot nordöst i området mellan Moskva och Kalinin, en stad vid Volgas övre lopp, med målet att gå över Moskva-Volgakanalen och rycka fram norrifrån i Moskvas rygg.” [ibid s 83] Under senhösten slog sig divisionen fram genom väglös terräng, och mot segt ryskt motstånd, till detta Volokolamsk, en stad 100 km rakt väster om Moskva (men belägen norr om huvudvägen till Smolensk). Fienden hade där en naturlig försvarsställning så det tyska anfallet upphörde tillfälligtvis. von Luck, nu chefande både spanings- och motorcykelbataljonen, konsoliderade sin styrka med underhåll och manskapsersättningar.

Under oktober återupptogs anfallet. Fiendens ställningar vid Volokolamsk genombröts och man ryckte fram mot Klin, en stad vid huvudvägen till Leningrad. Klin intogs efter hårda strider och vägen skars av. von Luck grupperade öster om Klin. Men ytterligare ett mål fanns, Moskva-Volgakanalen, och dit var det 50 km. Målet blev nu att gå över kanalen och ta ett brohuvud på andra sidan i form av staden Jachroma. Bron måste tas oskadd.

Som divisionens spjutspets fick von Luck denna order. Svåra motanfall var att vänta och vintern närmade sig. Det fanns ingen tid att förlora. Samtidigt fick von Luck veta att Rommel ville ha honom till Nordafrika som pansarspaningschef där. Men von Funk ville av förklarliga skäl inte släppa iväg sin batchef. Han var svår att ersätta. von Luck blev konfunderad över uppgiften men gillade samtidigt idén på att få hamna i Tripoli. Det hela blev av i mitten av januari, när slaget om Moskva var över. von Luck körde då västerut genom det vintriga Ryssland i sin privata Mercedes med sin adjutant. Till Nordafrika kom han vad det led i april 1942.




5.

Åter till slaget om Moskva. I gryningen, dagen efter att ordern att ta bron över Volgakanalen, inledde pansarspaningsbataljonen sitt anfall. Väl framme vid kanalen och Jachroma verkade staden lugn. En förpatrull körde ut på den oskadda bron. I staden hördes skottlossning och motorbuller som avlägsnade sig. Ryssarna hade övergett staden. von Luck ryckte fram med sina två bataljoner. Mc-bataljonen, stödd av spaningsstridsvagnarna, beordrades att säkra staden utkanter. Själv begav sig von Luck till värdshuset, där en måltid var framdukad. Det var åt den ryske kommendanten. Men nu hade ju denne gett sig av så von Luck och hans stab intog den istället.

Divisionen anlände efter hand och utvidgade brohuvudet. Av fienden syntes inget. Vägen mot Moskva i sydöst tycktes stå öppen. Det var nu i slutet av oktober. Det blev plötsligt kallt och började snöa. Visst saknade Wehrmacht vinterutrustning för sina soldater, men kylan gjorde även marken hård och lättare framkomlig. Men visst led skyttesoldaterna av kylan och visst var motortjänsten vintertid problematisk: ”Sommaroljan var för tunn och kylvattnet frös omedelbart. Vi tvingades snart att tina kylvattnet på morgonen med blåslampor och skaffa hett vatten så fort vi kom i närheten av en by; annars var vi tvungna att låta motorerna gå hela natten. Ingen väst- eller sydeuropé eller amerikan kan föreställa sig vad det betyder att kämpa i temperaturer ner till fyrtio minusgrader och i iskalla stormar från öster.” [ibid s 86] Så är det nog, men här måste påpekas att svensk armé för sin del har övat vinterkrig sedan 1930-talet. Detta togs även efter av finska armén, till ovärderlig nytta för dem 1939.

Brohuvudet vid Jachroma var utsatt. Ryska skidlöparenheter höll på att kringgå divisionen i nordväst. von Luck skulle uppge brohuvudet, sa divisionschefen, och fortsatte: ”Ni lösgör er under den kommande natten från fienden och täcker divisionens återtåg öster om Klin till huvudvägen mellan Moskva och Leningrad. Våra infanteriförband drar sig tillbaka till en ny försvarsställning norr och söder om Volokolamsk, där divisionen skall ingå efter att ha utkämpat en fördröjningsstrid.” [ibid s 86]

Lösgörningen inleddes den 3 december. von Luck stannade tills vidare kvar i Jachroma med sina två bataljoner. Där var det lugnt. Ryssarna tryckte på söder om och norr om staden. Slutligen drog sig merparten av styrkan bort från östra kanalstranden. En spärr av spaningsstridsvagnar höll vakt i öster. Ryska flygattacker skördade framgångar. Luftwaffe syntes inte till. De stödde offensiven i Nordafrika vid denna tid. Det tyska infanteriet och artilleriet med sina hästanspända kolonner ansattes av flyg och skidlöparpatruller och mötte döden i kylan.




6.

von Luck retirerade. Man hade lätt luftvärn i bataljonen och kunde värja sig någorlunda mot det röda flygvapnet. Under underhållsmödor och strapatser tog man sig västerut. Efter flera veckor nåddes den förberedda ställningen vid Volokolamsk, 100 km väster om Moskva. 7:e divisionen klarade sig någorlunda genom Moskvaslaget. Och man fick nu ersättningsmanskap, nya fordon och allt.

För von Luck var därmed östfronten ett passerat stadium. I mitten av januari fick han, som sagt, order att bege sig till Tyskland för vidare transport till Nordafrika. Där blev han chef för en pansarspaningsbataljon. Med denna opererade han på sydflanken av Rommels Afrikakår; det gällde att utspana fiendens gruppering samt skydda den egna styrkan från att kringgås.

von Luck deltog vid El Alamein i november 1942. Och i februari 1943 deltog han i slaget om Kasserinepasset i Tunisien. Sedan skeppades han ut; han slapp att dela sina vapenbröders öde att kapitulera där i Afrika. Efter detta stationerades han i Normandie 1944. Där var han i brännpunkten under slaget om Caen som rasade under juni och juli detta år.




7.

Striderna i Normandie, liksom allt annat i boken, skildras utförligt. Det hela är en exemplarisk redogörelse för hur man leder mellanstora förband som bataljon och brigad. von Lucks bok är en fascinerande inblick i krigets middle management. Efter Normandiestriderna stred von Luck vid Tysklands gränser. I maj 1945 togs han till fånga av ryssarna. Han satt i fångläger några år och blev därefter affärsman i Västtyskland. På 80-talet ledde han guidade turer i Normandie för svenska infanteriofficerare. Vi kunde, var tanken, lära oss något av dessa strider: en numerärt underlägsen försvarare, stridande mot en mekaniserad motståndare. För oss var på den tiden Sovjet den angripare vi, med rätta, väntade oss att möta.

Det var då det. Men än idag kan vi lära oss något om andra världskriget och dess pansrade strider. Genom att läsa "Pansarchef under Rommel" av den enastående Hans von Luck!




Litteratur
Hans von Luck: Pansarchef under Rommel (Mit Rommel an der Front). Prisma 2005




Relaterat
Trotylstorm i öster (2018)
Hassel: Döden på larvfötter (1958)
Linna: Okänd soldat (1954)

Recension: "Hur man debatterar ner anti-rasister"

Antirasism är antivitism. "Antirasist" är bara ett kodord för "antivit". Det hävdar jag med emfas. Och det finns en video som analyserar detta och annat ganska bra. Titeln är "Hur man debatterar ner anti-rasister". [Edit 2020: videon finns ej längre på Youtube.]

Denna video sägs vara redigerad av ”Wolfen”. Det tycks vara frågan om en norsk-svensk samproduktion. Men jag kan inte bevisa detta. Något slags nordisk samverkan framskymtar dock i stilen.

Videon är ganska välgjord filmiskt. Den är upplagd på Youtube i november 2011. Den innehåller många synpunkter generellt på hur det Politiskt Korrekta psyket fungerar. Den visar på attityder i den svenska debatten, somliga aktuella, somliga som är i avtagande -- och det är i sig exempel på att kulturkriget om PK-ism, etnicitet och invandring har utvecklats sedan 2011. Oppositionen mot PK-ism vinner mark.

Filmen visar på ett och annat åsiktsmönster i denna Korrekthet. Som att den progressiva typ som säger att han är färgblind rasligt tenderar att vara en vit person som rackar ner på sitt eget folk. Samma typ brukar kavla ut nötta humanismer om att ”invandring hjälper människor”, trots att hjälpen totalt sett hade varit effektivare om den satts in i respektive hemland. Denna pisshumanist brukar tala om ”alla människors lika värde” -- men massinvandring är sannerligen ett märkligt sätt att realisera denna tanke på.

- - -

Filmen ifråga säger ett och annat. De exempel på resonemang jag återger nedan är inspirerade därifrån. Jag har inte slaviskt följt manus men andemeningen är densamma. -- Filmen pekar till exempel på halleluja-humanisten som säger ”man ska inte dela upp i vi och dem”. Men regimen är sannerligen snabb att rasiststämpla allt motstånd. Regimen hetsar mot etniska svenskar, mer eller mindre öppet; en tydlig agenda av vi mot dem. Regimen själv är ofta formellt vit men vita PK-politiker är inte politiska aktörer på basen av sin etnicitet. De förnekar sin etnicitet och är alltså antivita.

”Dra inte alla över en kam” säger PK-isten. Men när Danmark, Finland och Sverige röstar fram invandringskritiska partier då är dessa röstare fan själv. ”Generalisera ej om folks egenskaper” sägs det på offentligt håll, men vita demoniseras dagligen.

PK-isten säger: ”raser finns ej!” Men detta sägs bara till vita. Säger man det till en kines eller afrikan torde denne, med rätta, bli heligt förbannad. Att som syrefattiga akademiker säga att raser är en ”social konstruktion” vore en förolämpning mot svarta och asiater.

Filmen ifråga visar mer på detta hyckleri. Det är Korrekta åsikter som ”alla i Sverige är svenskar” -- men är då alla i Kurdistan kurder...?

- - -

Filmen ifråga visar i sin andra halva hur argumentation mot dylik massinvandringsförespråkare kan gå till. Ordet ”samnationalism” nämns inte, men det är vad man kan kalla den vinnande strategin. Om en somalier har rätt till Somalia så har en svensk rätt till Sverige, det är modellen. PK-ister förnekar dock att svenskar är ett folk.

Antirasismen är en antivitism. Det är vad filmen säger. Svart stotlhet är fin, vit stolthet ska demoniseras. Men om PK-isten rackar ner på vit stolthet kan den vite försvara sig med att exempelvis svart stolthet inte är lika med att vara mot kineser. Go figure.

Vita demoniseras i debatten. Det är antivitism i aktion. De vitas historia av rasism är alltid värre än svart och asiatisk rasism. Svenskars existens brukar förnekas, men när vi ska angripas heter det ”ni svenskar gör si, ni svenskar är så”. Nå bra, då finns vi i alla fall. Det är exempel på etnifiering av debatten, den som Adam Cwejman nyligen i en viss Flashbackdebatt citerades vara emot.

- - -

Filmen ifråga visar på fler argument brukade av antivita. Som att vita ej ska få bo var de vill, då är det white flight och illojalt, och pengarna tar de med sig de j-larna... Men invandrade ska få berika varenda bostadsområde, varenda samhälle, varenda by i landet. Då är de antivita nöjda. Kommunalrådet i Luleå sa ju förra året att det var ett problem att Luleå hade för många vita människor...

Antirasism = antivitism. Det är filmens slutsats. Antirasister kämpar inte för andra folk. De kämpar mot vitas rätt att existera. Därför ska dessa antirasister få höra att de är antivita. Det är en offensiv strategi för oss oppositionella. Nu får motståndaren hamna i en defensiv position. För ingen vill i själ och hjärta vara "anti" något.

Filmen ifråga kom för några år sedan och debatten är kanske inte så antivit idag. Det kan bero på att de debattstrategier som den redovisar börjat ge effekt. Gott så. Antivitism och svenskfientlighet ska inte accepteras någongång, någonstans.

I början av filmen flimrar NN förbi, sägandes: ”Det här är inte svenskarnas samhälle längre!” Jag skulle inte tro att hon vågar säga något liknande idag.




Relaterat
Reinfeldt: etniska svenskar existerar
Ett rike utan like (2017)
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska

Jan Guillou: journalist och författare

Det var en gång en journalist som hette Jan Guillou. I böcker som "Reporter" (1979) och "Berättelser från det nya riket" (1982) kammade han hem poänger. Det var "new journalism" på svenska: berättelser från verkligheten, berättade med viss stilnivå. Ungefär som skönlitteratur. Dessa Guillouböcker var värda sitt salt. Och hans romaner om agenten Hamilton (1986-1995) var rätt välgjorda. Men idag är det svårt att oberörd läsa en Guilloubok. Hans förflutna har kommit ikapp honom. Begreppet "förräderi" har ställt sig mellan verket och läsaren.




Jan Guillou är en svensk journalist, född 1944. Alla vet vem han är. En gång var han programledare i TV (Magasinet, Grabbarna på Fagerhult). Hans böcker om agenten Hamilton och riddaren Arn har gått ut i stora upplagor. De har dessutom filmatiserats. Åren 2000-2004 var Guillou ordförande i Journalistklubben, en riddarvakt för det fria ordet. Och idag skriver han krönikor i Aftonbladet. Hans ord, som kommentator av inrikes- och Mellanösternpolitik, har viss tyngd. Men nu har han förmodligen tappat all trovärdighet.

Trovärdighet är viktigt för en journalist. Man måste kunna lita på honom. Det gäller även bloggare som mig. Jag var till exempel i hetluften hösten 2011 för att jag bloggat om Breivik. Expo kallade mig "fara för demokratin". Men förlorade jag min trovärdighet? Antagligen inte, eftersom jag 1) fick medhåll av över halva läsekretsen 2) affärens "buzz" ledde till jobbet med att översätta Mikael Jalvings "Absolut Sverige".

Trovärdighet är viktig för envar skrivande, offentlig person. Men har då en sådan som Guillou kvar denna trovärdighet? År 2009 avslöjades det ju att han spelat under täcket med KGB. Guillou hade aldrig berättat detta för någon. Men hade han berättat det, då hade mycket av hans texter genom åren fått en annan framtoning. Man kan även misstänka att publiken hade vänt sig emot honom på grund av detta samarbete med främmande makt.

I avslöjandet 2009 var det Expressen som hade storyn. Journalisten Micke Öhlander belönades med Guldspaden för det hela. Den 24/10 kom den första artikeln, själva avslöjandet. Rubriken var: ”Jan Guillou hemlig agent åt Sovjet”. Det är starka ord. Men efter en anmälning friades artikeln av Pressens Opinionsnämnd. Artikeln säger tydligen sanningen om Guillous mörkade förflutna.

Artikeln finns på nätet. Men eftersom jag avskyr Expressen generellt tänker jag inte länka. Tidningens svenskfientliga agenda måste motarbetas.

- - -

Guillou var journalist vid denna tid, slutet av 1960-talet. Han var anställd på hertidningen FIB/Aktuellt. Han blev då föremål för intresse från KGB-residenten Jevgenij Ivanovitj Gergel. Guillou, intervjuad av Öhlander i nyssnämnda artikel:

Jag arbetade då på FIB/Aktuellt och träffade 1967 Gergel på en mottagning på sovjetiska ambassaden i Stockholm. Han kom fram och bjöd mig på kaviar och vi började prata politik.

Guillou ”groomades” alltså av den lokale KGB-residenten. Och det hela började 1967. Guillou har erkänt att han tog emot pengar av ryssen. ”Jag fick också betalt och fick skriva på kvitton”, sa Guillou till Ölander.

Vad gjorde då Guillou för tjänster åt KGB? Bland annat skrev han en artikel om den svenska socialdemokratins förhållande till Vietnam. Enligt kollegan Arne Lemberg (1941-1979) ska Guillou även ha bett Lemberg att stjäla en intern telefonkatalog från amerikanska ambassaden. Guillou förnekar dock det sistnämnda.

Vad än Guillou gjorde eller inte gjorde så hade han i alla fall upprepade kontakter med ryssen ifråga. Man kan fråga sig vad det hela skulle ha lett till. Kanske groomades Guillou att bli en så kallad inflytelseagent åt Sovjet. Det vill säga att, som i hans fall, journalist och opinionsbildare, i artiklar och debattinlägg subtilt föra fram sovjetiska synpunkter på saker och ting. I Norge hade Arne Treholt denna funktion i sin egenskap av politiker. Guillou blev inget spionerimässigt högvilt som Treholt, men visst kan teorin ”inflytelseagent” belysa fallet Guillou/KGB.

- - -

Säpo fick ögonen på Guillou tack vare att Lemberg larmade dem. Och i parentes sagt var det helt rätt av Lemberg att göra detta, trots att han var arbetskompis med Guillou på FIB/Aktuellt. Om man känner till eller har uppgifter om landsförrädisk verksamhet måste man informera säkerhetstjänsten. Alltså säkerhetsavdelningen på Rikspolisstyrelsen, alltså Säpo. Säpo inledde spaningar mot Guillou, men fann inget att gå på.

Guillous möten med KGB hade klart konspirativ karaktär. Mötena måste ske i hemlighet. Det återges i Micke Ölanders artikel ”Så tränade KGB Jan Guillou i spioneriteknik”, 24/10 2009. Guillou erkänner där hur allt gått till. Han berättar för Ölander om de säkerhetsrutiner som han måste följa inför mötena med Gergel. Som att undvika att skuggas. Därför tappade ibland Säpo spåret efter Guillou när man spanade efter honom, som inför ett möte 19/4 1967. Det viktiga att komma ihåg är dock att Guillou sågs som en säkerhetsrisk, han var ett spaningsfall. Guillou hade samröre med KGB-agenten Gergel. Det var allvarligt och måste utredas.

Guillous möten med Gergel ska bland annat ha skett på restaurangerna Oden och Fajansen i centrala Stockholm. Källan för detta är det PM som Lemberg skrev till Säpo 1967. Där gav han information om det landsförräderi han misstänkte att Guillou var inblandad i.

- - -

I Ölanders första artikel försvarar Guillou sitt KGB-samröre så här:

Det blev bara en enda rad av icke-händelser och det är inte brottsligt att träffa utländska säkerhetstjänster.

Samröret ska ha upphört 1972, då Guillou enligt egen utsago bröt kontakten.

Ölanders artikel publicerades alltså 24 oktober 2009. Några veckor innan det hade Guillou gett ut sina memoarer: ”Ordets makt och vanmakt”. Där nämnde Guillou inte ett ord om KGB-samröret.

Det må vara. Men när det begav sig borde han ha gått till Säpo och sagt att han fått påstötningar från KGB. Det måste varje medborgare som utsätts för sådant här göra. Men Guillou gjorde inte det. Guillous beteende är i alla fall helt förkastligt, detta att samarbeta med KGB, supermakten Sovjets offensiva spionorganisation.

Jag menar: vid samma tid gjorde svenska män värnplikten för att värna landet mot denna aggressiva stormakt. Men Guillou, han åt middag med den. Och han har erkänt detta och annat som han gjorde åt KGB. Så jag frågar mig: hur kan en överbevisad KGB-kompis som Guillou vara uppburen författare i det här landet?

Jag kan i alla fall inte längre läsa en Guillou-text utan att komma att tänka på hans KGB-samröre. Denne figur ska alltså få sitta och rasiststämpla varenda SD:are medan vi ska glömma och förlåta hans spel under täcket med Sovjet...? Vi ska alltså betrakta hans mottagande av pengar och flotta middagar med Gergel som "icke-händelser"...? Guillou stödde dock Sovjet. Han gick Sovjets ärenden medan svenska män gjorde värnplikt, offrade år av sina liv för att när det gällde kunna försvara landet med vapen i hand. Hederliga svenskar var beredda att offra livet för att försvara landet mot Sovjet. Guillou fullgjorde aldrig sin värnplikt. Istället gav han sig i lag med fienden, Sovjet.

Att sluta läsa Guillou måste vara en patriotisk plikt. Man behöver väl inte slänga hans böcker i soporna direkt. Men något skumt är det hur Guillou fortfarande liksom är "en medborgare höjd över all misstanke", hur han av eliten mer eller mindre förlåtits. Han får fortsätta med sin skrivverksamhet som om inget hade hänt. Mot detta måste man protestera. Det kan till exempel göras genom att bojkotta Aftonbladet, där han skriver krönikor.




Relaterat
Jalving: Absolut Sverige
Jag har gjort värnplikten
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln
"Burning Magnesium" (2018)

Rysslands, dåvarande Sovjets ambassad på Gjörwellsgatan 31, Marieberg, Kungsholmen, Stockholm